Ämbetsdräkt?

Vi bor i en fjällstuga med 14 bäddar, gott om plats, men vi behöver gå ner till hotellet för att få tillgång till wi-fi. Så här är vi nu, läser några bloggar, tidningar och skriver något. Dag hänvisar mig denna gång till Equmeniakyrkans tidning Sändaren och där kan jag se det nya arbetsplagget. Hela projektet får mig att tro att de drabbats av en kollektiv kollaps. Det är ju otroligt att frikyrkofolk bemödar sig om att uppfinna en ämbetsdräkt som inte ska vittna om något ämbete och att den ska vara gemensam för alla fast ingen behöver använda den. Dräkten är inte liturgisk utan en arbetsdräkt. Har de verkligen inte viktigare saker för sig? Hur kommer jag att reagera om jag får se pastorn i Smyrna komma gående i denna Maria-blå klänning? Jag vet uppriktigt sagt inte. Jag kan väl inte nöja mig med att säga: vad fin du är.

Det är naturligtvis lite märkligt att se biskopar i mitra, men det är ändå kopplat till en ämbetssyn. Lite ovant för några att se prästen iförd mässhake vid altaret, men det är en Kristus-mantel, ett liturgiskt plagg som inte har med mode att göra. Prästerna använder prästskjortan för att vittna om sin tjänst hos Herren Jesus. Men varför i all sin dar hitta på något liknande samtidigt som man förnekar all kyrklig tradition?

Själv har jag tvingats slänga 12 prästskjortor eftersom omkretsen på min hals ökat med 4 cm efter olyckan och operationen. Det har gått bra att undervisa från Skriften ändå och eftetsom vi i mässan använder alba, stola och skrud syns det inte vad jag har under. Inte bara liturgiskt rätt utan praktiskt också.

För övrigt, vid närmare eftertanke, är frågan om inte Svenska kyrkan är på väg ner i samma dike som Equmeniakyrkan. Svenska kyrkans vigda har också en ämbetsdräkt, kaftanen med elva. Den används alltmer sällan och kanske beror det på att just ämbetet reducerats till en anställning bland andra. Förresten tycker jag mig märka att ordet ämbetsdräkt ofta byts ut mot ordet högtidsdräkt.

Förutom en liten utflykt idag har jag tillbringat några timmar i Rom 6. Den kommentar jag läser här är skriven av en jesuit vid namn Brendan Byrne. Kommentaren ingår i serien Sacra Pagina. Just kapitel 6 är inte helt lättillgängligt för vanligt folk,  inte självklart heller för präster eller pastorer. Paulus låter oss blicka in i Guds mysterium. Han utgår från vår tro  på Herren Jesus, förklarar hur vi förenas med Honom och talar om de följder det får att leva i Jesus Kristus. Föreningen med Herren innebär en förening med hela hans verk, hans död, begravning och uppståndelse.

När en kristen väl har tagit till sig undervisningen i Rom 6 tror jag det viktiga är att tillämpa Kristus-mönstret på sig själv.

Nyheter från Nepal

Sitter och blickar ut över de väldiga fjällmassiven. Kari och jag har anlänt Gaustatoppen, Norge. Vi stannar till på söndag. På torsdag kommer barnen och deras familjer. Vi firar Karis 60-års dag. Det är inte många här nu i detta underbara vinterparadis. Snön ligger kvar på fjället men skidsäsongen är slut. I stort råder en bedövande tystnad också på hotellet där vi idag ska inta middagen. Vi bor i en stuga med 5 rum och kök, bastu och alla möjliga faciliteter. För att inte alldeles komma ur balans har jag med mig en rejäl kommentar till Romarbrevet.

Har idag fått lite mer nyheter från Nepal. Familjen Roberthsson kom iväg, stannade en natt i Doha, Qatar men fick avbryta resan och resa hem igen. Tydligen fungerar inte flygplatsen i Kathmandu. Jag förmodar att alla dessa hjälpinsatser mer eller mindre blockerar flyplatsen. Den är inte särskilt stor.

Vidare fick jag en höra från Preston och Mirjam att en av deras anställda hittat en grupp med 40 övergivna flickor. De kom från ett flickhem men vart deras ledare tagit vägen var det ingen som visste. Preston kommer från Kanada och är gift med Mirjam från Sverige.  Mirjam kom till min sjukbädd i Kathmandu och läste Guds ord för mig. Hon och Preston driver ett socialt företag och har ett knappt 20-tal anställda. De gör en liten men fantastisk insats för människorna i Nepal.

Sedan läste jag Dags blogg som hänvisade till läkaren Dan Johannesson. Han skriver på sin Facebook sida att han drar sig för att behandla kristna. Det är uppenbart att klimatet hårdnar för de kristna inte bara på grund av IS utan också på grund av så kallade humanister. Samtidigt är det bra att hyckleriet avslöjas. Det låter så fint och vackert när de talar, men påminner mig om Jesu ord när han talar om vargar i fårakläder. Gåvan att kunna urskilja är en av vår tids viktigaste, men i sådana fall som Dan Johannessons behöver inte gåvan brukas. Sådan som han avslöjar sig själva. Det finns andra tillfällen då gåvan kan behövas.

Ikväll blir det en lugn kväll och imorgon en lugn dag.

Jag skojar inte

Just nu sitter jag på övervåningen hemma hos Björn och Randi. Vi kom hit för några timmar sedan på vår väg till Rjukan, Norge. Karis syster bor i en liten by några mil norr om Sandefjord. Vi åkte följaktligen färja från Strömstad till Sandefjord. Vi åkte med 11-färjan så då kan ni räkna ut hur dags vi var uppe på morgonen. Nåja, nu har jag lyckats få tag på deras lösenord och lyckats koppla upp mig. Passar på att uppdatera mig och har fått veta att Samirs hus i Kathmandu skakats om så att han och familjen nu sover i tält. Han blev visst lätt skadad när han tog sig ut, men utom fara.

Så har jag läst några bloggar,  till exempel Dags som jag försöker följa dagligdags. Han har varit på Frimodig Kyrkas årsmöte i Västerås fredag-lördag. Det skulle jag också ha varit om inte Koinonian haft sin inspirationsdag i lördags. Han rapporterade inte så mycket men på bloggen följde dels en liten diskussion om kristna och muslimer tror på samma Gud och dels om det vore möjligt att få till stånd en konferens om Svenska kyrkans läge. Vad gäller den första frågan hölls tydligen ett intressant föredrag av Annahita Parsán där det hävdas att kristna och muslimer inte har samma Gud. Dag som är en mästare på att problematisera frågar efter vilka goda skäl islamister har för att döda kristna eller slaktar de kristna utan skäl? Bra fråga tycker jag. Men lika intressant är en av kommentarerna som hävdar att vi faktiskt har samma Gud men att vi tolkar Honom radikalt olika. Skulle vi inte då kunna inleda samtal med varandra? Jag vill tro det. Vi har muslimer i vår trappuppgång. Kanske ska jag vid tillfälle försöka tala med dem? Jag har inget intryck av att de vill mig illa.

Då är det värre med många av mina medkristna bröder och systrar. Jag kan emellanåt känna hur illa de tycker om mig.

Bengt-Olof Dike heter en gammal kyrkopolitiker som gärna kommenterar på Dags blogg. Han ivrar väldeliga för den gamla statskyrkan. Ibland tror jag inte det är sant. Hur som helst försöker han denna gång vara vänlig mot oss i Frimodig Kyrka och jag tror han menar allvar. Han tycker att vi tillsammans ska försöka förnya Svenska kyrkan. Men grundförutsättningarna måste gälla:

1. Att Svenska kyrkan är och förblir en rikstäckande och demokratisk kyrka.
2. Att kvinnors rätt till prästämbetet ligger fast.
3. Att förtroendevalda fortsatt ska ha ett stort inflytande i beslutsorganisationen.

Frimodig kyrkas bidrag skulle om jag förstår saken rätt vara förkunnelse och liturgi. Tänk om vi skulle ta BOD på allvar? Tänk om Svenska kyrkan kunde ägna sig åt att göra lärjungar och så kunde vi, vilka de nu är, de som vill kanske, kunna skickliggöra de heliga.
Jag är inte ironisk än mindre sarkastisk. Jag skojar inte.

Nej, nu är det visst dags för middag en trappa ner.

Jordbävning i Nepal

Det har inte undgått någon att det varit jordbävning i Nepal med många döda. Efterskalven pågår för fullt och det är för tidigt att fastställa antalet döda men det handlar om tusentals. Jag fick genom media veta var epicentrum var mitt emellan Kathmandu och Pockhara, de två största städerna i Nepal. Jag hart själv åkt den vägen och vet hur landskapet ser ut. Men jag var inte klar över att Kathmandu drabbats så hårt som det tydligen gjort. Enligt uppgift ligger det döda överallt i de värst drabbade områdena. Håkan Gabrielsson som talat med pastor Raju har meddelat att församlingsmedlemmar och flickhemmen klarat sig bra och vad jag förstår har ingen skadats.

Victor som var hos mig på sjukhuset i Kathmandu har varit i kontakt med våra närmaste vänner i Kathmandu och de har också klarat sig bra.

Här är Victor tillsamman med den svenske konsuln. Sverige har ingen ambassad i Nepal men ett konsulat.

Tydligen har många historiska byggnader rasat samman. Jag har i tidningarna sett bilder från till exempel Durbar Square, den gamla historiska delen av Kathmandu varifrån kungen regerade innan han störtades. Mina tankar går särskilt till familjen Roberthsson som förlorade sonen Samuel i olyckan vi råkade ut för. Familjen har just i dagarna rest till Nepal för att vandra i Samuels och mina fotspår, nästan på årsdagen. Jag vet inte när de landade. Kom de iväg häromdagen eller landade de häromdagen så att de faktiskt var på plats när jordbävningen kom?  Eller är det så att de landar idag? Jag vet inte, men jag vet att Hans Sundberg reste i går. Han skulle först ha ett seminarium i norra Indien, i Orissa. Det börjar idag och nästa lördag, 2 maj, ska han möta familjen i Kathmandu.

Detta är ingången till det sjukhus jag och Victor tillbringade nästan två veckor. Hur det ser ut idag vet jag inte, men jag hoppas att det inte är skadat.

Nepal är ett av världens fattigaste länder med en enorm arbetslöshet. Victor har sedan olyckan en hel del kontakter, inte bara med konsuln, utan också med en del affärsmän. Han önskar vara med att stödja framväxten av nya företag. I den saken har han tagit fram en affärsplan och i samband med den lite statistik. Jag publicerar lite statistik om befolkningen nedan. 

Population Structure
Data	Size
Population	26,494,504 (2011)
Growth Rate	1.35%
Population below 14 Years old	34.19%
Population of age 15 to 59	54.15%
Population above 60	8.13%
The median age (Average)	20.07
The median age (Male)	19.91
The median age (Females)	20.24
Ratio (Male:Female)	100:94.16
Life expectancy (Average)	66.16 Years
Life expectancy (Male)	64.94
Life expectancy (Female)	67.44
Literacy Rate (Average)	65.9%
Literacy Rate (Male)	75.1%
Literacy Rate (Female)	57.4%

Låt oss under några dagar ha med oss våra bröder och systrar i våra förböner. Nästan två miljoner har omvänt sig till Jesus Kristus under de senaste decennierna. Låt oss särskilt be för familjen Roberthsson.

Vilken vecka!

Vi har haft en fantastisk vecka. Jag berättade om tisdagens ekumeniska kvällssamling och igår var det storsamling hemma hos s Kerstin. Stolarna räckte precis till. Vi var 25 stycken och så många till kan vi inte vara i ett hem. Vi gladdes åt varandra, samtalade och lovsjöng Herren Jesus. Jag undervisade från Rom 3:21-26 där Paulus talar om vad som NU har hänt. Vi har förklarats rättfärdiga i Jesus, blivit friköpta och försonande med Gud.

Idag fortsatte vi med en inspirationsdag, undervisning och åtta nya medlemmar togs upp i Koinonian. Så underbart. I undervisningen betonade jag vår identitet i Jesus Kristus. Det är denna som är grunden för det nya livet och för våra gärningar. Vidare talade vi om vad det innebär att vara döpt i den helige Ande och hur vi vandrar i och efter den helige Ande. Den som är döpt i den Helige Ande uppvisar sannolikt följande tecken:

1. Får kärlek till Guds Ord
2. Bekänner Jesus som Herren
3. Vill vandra i trons lydnad
4. Har ett värdesystem som är Guds eget
5. Har en gudomlig attityd till andra
6. Äger och får liv och frid
7. Har ett riktigt förhållande till Lagen

Här hoppar jag över bibelhänvisningarna. Vidare försökte jag förklara något om den kamp vi kristna är insatta i och motivera till ett rikt böneliv. Eftersom de flesta börjar förstå skillnaden mellan att vara en lärjunge och en kristen blev det mycket, säger mycket, evangelium.

Rydaholm lördagen den 25 april 2015

Dagen avslutades som sagt med att åtta nya medlemmar togs upp i koinonian. Jag är övertygad om att Herren själv har visat oss en väg i och med koinonian. I denna nådens gemenskap har vi full frihet samtidigt som vi vill vara helt överlåtna åt Kyrkan. Otroligt tryggt, härligt och underbart. Detta, tror jag, är en väg som Herren vill visa fler.

När jag blickar tillbaka på veckan fylls jag av förundran. Full gemenskap tisdagskväll, fredagskväll och hela lördagen.

När Kari och jag kom hem kunde vi se Hammarby besegra Åtvidaberg med 2-1. Vilken vecka!

Imorgon bjuder pastoratet på en heldag om konceptet Till tro.

Guds växtkraft

Ikväll har vår ekumeniska cell haft öppet hus, gästkväll eller ska vi säga prova-på-kväll. Vi var 16 personer från Svenska kyrkan,  Missionskyrkan och Pingstkyrkan. Det blev en mycket uppskattad samling. Vi hade i förväg bestämt att göra ungefär som vanligt. Det betyder grovt laget-runt, lovsång och tillbedjan, Guds Ord och påminnelse om visionen. Det är som sagt i stora drag. Vi börjar 19 och slutar 20.30. Denna kväll fick vi ta nästan 40 minuter till första delen eftersom vi behövde presentera oss för varandra. Det är emellanåt rörande att höra hur människor motiveras att gå vidare, drivna av den helige Ande. Ikväll var de flesta 50 plus och mer. Det betyder att vi talar om människor som har gått igenom en hel del.

När vi sedan började lovsjunga, be och tillbe lyfte det på en gång. Sången kunde ackompanjeras av piano och två gitarrer. Sångerna var väl utvalda från början och det fanns ingen tvekan i sången. Det är mycket speciellt att så på en gång bli ett hjärta och en själ trots våra olikheter. Gud har lovat att trona på våra lovsånger och vi tyckte oss märka Guds närvaro. Vi sjöng nog 20 minuter.

Det betydde att jag inte hade mycket tid att dela Ordet men tillräckligt. Det var två ord i 1 Kor 3:6-9 som jag fastnat vid denna eftetmiddag. Det första "Gud ger växten" och det andra "Vi är Guds medarbetare". Hur ser växtprocessen ut? Och vad gör Gud? Vi kan knappast vara medarbetare om vi inte vet vad Gud vill göra. När jag i korthet förklarat och ställt frågorna samtalade vi tre och tre i cirka tio minuter för att sedan i samma grupper be för våra anställda, oss själva och vårt uppdrag ungefär lika länge. Stunden slutade med att vi återupptog sången "Bara i dig har min själ sin ro".

Kvällen avslutades med bönen Fader vår, välsignelsen och information om nästa samling. Jag är tämligen säker på att vi kommer att träffa dessa vänner flera gånger. Guds växtkraft är påtaglig. Behoven att få komma samman för att dricka ur nådens källa är uppenbara. Guds folk behöver inte först aktiviteter,  arbetsuppgifter, underhållning eller diskussioner.  Det behöver först Guds tro, hopp och kärlek. Det behöver nåd, läkedom och gemenskap - framvuxen i vardagslivet.

Imorgon ska jag göra färdigt förberedelserna till storsamlingen på fredag och Koinonians undervisningsdag på lördag. Sådana förberedelser tycker jag om. På lördag ska dessutom jag tror åtta nya medlemmar avlägga sina löften. Vilket liv kan inte också heltids sjukskrivna leva!

Väsentligheter

Tidningen Dagen verkar tuffa till sig på något sätt. Kanske beror det på att Joel Halldorf har fått en plats som skribent? Jag känner inte Joel personligen men han har ju påbrå som skribent i sin far Peter. Joel är också en god teolog efter att ha studerar i USA och forskat vid Uppsala Universitet där han blev doktor på en avhandling om Emil Gustafsson. Jag har tidigare nämnt om denna avhandling, klicka här. Han är nu lektor vid Stockholms Teologiska Högskola och som sagt ledarskribent på tidningen Dagen.

Joel skrev en artikel om homosexualitet.  Varför vet jag inte. Rubriken var "Homosexualitet ingen regelfråga". Om jag förstod saken rätt går det inte att använda ett regelverk som Bibeln för att göra utlåtanden om homosexualitet.  Eller var det om homosexuella. Mitt minne är kort men det kan också bero på att artikeln var luddig. Var det meningen att vålla debatt? Jag tror det. Det blev en rad uppföljande artiklar. Men varför?

Tommy Dahlman var en av dem som reagerade starkt och som menade att nu måste vi "stå upp för Bibeln". Nja, står den inte upp för sig själv? Behöver Gud försvaras? Inte mindre än 22 pingstpastorer skrev under och det blev debatt i tidningen Dagen. Är det inte att vara väl populistisk att skriva om homosexualitet? Till och med biskop Martin Modéus kände sig tvungen att göra ett inlägg om Guds stoooora kärlek. Som om det inte räckte tyckte tidningen Dagen sig vara tvungen att hänga ut Tommy Dahlman som en lögnare genom att skriva att Dahlman inte har någon vigselrätt, som han hade gett intryck av. Där är han för övrigt i gott sällskap. Tommy försvarade sig men nu är chefredaktören Elisabet Sandlund på honom igen. Den här gången har tidningen tydligen inte fått publicera en kommentar på hans blogg. Ja, ja, som vårt lilla barnbarn skulle ha sagt.

Nu kom en ny debattartikel av Joel Halldorf som jag för min del hoppas får minst lika mycket uppmärksamhet.  Men jag tvivlar. Den är nämligen kritisk mot kyrkor och samfund. Jag länkar till den här.

Svenskarna har tidigare levt med nationalismen som vägledare. Det talades om svenska missionsförbundet och fortfarande om svenska kyrkan. Men nu har konsumismen blivit vår ledstjärna. Kyrkor och samfund lägger ner ansenliga summor av pengar på logotyper, på att nischa sig och lyfta fram sin usp, det betyder unique selling point. Vad utmärker just din kyrka? Eller som vi hoppas inom Svenska kyrkan; att varje småkyrka ska ha sin profil. Därför ska den ena före detta distriktskyrkan ha barn- och familj som sin profil och den andra ha diakonal profil. Blir man trött eller blir man trött?

Det är naturligtvis som Joel att detta är ett utslag av den inre sekulariseringen, ett utslag av världsligt tänkande, som gör själva evangeliet trångt och ytligt. Nej, plocka istället fram det för kyrkan unika. Tala öppet om synd och nåd, lag och evangelium. Eller varför inte börja med att ifrågasätta den inomvärldsliga verklighetsbild människor av vår tid slavar under och som får dem att bli konsumenter.

Det är glädjande att Joel Halldorf i sin artikel skriver att det kristna fotfolket eller den kristna, ekumeniska fotrörelsen inte verkar bry sig om samfundens usp.

Jag önskar att tidningen Dagen eller Kyrkans Tidning kunde ägna sig åt de verkligt existentiella frågorna, de om Gud, om vårt sätt att bruka Bibeln, om frälsningen, livet i den Helige Ande och så vidare. Är det att hoppas för mycket av svenska kyrkor och samfund?

Gud är god

Det blev en fin dag på Gamla Hjelmseryd. Och en ganska lång. Vi åkte kl 09 och kom hem kl 17. Ämnet för dagen var dopet i den Helige Ande. Jag försökte förklara att detta ska skiljas från andeuppfyllelsen även om de båda begreppen kan sammanfalla.  Sedan visade jag med hjälp av några skriftställen, 1 Thess 1:5 och Gal 3:2 och 5, hur viktigt eller avgörande detta med den Helige Ande är, ofta fast inte alltid dramatiskt och överväldigande. Vikten är också den troliga förklaringen till varför Paulus frågade lärjungarna i Efesus om de fick den Helige Ande när de kom till tro. Det är skillnad mellan att vara en lärjunge och att vara en kristen. Lärjungar kan vi göra och vara, men bara den Helige Ande kan göra oss till kristna. En kristen har inlemmats i Kristi kropp/Kyrkan och i honom har vi alla tillgång till den Helige Ande.

Jag gav också tre säkra kännetecken på att en människa är döpt i den Helige Ande. Det första att vi kan bekänna Jesus som HERREN. Det andra att vi får en kärlek, en iver att ta del av Guds Ord, särskilt det skrivna. Det tredje kännetecknet är viljan att vandra i trons lydnad. Nästa lördag då koinonian samlas ska de få sju kännetecken.

Vi samtalade vidare om hur vi personligen kan ha erfarit dopet i den Helige Ande, det vill säga hur Kristus tog sin boning i vårt hjärta. Och slutade sedan med att läsa några av de profetiska orden i Skriften, till ex 5 Mos 30:6, Jer 31:33b, 32:29, Hes 11:19 och 36:26. Nu tog jag detta ur minnet men jag tror de stämmer. När vi sedan slutade och skulle dricka kaffe var det först någon som ville ha förbön, sedan en till .... Kaffet intog vi 40 minuter efter utsatt tid, men det må väl vara hänt när den Helige Ande är å färde.

Nu ser jag fram mot kommande dagar. Imorgon är det högmässa och då ska vi få höra om en Gud som vill "leta efter de vilsegångna och hämta hem de bortsprungna, förbinda de skadade, hjälpa de sjuka och se till de starka och välmående." Är det inte något att ta fasta på, på den gode Herdens söndag?

På tisdag har vi öppet hus i vår ekumeniska cell, något jag ser mycket fram emot eftersom jag tror den möter behov och kan få oss att växa till i kärlek, på höjden, bredden, djupet och längden. Nästa lördag samlas koinonian för en dag liknande den idag, en dag med undervisning och förbön. Dessutom ska gemenskapen ta upp sex nya medlemmar.

Det är för väl jag är sjukskriven så jag får uppleva nåd utöver nåd. Gud är god!

En har dött för alla

"En har dött för alla, alltså har de alla dött." Det var Paulus som skrev så till församlingen i Korint. Ikväll har jag varit i Mariakyrkan, Värnamo och undervisat katekumenerna. Pastoratet har under många år bedrivit Alpha-kurser. Jag tror jag har lett 16 kurser, men nu är det några år sedan jag gjorde det. Sedan två år tillbaka finns Katekumenatet som en fortsättning. Katekumenatet pågår ett år, en medvandrare på varje katekumen. Det handlar inte om en fortsättningskurs så mycket som om överlåtelse till ett liv i gemenskap med Jesus och hans kyrka. Denna kväll ville de att jag skulle prata om Jesus.

Jag berättade om min egen väg och om hur jag tvingades förlita mig till Evangeliets ord. Jag berättade om det budskap Jesus kom med; Tiden är inne. Guds rike är här. Omvänd er och tro evangelium. Sedan något om vem denne Jesus är och vidare om hur Paulus i Rom 3:21-26 i några få versar förklarar den objektiva rättfärdiggörelsen, återlösningen och försoningen. Detta att Gud visar sig rättfärdig genom att låta Sonens död bli till ett försoningsoffer är en ovan tanke för de flesta. Tanken att en har dött för alla är inte västerländsk och definitivt inte tidsenlig. Men så är det. Och det gäller att hjälpa katekumenerna att förstå detta, att se "upp till hans kors och sr hans triumf i den död som blev livet för oss". När vi ser förvandlas vi. Pånyttfödelsen, den subjektiva rättfärdiggörelsen äger rum utan att vi förstår hur.

Sjäkvklart fick jag med detta att Jesus blir HERREN i mitt liv. Jag minns så väl en broder på Fjellstedtska som alltid påpekade att det skulle vara HERREN i bestämd form. Det finns många herrar men HERREN är en. Så rätt och riktigt.

På lördag åker hela gänget till Gamla Hjelmseryd och jag följer med. Jag har lovat hela dagen och undervisningen ska vara densamma som denna kväll, men aspekten en annan. Jag ska förklara dopet i den Helige Ande eller i vart fall försöka förklara. Undervisningen är en del,  en annan är de praktiska följderna och ytterligare en del är själva mottagandet. Det där som sker genom bön och mottagande. Själva verket är som känt Guds eget så här är det ödmjukheten som får vara vägledande. Jag ser framemot lördagen.

Nu är det så lyckligt att jag också planerat in en dag, lördag den 25 april, med koinonians folk. Ja, den är öppen för den som vill komma. Katekumenerna är inbjudna och ämnet för den dagen är livet i den Helige Ande. Jag tror det var att leva av Kristus eftersom dagen ansluter till Guds vision för oss som är att leva det goda livet i, av och för Kristus.

Det är fantastiskt att få stå i en sådan tjänst jag gör. Jag är mycket tacksam att få vara med trots att jag är sjukskriven på heltid ytterligare en tid. Gud är god.

Anden gör levande

Paulus ord om att bokstaven dödar men Anden gör levande torde vara ett av de mest missförstådda. Alltför ofta har de spelats ut mot varandra ungefär på samma sätt som det gamla förbundet och det nya spelats ut mot varandra. Som om bokstaven kunde föras till det gamla men att sedan Jesus kom är det Anden som gäller. Så menade inte Paulus. Förmodligen kunde han inte ens tänka en sådan befängd tanke. Bokstaven och Anden hör samman MEN de har ett särskilt förhållande till varandra. Bokstaven får inte vara överordnad. Lika lite som det mänskliga får vara överordnat det gudomliga.

När bokstaven, det gamla eller det mänskliga blir överordnat dödar det Anden, det nya eller det gudomliga. Än värre blir det naturligtvis om det gamla inte alls tar hänsyn till eller förstår det nyas plats och betydelse. Tyvärr händer det hela tiden att lagen regerar utan hänsyn till Guds närvaro, vilja eller verksamhet. Så kan präster och andra sätta budgetarbete, administration eller politiska hänsyn före Guds vision för folket. Det mänskliga blir vägledande. En blind kommer att leda en blind.

Det blir andra perspektiv när vi förstår vad som menas med Anden, det nya förbundet och Guds handlande. Då blir det vägledande och allt, också bokstaven, det gamla och det mänskliga görs levande. För oss som vill vara och leva som kristna är det avgörande att bokstaven och Anden får ett rätt förhållande till varandra. Tyvärr säger min erfarenhet att det är vanligt att det mänskliga försöker styra Gud. Resultatet är död.

F Matta skräder inte orden i det lilla häftet Enhet ger liv. Han beklagar den rådande splittringen, oförsonligheten och oviljan till omvändelse som kyrkor och samfund ger uttryck för. Visserligen samtalar kyrkor och samfund med varandra, om än ofta inofficiellt, men inte ens gemensamma manifestationer eller frimodiga deklarationer förändrar någonting. Det är endast den Helige Ande som kan göra levande. Inte ens en klar och sann formulering som en gemensam trosbekännelse är tillräcklig för att upprätta en verklig enhet mellan kyrkor och samfund. Jag citerar:

Vem är störst i himmelriket? Kyrkorna i dag är förvissade om att de nått svaret på den frågan. Varje kyrka ser sig som odiskutabelt störst i Guds rike! Ty den äger den sannaste och mest precisa tron! När det gäller den självförnekelse som hör tron till och omvändelsen till barnets beteende och sinnelag i kraft av en rättfram tro på Kristus, är detta sådant vi i så hög grad skäms för och fruktar att vi faktiskt måste medge att de inte står att finna i dagens kyrkor och att det inte finns någon företrädare för någon kyrka som levet så.

Jesus talade om förödmjukelse, korsfästelse och död. Om synd, svaghet och splittring, men var finns den kyrka som vägleder oss så? Endast den helige Ande kan bryta ner det gamla och fördärvade vi bär i våra sinnen. Endast Anden kan lossa repen och kedjorna som hindrar kyrkans enhet. Bokstaven dödar. Endast Anden gör levande. Att underordna sig den helige Ande är vår största utmaning och den är helt avgörande för kyrkir, samfund och för var och en av oss,  menar f Matta ... och jag.

Enhet ger liv

Nu är jag upptagen med andlig ekumenik. Men innan jag läser och berättar närmare om den ska jag berätta om f Mattas bok Enhet ger liv. F Matta (1919-2006) lämnade allt och begav sig ut i öknen. Jag ska inte presentera honom mer än att Peter Halldorf berättade om honom i en föreläsning i S:t Johannes kyrka, Värnamo veckan innan Stilla Veckan. Då köpte jag det lilla häftet Enhet ger liv. I korthet handlar häftet om andlig ekumenik,  något jag vill återkomma till senare.

I det lilla häftet driver f Matta tesen att "bokstaven dödar, men Anden gör levande". Tillämpat på ekumeniken blir denna tes oerhört utmanande. F Matta hävdar bland annat att lärosamtalen dödar om inte Anden är verksam. Kanske inte så märkligt för kära läsare,  men oerhört plågsamt om vi betänker att det oftast är just genom lärosamtal som det ekumeniska samtalet bedrivs. Det handlar sällan, vågar jag påstå som ändå är i branschen, om att respektive tradition är beredd att ge upp egna ståndpunkter för att tillmötesgå motståndaren. Du tänker förmodligen att man ska vara trygg i den egna ståndpunkten men då måste jag meddela att f Matta inte nöjer sig med det. Han exemplifierar med hjälp av Skriften.

Jesus frågade sina lärjungar: vem säger ni att jag är?  Simon Petrus svarade: Du är Messias, den levande Gudens Son. Jesus bekräftar då detta och stryker under att detta är en gudomlig insikt. Detta är Gud Faderns egen definition av Jesus. Det kanske skulle stannat med denna insikt, men icke. Människan kan inte nöja sig med "den rätta läran". Strax efter Simon Petrus bekännelse börjar han lägga till "människotankar", försöker hindra Jesus att gå till Jerusalem.  Något senare diskuterar lärjungarna vem som kan tänkas vara störst i himmelriket.  Det är inte tillräckligt med andra ord att Gud själv ger oss en uppenbarelse av vem Han Är. Vi måste lägga till, dra ifrån eller diskutera vidare.

F Matta talar genomgående om en hjärtats ekumenik. Det är inte möjligt att uppnå enhet genom att de olika traditionerna börjar diskutera läran med varandra. Bokstaven dödar Anden. De kristna hittar varandra genom kärleken till Gud och till varandra,  hjärtats ekumenik eller den andliga ekumeniken. Där, och ingen annanstans,  hittar vi enheten i Kristus.

I kväll har jag varit på vår ekumeniska cell. Här var tre präster,  två par från Pingströrelsen och en kvinna från Alliansmissionen, sammanlagt tio personer. Vi träffas varje tisdag året runt sedan ett år tillbaka och har nu blivit som "ett hjärta och en själ". Nästa tisdag har vi gästkväll och räknar med att vara 20 personer. Det är så många som får rum i en lägenhet,  men vi kan ju alltid bilda en ny koinonia. Alla är därför välkomna.

I en tid som vår är det hög tid att tillämpa "andlig ekumenik". F Matta är ganska tydlig i sin bok. Det är inte lärosamtalen eller, vill jag tillägga, liturgin som föder fram Kristi ekumeniska kropp utan tron på Jesus som Messias,  den levande Gudens Son.

En gåva till Kyrkan

Ännu en helg ligger bakom oss, den andra i Påsktiden. I lördags var vi ett knappt femtiotal på besök i det Heliga Hjärtats kloster. Vi har gjort den där resan förr och jag berättade om den på bloggen 19 konvertiter. Bloggen handlade till dels om att lämna Svenska kyrkan. Du kan läsa den genom att klicka här.

Den här gången stannade jag inför ett faktum; det att Gunvor Norrman (1903-1985) faktiskt bildade en gemenskap. Var inte hon en vem-som-helst? Dotter till en sjökapten i Karlskrona, utbildade sig till lärarinna och mötte Jesus i mötet med Oxfordrörelsen. Hon tjänstgjorde i Vallby utanför Enköping. Jag berättade om detta i bussen. När vi väl anlänt Vadstena kunde en medresenär berätta om en annan person som också mötte Jesus genom Oxfordrörelsen ungefär vid samma tidpunkt,  1930-35. Det var Sven Stolpe.

Kanske talade detta till mig extra mycket eftersom vi i januari bildade koinonian. Den har redan haft stor betydelse för många av oss. För egen del har koinonian blivit en sorts lösning på tillvaron. Den har blivit en frizon, en plats där samfundsväsendet, individualismen och kyrkopolitiken blivit betydelselös. Här är det gemenskapen med Jesus Kristus som har betydelse. Han är grundvalen för gemenskapen och när vi samlas är han i centrum. Ja, egentligen mer än så eftersom koinonia betyder "delaktighet". Vi är lemmar i hans uppståndna kropp.

Är det inte förvånansvärt att det finns människor, uppriktiga kristna, som lever med i kyrkans och samfundens olika programverksamheter utan att leva i gemenskap? Det kan vara så att många nöjer sig med civilreligionen, men det är också så att tusentals lämnar kyrkorna och samfunden, vantrivs eller far illa. De tycker sig inte höra den gode Herdens röst. Några ser upplösningen av kristen tro men vet inte vart de ska ta vägen. Andra kan inte urskilja och fastnar i lagiskhetens nät. Men alla de som faktiskt möter Herren Jesus borde inte de vara tänkbara redskap för bildandet av koinonior? Det har uppenbarligen hänt förr.

Efter mötet med syster Gertrud och syster Agnes fick vi besöka bokshopen. Där hittade jag en liten skrift med rubriken Kristen enhet - en handbok i andlig ekumenik. Den är skriven av kardinal Walter Kasper. Jag har inte hunnit läsa den annat än innehållsförteckningen. Skriften har tre kapitel som i tur och ordning handlar om att fördjupa den kristna tron, att leva det kristna livet och om olika slag av gemenskaper. Det var det sistnämnda jag fastnade för så jag slår upp och läser:

Eftrrsom bönen och omvändelsen är själen i ekumeniken, har religiösa ordnar och apostoliska gemenskaper en särskild plikt att främja ekumeniken ... apostoliska gemenskaper med deras variationsrikedom när det gäller andliga traditionet och pastorala aktivitetet, är en gåva från den helige Ande till Kyrkan. Deras bidrag till att främja andlig ekumenik är intimt förknippad med deras radikala engagemang för Evangeliet ...

Jag köpte skriften ftån Veritas förlag för 30 kronor. Frågan är om jag inte kunnat betala 300 kronor för att få del av den. Jag har inte läst den men lovar återkomma så fort jag gjort det, sannolikt denna vecka.

Beskrivningen av en apostolisk gemenskap som en gåva till Kyrkan får mitt hjärta att jubla. Sådan ska vår koinonia vara.
'

Piren ut i Vättern, Vadstena

Stellan Bengtssons artikel, del 4

De kristna i Södertälje

I SKSR Södertälje Kristna Samarbetsråd har kyrkorna alltsedan prins Oscars dagar samlats till gemenskap. Styrelsemöten varjr månad, Bönevecka vecka 3 och Höstkonferens samt en hel del annat som varierar från år till år. Frukostsamlingar, luncher retreater torgsång, gemensamma gudstjänster, predikstolsbyten etc.

I uppräkningen nedan över antal deltagare vid gudstjänster en vanlig söndag oräknat extra körer, eller andra extraordinära orsaker, har en uppskattning skett efter samtal med berörda församlingar där så varit möjligt.

Evangelisk-lutherska familjen:

1. Södertälje församling, Församlingsherde Ylva Evensson cirka 17.000 medlemmar. Söndaglig gudstjänst i S:ta Ragnhilds kyrka med ca 75 deltagare, Hovsjö kyrka drygt 50 deltagare och i Lina Kyrka ca 20 deltagare.
2. Östertälje församling, Kyrkoherde Karin Karlberg, 12.000 medlemmar. Söndaglig gudstjänst i Alla Helgons kyrka med ca 25 deltagare, Hagabergs kapell i samarbete med EFS ca 80 deltagare och i Brunnsängs kyrka ca 25 deltagare.
3. Fristående missionssällskapet Evangeliska Fosterlandsstiftelsen med 132 medlemmar och ett stort ungdomsarbete. Bibelinstitutet Hagaberg bedriver gudstjänster, undervisning, bibelarbete och skolkurser i folkhögskolan.
4. Enskilda medlemmar i Evangelisk Luthersk Mission, Fridsförbundet samt Missionsprovinsen. Ingen av rörelserna har egen gudstjänstverksamhet i Södertälje. Medlemmar går i andra kyrkor samt i Stockholm

Reformerta familjen:

1. Missionskyrkan grundad 1878 av PP Waldenström har på riksplanet nära samarbete med Metodistkyrkan och Baptistkyrkan i Ekumeniakyrkan. På lokalplanet finns ett nära samarbete med Pingstkyrkan. Församlingen har 350 medlemmar. Pastorer är Ulla Svensson och Lars Åberg. Knappt 200 går på söndagens huvudgudstjänst. Kyrkan samlar även till arabiskspråkiga gudstjänster varje vecka med ca 150 deltagare. Pastor Daniel Ibrahim.
2. Allianskyrkan är arabisktalande och tillhör Svenska Alliansmissionen. Pastor Gabi leder församlingen. Gudstjänsten firas i en lokal i vandrarhemmet mitt emot S:ta Ragnhilds kyrka. Ett 30-tal kommer på gudstjänsterna.
3. S:ta Maria Ortodoxa församling med Antiokensk tradition, har ca 75 deltagare på gudstjänsterna i Baptistkyrkan söndag eftermiddag.
4. Frälsningsarmén är en del av en världsomspännande kyrka som fick sin början med William Booths arbete i Londons slum. I Södertälje finns 100 invigda soldater och det samlas ett 50 tal på gudstjänsterna söndag förmiddag, major Anders Färjsjö förestår församlingen.
5. Baptistkyrkan grundad 1848 av sjömannen F O Nilsson. Församlingsledare i Södertälje är pastor Folke Pettersson.  Drygt 50 personer kommer på gudstjänsterna varje söndag klockan 11. Församlingen har 132 medlemmar.
6. Kristna Arabiska Församlingen, Ny Pingstförsamling, Pastor Filem Al Asmar lördagkvällar i Baptistkyrkan ca 200 på gudstjänsterna varav hälften barn
7.  Pingstkyrkan grundad 1913 av Lewi Pethrus. Pastor i Södertälje Thomas Hallström. Församlingen har 625 medlemmar och tre pastorer. Gudstjänst söndagar med cirka 225 deltagare. Församlingen har även Arabiskspråkliga gudstjänster med pastor Nabil Hermes och gudstjänst söndag eftermiddag med cirka 200 deltagare.
8. Afrikansk Mission, Ny Pingstförsamling, engelsktalande, pastor med. dr. Ime John, gudstjänst lördag eftermiddagar med knappt 100 deltagare.
9. Södertäljekyrkan, Pingstförsamling grundad 2004 av Tigleth Malkey, 80 medlemmar och ca 75 deltagare på söndagens gudstjänst klockan 16, mycket ungdom.
10. Finska Pingstkyrkan ca 75 deltagare på gudstjänsten söndagar samt en arabisktalande pingstförsamling med ca 50 deltagare
11. Hagaberg, med en nystartad pingstförsamling, arabisktalande med ca 50 medlemmar.
12. Omega Fire- kyrkan 60 medlemmar, har gudstjänsterna i kommunens fastighet. Består av inflyttade från Nigeria.

Romersk-katolska familjen:

1. S:t Ansgars katolska församling, Kh. Simon Petrus, 1200 medlemmar ca 150 deltagare på gudstjänsterna söndag förmiddag klockan 10
2. Armenisk- katolska församlingen, i S:t Ansgar, f Hovsep Khajik, 180 medlemmar och drygt 100 på gudstjänsten söndagar klockan 11.45 i S:t Ansgar
3. Syrisk-katolska församlingen i S:t Ansgar ansvarig präst f. Amar, 550 medlemmar och cirka 200 deltagare på söndagens gudstjänst klockan 17 i S:t Ansgar
4. Kaldeisk-katolska församlingen i Johanneskyrkan, 2300 medlemmar, och drygt 200 deltagare på söndagens gudstjänst.
5. Melkiter med grekisk ortodox rit, 2 deltagare från Södertälje med gudstjänst i Stockholm.
6. Maroniter, 40 deltagare med sin gudstjänst i Sätra söndagar.
7. Gheez Etiopisk-katolska församling, 10 deltagare från Södertälje

Ortodoxa familjen, som i Södertälje huvudsakligen repr. av orientaliska kristna:

1. S:t Afrems Syrianska-ortodoxa församling biskop Benjamin Atas, 7200 medlemmar, 800 deltagare på gudstjänsterna, Mar Thoma arabisktalande församling i Lina med 3000 medlemmar och 500 på gudstjänsterna. Söndag förmiddag 09.00 – 12.00
2. S:t Jakobs Syrisk-ortodoxa församling, biskop Julius Shabo, 7340 medlemmar och ca 1000 deltagare på gudstjänsterna om söndagsförmiddagarna. S:t Gabriels turkiskspråkiga församling med ca 200 medlemmar och ca 150  deltagare på gudstjänsterna, f Ayoub Stefan, söndagförmiddagar 08.00 – 12.00
3. Armenisk- ortodoxa församlingen  med cirka 400 medlemmar.
4. Koptiska församlingen biskop Anba Abakir med ca 1700 medlemmar och ca 250 på gudstjänsterna söndagar klockan 08.30 – 11.00
5. Ortodoxa församlingen med Bysantisk rit. Har gudstjänsterna i Baptistkyrkan. Ca 250 medlemmar
6. Assyriska församlingen Dyafysitisk, med ett 100 tal enskilda medlemmar, biskop och gudstjänst finns i Fittja.

En ”vanlig söndag” går således 275 lutheraner, 1105 reformerta, 690 Rom. Katoliker och 2700 ortodoxa södertäljebor till gudstjänst Summa 4770 vilket kan jämföras med Scaniarinken och Arenan. En kyrksamhet på nära 6 % av befolkningen alltså.

Stellan Bengtssons artikel, del 3

De Afro- Alexandrinska kyrkorna

Nu har turen kommit först till de Afro-alexandrinska kyrkorna, kopter och etiopier och sedan till de unierade orientaliska kyrkorna, det vill säga de som gått i union med den Romersk-katolska kyrkan. De finns alla representerade i Södertälje.

Den koptiska kyrkan har sina rötter ner till faraonernas tid där namnet kopt är ursprunget till namnet Egypten. Kopterna är ett eget folk skilt från de arabiska erövrarna på 600-talet.

Det koptiska språket skrevs ursprungligen med hieroglyfer. Fram till 1200-talet var det talspråk i Egypten. Idag talar de flesta kopter en dialekt av arabiskan.

Den Koptiska kyrkan anser sig ha fått Evangeliet genom hemvändande pilgrimer efter Pingstundret. Evangelisten Markus var den som förde tron till Egypten. 1 Petr 5:13 antyder att Petrus kan ha skrivit det i Kairo och att Markus var med. Kyrkan kan vara världens äldsta. Vid slutet av 300-talet var hela landet kristnat med 70 stift och ett 20 tal kloster. Alexandria blev det teologiska centret, med namn som Klemens, Origines och senare Apollinaris.

Munkväsendet har långa traditioner och mest känd är den helige Antonius, klosterväsendets fader från 200-talet. Bysantiska härskare styrde och förhållandet mellan ortodoxa och kopter var dåligt. Arabernas invasion på 630-talet gick väldigt lätt eftersom kopterna, som var i majoritet, inte bjöd motstånd. Så småningom fick dock kopterna lida under halvmånen. Arabiseringen av landet gick fort och kopterna blev snart förföljda. Från 1200-talet till 1600-talet reducerades kopternas antal till mindre än 10 % av befolkningen. Det skedde genom tvångskonversioner och dödande. Några mindre dåliga århundraden följde varpå Kyrkan återigen de senaste åren hamnat under förföljelse.

Kyrkan leds av påve, biskopar, präster och munkar. På grund av förföljelser finns kopter spridda över hela jordklotet. I Egypten beräknas antalet kopter vara 15 miljoner. Stora kyrkor finns även i Sudan och Uganda. I Södertälje finns både biskop och munk och närmare ett tusen troende. Kyrkan är trogen den alexandrinska teologiska traditionen och håller fast vid en myafysitisk linje i kristologin. Till skillnad från den Syrisk-ortodoxa kyrkans statsmannamässiga framtoning utmärker sig de koptiska företrädarna av stor enkelhet.

Den etiopiska kyrkan kan sägas vara den enda kyrka i världen som idag står fast vid den judekristna bakgrunden. Företrädare för kyrkan räknar sig som andliga ättlingar till kung Salomo som anses ha givit liv åt drottningen av Sabas son Ben Melek. Vid ett besök hos fadern Salomo skall sonen fått med sig förbundsarken hem till Etiopien där den nu lär finnas i Katedralen i Axum. Det liturgiska språket Geez används än och språket är ursprung till amhariskan, det officiella språket idag. Sabbaten, lördagen, är helgdag och föreskrifter om ren och oren mat har man från judiska regler. Evangelisten Matteus sägs av Origines vara Etiopiens apostel.

En annan tradition kommer från Apg. 8, om ”Indich” hovenucken hos Kandake, som omvändes och mottog dopet av diakonen Filippus. Efter att Kyrkan attackerats av muslimska erövrare på 1500-talet upprättades band med Romersk-katolska kyrkan. Detta ledde till att den Etiopiska kyrkan nära ockuperades och tvångsinfördes i den romerska gemenskapen. Folket motsatte sig detta, relationerna med Alexandria som avbrutits återupptogs och efter drygt hundra år fick kyrkan lite lugn. Under kejsar Haile Selassi gynnades kyrkan men därefter har det varit svårt. I Södertälje idag finns ingen fast gudstjänstgemenskap för den Etiopiska kyrkan.

De unierade orientaliska kyrkorna

Det började med korstågen. Den Romersk-katolska kyrkan befriade Jerusalem och de heliga platserna. En av de orientaliska kyrkorna gick tidigt i union med Rom. Det var den Maronitiska kyrkan i Libanon. En annan union med armenierna varade en kort tid.

Det dröjde till 1500-talet då en stark romersk mission medförde att större grupper ur de olika orientaliska kyrkorna gick i union med Rom. De orientaler som valde att ta detta steg kan indelas i tre undergrupper:

1. Den antiokeniska familjen
Den består av den Maronitiska kyrkan, den Kaldeiska kyrkan, den Syrisk-katolska och den Armenisk-katolska kyrkan. Av dessa är den Kaldeiska kyrkan för Södertälje särskilt viktig eftersom flera tusen av dess medlemmar nu bor i vår stad. Kyrkan har sina rötter i den Assyriska kyrkan, Österns kyrka, men kom under 1500-talets slut att gå i union med Rom och antog därmed även de kristologiska besluten från Kalcedon 451.

2. Den alexandrinska familjen
Denna familj består av den Koptisk-katolska och den Gheez Etiopisk-katolska kyrkan.

3. Den grekisk-katolska familjen
Familjen består av katolska bekännare från Antiokia och som tagit namnet den Melkitiska kyrkan. De unierade orientaliska kyrkorna har teologiskt accepterat att underordna sig de romersk-katolska tolkningarna. Liturgiskt står de dock mycket nära sina orientaliska moderkyrkor vad gäller gudstjänst och liturgiska kläder.

---

I den fjärde och avslutande delen kommer Stellan Bengtsson att närmare redogöra för kyrkogeografin i Södertälje. Jag vågar utlova en häpnadsväckande karta. Tala om Kyrkans mångfald! / HS

Stellan Bengtssons artikel, del 2

Syriens kristnande liksom senare även Indiens förknippas med aposteln Tomas som även är gravsatt i Edessa. Till Antiokia kom både apostlarna Petrus, Paulus och Thaddaios. Den senare och aposteln Bartholomaios  (Nikodemus) nämns även i samband med Armeniens kristnande. Den gamla syriska kyrkan i Stor-Syrien känner vi dåligt från de första århundradena e Kr. Vi vet att den under 200 talet stod under gnostisk, och judisk påverkan.

På 300–400 talet e Kr skedde en uppdelning mellan västsyrier och östsyrier. Västsyrierna hade tydliga band med Antiokia och delades upp i ”melkiter”, de kejsartrogna ortodoxa och ”jakobiter” de egentliga västsyrierna som är viktigast för oss i ett Södertäljeperspektiv. Det var jakobiterna som kom att bevara de syriska traditionerna.

Under 300-talet befästes, genom teologen Efrem Syrern och 400-talet Rabbula den Nicenska ortodoxin. Den kom sedan att delas i tre kyrkor:

1. Den Östsyriska, Assyriska Kyrkan, även kallad Österns Kyrka med dyafysitisk lära om Kristi två naturer.
2. Den Armeniska Kyrkan med myafysitisk lära om en enda natur hos Kristus samt
3. Den Syrisk-Ortodoxa Kyrkan också den med myafysitisk uppfattning.

Den Assyriska kyrkan, Österns kyrka som den också kallas, växte österut mot Persien och Indien. Centrum var först i Edessa senare i Nisibis. Den  assyriska kyrkan såg sig som jämställd med den romerska kyrkan. På några hundra år blev den världens största kristna kyrka. Kyrkan grundade församlingar så långt bort som i Kina i öster och sände munkar till England i väster. Kyrkan kallades även nestoriansk efter den teolog i Antiokia som förfäktade självständigheten mellan Kristi två naturer, dyafysitisk. Denna självständighet avvisades av teologerna i Alexandria vilka i stället hävdade enheten mellan naturerna, myafysitisk. Konciliet i Kalcedon 451 e Kr valde en medelväg där tvånatursläran i sin dyafysitiska form avvisades. Kyrkan klarade sig länge under Islam, mycket just på grund av sin dyafysitiska lära om Kristus, men utsattes senare för mycket stora förföljelser.

På 1500-talet delades kyrkan i en ”kaldeeisk” och en ”assyrisk” del med var sin patriark vilka sökte stöd hos påven i Rom.Den kyrka som först sökte union med Rom ändrade sig och bytte position med den andra kyrkan. Den som först kallade sig kaldeeisk blev assyrisk och omvänt.Till följd av detta kom den Assyriska kyrkan att leva sitt eget liv.

Först under 1900 talet efter att kyrkan reducerats kraftigt, har man i teologiska samtal funnit vägar till förståelse med de andra kristna kyrkorna. Idag har den Assyriska Kyrkan nästan suddats ut. Den finns bara i litet antal i gamla Stor-Syriens område. Flest medlemmar är i Amerika där patriarken finns. I Sverige bor några tusen och i Södertälje enstaka familjer. Södertäljeborna firar sin gudstjänst i Fittja.

Den Armeniska kyrkan grundades av apostlarna Thaddaios och Bartolomeus som kom från Edessa. Kyrkan stod en tid i union med Rom men är självständig. Den erkänner inte Konciliet i Kalcedon 451, eftersom man inte närvarade. I kristologin står man dock för Kalcedons beslut.

Kyrkan drabbades av stora förföljelser under 18- och 1900-talet då miljoner kristna slaktades. I dag är kyrkan spridd över världen men har sitt centrum i Armenien. I Södertälje finns några hundra medlemmar. De har i dagsläget ingen egen kyrka men kan besöka andra kristna samfund, närmast då den Syrisk-ortodoxa.

Den Syrisk- ortodoxa kyrkan, den Jakobitiska, är den tredje familjen kristna med rötter i det gamla Stor-Syrien. Fram till den arabiska invasionen på 600-talet fanns kyrkan framförallt i det romersk-bysantiska området som de myafysitiska västsyrierna. De skilde sig från de melkitiska, de kejsartrogna och höll fast vid sitt judekristna och syriska ursprung. Till skillnad från sin ortodoxa moderkyrka höll man som den Armeniska kyrkan, i kristologin, fast vid den myafysitiska förståelsen.

Övriga ortodoxa, liksom den romerska kyrkan stod för beslutet i Kalcedon som hade valt en medelväg mellan självständigheten och enheten i den kristologiska frågan avseende den gudomliga och den mänskliga naturen hos Frälsaren.

Med stor självmedvetenhet räknar den Syrisk-ortodoxa kyrkan sig som den rätta företrädaren för den apostoliska traditionen. Aposteln Petrus ses som den förste patriarken av Antiokia. Då Petrus begav sig till Rom efterträddes han av Euodios och senare av den välkände Ignatios som var biskop av Antiokia från år 69 e Kr till sin martyrdöd 107 e Kr. Som hans efterträdare bär sedan patriarkerna av Antiokia äronamnet Mar Ignatios.

Ett i den Syrisk-ortodoxa kyrkan viktigt namn är Jakobos Baradaios, trashanken, som levde på 500-talet. Han var munk och kallades att restaurera kyrkan. Han var förföljd och utsatt men utförde stordåd i den helige Andes kraft. Det berättas att han vigde 102.000 präster och 80 biskopar samt två patriarker av Antiokia. Genom Baradaios, som även lät bygga åtskilliga kloster, säkrades den Syrisk–ortodoxa kyrkans fortsatta existens. Klostren är viktiga i kyrkans liv och det mest kända är S:t Markus klostret i Jerusalem där Nattvarden instiftades. Byggnaden har tillhört evangelisten Markus mor Maria.

Den Syrisk- ortodoxa kyrkan levde väl under det arabiska väldet.
Till en början, från 630 e Kr, behandlades ”Bokens folk” väl. När bysantinerna 966 e Kr återerövrade Antiokia valde därför den syriske patriarken att i stället bo med muslimerna. Kyrkans storhetstid var på 11-1200 talet. Då fanns mer än 20 stift från Mesopotamien till Cypern och nuvarande Turkiet. Nedgången kom på 1200-talets senare del då mongolerna övergick till Islam och började förfölja de syrisk–ortodoxa kristna. Många dödades och så småningom förföll även klosterväsendet och kyrkan gick nästan under. Den Syrisk-ortodoxa kyrkan har de senaste århundraden levt ett tillbakadraget liv. Kyrkan har hotats av konversioner, övergångar, till den romerska kyrkan och av den muslimska omgivningen med många förföljelser.

Från 1930 har en återuppbyggnad skett. Kyrkan har varit viktig för den sekulära staten i Syrien för att fördjupa kontakterna med väst. Därav kan man förstå den ambivalenta hållningen många kristna syrier idag har till utvecklingen i hemlandet och till familjen Assad. Kyrkan har gått med i Kyrkornas Världsråd och samtal om fördjupad enhet har skett med såväl den ortodoxe patriarken av Konstantinopel som med protestantiska kyrkor och den romersk-katolska kyrkan.

Södertälje har blivit ett centrum för den Syrisk ortodoxa kyrkan.

Staden rymmer två biskopar med olika församlingsansvar. Församlingar finns på många platser i Sverige dit Syrisk-ortodoxa bekännare har flyttat. I Södertälje finns förutom de två domkyrkorna S:t Afrem och S:t Jakob även mindre församlingar bland annat en i Ronna för turkisktalande och en i Lina för arabisktalande. S:t Afrems församling kan kalla sig för den ”syrianska-ortodoxa” församlingen för att tydligt betona att man är en kyrka med ett gemensamt språk med rötter i Jesus och apostlarnas arameiska språk. S:t Jakob har i sin festvåning väggmålningar som talar om det assyriska rikets storhet, 200-600 f Kr födelse, ett rike som man ser sig ha samhörighet med. Kanske man här kan se en del av svaret på frågan varför det finns två biskopar i samma stad.

Stellan Bengtssons artikel, del 1

Jesus står på himmelsfärdsberget. Det har gått 40 dagar sen de förvandlande händelserna i Jerusalem ägde rum. Runt Jesus finns den första kyrkan. En skara lärjungar som får marschorder: Jesus säger orden vi kan utantill alltsedan vårt dop. ”Gå ut och gör alla folk till lärjungar, döp dem i Faderns, Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett dem och se, Jag är med er alla dagar till tidens ände” (Matt. 28:18–20),

Ytterligare några dagar, man är framme vid Pingsten, den femtionde dagen sen Uppståndelsen skedde. Vi finner lärjungaskaran som tillsammans, eniga tillbringat väntetiden. Nu får de vad de utlovats. Den helige Ande faller över apostlarna på ett mäktigt sätt. Den första kyrkan fylls av enighet och glädje.

Stora tecken och under åtföljer dem som tror och de gör vad Jesus sa. De går ut, fyllda av glädje och med den helige Andes kraft. De går dit Anden sänder dem och det blir ut i hela världen och de gör folk till Jesu lärjungar. Kyrkan växer dag för dag och den växer överallt. Tio blir tusen blir miljoner. Några apostlar, Petrus och Paulus, vilka vi i Apostlagärningarna kan följa lite närmare, får Medelhavsländerna till arbetsfält. Markus och Matteus ger sig av söderut till Egypten och Etiopien. Thaddeus och Bartolomeus tar sig österut och norrut, Tomas österut. Frukterna av dessa senares kallelse har vi här i Södertälje anledning att följa lite närmare. De är ättlingar till dessa som har tagit sig ända upp till vår stad i vår tid.

De nya kyrkor som idag finns representerade i Södertälje kan samlas under beteckningen Orientaliska kyrkor.

Orientaliska kyrkor - en bakgrund.

De härleder sin historia till ett område som vi kan kalla för Stor Syrien. Området har varierat i storlek och utbredning. Det har under tiderna haft olika härskare. Det har intagits och erövrats åtskilliga gånger och en del känner vi från Gamla Testamentet. Stor Syrien sträckte sig från Medelhavets östra kust till Persien och från Sinai i söder till Mindre Asiens berg i norr i nuvarande Armenien, Georgien.

Från bergen i norr ner till den bördiga slätten runt floderna Eufrat och Tigris, har tiderna igenom åtskilliga folkvandringar ägt rum. 2000 år före Kristi födelse fanns där det babylonisk- assyriska riket. Under storhetstiden på 800 talet f Kr födelse sträckte sig detta rike till Armenien i norr och till Medelhavet i väster. 600 f Kr födelse tog Kaldéerna över det assyriska riket under sin härskare Nebukadnessar, känd från Daniels bok. Namnet Kaldéer möter oss senare.

På 500- talet f Kr tog Perserkungen Kores över Stor Syrien och det blev en del av det persiska riket som varade till år 333 f Kr födelse då den grekiske härföraren Alexander den Store i slaget vid Issos tog över makten. En ny tid började med grekisk- hellenistisk påverkan.

Språkligt hade Stor- Syrien under alla dessa omvälvningar haft arameiskan som sitt gemensamma tal och skriftspråk.När det judiska folket efter fångenskapen i Babel på 500 talet återvände till sitt land hade de fått med sig arameiskan som språk.Arameiskan blev den enande faktorn i detta väldiga område fram till den grekiska tiden. Med Alexander blev grekiskan det officiella språket. Arameiskan fortsatte som folkspråk men kom att delas upp i olika dialekter som kallades Öst och Västsyriska. Östsyriskan kom att överleva främst som kyrkospråk medan västsyriskan trängdes undan av grekiskan.

Den galileiska som Jesus och apostlarna talade var en västsyrisk dialekt som idag bara finns kvar i några få byar utanför Damaskus och i Libanons bergsbygd. I Bibeln: Talita kum,  flicka stå upp! (Mark 5 : 41). Den östsyriska dialekten överlevde längre som folkspråk.

Med den arabiska erövringen på 600 talet f Kr och den följande arabiseringen, fick östsyriskan svårt att överleva men klarade sig tack vare den syriska kulturen i kyrkan. Genom att vara bärare av detta språk det nu kommit till Södertälje där det idag talas av många Södertäljebor som Syrioyo.
    

Alexanders hellenistiska rike bestod som det Seleucidiska riket fram till århundradet före Jesu födelse. Maccabeerböckerna berättar om den hårda hellenisering som drabbade Jerusalems tempel.

På 60 talet före Jesu födelse blev västra Syrien romersk provins medan den östra delen av Stor Syrien kom under det parter-persiska riket. Den norra delen blev det Armeniska riket som stod emot Rom fram till 387 e Kr födelse.

För att förstå situationen idag behöver vi veta en del om hur det såg ut i området under den här första tiden. I väster fanns sen lång tid det mäktiga romerska riket med sitt centrum i Rom. Pax Romana, den romerska freden, rådde runt hela Medelhavet och österut. I området fanns kulturella skillnader. Den första kristna tiden var tre städer ledande: Jerusalem var judiskt, Antiokia var grekiskt och Edessa syriskt. Antiokia fick stor betydelse till en början eftersom den grekiska kulturen där var tydlig. Här blev det judekristna mindre viktigt. Österut blev de nya församlingarna mer judekristet präglade och här var den syriska identiteten tydlig. Här såg man Jerusalem som sitt naturliga centrum. Församlingen i Jerusalem uppfattades som moderförsamling.

Oikoumene

Många kommentarer skrivna på 1900-talet till 1 Korintierbrevet ondgör sig över att de kristna i Korint var splittrade. Somliga håller sig till Apollos, andra till Cefas, några till Paulus och så vidare. Detta framställs som problemet med stort P, men senare kommentarer gör en annan, djupare analys. De menar att det verkliga problemet är att de kristna inte förstår att de är ett i Kristus. Om de förstått att vi är ett i Kristus framstår splittringen i stället som mångfald. Jag tror att de senare kommentarerna visar på något avgörande. Vi är ett i Kristus.

När jag så för någon vecka sedan lyssnade till Peter Halldorf och dennes berättelse om fader Matta Al-Miskin blev det än klarare. Fader Matta (1919-2006) har skrivit en liten skrift, översatt till svenska, med namnet Enhet ger liv. I den hävdar f Matta att en kyrka är sin tradition. Om du tänker att vi lutheraner kännetecknas av "rättfärdiggörelsen genom tron", pingstvännerna av "tron på andeuppfyllelsen" och romarna av ett "sakramentalt liv" så är respektive samfund sin tradition. Om traditionen tas bort upphör lutheraner att vara lutheraner, pingstvänner att vara pingstvänner och så vidare. Olikheterna ska betraktas som gåvor från Gud, inte som något respektive kyrka äger. Detta betyder att det är meningslöst att försöka ändra på varandras lärotradition. Istället ska vi hos varandra söka den inre meningen, enheten i Kristus. Andens enhet kan också leda till att vi kan komma att bejaka varandras traditioner och få tillgång till mångfalden i enheten.

Jag tror detta är ett riktigt sätt att be, tänka, tala och arbeta på.

Det grekiska ordet oikos betyder hus eller hushåll. Alla hus eller hushåll heter oikoumene det vill säga på svenska ekumenik. Ekumenik är mångfald i enhet. Den finner vi i och genom tron på Jesus som Herren. Den börjar i hjärtat inte i huvuder, i anden och inte med bokstaven. Tvärtom, menar f Matta, kommer en början med bokstaven att döda anden.

Ikväll har vi återigen mötts i vår ekumeniska cell. Vi är tio stycken från olika sammanhang som träffas varje tisdagskväll. Denna kväll talade vi om detta. Det ledde fram till att vi om 14 dagar ska ha en öppen kväll. Till den ska vi bjuda in nya vänner. Jag ser redan fram emot den 21 april. Vi behöver få lära känna varandra i hjärtat, förstå varandra även om vi tillhör olika traditioner.

Under den resterande delen av denna vecka kommer vännen Stellan Bengtsson att skriva gästblogg här. Stellan är präst i Svenska kyrkan, Södertälje.  Han fick artikeln publicerad i SPT. Längden på artikeln är sådan att den får bli fyra delar. Den handlar om mångfalden i Kristi kyrka. Den handlar om den nya kyrkogeografi vi ser växa fram i Sverige genom invandringen. I Södertälje firar ungefär 4770 personer gudstjänst en vanlig söndag. Det är cirka 6% av befolkningen. Men dessa fördelar sig på en rad olika kyrkor, nämligen

270 personer är lutheraner
690 är romersk-katolska
1105 är reformerta och
2700 ortodoxa

Nu gäller det att öppna sig för bröder och systrar från andra traditioner än den svensk-lutherska, kanske att ge vårt bidrag så länge arvet finns kvar i vårt medvetande. I Stellans gästblogg får vi framför allt veta mer om de ortodoxa kyrkorna.  

Glad Påsk

Så är då äntligen påsken här och vi får på nytt höra om hur Fadern i rättfärdighet uppväckte Sonen från de döda, förändrade världshistorien och gav mänskligheten ett levande hopp.

Påskdagen 2015 i Värnamo kyrka

 Det finns nio berättelser om hur Jesus visar sig för de sina efter uppståndelsen. Joh 20 som är denna dags text betättar om den första. Maria från Magdala kommet till graven medan det ännu är mörkt. Hon finner graven tom, ett faktum som kräver sin förklaring. Maria undrar vart kroppen tagit vägen. Har någon stulit den?

När aposteln Johannes kommer och ser in i den tomma graven lägger han märke till att huvudduken var omsorgsfullt hoprullad och låg tillsammans med linnebindlarna som lindats omkring den döda kroppen. Han inser omedelbart att kroppen inte har stulits. Inga gravplundrare skulle tagit sig besväret att klä av Jesus, ordna med bindlarna för att sedan bära iväg den nakna kroppen. Johannes "ser och tror" att Han som sedan kommer att gå genom väggar helt enkelt har gått ur kläderna, lagt av de jordiska kläderna och iklätts de himmelska. Han har uppstått!

Det finns en för oss tidigare okänd existens. Jesus uppträder i en annan dimension,  den vi kallar eskatologisk. Från denna kan han visa sig för oss och han kan kalla oss att genom tron leva i denna. Paulus talar om att vi ska klä av oss den gamla människan och iklä oss den nya. Det är möjligt för oss att redan här i tiden befrias från vår inskränkta förståelse av verkligheten. Vi kan söka gemenskap med den Uppståndne och leva våra jordeliv med honom i centrum. Det är mötet med honom som förändrar allt.

Hoppar tillfälligt in för att predika Påskdagen 2015

Maria trodde hon talade med trädgårdsmästaren tills denne sa hennes namn. Plötsligt förstod också hon att Jesus på tredje dagen hade väckts upp från de döda. Hennes liv förändrades.

Jesus Kristus är densamme igår, idag och i evighet. I sin trofasta kärlek kallar han oss vid namn.

Idag ska vi minnas att lärjungarna kom att bli martyrer därför att de bekände Jesus är Herren. De visste att kroppen inte var stulen. De visste att han var död men uppväcktes av Fadern. De visste att de inte hade hallucinerat. De var så överbevisade att de inte kunde förneka detta faktum. Så lades grundvalen för Kristi Kyrka.

Triduum sacrum

Triduum sacrum är latin, det gemensamma språket för kyrkan, och betyder Tre heliga dagar. Det är de dagar vi nu har framför oss, Långfredag, Påskafton och Påskdagen. Nu är det emellertid så att i Skriften och därmed också i Kyrkan börjar dygnet kvällen innan. Hos oss från klockan 18 till klockan 18 dagen därefter. Det betyder att de tre heliga dagarna börjar i kväll med Skärtorsdagens mässa. Denna kväll tvättar Jesus inte bara våra fötter utan oss helt och hållet. Vi bekänner vår delaktighet i världens bortvändhet från Honom och  Han renar oss i kraft av Jesu blod. Han skänker oss förlåtelsen.

Det finns inte nog med bilder och ord för att rätt beskriva Gud eller Guds verk i och genom Jesus Kristus. I Romarbrevet 3:21-31 använder Paulus tre olika bilder när han försöker sammanfatta Guds verk. Han talar om händelsen på Långfredagen med hjälp av tre ord:

1. rättfärdigheten. Luthers stora upptäckt var att Paulus inte talar om moral utan om gemenskap. Rättfärdighet råder när "man" håller sig till förbundet. Gud ingick som Skriften berättar förbund med Abraham, ett förbund som förnyades med Moses, senare med David och som fullkomnades med eller i Jesus från Nasaret. Gud har hela tiden stått fast vid sitt förbund trots att människorna ständigt överger det eller till och med förnekar det. Så sände Gud sin Son att vara den människa som alltid hållet sig till förbundet. När du och jag, genom tron, placeras i Jesus Kristus, är också vi i förbundet och kan förklaras rättfärdiga.

2. återlösningen eller friköpandet. Också detta är omvittnat i Skriften, 2 Mos 6:6, 15:13-16, 21:8 och så vidare. Gud friköpte Israels barn från Egypten därför att Han inte ville dela folket med andra gudar utan ha det för sig själv. Detta mönster återupprepas när Gud friköper folket från den babyloniska fångenskapen, se till exempel Jes 51:11 eller 52:9. I Ps 130:7, Jes 59:20 eller Hosea 13:14 talas om en slutgiltig återlösning. Det är den vi firar i tre dagar.

3. försoningen. Denna bild verkar svårast att ta till sig för den moderna människan eftersom den handlar om att utplåna skuld. Det sker genom döden. Den som är död är utan skuld. Paulus använder ett ord som syftar på försoningsstället, platsen för försoningen, det vill säga nådastolen, locket på arken i vilken förbundstecknen förvarades. På den stora Försoningsdagen gick översteprästen dit, innanför förlåten som skilde det allraheligaste från det heliga, där stod förbundsarken, och bar fram försoningsblodet inför Gud. Nu skriver Paulus att Golgata är den rätta platsen. Där bär den rätte Översteprästen fram sig själv som ett slutgiltigt försoningsoffer. Hans blodsoffer godkänns av Gud och renar människor från dåligt samvete. I sanning något att fira - i minst tre dagar.

Påskaftonen är den enda dagen i Kyrkans år då det inte firas någon gudstjänst. Vi markerar hans frånvaro genom tystnad. Jesus är i dödsriket, avväpnar döden och förkunnar evangelium för de döda, allt fördolt för oss. I tre dagar uppenbarar Gud sin rättfärdighet, den rättfärdighet som tidigare varit fördold. Detta är också den grundval utifrån vilken Gud rättfärdigförklarar människan. Ett annat ord som vi ofta användet för att beskriva denna uppenbarelse är evangelium.

Guds rättfärdighet är knuten till Hans person. Han är trofast. Gud har också tidigare kunnat förklara människor rättfärdiga, men det skälet har varit fördolt för oss. Nu har Han visat skälet och genom kyrkans vittnesbörd, förkunnelse och undervisning förmedlas det vidare.

Så på tredje dagen, Påskdagen, uppväcks Jesus av sin och vår Fader i himmelen. Rättvisa har skipats och himmelens dörr är öppen. Välkommen.