Kyndelsmässodagen

 I dag är det Kyndelsmässodagen fast inte riktigt. Den rätta dagen, den 40:e efter Jul är den 2 fevruari det vill säga på tisdag. Men ändå.

Det judiska folket väntade på att Gud skulle tända frälsningens hopp. Judas Mackabaius (d 160 f Kr) lyckades återerövra templet 165 f Kr, och åter tända ljusstaken. Sedan dess firar judarna Chanukka. Det judiska upproret slogs emellertid ner och hoppet om Guds frälsning släcktes. Men inte hos Symeon. Hos honom levde drömmen vidare och nu gick han ledd av Anden till templet. Där möter han Maria och Josef med sitt barn. Han tar barnet i sin famn och brister ut: ”Mina ögon har skådat frälsningen.” Om detta talar aposteln Johannes i vår alternativa predikotext från Joh 1:14-18.

Ordet blev människa och bodde bland oss.

a) Vår Gud är guden som avstår från sin makt för att kunna visa sin makt. 1 advent tände vi första ljuset och sedan har ljusstyrkan ökar fram till nu. Nu lyser frälsningens ljus i Kyrkan.   Uppenbarelsen är given. 

b) Människor söker svar på de existentiella frågorna. Mening och mål? Svaret på frågorna, lösningen av problemet och tillfredsställandet av människans djupaste behov är att Gud har blivit människa utan att han upphört att vara Gud. 

c) Vi, liksom lärjungarna, kan också lära känna Gud och se något av hans härlighet av det enkla skälet att Gud vill visa sig för oss. Gud blir människa utan att upphöra att vara Gud. Gud visar sig för oss i Jesus. Men vad var det de såg?

Vi såg hans härlighet

a) Jag tycker om ”såg”, jfr 1 Joh 1:1-4 (Juldagen, II årg). Det handlar inte om att ”förstå”, tänka ut eller om de rätta formuleringarna. Inte heller om att kompromissa sig fram till vad som anses mänskligt trovärdigt. Minns när Petrus sprang till och såg in i den tomma graven: ”Han såg och trodde”. Tron har tre dimensioner; bekännelse, förtröstan och lydnad. Symeon var fylld av förtröstan. Han visste när han höll Jesusbarnet i sin famn att han "såg" Frälsaren. Tron var här inte inte intellektuellt försanthållande utan en förtröstan, en visshet utöver vad det mänskliga ögat kunde se. Biskop Irenaeus skriver: ”Tron är en och densamma: den som kan tala mycket om den utökar den inte och den som talar litet förminskar den inte.”

b) Vi lever i en självupptagen tid. Vi stirrar oss blinda, försätts i fångenskap och har svårt för att "se hans härlighet”. Men lärjungarna såg och trodde på Honom som talat till dem.

c) Martin Luther gör ett tankeexperiment när han försöker tänka sig in vad det skulle betyda om vi människor hade möjlighet att finna Gud av egen förmåga … Sedan avslutar han; ”Men då nu Gud har tagit min frälsning och salighet ifrån min fria vilja och ställt den på sin egen fria vilja och sagt till mig att jag inte ska leva av egen kraft utan genom hans nåd och barmhärtighet så är jag trygg och viss att han är trofast och inte ska lura mig, att han dessutom är stark och mäktig nog så att ingen djävul eller vedervärdighet kan rycka mig bort från honom.” Martin Luther "såg Guds härlighet". Han såg att;

Han var fylld av nåd och sanning

a) Detta är för oss människor en osannolik kombination. Hur kan Gud älska oss och vara vred på oss samtidigt? Enklast är att se bort från hans rättvisepatos, vred och dom. Men det är vår synd som förstör relationen till Gud, som är grundproblemet. Den är problemet som fordrar sin lösning, en lösning som bara Gud kan förverkliga, Joh 3:16.

b) Lagen kunde inte tvinga oss. Inte ens Gud hade kunnat tvinga oss, men hans kärlek förändrar allt. I sin kärlek sände han sin Son, Rom 8:3, att försona oss med sig. Bara Gud kan befria oss.

c) Hur kan vi lära känna Gud Fadern? Den ende Sonen har förklarat honom för oss, säger texten. Martin Luther igen: ”Vill du uppfylla alla buden och bli fri från dina onda begärelser och din synd … då skall du tro på Kristus, i vilken jag tillsäger dig all nåd, rättfärdighet, frid och frihet.”

Väckelsen i Nya Hjälmseryd, del 6

HS: Ja, det är det. Och i ett sånt komplext spel, när jag då liksom avhänder mig all - hela kyrkoherdeämbetet, så att säga, hela kyrkoherdetjänsten, så har man ju inte en chans. Men det förstod ju inte jag då. Och det är väl en sak som jag har tänkt på då. För den här missionsbasen som bygget skulle bli då, som nu inte blev av, var ju en utav mitt livs svåraste motgångar.

Och jag har ju - och framför allt så var det en motgång på så sätt att jag var övertygad om att det här kunde vara efter Guds vilja. För jag ser läget i kyrkan så. Och kunde det här kanske kunna bli nåt liknande Åh stiftsgård, men att det är mera fristående och vi hade Gamla Hjälmserydsstiftelsen där och så, så tänkte jag att det här tror jag Gud vill.

Kyrkan i Gamla Hjelmseryd, någon mil norr om Nya.

Och det glömde jag säga, men jag tänkte på det tidigare, att då i samband med pastoratsregleringen, att själva kyrkbyggnaden kunde ju knappast ha någon framtid, om det inte vore för den här väckelsen som nu pågick där. Tänk om vi kunde få ta över den kyrkan? Kunde vi få köpa Nya Hjälmseryds kyrka för en krona.

Det tror jag inte folkkyrkofolket skulle ha nåt emot. Det var kanske inte realistiskt då, men det skulle ju kunna vara realistiskt idag. Så att jag hade höga tankar, stora förhoppningar på det här. Och sedan så blev det då - ja, man får väl säga att det blev ett fiasko.

Mänskligt sett så. Nej, det var jobbigt. Och likaså då när vi - när jag sa upp mig - vad sa jag, 15 april -94 slutade jag. Då betydde ju det att ja kunde inte bo kvar i prästgården. Jag kunde inte predika i kyrkan. Jag hade ingen tjänst.

Så det som hände då var ju att vi fick flytta ut därifrån. Och eftersom vi hade barn i skolan, så flyttade vi till Vrigstad. Det ligger ju nära till. Och där fick vi tag på ett hus. Och då tog jag med mig missionsbasen i portföljen, så att säga.

AO: 0.30.36 Fick du tjänst i Vrigstad då eller?
HS: Jag hade ingen tjänst alls. Nej, jag reste på heltid. Så -94 när jag slutade i Hjälmseryd, så började jag resa på heltid på kallelser. Och det var ju tuffa år för att då skulle man ju leva på det också. Så jag reste, ja, jag har ju almanackan här, jag tror jag reste över 200 dagar per år.

Det gick ju ändå inte ihop ekonomiskt och så va. Och jag kunde inte förverkliga den här missionsbasen med portföljen. Och jag blev ju rätt ensam också, får man säga, på slutet. Rätt så isolerad där. Och det var då jag upptäckte detta med cellkyrkan och cellgrupper. Och det har jag hållit på med sedan dess.

Och nu är jag i en ny spännande fas. Men det ligger kanske utanför det här.

AO: 0.31.33 Ja, fast du kan väl kort bara berätta?  
HS: Kort kan jag berätta att vi här i pastoratet har bildat en koinonia. Alltså en församlingsliknande gemenskap, där vi har avlagt löften inför varandra. Vi är alltså 30 personer som normalt sett firar högmässa här i Värnamo kyrka. Och då blir det lite spänt emot folkkyrkofolket här i pastoratet, så att jag har så sent som idag sökt biskopen i ärendet, och kommer att träffa biskopen här så fort som möjligt. Jag pratade med hans sekreterare. Vi har ju en ny biskop.

AO: 0.32.12 Ja, jag känner honom.  
HS: Ja, och han har ju dessutom doktorerat på det här med församlingsliknande gemenskaper. Så det är det - jag hoppas på hans stöd nu den här gången.

AO: 0.32.23 Ja, det är spännande.  
HS: Mycket spännande. Så livet är inte slut bara för att det inte blev som jag hade hoppats i Hjälmseryd. Vi går vidare. Nya motståndare, nya dörrar.

AO: 0.32.38 Det var intressant att höra vad du är i nu. Men vi går tillbaks lite granna. Jag tänker på det här med dom frikyrkliga i området. Det blev inte mycket till kontakter med dom då under årens lopp, eller hur?
HS: Nej, det blev det inte. Det som hände i relationen till dom frikyrkliga, det var ju dels då att dom på gräsrotsnivå kom ju gärna på våra seminarier och möten och sånt. Men från min sida sett - jag var ju glad för det och tyckte det var jätteroligt - men jag kunde inte bygga församling med dom.

Och sedan så hade jag också mycket god kontakt med ungdomarna, dom frikyrkliga ungdomarna. Därför att det här är sådana trakter där ungdomarna i Allianskyrkan och så, fortfarande går och konfirmerar sig i Svenska kyrkan. Så jag hade ju dom som konfirmander. Och i ungdomsgruppen som blomstrade under några år, så startade vi en caféverksamhet i Rörvik, som dom drev.

Så det var min kontakt. Jag förstår ju det efteråt att dom etablerade frikyrkliga motståndarna, dom blev ju inte gladare för det.

AO: 0.34.01 Nej, det var ju lite komplicerat där i Rörvik. Om jag har förstått det hela rätt, så hade du en del kontakter med P-O Svensson  
HS: Ja, det stämmer. Han var en utav ungdomarna vid den tiden.

AO: 0.34.16 Stefan Norberg lite senare i skedet där också.
HS: 0.34.19 Ja.

AO: 0.34.21 Och dom var ju - ja båda var ju i nån form av ledarsituation, men inte pastorer eller i styrelsen. Ja, Stefan möjligtvis att han var...  
HS: Ja, P-O var ju på den tiden i ledarposition på så sätt att han är ju musiker.

AO: 0.34.40 Ja, han var körledare där.  
HS: Ja, exakt, och hade ett stort inflytande, för det var ju en stor körverksamhet.

AO: 0.34.45 Ja, vilken relation hade du till kören och till...?
HS: Inte mycket till honom. Men han var med, vill jag minnas, på några av dom här inledande bibelstudierna som vi hade, innan vi började med läsåret. Några av hans körmedlemmar - höll jag på att säga - var väl med på läsåret. Åtminstone några som jag tänker på som var från det sammanhanget. Jag tänker på Anette och jag tänker på Rolf - och några andra som också var frikyrkliga som var med där.

Och när han var med på ett av mötena - det här kommer jag så väl ihåg - så profeterade jag över honom att han var blivande ledare, kanske till och med pastor och att dom närvarande skulle bedja för honom i det avseendet. Han blev sedan också pastor när han bildade Guds kraft. Men jag har inte haft något att göra med honom. Han har ju vart involverad i trosrörelsen, är väl fortfarande kanske. Ja, i Guds kraft.

Dom har gjort ett jättebra arbete. Så det är klart att det stämde väl det profetiska ordet på så sätt. Men åter igen, dom etablerade frikyrkliga blev ju inte gladare för det.

AO: 0.35.54 Nej. Följde du på något sätt den splittring som blev i Rörvik när han och ett stort gäng lämnade församlingen.  
HS: Nej, det var helt utanför min sfär. Ja. Jag hade ingen aning om vad som hände. Det vet jag inte. Så så var det med det.

AO: 0.36.22 Hjälmserydsstiftelsen. Hur reagerade dom på det som hände.  
HS: Inte särskilt mycket.

AO: 0.36.33 Dom är ju grannar  
HS: Ja, det är samma församling. Det var ju mitt gamla pastorat, Gamla Hjälmseryd.

AO: 0.36.40 Jo, jag vet, och dom ligger ju bara rakt över vägen från missionshuset räknat, så att dom var ju nära skeendet.  
HS: Ja, men jag tror inte - du vet, gamla, alltså Hjälmserydsstiftelsen har ju gått på kryckor under många, många år. Och gjorde det redan på den här tiden. Men det fåtal som var där, det är ju fromma människor som ber tideböner flera gånger om dagen och har gjort det 40 år, eller vad det kan vara, 50, 60 år till och med.

Så dom var ju glada åt den här väckelsen, vad jag förstår, även om dom själva inte hade det sättet att uttrycka sin fromhet - man har ju olika sätt att uttrycka sin fromhet. Men föreståndaren där på den tiden hette Ove Lundin. Han blev sedan domprost i Visby. Han och jag vi träffades några gånger och han var mån om att ha ett gott förhållande till mig, för att det var ju pastoratet som upplät Gamla Hjälmseryds kyrka och stod för värmen och höll med bröd och vin och sånt där. Så där hade vi inte något gnissel på det sättet.

Jag var där och hade högmässa lite då och då. Min hustru har arbetat som husmor på Hjälmserydsstiftelsen sen vi flyttade därifrån så att... Nej, där tror jag inte kan finnas någon öppen kritik. Det kan jag inte tänka mig. Det har jag inte hört i alla fall.

AO: 0.38.10 Det som hände sen i Hjälmseryd - har du haft nån kontakt med dom?  
HS: Nej. Och det är ganska märkligt alltså, för att - jag förmodar att du pratar med Anders Grip också - ja, där har jag en rätt så speciell bild. Det är ju också en speciell broder. Vi är många speciella bröder inblandade. Och han kom då från Göteborg och han var - för jag hade ju Anders Gerdmar där, jag hade Åke Roxberg som var präst, och jag hade Thomas Gustafsson, som nu är kyrkoherde i Rydaholm. Han var där.

Och Anders Grip kom. Och jag kände igen Anders sen studietiden i Uppsala. Och jag var inte så pigg på att han skulle komma. Han ville ju flytta till Hjälmseryd och bli min hjälppräst. Och jag tyckte inte att det var nåt bra förslag, men han kom ju i alla fall. Lite påträngande.
Men han - sen vet jag inte...

AO: 0.39.02 Blev han församlingsassistent, eller hur var det?  
HS: Ja, det var han, men han skulle ju överleva, så det var nog bara ren generositet från min sida. Så att - och han, jag vet inte om han undervisade på bibelskolan alls. Han hade väl nåt seminarium på sommarbibelskolan och så. Han har ju en stark profetisk gåva, men - ja, jag kan inte säga för mycket kanske.

Och sen så - när motsättningarna kom i öppen dager, då kände jag, att då hade jag inte med honom. Då kände jag att han ville gärna ha tjänsten efter mig. Vilket han ju också fick sen. Jag hade inte nåt emot det, för han var ju ändå med i skeendet i en mening och så. Så att jag motarbetade inte det, utan tvärt om. Jag ville ju också gärna att det skulle gå vidare - verket - på nåt sätt.

Men sen då när han hade tagit över tjänsten och jag hade lämnat då, 15 april, sen dess - och det här förvånar mig - sen jag lämnade har jag inte, vad jag kan minnas, någon enda gång fått en kallelse tillbaka dit. Jag har aldrig vart där. Och jag är inte ledsen för det, för jag menar, saker och ting har sin tid. Och det kan jag lämna. Och jag har aldrig längtat tillbaka. 

Väckelsen i Nya Hjälmseryd, del 5, Markköp med förhinder

Igår fick jag i min hand ett litet häfte, Att höra Guds röst, nyligen författad av Anders Gerdmar. Det är utgivet av Victura Publishing, Uppsala 2015. Det handlar som titeln säger om att lära sig höra Gud, men det innehåller också ett vittnesbörd om hur Gud talade till honom att flytta till Nya Hjälmseryd 1985. Det är intressant att så här många efteråt ta del av minnena. Det är onekligen så att väckelsetider sätter sin prägel på de inblandades resterande livstid. Vi gjorde samma erfarenhet av väckelsen på Fjelllstedtska. Jag har återgett vittnesbörd från den tiden i tidigare bloggar. Erfarenheterna med den helige Ande sitter i. 
Så var det detta med köpet av marktomten som aldrig kunde genomföras. Det visade sig att jag tidigare år 1992 blivit komminister och så var fallet när vi ansökte om markköpet. A.O. har läst alla protokollen och gjorde en sammanfattning. Han skriver:

Första januari 1992 trädde en ny pastoratsindelning i kraft. Församlingarna Hjälmseryd, Hultsjö och Stockaryd bildade därmed ett pastorat.  Kyrkoherden i Stockaryd blev med ålderns rätt kyrkoherde i pastoratet, medan tjänsten för den tidigare kyrkoherden i Hjälmseryd förändrades till en komministertjänst.

Till kyrkorådet 1992-10-05 hade det kommit in en ansökan från föreningen Guds ord om att få förvärva ett markområde nära kyrkan. Tanken var att det skulle användas för att bygga ett missionscenter som också kunde ge utrymme för församlingsaktiviteter. Meningarna i kyrkorådet var delade. I §29 kan man läsa: En livlig diskussion ang. byggnationen och verksamheten följer, varvid också framkommer den stora oro som finns i bygden, både inom kyrkan och frikyrkan, inför inriktningen av den planerade verksamheten.

Kyrkorådet beslutar att bordlägga frågan. Den togs upp igen vid mötet 29 oktober och där beslutades med ordförandens utslagsröst som avgörande att hemställa att kyrkofullmäktige beslutar att inte sälja det aktuella markområdet. En reservation påtalar att markområdet en gång skänkts till Svenska kyrkan för att främja missionsverksamhet. Där skriver reservanten bl.a. att när man säger nej till försäljningen så säger man också

… nej till det förnyelsearbete som vuxit sig allt starkare under flera år. Man säger nej till den del av församlingen som genom gåvor och arbetserbjudanden visat att de vill vara med om visionen. Man säger nej till den stora grupp ungdomar som känner församlingen som sitt hem, men som också vill strida för den världsvida kyrkan.

Ansökan togs upp vid kyrkofullmäktigemötet 1992-11-25. Av protokollets § 12 framgår att fullmäktige efter votering med åtta röster mot sex beslutade att ”ej bifalla kyrkorådets förslag”. Fullmäktige uppdrog därmed åt kyrkorådet att förhandla med föreningen Guds ord om priset för fastigheten Boatorp 1:17. Beslutet överklagades dock av formella skäl och vandrade ända upp till Kammarrätten där de klagande fick rätt.

Till kyrkofullmäktiges möte1993-11-24 hade det kommit en ny ansökan från föreningen Guds ord om köp av fastigheten. Även denna gång hade kyrkorådet föreslagit fullmäktige att säga nej till försäljningen. I fullmäktigeprotokollets §15 framgår att ansökan denna gång avslogs med åtta röster mot och sju röster för försäljning.

I december 1993 sade den f.d. kyrkoherden upp sin komministertjänst och slutade 15 april 1994. Det året förlades sommarbibelskolan för första gången inte till Hjälmseryd, utan till Växjö domkyrka.

Så långt A.O. Jag kom inte ihåg att det var så nära att köpet genomförts. Jag minns mest motgången och har många gånger undrat vad som var Guds vilja med detta. Var det inte Guds vilja? Hade jag hört fel? Eller hörde kyrkorådet fel? Ett skäl till att publicera detta material kan vara att säkert många, många fler än jag under lång tid levde med samma frågor.

Väckelsen i Nya Hjälmseryd, del 4

Så kommer då fortsättningen på djupintervjun. När jag tar del av den och läser om detta i efterhand inser jag vilket svårt uppdrag doktoranden har. Han måste naturligtvis ta de intervjuade på orden. Något annat kan han inte göra, men allt det där runtomkring och allt det där som aldrig sägs hör också till bilden. Nu kmmer fortsättningen från del 3.


AO: 0.20.49 Är han (Anders Gerdmar) från trakten här då?
HS: Ja, alltså, när jag kom till Värnamo så dök han upp. När jag sa att vi var några kollegor - för han var präst i Åker utanför Skillingaryd. Och han kom och - vad hette han i Hillerstorp nu? Alf Westergren kom och en del - Tomas Gustafsson tror jag också var med någon gång. Och lite andra präster. Prästerna här i stan [Värnamo] också förstås. Så att det var nog ett ganska starkt gäng här med prästerna här i stan. Vi var ju - Christer Fjordevik, Hans Hansson, Sölve Hjalmarsson och jag - vi var ju rätt så endräktiga. Och så var det då kyrkoherden som inte... Så att den där klockaffären var lite grann droppen som fick bägaren att rinna över som utlöste den här konflikten här.

Men - så Anders Gerdmar, han lämnade sin tjänst i Åker och jobbade då med mig, för jag kunde ju inte ha bibelskolan själv. Utan vi var ju några stycken olika lärare. Han hamnade sedan - han åkte sen till Livets ord. Så då fick ju Eva naturligtvis lite vatten på sin kvarn. Och jag vet att man i radion här, i Jönköpingsradion, så talade man om mig som Livets ords-prästen.

Och det här var ända in på slutet på 80-talet. Och det dom inte hade en aning om, det var väl att Livets ords-präst - jag hade aldrig vart på Livets ord i hela mitt liv. Inte på nånting. Jag har inte nånting med det att göra. Men du vet: det rör sig fritt liksom. (skratt) Runtomkring, och det är inte sånt som man kan direkt bemöta heller.

Ja, mer än att säga som det är då. Och sedan så vet jag att - för jag hjälpte ju Eva via förlaget här då, att spela in henne på video och tog vara på hennes kassetter, så att den verksamheten som blommade ut sedan på Björkelund, den hade ju sin start i det här arbetet. Och vi gick t.o.m. så långt, att hon fick ju ta över, så att förlaget Åsnan blev ju hennes förlag.

Så att på så sätt var det ju ett samarbete hela vägen. Men hennes verksamhet sköt ju fart också under dom här åren. Hon hade ju 25000 besökare under några år där, under några somrar. Och det höll väl på nästan fram till hennes död, om jag inte tar fel. Men hon - jag vet inte om hon - jag vet inte hur hon såg egentligen på det som vi stod för.

Men det är klart att jag blev ju med åren - sen med facit i hand - blev jag nog lite isolerad där. Särskilt då när jag lämnade min kyrkoherdetjänst. För då ändras människornas attityder. Alla tycker om och är inställsamma mot en kyrkoherde. Men är man inte kyrkoherde längre, då ändrar sig det ganska påtagligt. Och det är likadant idag.

AO: 0.23.50 Alltså när du blev komminister, menar du?  
HS: Ja, exakt. För då hade jag ingenting att säga till om längre. Så - och det är lite skrämmande den upptäckten också. Sånt har man ju ingen aning om när man själv står i ett arbete, utan det är sånt man upptäcker allt eftersom. Ja, nu så här i efterhand så ser jag det ju tydligt

A.O: 0.24.11 Ja, för det var precis i det skedet som den här förändringen administrativt blev, så att du blev komminister, som ni höll på och förhandlade om det här med tomten. I första beslutet så var du kyrkoherde  
HS:  Jaha, det är möjligt, ja.

(Här måste jag skjuta in en kommentar. Det visade sig vid en kontroll att jag var komminister redan vid den första ansökan vi gjorde. Mer om det i nästa blogg, min anm.)

AO: 0.24.25 Det måste vara så va?  
HS: 1992 lämnade jag kyrkoherdetjänsten.

AO: 0.24.28 Ja, och det var väl i samband med det som det första beslutet som var positivt tog, som det sen besvärades över  
HS: Ja, exakt

AO: 0.24.35 Och processen var igång. Och sen när du inte var kyrkoherde längre så togs det om. Och då blev det det omvända så att det blev...  

HS: Och där tycker jag att där har du en poäng. För det visar ju väldigt påtagligt, det som jag säger om kyrkoherdens ställning. Och jag såg ju inte det va. Jag trodde jag hade dragit en vinstlott när jag tillmötesgick stiftet och tillmötesgick Torbjörn Hagman. Och i själva verket var det precis tvärt om. Jag spelade bort att det som jag hade. Men det förstod jag inte i det läget. Och det förstod jag inte under 93-94 heller. Ja, 1994 blev det ju påtagligt då.

AO: 0.25.13 Men ändå, Eva Spångbergs ställningstagande. Redan första gången var hon emot, men då tillhörde hon minoriteten.  
HS: Då när jag var kyrkoherde alltså. OK. Ja, det kan tänkas.

AO: 0.25.27 Hade du nåt samtal med henne. Kan du minnas nånting, att ni pratade om det här och hon förklarade varför hon ställde sig emot det hela?  
HS: Nae, jag vet inte om vi - alltså vi pratade med varandra, men jag kan inte minnas att vi hade just det här som ett samtalsämne att vi skulle prata igenom det på så sätt. Men -

AO: 0.25.47 Men jag tänker: gav hon dig några signaler  
HS: Ja, jag tycker det, för hon gav mig den signalen att hon tyckte att - och det tyckte nog kantorn där också, Lennart Pettersson som fortfarande lever och bor där - och jag anade nog det och det kan vara så fortfarande - att dom tyckte att "Jamen Sunnliden, han är en fantastisk förkunnare, men han är dålig folkkyrkopräst alltså. Så där som man tänker sig som vanligt.

Och den spänningen tror jag låg bakom när Eva Spångberg sa till mig att "H, din kallelse och din uppgift är mycket större än att bara vara här i Hjälmseryd." Alltså, jag är för stor för Hjälmseryd. "Du borde vara världsevangelist", sa hon vid ett tillfälle - chockerade mig med.

Och då är det möjligt att det här fanns med i bilden när hon sa så va. Att hon faktiskt tyckte så och att hon inte trodde helt enkelt på att jag skulle bygga in mig i Hjälmseryd. Alltså att hon menade väl helt enkelt. Det är möjligt.

AO: 0.26.50 För då kan jag tänka mig att motiven var lite olika. Det är det jag har på känn, att två stycken som inte höll med varandra i och för sig, tog ändå samma ställning, för att det uttrycks också i protokollet från där det sas nej. Jag kan läsa för dig där: "En livlig diskussion angående byggnation" - det här var 1992 - "och verksamhet som följer, varvid också framkommer den stora oro som finns i bygden, både inom kyrkan och frikyrkan, för inriktningen av den planerade verksamheten". Så står det i protokollet från 92. Det var det första beslutet som togs.  
HS: Och då gick det ändå igenom. Men oron försvann inte.

AO: 0.27.32 Det fanns en sån oro på bygden, förstår jag. Och det har med folkkyrko-...  
HS: Förmodligen ja.

AO: 0.27.38 ... att göra. Men Eva Spångberg var inte på det sättet negativ då, menar du? Utan det var andra omsorger som gjorde att hon -  
HS: Ja, det är min tolkning i alla fall. Vi har haft god kontakt även efter att jag lämnade Hjälmseryd. Så att jag tror inte att hon ville mig illa på nåt sätt.

AO: 0.27.55 Hon ville inte grusa dina planer, som dom andra kanske ville då?  
HS: Dom hade andra motiv, ja. Så kan det vara.

AO: 0.28.02 Så gick dom i allians med varandra. Det är inte alltid två parter, utan det kan vara fler. Och så bildas det allianser. Det är väldigt komplexa spel. 

Mitri Rahab - för femte gången

Idag är jag sjuk och sannolikt i morgon också. Sover mest, men så fick jag nys om att gode vännen Erik skrivit en insändare till SvD. I söndags publicerades en intervju som gjorde att jag satte i fråga SvD:s heder. Tänkte jag skulle skriva några rader. Men så blev det inte. Men Erik hade reagerat som jag och skrev några rader till chefredaktören. Den är så välskriven och passa in i min profil så jag bad att fä lägga ut.

Bäste Fredrik Karén!

Jag undervisar på Linnéuniversitetet i latin och har SvD som

liv- och husorgan sedan snart sex decennier. Jag har mycket stor

uppskattning av den och dess nyhetsrapportering och jag har

stora förväntningar på dess innehåll.

När jag slog upp söndagsnumret blev jag dock väldigt konfunderad.

Här förekom en stort uppslagen artikel där Palmepristagaren

Gideon Levy, journalist på Haaretz intervjuades. Av vem: jo, av

pristagarens sambo, Catrin Ormestad! Jag tänkte omedelbart att detta

måste vara en redaktionell och publicistisk härdsmälta, som jag

inte kan förknippa med SvD.s pressetik och journalistiska omdöme.

Detta går helt enkelt inte an!

Denna gigantiska blunder blir inte bättre av att jag till min sorg måste

konstatera att samma artikelförfattare tillåtits publicera ett par

fylliga reportage där nöden i Gaza orkestrerats på dess grannes,

Israels, bekostnad, utan någon som helst saklig balansering och

kommentarer från oberoende och israeliska källor.

Vad gäller Gideon Levy måste för en svensk publik framhållas att han

av en stor majoritet israeler idag anses som en femtekolonnare och

betraktas som en extrem vänsteraktivist.

Intrycken av dessa tre artiklar ger sammantaget bilden av att

SvD inte önskar upprätthålla en saklig och opartisk linje i sin rapportering

från Mellanöstern utan lånar sig till anti-israelisk propaganda.

Så långt hade jag inte kunnat drömma om att det skulle gå!

Hur förklarar ni och rättfärdigar ni allt detta? Jag måste tillstå att mitt

förtroende för tidningen, i etiskt och politiskt avseende, är allvarligt skadat.

Med vänlig hälsning

Erik Wiberg

Värnamo

Tack Erik. Det är viktigt att utgöra motkraft även om det tar på krafterna. Hoppas nu bara att jag aldrig mer behöver adressera i ämnet Raheb något mer. Men kan aldrig vara säker. Nu blir det sängen - igen.

PS Har i efterhand noterat fler reaktioner, se till exempel Ola Sigurdsson i Världen Idag DS

Väckelsen i Nya Hjälmseryd, del 3

HS: Och att vi kämpade på betydde då, att jag insåg att våra lokaler i Hjälmseryd, dom var inte funktionsdugliga, helt enkelt, för den här typen av arbete. Så jag tänkte att vi kan - om vi köper loss den där tomten och bygger egna lokaler, för det var en jättebra tomt. Det är fortfarande en jättebra tomt.

Och så kan vi bygga där och så kan pastoratet använda det som församlingshem. Och så kan vi - då ligger det där ihop då. Du vet hur det ser ut där borta? Hjälmseryds kyrka och så mitt emot ligger prästgården och ovanför där ligger tomt som var helt tom. Där skulle vi ha byggt. Så skulle vi liksom kunna väva samman det här på sikt.

Och i det här läget så var det även tal om pastoratsregleringar. Och jag insåg att Hjälmseryds församling, alltså en landsbygdsförsamling som den här, har ju inte någon framtid i Svenska kyrkan, utan det kommer ju att slås ihop. Och idag kan jag ju se med facit i hand - dom har ju slagit ihop tolv församlingar. Så det är väl inte ens gudstjänst där längre regelbundet.

Sitter då en stab utav medarbetare i Sävsjö som åker ut och har lite verksamhet ibland va. Och det insåg jag redan då, fast det inte hade gått så långt. Jag insåg det därför att jag blev anmodad att flytta ifrån Hjälmseryd. Jag hade nämligen fullmakt på min kyrkoherdetjänst, vilket gjorde att man kan inte ta den tjänsten ifrån en fullmaktshavare av en ordinarie tjänst, utan det sitter man på livet ut.

Det domkapitlet eller biskopen kan göra, det är att dom kan förflytta. Då har man kvar tjänsten, men man förflyttas till en annan plats. Och jag skulle förflyttas till Lidhult, dessutom mitt i brinnande väckelse. Så jag kände att det var det inte... utan då gör vi hellre som så att då lämnar jag ifrån mig det här frivilligt.

Det var nämligen så att man slog ihop Stockaryd, Hultsjö och Hjälmseryd till ett pastorat. Innan var Hjälmseryd ett eget pastorat. Det var därför jag kunde göra som jag gjorde också. Nu slog man ihop det med Stockaryd och Hultsjö och då var kyrkoherden i Stockaryd äldre än mig, vilket gjorde att han skulle ha kyrkoherdetjänsten och jag skulle va komminister.

Och Torbjörn Hagman, han hade ju hjälpt till i bibelskolan. Jag trodde att han var helt med på noterna, så att jag tänkte att det är väl bara bra då, för då kan ju han ta hand om mycket av det traditionella arbetet och planlägga det, och så kan jag få ägna ännu mer tid åt det här med förnyelsen. Men där lurade jag mig själv, för att det blev precis tvärt om att han satte käppar i hjulet. Han hade god hjälp utav Eva Spångberg och han hade god hjälp utav ordföranden i fullmäktige, Torbjörn Furulund. När jag säger så, så låter det kanske lite bittert, men det är det inte så här långt efteråt, utan det är nog snarare ett faktum. Och det kan till och med va så, med facit i hand, att jag kan ge dom lite rätt, att dom gjorde på det här sättet, för det kanske inte hade gått, om jag hade fått som jag hade velat.

Men så var det i alla fall. Och då när vi skulle köpa den där tomten - och vi hade ju sparat ihop pengar till den. Jag tyckte i och för sig att dom kunde skänka den tomten, men då blev det ju affär utav det här. Så då kom det ju upp i öppen dager. Och det höll väl på - eftersom jag då tyckte att jag hade handlat i tro, som det heter, så ville jag inte bara kompromissa bort det, eller ge upp det, utan jag får ju köra linjen ut.

Och jag körde linjen ut, vilket betydde att det blev - ja, jag vet inte hur länge vi höll på med skrivelser. Det var länsstyrelsen och det var överklaganden och det var fullmäktigt och vi tog om och så där. Det höll säkert på ett par tre år. Och det slutade ju med att jag förlorade det här och i det läget så insåg jag att Kopfermann hade nog rätt. Det går inte att ändra. Så du kan ha - alla vill att det ska komma mycket folk till kyrkan.

Man ser gärna att människor kommer till tro eller blir helbrägdagjorda - som dom hade blivit helbrägdagjorda på löpande band där på Matteushemmet. Och det var ju många som var glada för det, men kommer det till att du börjar peta i budgeten, eller vill ändra i lokaler, göra om organisationen, då är det stopp alltså. Det går inte längre.
Så jag insåg att det här går inte och i det läget så sa jag upp mig, på juldagen 1993. Så slutade, vill jag minnas 1 april 94.

AO: 0.15.12 Ja, 15 april står det.
HS: 15 april 94. Och då kommer jag ihåg det - i sakristian, när jag sa det till kyrkvärdarna - att dom blev ju bestörta då va. Men då hade vi kämpat några år alltså med - då var det ju en öppen konflikt, kan man säga. Och det var ju inte - den var naturligtvis andlig i en mening, men det tog sig uttryck i det här med pengar och tjänster och ja.

Och då hade jag ju ingenting att säga till om. Jag var inte kyrkoherde längre, utan det var ju Torbjörn Hagman - och så var det andra som styrde och ställde helt enkelt. Och hur dom styrde och ställde, det fick jag ju aldrig veta förstås. Nej

AO: 0.15.58 Utåt sett så har det verkat som att du och Eva Spångberg har varit - samarbetat och stött rörelsen och så. Så jag blev väldigt förvånad när jag såg i protokollet att hon var emot det här nya. Kan du ge någon förklaring till, eller berätta något om din relation till Eva? Jag kan berätta en liten anekdot. När jag presenterade min idé, så var det några teologer, lite yngre, som sa: "Varför ska du skriva om Hjälmseryd? Det där, det var ju bara en galen präst och en gammal tant som höll på.
HS: Ja, men det stämmer ju inte riktigt. (skratt)

AO: 0.16.46 Nej, jag vet, men just det här att det nog var känt att du och Eva Spångberg stödde det här, eller samarbetade med det från början i alla fall.
HS: Ja, det gjorde vi egentligen hela tiden. Vi hade aldrig nån personlig konflikt på det sättet, nej.

AO: 0.17.03 Men ni gick lite skilda vägar på slutet?
HS: Ja, och det var väl flera - alltså Eva - om jag är speciell, så är nog - kan man nog säga det om Eva också. Och när vi drog igång här med sommarbibelskola och sånt - på den tiden spelade man ju in allting på kassetter och sålde kassetter i samband med mötena. Och man kunde sälja direkt efter mötet, för vi hade bandmaskiner och sånt vi körde.

Och det gjorde ju att den här stiftelsen som vi hade - för det var en stiftelseform till att börja med. Ja, för det första om jag tänker på relationen till Eva - det första var att hon var med i ledningsgruppen. Det var ju hon och jag och så var det ytterligare några. Och när vi bildade stiftelsen - nej, stiftelsen den var hon kanske - jo, hon var med i den, men inte i det formella där. Men det som hände var att vi fick bilda ett förlag, som skulle liksom stå bakom produktionen utav kassetter och tilltänkta böcker och material.

Och då ville jag att det skulle heta Guds ord, för jag hade i min - i min tankevärld hade jag faktiskt den här bilden, som jag fortfarande har här (informanten visar), som - det här är min liksom förebild, om jag säger så va. Med Jesus på korset och så Johannes och Maria. Och så ville jag att det här skulle vara VDM, alltså Guds ords tjänst. Alltså, det här är Guds ord som skulle förmedlas.

Eva Spångberg  (1923-2011) - en gudabenådad förkunnare

Och det var inte märkvärdigare än så, utan Verbi Divini Minister, det är ju det som är mitt kall. Och det var det jag tänkte på. Ja, men då tyckte Eva att det låter för likt Livets ord som precis hade börjat. Då tänkte jag: Livets ord, glöm Livets ord. Ja, men hon stod på sig, så att förlaget kom i stället att heta Förlaget Åsnan. Och det var ju inte precis vad vi hade tänkt oss. Det var det första, men det var ju - det gick ju - det var ju inte nån konflikt på det sättet, utan det var ju bara att finna sig i det. Jag har skrivit om det i en bok om Eva Spångberg, förresten, som kom ut härom året. En biografi om henne.

Ja, och sedan så, något eller några år in på - när vi hade bibelskolan. Kan det ha vart tredje året kanske, eller nånting sånt, så reagerade Eva på - som hon uppfattade det som - trosförkunnelse.

AO: 0.19.39 Från din sida eller tillresande?
HS: Nej, jag tror - inte från min sida - det var nog Anders Gerdmar framför allt.

AO: 0.19.46 Ja, för han var involverad i det här också?
HS: Ja, han var väl inte med - var han med första året? Han kan ha vart med första året - och undervisade två eller tre år. Det går ju lätt att ta reda på. --- Och Eva reagerade på det. Och jag var nog lite oförstående. Men det är klart att det fanns säkert. Ja, och så fanns det ju en lärare till som hette Karl-Edvin Nästesjö.

Han har bytt namn nu, så att jag vet inte vad han heter. Han hade tydligen - jag tror att han hade gått på Hagins bibelskola eller nåt liknande i USA i alla fall. Så det är möjligt att det fanns sådana inslag, fast inte jag tyckte det var särskilt allvarligt, men att Eva hade reagerat. Så att Evas undervisning då handlade då förstås om lidandet och korset och allt annat elände.

Så där fanns det en viss spänning som ju ledde till att Anders Gerdmar flyttade sen till Livets ord. För han lämnade Hjälmseryd. Han pratade med mig om det här, men i -

Vecka efter Septuagesima

Idag har jag varit i Missionskyrkan. Jag fick ett ämne: Den positiva stressen över andra människors frälsning. De har en serie om stress och nu handlar det om den positiva stressen. Här kan du lyssna på "predikningarna".  Mitt utkast kombinerar ämnet och veckans text. Jag utgår från deras hemsida där det står:

Vara en växande församling som regelbundet får hjälpa medmänniskor fram till en personlig tro på Jesus Kristus och till församlingsmedlemskap. Detta ska leda till att församlingen växer såväl i fördjupning som numerärt.

Det är bra att ni vill … god stress. Vi vill alla att människor ska komma till tro … problemet är att vi inte kan, därför stressen. Gud vill också att människor ska komma till tro och det är där vi måste ta vår utgångspunkt och det är på Honom vi måste förlita oss. Men vad vill Gud? Han vill försona oss med sig föda oss på nytt, förklara oss rättfärdiga och forma oss till sin Sons avbild. Kan vi åstadkomma det? Nej, det kan bara Gud själv göra. Vi kan inte göra någon till en kristen.

Vad kan vi då göra? Vi ska stanna vid det. Vi kan inte omvända någon. Det är något mellan Gud och individen. Vi gör fel om vi försöker omvända någon. Det blir oftast kontraproduktivt.

Men har då inte Jesus sagt att vi ”ska göra lärjungar”? Låt oss börja där. Väckelseprästen Henrik Schartau säger:

När Guds Son blev utsedd till frälsare för mänskligheten så blev det också utsett och beslutat att han skulle uträtta det för dem, att den helige Ande genom Ordet och Sakramentet , så skulle verka på människornas hjärtan , för att omvända den till tron på den utsedde frälsaren och sedan bevara dem i tron på honom vilka vilja låta omvända och bevara sig.

Många kristna missuppfattar sitt lärjungaskap som tungt och krävande. Vi vill vara ”duktiga” kristna. Några tycks klara uppgiften bättre, andra sämre eller inte alls. Inte sällan blir det de anställdas dåliga samvete.

Begreppet lärjunge användes under antiken (3000 f Kr – 500 e Kr) om dem som lyssnar till en utvald mästare.[1] Det var vanligt att man a) valde någon kringvandrande vishetslärare eller filosof. Lärjungaskapet stannar inte vid att man lyssnar utan innebär att lärjungen tar in och b) gör mästarens undervisning till norm för sin egen tro och sitt liv.[2] När lärjungen är fullärd c) frigör sig denne från sin mästare och blir sin egen. Då blir den fullärde lärjungens kallelse att d) förvalta och ge vidare, kanske ta emot en egen lärjungaskara.

 I Skriften förekommer begreppet lärjunge endast 3 ggr, i 1 Krön 25:8, Jes 8:16 och 54:13. Johannes döparen hade lärjungar, Joh 1:35ff. Saulus var en lärjunge till Gamaliel innan hanblev en kristen. Vi kan börja som gudslärjungar, det vill säga sanningssökare, Joh 6:41–48 kan vara Jes 54:13 och Jer 31:33f, jämför 1 Joh 2:24–27, men bara Gud kan göra oss till kristna. Skaror av människor valde att lyssna till Jesus och hans lära. Sannolikt försökte också många att göra som han lärde. Men det är annorlunda med Jesus. Han gjorde det riktigt svårt för människor att följa honom, se Mark 10:17ff. Det gick inte an att först begrava sin far, att pröva oxar eller gifta sig. Som om det inte var svårt nog att höra förödmjukade han sina lärjungar genom att hänvisa till små barn.

När människor lärde känna Jesus förändrades deras förståelse av Honom, se Matt 16:16 och 27:54, och deras liv förvandlades. De förstod att de inte valt honom utan att han utvalt dem, Joh 15:16. Nu var det inte en bindning till läran så mycket som till personen Jesus, den person jag aldrig kan frigöra mig från. Det kristna livet handlar därför om ett tillstånd, en position eller en kärlekens gemenskap. Vi är inte lärjungar hela livet. Vi är kristna och identifierar oss med Jesu ord i till exempel Joh 5:24 och 17:3. Paulus använde aldrig begreppet lärjungar om de kristna. Han kallade dem för heliga, utvalda och rättfärdiggjorda. De kristna förstod att de var älskade, förlåtna och utvalda av Gud, se till exempel Ef 1:4 och 2 Thess 2:13.

Det var i Antiokia som lärjungarna först började kallas kristna, Apg 11:26, 26:28, Gal 1:22 och 1 Petr 4:16. Och nu kan vi förstå veckans evangelium, Luk 17:7-10.

1.      Om ni har en tjänare …

a)      Det är Herren Jesus som talar. Han tänker på sina lärjungar. De är inte alltid väl valda (Jona) men de hade förstått vikten av och bett om mer tro, v 5. Kanske tänkte de göra andlig karriär, bli framgångsrika. Men Jesus tänkte på hur Guds rike skulle spridas och Jesus visste Gud använder människor.

b)      Många kristna känner av den goda stressen. Kanske tänker de snabbt, blir kvicka i sina reaktioner och sätter igång olika projekt i Herrens namn. Det är naturligt att vi mobiliserar kraft och energi, att vi vill mycket. Till en början verkar det också sunt.

c)      Men tjänaren ska göra vad Herren säger, - ingenting annat. Hur ser vår självbild ut? Hur tänker vi kring mission och evangelisation? Jesus betraktade missionen som Guds och sina lärjungar som tjänare.

2.      På samma sätt med er

a)      Drivkraften måste få vara Herrens order inte våra egna ambitioner. Paulus skriver om Guds barn att de drivs av Anden. Det är Herren själv som har det yttersta ansvaret för hushållet och dess tjänare.  Gud använder oss alla enligt den nåd och kallelse vi har.

b)      Missionsbefallningen är inte drivkraften för mission. Det är Guds kärlek till människornas som är drivkraften. Missionen är Guds. Han sände sin Son att frälsa världen. Kyrkan har inte mission. Det är Guds mission som har kyrkan.

c)      1 Joh 3:16 korresponderar med Joh 3:16.

3.      Vi har bara gjort vad vi är skyldiga att göra

a)      Tjänaren ingår i ett hushåll, en Guds kärleksfulla gemenskap. Tillsammans utgör vi ett arbetslag, ett nätverk som fångar ”alla slags fiskar” för att anknyta till Jesu liknelse om noten som sänks i havet, Matt 13:47ff.

b)      Gud förser oss med allt vi behöver för att kunna gå hans ärenden. Det är inte svårt att vara kristen. Vi behöver bara vara lyhörda.

c)      Kanske är det så att den helige Ande stressar dig. Då är det den goda stressen, Andens maning. Vem skulle annars ömma för andra människors frälsning? Tacka Gud för att han vill ha med dig i sin mission. Se utmaningarna i stället för betungande problem. Positiv stress är bra bara vi får utlopp för den.

---

[1] Grekiska mathetes sägs ursprungligen ha att göra med att ”följa planeternas gång”. Ur detta ord härstammar också ordet matematik.

[2] Ordet förekommer 235 ggr i evangelierna. I Matt 73 ggr, i Mark 45 ggr, i Luk 36 ggr och i Joh 81 ggr Vidare finns ordet 27 ggr i Apostlagärningarna. Paulus hade som ung varit lärjunge till Gamaliel, Apg 22:3, men han och övriga nytestamentliga författare använder själva aldrig ordet lärjunge.  

Väckelsen i Nya Hjälmseryd, del 2

Så kommer själva intervjun. Den är i stort sett helt ocensurerad. Jag inser att en intervju inte alls på långa vägar täcker skeendet. Därför vill jag stryka under att intervjun speglar min bild. Det finns fler i Hjälmseryd som har djupintervjuats men jag har inte tillgång till dessa. Kanske kan jag få det senare och så få återkomma.

Initialerna A.O. står för doktoranden vid Lunds Universitet. H.S. är mina initialer. Intervjun pågick i nästan en timme och jag publicerar den här mycket lätt redigerad. Språket därefter. Siffrorna anger tiden.

A.O: 0.00.22 Då är vi framme vid 1986 någonting va?
H.S: 1985-86 var första året. Sommaren -86 hände ingenting. Sen hade vi då andra året 1986-87 och så kom första Sommarbibelskolan 1987. Sedan hade vi den i tio år. För övrigt hade vi helgseminarier, fredag-lördag och söndag. Jag hade en del av dessa själv. Jag tro vi hade ett 30-tal seminarier under dom här åren, så det var ju full gärning kan man säga.

Nya Hjälmseryds kyrka

A.O: 0.01.29 Hur hann du med din prästtjänst?
H.S: Det tror jag nog jag kan säga. Den var väl inte så betungande. Det beror på - du vet, en prästtjänst ute på landet den blir mycket vad man själv gör den till. Det beror på vad du menar: "Hann du med?" Då kan man väl säga att man aldrig hinner med det på ett sätt. Om man nu tänker sig att man ska göra hembesök hos alla o.s.v.

A.O; 0.01.49 När jag frågar så, så är det väl kanske utifrån dom förväntningar som fanns på dig?
H.S: (Suck) Ja, jag vet inte vilka förväntningar som man hade på mig. Men det är klart, så som det utvecklade sig, så, - det kan man knappast ha förväntat sig. Det kan man ju inte ha gjort. Trodde de att jag bara skulle trampa omkring där hade dom nog felaktiga förväntningar, för det har väl aldrig legat i mitt, vart min melodi så att säga.

Det här är inte den första väckelsen jag varit med om. Första gången var när väckelsen bröt ut på Fjellstedtska då jag gick i gymnasiet. Det var ju helt nytt i Sverige då 1972-73. Vi skrev förresten några artiklar i Fjellstedtska skolans årstidskrift som finns där, den kan du också titta på för det är ju rätt intressant.Men det är ju en annan väckelse. Och sedan får man säga att jag har varit med om skeenden både i Katrineholm och även här i Värnamo 1981-82-83, så att det kanske inte dom - Hjälmserydsborna - hade en aning om. Det tror jag väl inte.

A.O: 0.3.14 Nej, men jag tänker på, det hände mycket. Var dom involverade, hjälmserydsborna i det här?
H.S: Ja, det tycker jag.

A.O: 0.3.37 Det - nu ska vi se.
H.S: För det var ju ett väldigt engagemang ifrån dom allihopa där.

A.O: 0.3.45 1988 så hoppas du på större tillslutning.
H.S. Jaha.

A.O: 0.03.48 Enligt kyrkorådsprotokollet - från församlingsborna. Och då undrar jag om det var så att det fanns synpunkter, eller om det helt enkelt var så, att dom kom inte.
H.S: Nja, men jag tror att det var så här då, eller åtminstone uppfattade jag det så. För att dom här 800 personerna som kom, dom fick ju sin logi och sin service av hjälmserydsborna. Dom bodde ju överallt. Alltså hela bygden var ju engagerad i det här. Men det är möjligt att jag hade önskat - nu är det här bara en efterrationalisering - men alltså det var ju fullt i kyrkan av tillresande. Och det är möjligt att jag har sett - eller saknat många av dom jag hade hoppats skulle vara med, att dom inte var med. Det är möjligt det kunnat vara något sånt som låg bakom det hela. Men något fel på engagemanget var det inte för dom bakade och serverade. Det var säkert en 60- 70-tal hjälmserydsbor som var direkt involverade hela veckan under sommarbibelskolan. Och det kan ju inte klaga på. Men det är möjligt att under - att jag kan ha - för jag vet att jag brottades med: Hur ska församlingen, alltså, vardagsförsamlingen om jag säger så, hur ska den kunna fortsätta och utvecklas?

Och här fanns en spänning som jag inte var medveten om mellan alla dessa tillresande å ena sidan och sedan den vardagliga servicen - alltså skötte församlingen som du sa.Ja, det beror på vad man menar och hur man tänker sig det. Det är jag - känner mig osäker nu. Men det var ju många engagerade, men självklart fanns det många som inte var engagerade också, som skulle kunna ha varit det.

Och sen så fanns den här muren mot de frikyrkliga, som jag nämnde om, redan från början, som jag upptäckte allt efter som. Så du får nog plocka in fler olika röster om du ska få en bra bild.

A.: 0.5.52 Nej, vad jag egentligen är ute efter är vilken kritik som kom emot dig under dom här åren. Och hur den utvecklades. För att det kom ju fram till en punkt där du fick avslag för bibelskolans räkning att köpa tomt. Och under resans gång där, så har det h'nt någonting, kan jag känna när jag läser protokoll och så i attityden mot dig.
H.S: Jag skulle tro att mycket av det som i sådana fall har hänt har skett bakom min rygg. Jag har inte haft några av den typen av samtal förutom då i kyrkorådet och som synds i protokollen. Men alltså att det blir en motrörelse till en sån här rörelse är ingenting att förvåna sig över. Det är ju närmast ensjälvklarhet. sedan så hur den utvecklats och på vilka grunder, det har jag svårt för att säga, för att jag var upptagen med det som vi jobbade med och det har jag aldrig - har ju aldrig jobbat med nån dold agenda, utan vi skrev om det här i församlingsbrevet och det skickades ut. Och jag talad eom det här.

Vi kom till en punkt där jag insåg att om det här ska - det var till och med så här att jag var ängslig för att - om vi kallar det för rörelsen då - missionsrörelsen, väckelserörelsen - och den vardagliga församlingen skulle glida isär helt enkelt. Jag reste ju också ganska mycket - kanske inte så mycket 1988 precis. men lite senare gjorde jag det. Och det höll på att glida isär. Och jag ville ju att det här till varje pris skulle äga rum inom pastoratet. Alltså inom min egna domäner. Och den första motgången, om jag säger så, som jag kan minnas.det är ju att, när det blir en hel del ekonomi i det här. Då visade det sig att det enligt kyrkoordningen så var det här förbjudet.

Vi var därför nödgade att bilda en stiftelse och sköta ekonomi. För kyrkokassan och kyrkokassören ville inte, kunde inte ta i det här. Och det berodde på att reglerna på den här tiden var sådana. Det var ju skattemedel från det här territoriet och pengarna ska bara användas för människorna i det h'är territoriet och inte till någon annan verksamhet. Så det var den första motgången. Eller rättare sagt en upptäckt.

En annan sån upptäckt som hänger ihop med det här med strukturerna är att vi inte fick ha något engagemang utanför territoriet som vi faktiskt hade. Alltså vi kunde inte sysselsätta oss med mission, som man kan göra nu. Reglerna ändrades 2000. Vi kunde inte som Hjälmseryds församling bedriva mission i Sibirien som vi gjorde. Eller på några andra ställen också. Och inte minst att jag reste så mycket. Alla mina resor - jag reste ganska mycket under några år, fick jag göra på fritiden, inte i tjänsten. Så det blev ganska uppenbart att det här inte gick att kombinera. Och jag fick ju höra det också av - särskilt en broder som heter Wolfram Kopfermann i Hamburg. Vi var där på församlingsresa och han gav mig en bok. Den står där. Han avsade sig det evangelisk-lutherska prästämbetet i Tyskland och bildade eget. Han var god vän med Bengt Pleijel och några andra här i Sverige. Men han sa till mig att "Nej, Håkan, det går inte. Du kommer inte att klara av att genomföra en förnyelse i Hjälmseryd. Han sa det tydligt och jag ville inte höra vad han sa förstås, utan vi kämpade på.

forts följer 

Väckelsen i Nya Hjälmseryd, del 1

Den utlovade djupintervjun kommer nu i ett antal bloggar. Först en inledning sedan själva intervjun.

Under åren 1983-1994 fick Kari och jag var med om en stor väckelse i Hjälmseryd. Mitt första minne är från 1983. Vi hade nyss flyttat in och var inte glada. Vi hade tvingats från Värnamo bara ett par år efter vi kommit dit. Efter bara några veckor berättar Kari för mig att hon i en syn sett människor komma från alla håll och kanter till kyrkan. De strömmade in och fyllde Hjälmseryds kyrka, en så kallad Tegnérlada från 1853. Det var svårt att tro då vi firade gudstjänsterna från mars månad och över sommaren i en ödslig och nästan helt tom kyrka.

Doktoranden som intervjuade mig sammanfattar:

Hjälmseryd var en by på landet som egentligen inte var lockande för honom. Han såg där inte någon större möjlighet att bygga upp en församling. Han flyttade dit i april. I slutet av sommaren blev han uppsökt av två pastorer som ledde en väckelsekampanj i Gamla Hjälmseryd, Erik Fransson och Henry Holmberg. (Tidigare hade flera kampanjer hållits, bl.a. med Terje Berntsen.) Den hade pågått sedan vintern, först i missionshuset, sedan i tält och under sommaren i en tom virkeslada som nu behövdes. Frågan var om det kunde vara möjligt att få fortsätta i Nya Hjälmseryds kyrka. Utan att tänka sig för svarade informanten (det vill säga jag, min anm.) jag till detta, men kom sedan på att frågan borde förankras i kyrkorådet, vilket skedde.

Kampanjen pågick under sju veckor, fem kvällar i veckan. Kyrkan, som rymmer 800 var fullsatt, ibland överfull så att folk satt i fönstren.

1985, april-augusti var informanten med familj i England hos Collin Urquhart för studier, vilket skapade kontakter inför starten av bibelskolan.

Efter dessa sju veckor ansåg informanten att fortsättningen borde bli i form av en bibelskola. Saken presenterades för frikyrkorna (Hjälmserydskretsen). Pastorn i Rörvik var dock negativ. Att flera av dess medlemmar hade engagerat sig i väckelsekampanjen i Nya Hjälmseryds kyrkan kan ha påverkat hennes inställning, tror informanten. Så det blev ingen ekumenisk satsning. De kom därför att mötas i församlingshemmet i Rörvik för bibelundervisning en gång i veckan.

1983 beslutade kyrkorådet att en ettårig bibelskola med femdagarsundervisning skulle hållas med start hösten 1983. Bibelskolan hade under året 32 elever.

1986 skapades en stiftelse för att dels driva bibelskolan, dels bedriva mission, eftersom den lokala församlingen

1987 hölls den första sommarbibelskolan under en vecka. Den samlade under flera år omkring 800 deltagare.

Sommarbibelskolan flyttade senare till Växjö domkyrka

Så långt denna gång. Som ni förstår finns det redan här massor att berätta, men det får bli vid annat tillfälle. Här hemma har jag en hel del fotografier, tidningsartiklar och anteckningar från denna tid. Tyvärr fanns inga digitalkameror på 1980-talet så jag kan inte publicera bilder på den överfulla kyrkan. Men kanske går det att skanna in korten. Också det får i sådana fall bli en annan gång. I morgonblir det till att förbereda gudstjänsten i Missionskyrkan och kanske får nästa blogg innehålla det utkastet men under veckan som kommer ska jag publicera mer av djupintervjun.

Mitri Rahab och Svenska kyrkan för fjärde gången

Nu är ersättningsteologen Mitri Raheb aktuell igen. Han har fått Olof Palme-priset. För sina fredsinsatser förmodar jag? Hur blind får man vara? Nja, blind och blind. Jag tror att ledningen inom Svenska kyrkan vet ganska väl vad den vill. Tråkigt bara att den tror sig representera oss gudstjänstfirare. Men vi har i dagarna fått flera exempel på hur det går när "toppen" och dess korrumperade kultur lever skild från oss övriga. Jag tänker på spektaklet inom Kommunal förstås, men lika mycket på utrikesministern Margot Wallström och hennes saltomortaler. Och i vanlig ordning förundras jag över att så få inom Svenska kyrkan protesterar. I stället samspelar man med utvecklingen.

Prästen Annika Borg har emelleertid vid ett flertal tillfällen höjt sin röst. Och hon är en skicklig skribent. Se vad hur hon skriver i dagens SvD.

Den som läser juryns beskrivning av årets mottagare av Olof Palmepriset får intrycket av att priset går till två fredsälskande och mångfaldsivrande aktörer, den israeliska journalisten Gideon Levy och den palestinske prästen Mitri Raheb. Men ingen av pristagarna stödjer en tvåstatslösning. Levy förespråkar en palestinsk sekulär storstat, hur nu det ska gå till med en ökad islamistisk radikalisering.

Sedan påminner hon om vem denne Mitri Raheb är. Jag skrev om honom i en tidigare blogg, 17 februari 2015, som du hittar genom att klicka här. Annika skriver:

Mitri Raheb driver en historierevisionistisk linje och hävdar att judarnas koppling till området är en konstruktion, ja, även ”judar” är en konstruktion från 1800-talet. Den ”mångfald” de båda pristagarna förespråkar inkluderar således inte Israel som den nation vi känner idag och inte heller judar, om man drar ut konsekvenserna av Rahebs synsätt. Raheb är känd för – och har internationellt mött protester mot – sin ersättningsteologi. En teologi som går ut på att kristendomens intåg i historien gjorde att judendomens existensberättigande upphörde. Vad detta synsätt historiskt fått för konsekvenser är en skala från retorik mot judar och anti-judiska utfall till antisemitism och pogromer.

Så långt är inte Svenska kyrkan inblandad. Men det visar sig att det är den i vanlig ordning. Jag förskräcks när Annika fortsätter:

Det räcker, som så ofta när aktivism mot Israel vädras, med att vända på några stenar för att även finna Svenska kyrkan. I styrelsen för Olof Palmes Minnesfond sitter samma präst som bjöd in Raheb som hedersgäst till Svenska kyrkans Teologifestival förra året, där han även ledde festhögmässan tillsammans med ärkebiskop Antje Jackelén i Uppsala Domkyrka.

Pristagarna och aktivister inom Svenska kyrkan förespråkar även den så kallade BDS-rörelsen (Boycott, Divestments, Sanctions), ett slags modern släkting till ”Kautft nicht bei Juden”. 

Svensk vänster och Svenska kyrkan förenas återigen mot Mellanösterns enda demokrati. Detta i en situation där Sveriges diplomatiska rykte redan är skamfilat. Det är dags att säga som det är om fixeringen vid och besattheten av Israel: den innehåller, skapar och understödjer anti-judiska strömningar.

Den som vill läsa om eländet i sin helhet kan klicka här. I en tidigare blogg, 22 mars 2015, kopplade jag till Annika Borgs möte med Mitri Rahab. Om det kan du läsa genom att klicka här. Det är nu fjärde gången jag skriver om denne Rahab. Det skulle inte förvåna mig om det blev en femte.

Missionsbasen

I dag när hela personalen var samlad fick vi biskop Fredriks återkoppling. I princip alla Växjöstiftare har under hösten berättat och skrivit ner sina tankar till biskopen. Nu har biskopen sammanfattat vad han hört på 14 A4-sidor. Nu ska vi anställda i Värnamo läsa, kommentera och samtala. Jag passade på att leta efter ordet "mission". Nu hann jag inte med hela texten, knappt halva, men jag kunde inte hitta något om mission. Ett huvudstycke bar rubriken "Kyrkan i världen" men inte heller där kunde jag hitta något om mission. Jag noterade i kanten att mission blivit diakoni.

Sedan gick jag till vår egen "Församlingsinstruktion", (FIN) för att jämföra. Där står det faktiskt att mission utomlands kallas numera "internationell diakoni". Det följer mönstret med andra ord. Svenska kyrkan har slutat med klassisk mission. Kom nu ihåg det!

I ärlighetens namn ska ändå sägas att i FIN står det om lokal mission, en önskan att människor ska komma till tro. Men det står också att denna mission vävs in i diakonin, gudstjänsten och undervisningen. Hur det ska förstås vet jag inte.

Det här är som sagt en snart färdig utveckling inom Svenska kyrkan och den avslutar en 50-årig utveckling. Jag tror det var vad vi kände av i Hjälmseryd 1992 och 1993. För er som inte känner till det var det en stark, omvittnad och erkänd andlig rörelse i Hjälmseryd under åren 1983-1994. 1992 genomfördes en pastoratsreglering.  Hjälmseryd slogs samman med Stockaryd och Hultsjö. Den andre kyrkoherden blev kyrkoherde i det nya pastoratet och jag blev komminister. Det var jag inte ledsen för men det visade sig få följder. Vi (en förening, församlingen och undertecknad som  drivande) hade nämligen påbörjat planeringen av en Missionsbas. Tomten ovanför prästgården som tidigare skänkts av en privatperson just för att tjäna missionen tänkte vi friköpa och bebygga. Där skulle vi ha bibelskola, träna ledare för missionen och förlägga församlingsaktiviteter. Vi i prästgården, kyrkan på andra sidan vägen och Missionsbasen skulle samverka, - var det tänkt. Men så växte motkrafterna sig starka och det gick aldrig att förverkliga planerna. Det var efter denna strid jag fann för gott att avsluta mitt uppdrag i Hjälmseryd och i stället reste jag som bibellärare.

Det är mer än 20 år sedan och sedan länge historia. Det var ett komplext skeende under de sista åren och svårt att förstå vad som hände. Jag har en del material till mina memoarer,  om det bli några, men mycket skedde i dunklet. Nu har det emellertid hänt något spännande. En doktorand vid Lunds universitet forskar på ämnet Försoningsecklesiologi i brytningstider. Han har valt ut några församlingar som upplevt väckelse och vill nu analysera det spel som uppstår på sådana platser.

Doktoranden A.O. har därför nyligen djupintervjuat mig om skeendet i Hjälmseryd. Nu har jag fått tillgång till utskriften och jag har för avsikt att publicera intervjun i denna blogg. Till saken hör att A.O. också intervjuat andra personer i Hjälmseryd och därmed fått en bredare bild än den jag har. Jag inser att hans arbete kan komma att kasta nytt ljus över händelserna.

Det blir ett antal bloggar eftersom jag inte kan publicera allt på en gång,  av utrymmesskäl.  Jag behöver dessutom redigera talspråket och förmodligen kommentera ett och annat. Byggnationen förverkligades aldrig, men missionens sak är fortfarande lika viktig för mig. Som en broder sa: Kyrkan har inte mission.  Det är missionen som har kyrkan!

stillsam: Församlingsråden blev samtalsklubbar

Hoppsan. Nu har jag gjort något jag aldrig gjort förut. Jag var inne på en blogg kallad stillsam och där kunde jag klicka och så hamnade den bloggen här! Mycket ska man vara med om. Men den var så bra att den får ligga kvar. Jag kanske till och med gör om det. Läs och håll till godo särskilt om du genomskådat vad som händer inom Svenska kyrkan.

stillsam: Församlingsråden blev samtalsklubbar

Missionens ansikte

Det finns olika skäl till att missionen är så försummad av Svenska kyrkan. Detta sagt i ödmjukhet och med stor respekt för all den mission som faktiskt har bedrivits och fortfarande bedrivs. I början på 1900-talet bildades syföreningar i praktiskt taget varje församling och när det var dags för försäljning gick pengarna till missionen.

Söndagsskolan samlade skaror av barn i Lillklassen, Mellanklassen och Storklassen. Varje samling avslutades med att medhavda slantar samlades in till missionen, ofta till Afrika. Jag fick senare möjlighet att lära känna några av de banbrytande och stora missionärerna, Valborg och Per Stjärne som var med och lade grunden till Mekane Yesus-kyrkan i Etiopien.  Idag världens största lutherska kyrka.

När jag växte upp var just Trettondagen den stora missionsdagen. Då fylldes kyrkorna med folk som hade med sig sina sparbössor. När det blev dags för kollekten gick församlingsborna fram i procession och placerade bössan på ett bord eller på golvet när bordet var överfullt.

Men under mina år som präst, från 1978 och fram till idag,  har missionen både förvanskats till sitt innehåll och avtagit. En av de missionärer jag lärde känna i slutet av 1970-talet kom besviken hem efter några år i Afrika. "Vi missionerade inte. Vi spelade mest tennis." Det visade sig sedan att det "var ute" att missionera. Nu skulle man inte "pracka på" andra sin egen religion utan visa respekt och i stället lära av andra. Den tanken var ny då, men vi som var med på den tiden nödgades läsa Sigbert Axelssons bok Missionens ansikte.

I takt med sekularisering och politisering inom Svenska kyrkan har missionen helt försvunnit. När vi numera tar upp kollekt till Svenska kyrkans Internationella arbete handlar det inte längre om mission som vi alla vet. Svenska kyrkans mission, SKM, är för övrigt nedlagd.

Mission i hemlandet har vad jag vet aldrig varit aktuellt.  Sverige har räknats som ett kristet land med medeltida mått mätt. Och inte så få har hållit fast vid detta långt in i modern tid. Hur det kan finnas övervintrare av denna tanke ända in på 2000-talet är obegripligt. Vi har därför inte behövt tänka mission. Vi har bara behövt döpa.

Men nu är det annorlunda. Ett skäl till att vi lämnade Hjälmseryd, det fanns flera, var att vi inte kunde gå vidare med missionen. Vi kunde inte arbeta vidare med Missionsbasen som jag tänkt den bland annat därför att politikerna var ängsliga. Jag ska framöver berätta mer om detta eftersom saken aktualiserats på nytt. Och kan hända kommer några av mina bloggläsare ihåg vad som hände. Kanske har du,  till exempel sign A.T. fortfarande frågor.  Jag har själv haft sådana, men nu faller några pusselbitar på plats. Jag återkommer imorgon.

Mer mission, inte mindre

Denna dag har präglats av mission. Det började redan i morse med mail, samtal och information. I förmiddags gällde det Albanien där pastoratet varit verksamt i 15 år. Vi har stöttat ekonomiskt framför allt främst genom att olika personer kunnat resa ner för att predika, undervisa och samtala. Som anställda har några av oss kunnat resa i tjänsten,  andra har själva betalat sina biljetter.

Jag tror det var sju eller snart åtta år sedan som vi tog initiativ till ett Sommarläger med Jesus i centrum. Det är mycket uppskattat och antalet deltagare har växt för varje år som har gått. Kari och jag var nere senast förra sommaren och över 100 ungdomar deltog. Tidigare var det våra celler som sponsrade lägret. Nu är det koinonian som dels understöder lägret med 15000:- varje år och sedan lika mycket till "ett av våra barn" som nu fått en enklare utbildning som lärare och startat ett arbete i Bathore,  en förstad till Tirana. Det är fantastiskt att med egna ögon kunna se frukten av arbetet.

Nu tror jag pastoratet vill avsluta också detta och vi försöker hitta nya sätt att vara med i fortsättningen. Det blir nog en tjänsteresa till för min del men sedan känns det osäkert. Sedan några år har också min broder och vän Klas Lindberg, präst i Brödraförsamlingen i Stockholm engagerat sig. Brödraförsamlingen har för avsikt att nu fördjupa sitt engagemang vilket gläder mig oerhört. Det är gott att se hur Gud tar sitt verk framåt utan att vara eller göra sig beroende av människor. Klas och jag kunde ha ett ganska långt samtal om framtiden och jag ser fram emot fortsatta insatser i Albanien. Ett missionsarbete kräver ömsesidighet men också långsiktighet.

I kväll har vi varit hemma hos Thomas. Vi var nio stycken samlade. Av dessa är fem nya deltagare. Här utövas mission i vardagen. Vi är överens om att försöka lära känna Jesus närmare. Det gör vi genom att läsa ett stycke ur Markusevangeliet. Sedan lämnas ordet fritt för kommentarer, frågor, synpunkter och delgivning. Alla säger något och ibland är vi så ivriga att vi talar i mun på varandra. I kväll läste vi om en kvinna som lidit av blödningar i tolv år. När Jesus frågade vem som rört vid honom var hon så rädd att hon darrade. Hon berättade hela sanningen för Jesus och Jesus botade henne. Samma timme, tror vi det var, uppväckte Jesus synagogföreståndarens dotter från de döda. Det är riktigt stort att få vara med i ett sammanhang där människor läser Bibeln med avsikt att lära känna Jesus! !

Mission ska praktiseras lika gärna på hemmaplan som på bortaplan. Det är som Kent brukar säga: "Så fort jag går utanför dörren befinner jag mig på missionsfältet!" Så sant som det är sagt och det gäller varje kristen. Det gäller bara att upptäcka och lära sig vad det betyder att missionera.

Kanske är det senare något jag ska ta med mig till Missionskyrkan på söndag. Missionera mera, inte mindre! Det kunde väl passa i en Missionskyrka?

Mission eller ...

Denna eftermiddag har jag ägnat åt att tänka"mission". Det finns flera skäl till det. Kommande söndag,  24 januari, har jag lovat predika i Missionskyrkan här i Värnamo. De har gett mig ett ämne, "Den goda stressen över andra människors frälsning". Nu har jag både bett och funderat ett tag. Problemet blir då, som ofta, att ämnet växer i omfång. Förutom Bibeln och dess texter börjar jag repetera teologer som David Bosch och Benjamin Tonna. Mission är ett stort och för vår tid ett synnerligen aktuellt och viktigt ämne.

Ett annat skäl till mina funderingar är att Värnamo pastorat bestämt sig för att upphöra med stödet till vår mission i Nepal. Jag tycker naturligtvis det är tråkigt särskilt eftersom ett sådant beslut tas utan att någon konsulterar mig. Nu får jag vänta tills jag kan läsa protokollet. Men så mycket vet jag att ärendet togs vid sittande bord något man inte bör göra. Ett ärende ska förberedas innan de förtroendevalda beslutar om förtroendet ska vårdas och bevaras.

Ett tredje skäl för mina funderingar är den förändrade syn på missionen som har nått oss västerlänningar och kommer att dominera alltmer under 2000-talet. D Bosch talar om denna i sin bok Transforming Mission - Paradigm Shifts in Theology of Mission. Boken är från 1991 vill jag minnas och hävdar att missionsarbetet gått in i och går in i en ny era. Till grund använder sig Bosch av S Kuhns vetenskapsteori om paradigmskiften. Som exempel kan nämnas att missionen gick in i en helt ny era under 1500-talets reformation. Nu var det hela folk som skulle kristnas. Så tänkte Luther i sitt samarbete med kungar och furstar och så blev Sverige ett kristet land. På 1800-talet och framöver skedde ett paradigmskifte som betyder att nu ska individen kristnas. Dessa båda sätt tarvar olika metoder.

Nu lever vi på 2000-talet och alltfler bejakar Boschs analys och frågar sig hur mission kommer att bedrivas framöver. Vilken syn de förtroendevalda i Värnamo företräder när de drar in understödet till vårt arbete i Nepal vet jag inte. Undrar om jag någonsin kommer att få veta det? För mig står det emellertid klart att så som man tänkte och gjorde under 1900-talet kan man inte göra på 2000-talet. Det går inte att ha med sig ett färdigt paket som sedan blivande nepalesiska pastorer ska packa upp och använda. Ett missionsarbete består av två parter där båda behöver vara "givande". Det gamla sättet med avsändare och mottagare kan vi lägga bakom oss. Det är historia. Det betyder att relationerna måste fyllas med ömsesidigt förtroende. Brister det där blir det svårt. Det gäller lokalt och globalt.

Ett fjärde skäl till dagens tankar är att missionen alltid kommer att pågå och alltid pågår där kristna befinner sig. För egen del har detta alltid varit påtaglig verklighet. Faktum är att det låg i kallelsen att bli präst. Jag kommer sannolikt att återigen resa till både Albanien och Nepal. Projekt kan avslutas utan att någon behöver drabbas men relationer kan inte avslutas hur som  helst. Det gäller såväl hemma som borta. Visst är det så att Kyrkan och dess lemmar har mission i sitt väsen? Varhelst en kristen befinner sig, en trovärdig sådan, äger mission rum. Vi är alla "sända" till våra närmaste,  vänner och dem vi möter i vardagen. Var det inte vad Jesus menade när han talade om oss som salt och ljus?

För det femte är det snarast ett faktum att den Församlingsinstruktion varje pastorat ska sända in till biskopen och domkapitlet i regel är både fåordig och tafatt. Församlingarna är helt enkelt väldigt vilsna när det kommer till mission. Det är inte konstigt med tanke på att folkkyrkan som sådan aldrig behövt bemöda sig. Hela folket tillhör ju redan kyrkan. Nja, så var det förr, men inte nu och framöver. Det är kanske dags att tänka om, att komma till sans.

Det finns mycket att tänka igenom innan man om en vecka ska äntra talarstolen i Missionskyrkan.  Tänk för övrigt att församlingen där valt att behålla sitt namn. Bra nörjan!