HS: Och att vi kämpade på betydde då, att jag insåg att våra lokaler i Hjälmseryd, dom var inte funktionsdugliga, helt enkelt, för den här typen av arbete. Så jag tänkte att vi kan - om vi köper loss den där tomten och bygger egna lokaler, för det var en jättebra tomt. Det är fortfarande en jättebra tomt.
Och så kan vi bygga där och så kan pastoratet använda det som församlingshem. Och så kan vi - då ligger det där ihop då. Du vet hur det ser ut där borta? Hjälmseryds kyrka och så mitt emot ligger prästgården och ovanför där ligger tomt som var helt tom. Där skulle vi ha byggt. Så skulle vi liksom kunna väva samman det här på sikt.
Och i det här läget så var det även tal om pastoratsregleringar. Och jag insåg att Hjälmseryds församling, alltså en landsbygdsförsamling som den här, har ju inte någon framtid i Svenska kyrkan, utan det kommer ju att slås ihop. Och idag kan jag ju se med facit i hand - dom har ju slagit ihop tolv församlingar. Så det är väl inte ens gudstjänst där längre regelbundet.
Sitter då en stab utav medarbetare i Sävsjö som åker ut och har lite verksamhet ibland va. Och det insåg jag redan då, fast det inte hade gått så långt. Jag insåg det därför att jag blev anmodad att flytta ifrån Hjälmseryd. Jag hade nämligen fullmakt på min kyrkoherdetjänst, vilket gjorde att man kan inte ta den tjänsten ifrån en fullmaktshavare av en ordinarie tjänst, utan det sitter man på livet ut.
Det domkapitlet eller biskopen kan göra, det är att dom kan förflytta. Då har man kvar tjänsten, men man förflyttas till en annan plats. Och jag skulle förflyttas till Lidhult, dessutom mitt i brinnande väckelse. Så jag kände att det var det inte... utan då gör vi hellre som så att då lämnar jag ifrån mig det här frivilligt.
Det var nämligen så att man slog ihop Stockaryd, Hultsjö och Hjälmseryd till ett pastorat. Innan var Hjälmseryd ett eget pastorat. Det var därför jag kunde göra som jag gjorde också. Nu slog man ihop det med Stockaryd och Hultsjö och då var kyrkoherden i Stockaryd äldre än mig, vilket gjorde att han skulle ha kyrkoherdetjänsten och jag skulle va komminister.
Och Torbjörn Hagman, han hade ju hjälpt till i bibelskolan. Jag trodde att han var helt med på noterna, så att jag tänkte att det är väl bara bra då, för då kan ju han ta hand om mycket av det traditionella arbetet och planlägga det, och så kan jag få ägna ännu mer tid åt det här med förnyelsen. Men där lurade jag mig själv, för att det blev precis tvärt om att han satte käppar i hjulet. Han hade god hjälp utav Eva Spångberg och han hade god hjälp utav ordföranden i fullmäktige, Torbjörn Furulund. När jag säger så, så låter det kanske lite bittert, men det är det inte så här långt efteråt, utan det är nog snarare ett faktum. Och det kan till och med va så, med facit i hand, att jag kan ge dom lite rätt, att dom gjorde på det här sättet, för det kanske inte hade gått, om jag hade fått som jag hade velat.
Men så var det i alla fall. Och då när vi skulle köpa den där tomten - och vi hade ju sparat ihop pengar till den. Jag tyckte i och för sig att dom kunde skänka den tomten, men då blev det ju affär utav det här. Så då kom det ju upp i öppen dager. Och det höll väl på - eftersom jag då tyckte att jag hade handlat i tro, som det heter, så ville jag inte bara kompromissa bort det, eller ge upp det, utan jag får ju köra linjen ut.
Och jag körde linjen ut, vilket betydde att det blev - ja, jag vet inte hur länge vi höll på med skrivelser. Det var länsstyrelsen och det var överklaganden och det var fullmäktigt och vi tog om och så där. Det höll säkert på ett par tre år. Och det slutade ju med att jag förlorade det här och i det läget så insåg jag att Kopfermann hade nog rätt. Det går inte att ändra. Så du kan ha - alla vill att det ska komma mycket folk till kyrkan.
Man ser gärna att människor kommer till tro eller blir helbrägdagjorda - som dom hade blivit helbrägdagjorda på löpande band där på Matteushemmet. Och det var ju många som var glada för det, men kommer det till att du börjar peta i budgeten, eller vill ändra i lokaler, göra om organisationen, då är det stopp alltså. Det går inte längre.
Så jag insåg att det här går inte och i det läget så sa jag upp mig, på juldagen 1993. Så slutade, vill jag minnas 1 april 94.
AO: 0.15.12 Ja, 15 april står det.
HS: 15 april 94. Och då kommer jag ihåg det - i sakristian, när jag sa det till kyrkvärdarna - att dom blev ju bestörta då va. Men då hade vi kämpat några år alltså med - då var det ju en öppen konflikt, kan man säga. Och det var ju inte - den var naturligtvis andlig i en mening, men det tog sig uttryck i det här med pengar och tjänster och ja.
Och då hade jag ju ingenting att säga till om. Jag var inte kyrkoherde längre, utan det var ju Torbjörn Hagman - och så var det andra som styrde och ställde helt enkelt. Och hur dom styrde och ställde, det fick jag ju aldrig veta förstås. Nej
AO: 0.15.58 Utåt sett så har det verkat som att du och Eva Spångberg har varit - samarbetat och stött rörelsen och så. Så jag blev väldigt förvånad när jag såg i protokollet att hon var emot det här nya. Kan du ge någon förklaring till, eller berätta något om din relation till Eva? Jag kan berätta en liten anekdot. När jag presenterade min idé, så var det några teologer, lite yngre, som sa: "Varför ska du skriva om Hjälmseryd? Det där, det var ju bara en galen präst och en gammal tant som höll på.
HS: Ja, men det stämmer ju inte riktigt. (skratt)
AO: 0.16.46 Nej, jag vet, men just det här att det nog var känt att du och Eva Spångberg stödde det här, eller samarbetade med det från början i alla fall.
HS: Ja, det gjorde vi egentligen hela tiden. Vi hade aldrig nån personlig konflikt på det sättet, nej.
AO: 0.17.03 Men ni gick lite skilda vägar på slutet?
HS: Ja, och det var väl flera - alltså Eva - om jag är speciell, så är nog - kan man nog säga det om Eva också. Och när vi drog igång här med sommarbibelskola och sånt - på den tiden spelade man ju in allting på kassetter och sålde kassetter i samband med mötena. Och man kunde sälja direkt efter mötet, för vi hade bandmaskiner och sånt vi körde.
Och det gjorde ju att den här stiftelsen som vi hade - för det var en stiftelseform till att börja med. Ja, för det första om jag tänker på relationen till Eva - det första var att hon var med i ledningsgruppen. Det var ju hon och jag och så var det ytterligare några. Och när vi bildade stiftelsen - nej, stiftelsen den var hon kanske - jo, hon var med i den, men inte i det formella där. Men det som hände var att vi fick bilda ett förlag, som skulle liksom stå bakom produktionen utav kassetter och tilltänkta böcker och material.
Och då ville jag att det skulle heta Guds ord, för jag hade i min - i min tankevärld hade jag faktiskt den här bilden, som jag fortfarande har här (informanten visar), som - det här är min liksom förebild, om jag säger så va. Med Jesus på korset och så Johannes och Maria. Och så ville jag att det här skulle vara VDM, alltså Guds ords tjänst. Alltså, det här är Guds ord som skulle förmedlas.
Och det var inte märkvärdigare än så, utan Verbi Divini Minister, det är ju det som är mitt kall. Och det var det jag tänkte på. Ja, men då tyckte Eva att det låter för likt Livets ord som precis hade börjat. Då tänkte jag: Livets ord, glöm Livets ord. Ja, men hon stod på sig, så att förlaget kom i stället att heta Förlaget Åsnan. Och det var ju inte precis vad vi hade tänkt oss. Det var det första, men det var ju - det gick ju - det var ju inte nån konflikt på det sättet, utan det var ju bara att finna sig i det. Jag har skrivit om det i en bok om Eva Spångberg, förresten, som kom ut härom året. En biografi om henne.
Ja, och sedan så, något eller några år in på - när vi hade bibelskolan. Kan det ha vart tredje året kanske, eller nånting sånt, så reagerade Eva på - som hon uppfattade det som - trosförkunnelse.
AO: 0.19.39 Från din sida eller tillresande?
HS: Nej, jag tror - inte från min sida - det var nog Anders Gerdmar framför allt.
AO: 0.19.46 Ja, för han var involverad i det här också?
HS: Ja, han var väl inte med - var han med första året? Han kan ha vart med första året - och undervisade två eller tre år. Det går ju lätt att ta reda på. --- Och Eva reagerade på det. Och jag var nog lite oförstående. Men det är klart att det fanns säkert. Ja, och så fanns det ju en lärare till som hette Karl-Edvin Nästesjö.
Han har bytt namn nu, så att jag vet inte vad han heter. Han hade tydligen - jag tror att han hade gått på Hagins bibelskola eller nåt liknande i USA i alla fall. Så det är möjligt att det fanns sådana inslag, fast inte jag tyckte det var särskilt allvarligt, men att Eva hade reagerat. Så att Evas undervisning då handlade då förstås om lidandet och korset och allt annat elände.
Så där fanns det en viss spänning som ju ledde till att Anders Gerdmar flyttade sen till Livets ord. För han lämnade Hjälmseryd. Han pratade med mig om det här, men i -
Och så kan vi bygga där och så kan pastoratet använda det som församlingshem. Och så kan vi - då ligger det där ihop då. Du vet hur det ser ut där borta? Hjälmseryds kyrka och så mitt emot ligger prästgården och ovanför där ligger tomt som var helt tom. Där skulle vi ha byggt. Så skulle vi liksom kunna väva samman det här på sikt.
Och i det här läget så var det även tal om pastoratsregleringar. Och jag insåg att Hjälmseryds församling, alltså en landsbygdsförsamling som den här, har ju inte någon framtid i Svenska kyrkan, utan det kommer ju att slås ihop. Och idag kan jag ju se med facit i hand - dom har ju slagit ihop tolv församlingar. Så det är väl inte ens gudstjänst där längre regelbundet.
Sitter då en stab utav medarbetare i Sävsjö som åker ut och har lite verksamhet ibland va. Och det insåg jag redan då, fast det inte hade gått så långt. Jag insåg det därför att jag blev anmodad att flytta ifrån Hjälmseryd. Jag hade nämligen fullmakt på min kyrkoherdetjänst, vilket gjorde att man kan inte ta den tjänsten ifrån en fullmaktshavare av en ordinarie tjänst, utan det sitter man på livet ut.
Det domkapitlet eller biskopen kan göra, det är att dom kan förflytta. Då har man kvar tjänsten, men man förflyttas till en annan plats. Och jag skulle förflyttas till Lidhult, dessutom mitt i brinnande väckelse. Så jag kände att det var det inte... utan då gör vi hellre som så att då lämnar jag ifrån mig det här frivilligt.
Det var nämligen så att man slog ihop Stockaryd, Hultsjö och Hjälmseryd till ett pastorat. Innan var Hjälmseryd ett eget pastorat. Det var därför jag kunde göra som jag gjorde också. Nu slog man ihop det med Stockaryd och Hultsjö och då var kyrkoherden i Stockaryd äldre än mig, vilket gjorde att han skulle ha kyrkoherdetjänsten och jag skulle va komminister.
Och Torbjörn Hagman, han hade ju hjälpt till i bibelskolan. Jag trodde att han var helt med på noterna, så att jag tänkte att det är väl bara bra då, för då kan ju han ta hand om mycket av det traditionella arbetet och planlägga det, och så kan jag få ägna ännu mer tid åt det här med förnyelsen. Men där lurade jag mig själv, för att det blev precis tvärt om att han satte käppar i hjulet. Han hade god hjälp utav Eva Spångberg och han hade god hjälp utav ordföranden i fullmäktige, Torbjörn Furulund. När jag säger så, så låter det kanske lite bittert, men det är det inte så här långt efteråt, utan det är nog snarare ett faktum. Och det kan till och med va så, med facit i hand, att jag kan ge dom lite rätt, att dom gjorde på det här sättet, för det kanske inte hade gått, om jag hade fått som jag hade velat.
Men så var det i alla fall. Och då när vi skulle köpa den där tomten - och vi hade ju sparat ihop pengar till den. Jag tyckte i och för sig att dom kunde skänka den tomten, men då blev det ju affär utav det här. Så då kom det ju upp i öppen dager. Och det höll väl på - eftersom jag då tyckte att jag hade handlat i tro, som det heter, så ville jag inte bara kompromissa bort det, eller ge upp det, utan jag får ju köra linjen ut.
Och jag körde linjen ut, vilket betydde att det blev - ja, jag vet inte hur länge vi höll på med skrivelser. Det var länsstyrelsen och det var överklaganden och det var fullmäktigt och vi tog om och så där. Det höll säkert på ett par tre år. Och det slutade ju med att jag förlorade det här och i det läget så insåg jag att Kopfermann hade nog rätt. Det går inte att ändra. Så du kan ha - alla vill att det ska komma mycket folk till kyrkan.
Man ser gärna att människor kommer till tro eller blir helbrägdagjorda - som dom hade blivit helbrägdagjorda på löpande band där på Matteushemmet. Och det var ju många som var glada för det, men kommer det till att du börjar peta i budgeten, eller vill ändra i lokaler, göra om organisationen, då är det stopp alltså. Det går inte längre.
Så jag insåg att det här går inte och i det läget så sa jag upp mig, på juldagen 1993. Så slutade, vill jag minnas 1 april 94.
AO: 0.15.12 Ja, 15 april står det.
HS: 15 april 94. Och då kommer jag ihåg det - i sakristian, när jag sa det till kyrkvärdarna - att dom blev ju bestörta då va. Men då hade vi kämpat några år alltså med - då var det ju en öppen konflikt, kan man säga. Och det var ju inte - den var naturligtvis andlig i en mening, men det tog sig uttryck i det här med pengar och tjänster och ja.
Och då hade jag ju ingenting att säga till om. Jag var inte kyrkoherde längre, utan det var ju Torbjörn Hagman - och så var det andra som styrde och ställde helt enkelt. Och hur dom styrde och ställde, det fick jag ju aldrig veta förstås. Nej
AO: 0.15.58 Utåt sett så har det verkat som att du och Eva Spångberg har varit - samarbetat och stött rörelsen och så. Så jag blev väldigt förvånad när jag såg i protokollet att hon var emot det här nya. Kan du ge någon förklaring till, eller berätta något om din relation till Eva? Jag kan berätta en liten anekdot. När jag presenterade min idé, så var det några teologer, lite yngre, som sa: "Varför ska du skriva om Hjälmseryd? Det där, det var ju bara en galen präst och en gammal tant som höll på.
HS: Ja, men det stämmer ju inte riktigt. (skratt)
AO: 0.16.46 Nej, jag vet, men just det här att det nog var känt att du och Eva Spångberg stödde det här, eller samarbetade med det från början i alla fall.
HS: Ja, det gjorde vi egentligen hela tiden. Vi hade aldrig nån personlig konflikt på det sättet, nej.
AO: 0.17.03 Men ni gick lite skilda vägar på slutet?
HS: Ja, och det var väl flera - alltså Eva - om jag är speciell, så är nog - kan man nog säga det om Eva också. Och när vi drog igång här med sommarbibelskola och sånt - på den tiden spelade man ju in allting på kassetter och sålde kassetter i samband med mötena. Och man kunde sälja direkt efter mötet, för vi hade bandmaskiner och sånt vi körde.
Och det gjorde ju att den här stiftelsen som vi hade - för det var en stiftelseform till att börja med. Ja, för det första om jag tänker på relationen till Eva - det första var att hon var med i ledningsgruppen. Det var ju hon och jag och så var det ytterligare några. Och när vi bildade stiftelsen - nej, stiftelsen den var hon kanske - jo, hon var med i den, men inte i det formella där. Men det som hände var att vi fick bilda ett förlag, som skulle liksom stå bakom produktionen utav kassetter och tilltänkta böcker och material.
Och då ville jag att det skulle heta Guds ord, för jag hade i min - i min tankevärld hade jag faktiskt den här bilden, som jag fortfarande har här (informanten visar), som - det här är min liksom förebild, om jag säger så va. Med Jesus på korset och så Johannes och Maria. Och så ville jag att det här skulle vara VDM, alltså Guds ords tjänst. Alltså, det här är Guds ord som skulle förmedlas.
 |
| Eva Spångberg (1923-2011) - en gudabenådad förkunnare |
Och det var inte märkvärdigare än så, utan Verbi Divini Minister, det är ju det som är mitt kall. Och det var det jag tänkte på. Ja, men då tyckte Eva att det låter för likt Livets ord som precis hade börjat. Då tänkte jag: Livets ord, glöm Livets ord. Ja, men hon stod på sig, så att förlaget kom i stället att heta Förlaget Åsnan. Och det var ju inte precis vad vi hade tänkt oss. Det var det första, men det var ju - det gick ju - det var ju inte nån konflikt på det sättet, utan det var ju bara att finna sig i det. Jag har skrivit om det i en bok om Eva Spångberg, förresten, som kom ut härom året. En biografi om henne.
Ja, och sedan så, något eller några år in på - när vi hade bibelskolan. Kan det ha vart tredje året kanske, eller nånting sånt, så reagerade Eva på - som hon uppfattade det som - trosförkunnelse.
AO: 0.19.39 Från din sida eller tillresande?
HS: Nej, jag tror - inte från min sida - det var nog Anders Gerdmar framför allt.
AO: 0.19.46 Ja, för han var involverad i det här också?
HS: Ja, han var väl inte med - var han med första året? Han kan ha vart med första året - och undervisade två eller tre år. Det går ju lätt att ta reda på. --- Och Eva reagerade på det. Och jag var nog lite oförstående. Men det är klart att det fanns säkert. Ja, och så fanns det ju en lärare till som hette Karl-Edvin Nästesjö.
Han har bytt namn nu, så att jag vet inte vad han heter. Han hade tydligen - jag tror att han hade gått på Hagins bibelskola eller nåt liknande i USA i alla fall. Så det är möjligt att det fanns sådana inslag, fast inte jag tyckte det var särskilt allvarligt, men att Eva hade reagerat. Så att Evas undervisning då handlade då förstås om lidandet och korset och allt annat elände.
Så där fanns det en viss spänning som ju ledde till att Anders Gerdmar flyttade sen till Livets ord. För han lämnade Hjälmseryd. Han pratade med mig om det här, men i -
1 kommentar:
Så intressant, Håkan! Och så ärligt och uppriktigt berättat, med respekt både för den osminkade erfarenheten och för evangelisten och förkunnaren i trä Eva Spångberg (jo jag tycker nog faktiskt att hennes förlagsnamnsidé var bra mycket bättre än din!). Motsättningen påminner, tycker jag, lite om den mellan Paulus och Barnabas - hur ska vi arbeta och med vem? Vi får be om fortsatt välsignelse och "eftervärme" från det andliga skeendet i Hjälmseryd (jag tänker ofta på väckelsen i Pyongyang 1907 och vilka underjordiska vägar den kan ha tagit!).
När det gäller trosundervisningen vet jag inte riktigt vad jag ska säga. Delar av Hagins undervisning har jag upplevt som verkligt extrem, ja, närmast som självbedrägeri och sjukdomsförnekelse ibland (ska man inte få erkänna när man faktiskt är förkyld?). Men å andra sedan reagerade ju hela EFS på 80-90-talet på ett sätt som gör att man kan undra hur länge sen det var vi läste Rosenius´ (200 år 3 feb) dagbetraktelser för den 18 resp. 29 april (se http://www.corosenius.blogspot.se/2013/04/akalla-mig-i-noden-sa-vill-jag-hjalpa.html http://www.corosenius.blogspot.se/2013/04/allt-det-i-bedjen-i-edra-boner-tron-att.html ).
I mina ögon uttrycker Rosenius här samma sak som var huvudpoängen också i Ulf Ekmans s.k. trosförkunnelse. Skillnaden är väl att Rosenius likt Paulus OCKSÅ kunde förkunna korset och lidandet på ett tydligare sätt, erkänna anfäktelser och Guds ibland för oss helt fördolda regering och underliga vägar (varpå Jobs bok är ett så belysande exempel, Aril Edvardsen lyckades, menar jag, tyvärr missa huvudpoängen med den i sin bok Jobs Gud).
I denna tidsålder är det ju dessutom helt enligt Guds vilja att vi med åren drabbas av (eller välsignas med) ålderdom och ty åtföljande kroppslig försvagning och slutligen rent av död (med den underbara reservationen "vi skola icke alla dö"). Och då får vi ju, utan klentro och misströstan, säga med Paulus och Eva Spångberg: Om än min yttre människa bryts ner, förnyas min inre människa dag efter dag.
Guds välsignelse, Håkan! Vi får be med Wilhelmi Malmivaara: http://www.friapsalmboken.blogspot.se/2016/01/kom-utgjut-din-ande-o-jesus-krist.html
Skicka en kommentar