Det finns olika skäl till att missionen är så försummad av Svenska kyrkan. Detta sagt i ödmjukhet och med stor respekt för all den mission som faktiskt har bedrivits och fortfarande bedrivs. I början på 1900-talet bildades syföreningar i praktiskt taget varje församling och när det var dags för försäljning gick pengarna till missionen.
Söndagsskolan samlade skaror av barn i Lillklassen, Mellanklassen och Storklassen. Varje samling avslutades med att medhavda slantar samlades in till missionen, ofta till Afrika. Jag fick senare möjlighet att lära känna några av de banbrytande och stora missionärerna, Valborg och Per Stjärne som var med och lade grunden till Mekane Yesus-kyrkan i Etiopien. Idag världens största lutherska kyrka.
När jag växte upp var just Trettondagen den stora missionsdagen. Då fylldes kyrkorna med folk som hade med sig sina sparbössor. När det blev dags för kollekten gick församlingsborna fram i procession och placerade bössan på ett bord eller på golvet när bordet var överfullt.
Men under mina år som präst, från 1978 och fram till idag, har missionen både förvanskats till sitt innehåll och avtagit. En av de missionärer jag lärde känna i slutet av 1970-talet kom besviken hem efter några år i Afrika. "Vi missionerade inte. Vi spelade mest tennis." Det visade sig sedan att det "var ute" att missionera. Nu skulle man inte "pracka på" andra sin egen religion utan visa respekt och i stället lära av andra. Den tanken var ny då, men vi som var med på den tiden nödgades läsa Sigbert Axelssons bok Missionens ansikte.
I takt med sekularisering och politisering inom Svenska kyrkan har missionen helt försvunnit. När vi numera tar upp kollekt till Svenska kyrkans Internationella arbete handlar det inte längre om mission som vi alla vet. Svenska kyrkans mission, SKM, är för övrigt nedlagd.
Mission i hemlandet har vad jag vet aldrig varit aktuellt. Sverige har räknats som ett kristet land med medeltida mått mätt. Och inte så få har hållit fast vid detta långt in i modern tid. Hur det kan finnas övervintrare av denna tanke ända in på 2000-talet är obegripligt. Vi har därför inte behövt tänka mission. Vi har bara behövt döpa.
Men nu är det annorlunda. Ett skäl till att vi lämnade Hjälmseryd, det fanns flera, var att vi inte kunde gå vidare med missionen. Vi kunde inte arbeta vidare med Missionsbasen som jag tänkt den bland annat därför att politikerna var ängsliga. Jag ska framöver berätta mer om detta eftersom saken aktualiserats på nytt. Och kan hända kommer några av mina bloggläsare ihåg vad som hände. Kanske har du, till exempel sign A.T. fortfarande frågor. Jag har själv haft sådana, men nu faller några pusselbitar på plats. Jag återkommer imorgon.
Söndagsskolan samlade skaror av barn i Lillklassen, Mellanklassen och Storklassen. Varje samling avslutades med att medhavda slantar samlades in till missionen, ofta till Afrika. Jag fick senare möjlighet att lära känna några av de banbrytande och stora missionärerna, Valborg och Per Stjärne som var med och lade grunden till Mekane Yesus-kyrkan i Etiopien. Idag världens största lutherska kyrka.
När jag växte upp var just Trettondagen den stora missionsdagen. Då fylldes kyrkorna med folk som hade med sig sina sparbössor. När det blev dags för kollekten gick församlingsborna fram i procession och placerade bössan på ett bord eller på golvet när bordet var överfullt.
Men under mina år som präst, från 1978 och fram till idag, har missionen både förvanskats till sitt innehåll och avtagit. En av de missionärer jag lärde känna i slutet av 1970-talet kom besviken hem efter några år i Afrika. "Vi missionerade inte. Vi spelade mest tennis." Det visade sig sedan att det "var ute" att missionera. Nu skulle man inte "pracka på" andra sin egen religion utan visa respekt och i stället lära av andra. Den tanken var ny då, men vi som var med på den tiden nödgades läsa Sigbert Axelssons bok Missionens ansikte.
I takt med sekularisering och politisering inom Svenska kyrkan har missionen helt försvunnit. När vi numera tar upp kollekt till Svenska kyrkans Internationella arbete handlar det inte längre om mission som vi alla vet. Svenska kyrkans mission, SKM, är för övrigt nedlagd.
Mission i hemlandet har vad jag vet aldrig varit aktuellt. Sverige har räknats som ett kristet land med medeltida mått mätt. Och inte så få har hållit fast vid detta långt in i modern tid. Hur det kan finnas övervintrare av denna tanke ända in på 2000-talet är obegripligt. Vi har därför inte behövt tänka mission. Vi har bara behövt döpa.
Men nu är det annorlunda. Ett skäl till att vi lämnade Hjälmseryd, det fanns flera, var att vi inte kunde gå vidare med missionen. Vi kunde inte arbeta vidare med Missionsbasen som jag tänkt den bland annat därför att politikerna var ängsliga. Jag ska framöver berätta mer om detta eftersom saken aktualiserats på nytt. Och kan hända kommer några av mina bloggläsare ihåg vad som hände. Kanske har du, till exempel sign A.T. fortfarande frågor. Jag har själv haft sådana, men nu faller några pusselbitar på plats. Jag återkommer imorgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar