Många kommentarer skrivna på 1900-talet till 1 Korintierbrevet ondgör sig över att de kristna i Korint var splittrade. Somliga håller sig till Apollos, andra till Cefas, några till Paulus och så vidare. Detta framställs som problemet med stort P, men senare kommentarer gör en annan, djupare analys. De menar att det verkliga problemet är att de kristna inte förstår att de är ett i Kristus. Om de förstått att vi är ett i Kristus framstår splittringen i stället som mångfald. Jag tror att de senare kommentarerna visar på något avgörande. Vi är ett i Kristus.
När jag så för någon vecka sedan lyssnade till Peter Halldorf och dennes berättelse om fader Matta Al-Miskin blev det än klarare. Fader Matta (1919-2006) har skrivit en liten skrift, översatt till svenska, med namnet Enhet ger liv. I den hävdar f Matta att en kyrka är sin tradition. Om du tänker att vi lutheraner kännetecknas av "rättfärdiggörelsen genom tron", pingstvännerna av "tron på andeuppfyllelsen" och romarna av ett "sakramentalt liv" så är respektive samfund sin tradition. Om traditionen tas bort upphör lutheraner att vara lutheraner, pingstvänner att vara pingstvänner och så vidare. Olikheterna ska betraktas som gåvor från Gud, inte som något respektive kyrka äger. Detta betyder att det är meningslöst att försöka ändra på varandras lärotradition. Istället ska vi hos varandra söka den inre meningen, enheten i Kristus. Andens enhet kan också leda till att vi kan komma att bejaka varandras traditioner och få tillgång till mångfalden i enheten.
Jag tror detta är ett riktigt sätt att be, tänka, tala och arbeta på.
Det grekiska ordet oikos betyder hus eller hushåll. Alla hus eller hushåll heter oikoumene det vill säga på svenska ekumenik. Ekumenik är mångfald i enhet. Den finner vi i och genom tron på Jesus som Herren. Den börjar i hjärtat inte i huvuder, i anden och inte med bokstaven. Tvärtom, menar f Matta, kommer en början med bokstaven att döda anden.
Ikväll har vi återigen mötts i vår ekumeniska cell. Vi är tio stycken från olika sammanhang som träffas varje tisdagskväll. Denna kväll talade vi om detta. Det ledde fram till att vi om 14 dagar ska ha en öppen kväll. Till den ska vi bjuda in nya vänner. Jag ser redan fram emot den 21 april. Vi behöver få lära känna varandra i hjärtat, förstå varandra även om vi tillhör olika traditioner.
Under den resterande delen av denna vecka kommer vännen Stellan Bengtsson att skriva gästblogg här. Stellan är präst i Svenska kyrkan, Södertälje. Han fick artikeln publicerad i SPT. Längden på artikeln är sådan att den får bli fyra delar. Den handlar om mångfalden i Kristi kyrka. Den handlar om den nya kyrkogeografi vi ser växa fram i Sverige genom invandringen. I Södertälje firar ungefär 4770 personer gudstjänst en vanlig söndag. Det är cirka 6% av befolkningen. Men dessa fördelar sig på en rad olika kyrkor, nämligen
270 personer är lutheraner
690 är romersk-katolska
1105 är reformerta och
2700 ortodoxa
Nu gäller det att öppna sig för bröder och systrar från andra traditioner än den svensk-lutherska, kanske att ge vårt bidrag så länge arvet finns kvar i vårt medvetande. I Stellans gästblogg får vi framför allt veta mer om de ortodoxa kyrkorna.
När jag så för någon vecka sedan lyssnade till Peter Halldorf och dennes berättelse om fader Matta Al-Miskin blev det än klarare. Fader Matta (1919-2006) har skrivit en liten skrift, översatt till svenska, med namnet Enhet ger liv. I den hävdar f Matta att en kyrka är sin tradition. Om du tänker att vi lutheraner kännetecknas av "rättfärdiggörelsen genom tron", pingstvännerna av "tron på andeuppfyllelsen" och romarna av ett "sakramentalt liv" så är respektive samfund sin tradition. Om traditionen tas bort upphör lutheraner att vara lutheraner, pingstvänner att vara pingstvänner och så vidare. Olikheterna ska betraktas som gåvor från Gud, inte som något respektive kyrka äger. Detta betyder att det är meningslöst att försöka ändra på varandras lärotradition. Istället ska vi hos varandra söka den inre meningen, enheten i Kristus. Andens enhet kan också leda till att vi kan komma att bejaka varandras traditioner och få tillgång till mångfalden i enheten.
Jag tror detta är ett riktigt sätt att be, tänka, tala och arbeta på.
Det grekiska ordet oikos betyder hus eller hushåll. Alla hus eller hushåll heter oikoumene det vill säga på svenska ekumenik. Ekumenik är mångfald i enhet. Den finner vi i och genom tron på Jesus som Herren. Den börjar i hjärtat inte i huvuder, i anden och inte med bokstaven. Tvärtom, menar f Matta, kommer en början med bokstaven att döda anden.
Ikväll har vi återigen mötts i vår ekumeniska cell. Vi är tio stycken från olika sammanhang som träffas varje tisdagskväll. Denna kväll talade vi om detta. Det ledde fram till att vi om 14 dagar ska ha en öppen kväll. Till den ska vi bjuda in nya vänner. Jag ser redan fram emot den 21 april. Vi behöver få lära känna varandra i hjärtat, förstå varandra även om vi tillhör olika traditioner.
Under den resterande delen av denna vecka kommer vännen Stellan Bengtsson att skriva gästblogg här. Stellan är präst i Svenska kyrkan, Södertälje. Han fick artikeln publicerad i SPT. Längden på artikeln är sådan att den får bli fyra delar. Den handlar om mångfalden i Kristi kyrka. Den handlar om den nya kyrkogeografi vi ser växa fram i Sverige genom invandringen. I Södertälje firar ungefär 4770 personer gudstjänst en vanlig söndag. Det är cirka 6% av befolkningen. Men dessa fördelar sig på en rad olika kyrkor, nämligen
270 personer är lutheraner
690 är romersk-katolska
1105 är reformerta och
2700 ortodoxa
Nu gäller det att öppna sig för bröder och systrar från andra traditioner än den svensk-lutherska, kanske att ge vårt bidrag så länge arvet finns kvar i vårt medvetande. I Stellans gästblogg får vi framför allt veta mer om de ortodoxa kyrkorna.
1 kommentar:
Bra, vi kan berika varandra genom olika erfarenheter och traditioner, men kan inte låta bli att tänka på Stefan Gustavssons aprilskämt certifieringen. AT
Skicka en kommentar