Lyft blicken

 Har det hänt också dig någon gång att du läser både två och tre böcker samtidigt? Jag håller fortfarande på med Barrlings mycket intressanta bok om det extrema landet lagom. Måste läsa färdigt den under julhelgen eftersom biblioteket i Värnamo inte vill låta mig ha den mer än 14 dagar. Det är tydligen kö efter bok. För övrigt var jag på biblioteket i går för att lämna tillbaka Ann Applebaums bok demokratins skymning. Jag var där för att hämta hennes senaste bok Autokrati AB, men den får jag ha till 17 januari så den får vänta.

I förrgår var kyrkoherden Lennart Johnson här och hälsade på . Vi har alltid mycket att prata om. Förutom en julblomma, tack Lennart för den, fick vi en bok skriven av yngste sonen Christoffer som tagit namnet Abrahamsson och är präst i Uppsala. Jag förstod på Lennart att han skulle uppskatta om jag också läste. Så då tänkte jag att det är lika bra att göra det med en gång. Sagt och gjort. Vad jag tyckte?

Jag är överraskad av att en relativt ung man som Christoffer har kunnat skriva en så mogen bok. Visserligen ser jag att han citerar Oliver Clément, Ignatius av Loyola, Thomas Merton, Magnus Malm, Peter Halldorf med flera, men ändå. Man skriver inte sådan bok som Christoffer gjort om man inte också själv tillgodogjort sig en genomtänkt teologi och gjort andliga erfarenheter. Jag kan redan nu rekommendera dig att läsa boken eftersom jag inte här kan redogöra för den mer än något.

Christoffer redogör för en teologisk helhetssyn som får oss att förstå att skapelsen ingår i frälsningen. Ett sådant synsätt gör att tillvaron utvidgas från snäv kristendom till en tro med  kosmiska dimensioner. Kanske talade boken till mig extra sedan jag fördjupat mig i Kolosserbrevet, särskilt 1:19f.

Emellertid, menar jag, kräver en sådan vidgning också en vidgning av det egna hjärtat eller för att säga det rent ut; att Gud själv byter ut stenhjärtat mot ett hjärta av kött och blod. Först därefter öppnas sinnena för Guds närvaro. Guds närvaro är central i boken.

Det som talade starkast till mig personligen var kapitel VI Pröva andarna och VII Gör motstånd mot det onda. Christoffer skriver som en öm och sann själavårdare om helgelsen. Undervisningen om helgelsen gränsar ofta till moralism, lagiskhet eller fördömelse. Christoffer kliver inte ner i något av dikena, men visar försiktigt, men tydligt, pedagogiskt hur den smala vägen ser ut.

Nu funderar jag på hur jag ska kunna använda boken i min egen undervisning framöver. 

Joel Halldorf gjorde bra i från sig

Barrlings bok består av tolv kapitel. Hon gör en analys av världens mest protestantiska land - Sverige. Det pikanta är att svensken själv inte ser det.

Det som hände var att kyrkans liksom gick upp i staten och satte sin prägel på staten. Med det menas att svenskarna är mycket för "kristna" värderingar som kärlek, tro, hopp, vänlighet, saktmod, lydnad och så vidare. Tyvärr tömde kyrkan sig på sina värderingar. Svenska kyrkan samspelade genom att själv vara vänlig och lydig mot staten. Tyvärr förlorade hon en hel del av sin egen sälta på kuppen. 

Genom samspelet med staten integrerades svenska kyrkan med staten. Svenska politiker fick så visionen av att allt ska bli bra. Kapitel 4 bär rubriken Himmelriket på jorden och svenskarna hamnade längst upp i högra hörnet på i undersökningen World Values Survey.

Denna process tillsammans med normen "tron allena" har gjort att tron privatiserats samtidigt som Svenska kyrkan blivit en statens institution. Som om det inte räckte har Socialdemokraterna därmed lyckats med sin vision att göra kyrkan till ett statligt salighets verk som kan fostra svenskarna. Lyckats? Nja, det är osäkert. I går såg jag i Aktuellt av alla program, i direktsänd nyhetssändning ett längre inslag om Guds existens. Joel Halldorf gjorde bra i från sig genom att förklara för ateisten att Gud inte är ett objekt och därför inte går att "bevisa".

Tillbaka till Barrling. Hon använder sig av ett stycke folkhumor. Det kan ju passa bra när vi talar om folkkyrka. Hon återger den:

Förr gick folk ur Svenska kyrkan för att de inte trodde på Gud.

Idag går folk ur Svenska kyrkan för att de tror på Gud.

Men, men det finns tendenser som visar mig att saker och ting kan ändra sig ännu en gång, som till exemplet med Aktuellt. I en miljö där svenskarna inte vet någonting om Gud, men ändå längtar efter en fast tro, kan det oväntade ske. Gud har ett folk också i Sverige som plötsligt kan komma att aktiveras.

Det ska bli intressant att följa svensk inrikespolitik ur ett religiöst perspektiv, för att inte tala om ett kristet perspektiv.

Avvikare, kättare och syndabockar

 Det är rubriken på första kapitlet i Barrlings spännande bok. Hon utgår från gruppens behov av sammanhållning. Gruppen i det här sammanhanget förändras över tid. När århundrade läggs till århundrade eller tidsandan förändras anpassar sig gruppen. Den som vägrar genom att hålla fast vid det gamla betraktas då som avvikare eller kättare. Kättaren behöver inte i den meningen vara fel ute. Tvärtom kan hon eller han vara rätt ute, men kommer att gå emot strömmen.

Barrling menar att tidens kättarna är bra värdemätare på tidens kultur och norm. Kättare bli man genom att avvika från tidens norm. Hur kättaren behandlas säger med andra ord lika mycket om tiden som om kättaren, kanske mer till och med. Problemet tycks åtminstone tvåfaldigt.

För det första hotar kättaren att dela gruppens gemenskap. Därför kan hon eller han inte få stå oemotsagd. Gruppens enhet kräver fortsatt gemenskap till varje pris eller som i det här fallet; anpassning.

För det andra förvärras situationen om kättaren kan erbjuda ett fullgott alternativ. Då utgör kättaren helt enkelt ett hot och måste undanröjas. Det finns gott om exempel som visar hur man kan behandla avvikare som hotar. Allt ifrån att förmana eller utesluta till att bränna på bål.

Barrling ägnar ett avsnitt åt symbolens betydelse. En symbol är i regel oerhört kraftfull eftersom den kan signalera ett stort innehåll. Hon liknar den vid toppen av ett isberg. Jag tänker på regnbågen som ett exempel. Eller varför inte korset?!

I vår postmoderna tid, tänker jag, vill man se ett mångkulturellt samhälle. Mångfalden blir en norm som SKA åtlydas. Den som inte bejakar mångfalden betraktas som intolerant och därmed också som kättare.

I förlängningen, om möjligt, kan man utse syndabockar för att avlasta gemenskapens frustration. Syndabockar, skyldiga eller oskyldiga, fyller, som jag förstår det, en viktig funktion, men det är inte roligt att vara en.

Barrlings forskning om den extrem svenska protestantismen är mycket viktig så nu stänger jag för att i stället läsa vidare. 

Skrivet på tåget hem till Värnamo. Jag ber att få återkomma.

Sverige - det extrema landet lagom

 Jodå, Applebaum fick till det på slutet. Även om nyårsnattens gäster från 1999-2000 polariserades kraftigt, så fick hon i stället nya vänner, vänner som kom från olika delar av världen. Det var inte bara en polarisering utan också en paradigmatiska förändring.

Den andra boken är såååå intressant. Statsvetaren Katrina Barrling gör en suverän analys av varför och hur Sverige blev det extrema landet lagom.

Hon tar sin utgångspunkt i den numera kända undersökningen World Value Survey. Ett hundratal länders värderingssystem, från våra olika världsdelar, har systematiskt undersökts. Den vertikala axeln visar var dessa länder befinner sig på en skala mellan tradition och sekularisering. Sverige är ett av de mest sekulariserade länderna i världen. Den horisontella axeln pendlar från möjligheten att överleva till ett välfärdssamhälle där individen kan förverkliga sin egen lycka. Sverige är det land som ligger närmast det senare. Resultatet visar med andra ord att Sverige är det mest sekulariserade landet samtidigt som svenskarna har möjlighet att vara det lyckligaste folket på jorden. Den förståelsen rimmar förmodligen väl svenskens självbild.

Paradoxen är emellertid att svensken samtidigt är det mest protestantiska landet av alla protestantiska länder. Få är så religiöst marinerade som svenskarna. Folket är så religiöst att de själva inte förstår det. Det är så vant vid religionen att det inte märker det. Det är vad Barrling visar i boken.

En förklaring är statskyrkan. Staten gick in i kyrkan, använde kyrkan som ett redskap för att fostra och kontrollera folket. Samtidigt gick kyrkan in i staten med sina kristna värderingar. Så fick vi en kyrka utan Jesus. Boken är synnerligen läsvärd för att förstå den kultur vi tagit emot, förvanskat och för vidare. Boken handlar emellertid inte om kristendomen utan om hur den svenska kulturen påverkats.

Boken börjar med orden: "Vad har ABBA och Greta Thunberg gemensamt? Ingmar Berman och Carl vom Linné? Gustav II Adolf och Gunde Svan? Alla kommer från världens mest protestantiska land. Och alla speglar de på något sätt den hemhörigheten."

Barrling exemplifierar med Greta Thunberg. Jag känner igen jämförelsen och tycker den är dråplig, men tänkvärd: "En person som förkroppsligar den här formen av sträng svenskprotestantism är Greta Thunberg, opinionsbildaren och klimataktivisten. Hennes budskap om omvändelse är strängast möjliga: Ändra ert sätt att leva, eller så går ni under! Med glöden hos en väckelsepredikant har hon försökt få världen att vakna!"

forts. följer

Fler intressanta böcker

 I somras läste jag boken Sverige - landet utanför. Den är skriven av historikern Henrik Berggren och handlar om hur Sverige betedde sig under andra världskriget. Den var på flera sätt en ögonöppnare och jag bloggade om den 1 september.

Nu har jag två nya mycket intressanta böcker att rapportera om. Den första lånade jag på biblioteket efter att jag tyckt mig ana att demokratin inte bara är i gungning utan hotas  på riktigt. Då tänker jag inte bara på Donald Trump även om han kanske kunde få utgöra ett exempel. Vi behöver inte gå så långt. Här i Europa nämns oftast Ungern, men även Polen som reella exempel. Boken jag lånat och nu nästan läst färdigt är skriven av den kände journalisten Ann Applebaum och heter Demokratins skymning. Den blev lite extra intressant eftersom jag just läser band 1 av Filosofin genom tiderna, texter i urval av Konrad Marc-Wogau. Jag hade just läst om Sokrates  (469-399 f Kr) och hans ensamhet. Han var kritisk mot de demokratiska ordningarna eftersom man i de sammanhangen ofta tvingades kompromissa med sanningen. Vill man söka och hålla sig till sanningen behöver man vara ensam, menade han. Förutom det menade han demokratin måste leda till autokrati och sedan till tyranni. Ungefär som Ungern och Polen beskylls för.

Applebaums bok är mycket personlig. Den börjar med hennes nyårsfest 31 december 1999 när världen ska gå in i en ny era. Hon berättar om högt uppsatta gäster och vänner. När sedan boken skrevs tjugo år senare berättar hon hur de inte bara har glidit ifrån varandra utan faktiskt i flera fall blivit varandras motståndare. Så till den grad att de inte längre hälsar artigt på varandra. Polen, hon är polska, har polariserats. 

När hon skriver om hur människor antingen är för eller emot, känner jag igen utvecklingen i Sverige. Jag säger inte mer än så för tillfället. Boken är välskriven, men lite svårläst eftersom där finns så många personer och händelser jag inte är förtrogen med. Nu har jag bara sista kapitlet kvar, men jag tänker inte skriva mer om denna bok. I stället ska jag skriva desto mer om nästa bok som jag hämtat på biblioteket i dag och nu bnärjat läsa. Den fångar mig. Vilken bok det är?

Boken heter Världens mest protestantiska land - Sverige det extrema landet lagom. Det blir nog med nödvändighet ett antal bloggar om den boken under den närmaste tiden. Den som vill kan hära henne berätta om boken genom att klicka här. 

Ny bibelkommentar

 Senast den 16 december ger HåVi ut sin nästa Bibelkommentarer. Den här gången över Kolosserbrevet. Kolosserbrevet är ett fantastiskt brev. Som min gode vän och kollega Torbjörn Lindahl i Luleå skriver på baksidan av boken om: "det underbart fina Kolosserbrevet".

Det var främst tre iakttagelser som grep mig när jag under året som gått djupstuderade brevet. För det första att Jesus inte längre kan betraktas som en bland alla andra. Han är huvudet över "allt skapat i himlen och på jorden".

För det andra stannar inte längre Kyrkan vid en lokal församling utan Kyrkan intar kosmiska proportioner. Hon påverkar skeendet på jorden i det att Gud kallar allt och alla till sig. Här får vi helt otroliga perspektiv.

För det tredje publicerar Paulus en så kallad hustavla och det i ett patriarkalt samhälle! Hur kan det rättfärdigas och vilken betydelse har det för vårt "jämlika" samhälle. Måste erkänna att jag blev lite tagen av Kol 3:18-4:1.

Boken har 130 sidor och kommer att kosta 198; - plus porto. Du beställer genom att mejla hakan.sunnliden@telia.com. Jag hoppas kunna skicka boken 16 eller 17 december och om Post Nord sköter sig kan du ha den till jul.

Vill du ha två böcker, julklappstips, kan jag bjuda på portot, 69; -.

Så välkommen med din beställning.

Det är advent

Just hemkommen från Gotlandsgatan där vi, som förhoppningsvis ni, börjat ett nytt kyrkoår. Kari och jag hade glädjen att inleda firandet redan kvällen innan då vi kunde besöka Blå hallen i Stadshuset för en advents konsert. Fantastiskt att gissningsvis mer än tusen personer sjöng ära till Davids Son. Hosianna Davids Son, välsignad vare han som kommer i Herrens namn, hosianna i höjden. Det var som sagt i ett profant sammanhang där man sjöng av hjärtans lust. På söndagen 1 advent var vi i ett kristet sammanhang. Då var vi inte så många, men ...

Fördöm inte Israel

Under kyrkomötet deklarerade en ledamot (S) i ett meningsutbyte med (SD) att kyrkomötet är delat i vänster och höger. Det var i och för sig inte någon nyhet för många av oss, men jag har aldrig tidigare varit med om att det utsagts så tydligt i från talarstolen. Nedanstående tankar är inte uttömmande, men en reaktion på "vänster-sidans" ensidiga agerande i kyrkomötet.

Den nämnde ledamoten i (S) sitter med i samma utskott som jag och vi hade att behandla motionen "fördöm Israels ockupation". Som väntat stod det omedelbart klart att här finns en vänster- och en högersida. Även om politiseringen snabbt blir synlig är det ledsamt och bedrövligt att gång efter annan tvingas konstatera att diskussionen sällan tar fast på terror contra demokrati. Krig är avskyvärt och skaror av människor får lida oförskyllt. Jag har emellertid förvånat mig över att Hamas tydligen är så starkt att man verkar överleva. Hur i all sina dar kan de ha så många soldater och så mycket vapen att de månad efter månad lyckas stå emot Israels försvarsmakt (IDF)? Hur kan folket överleva månad efter månad när vi får höra i Rapport och Aktuellt att de saknar vatten? Ingen kan överleva utan vatten.

Ändå fortsätter kriget. Minns vidare att det är ett försvarskrig vi bevittnar. Det handlar om Mellanösterns enda demokrati som försvarar sig mot pågående terror där 7 oktober var toppen av isberget. 

foto från Ljusdals-posten

Argumenteringen mot Israel grundas genomgående på den så kallade ockupationen. Jag skriver så kallade eftersom mig veterligt Israel aldrig har ockuperat Västbanken. Det är människor som av egen vilja valt att flytta dit, människor som i och för sig skyddas av IDF eftersom de är israeliska medborgare. 

Ockupationen anges även som skäl till den ökade antisemitismen. Utan att tala emot terror läggs skulden på Israel. Det förvånar mig att gång efter annan att så många av oss låter det stå oemotsagt. Tyvärr hör även jag, åtminstone till dels, till den skaran. Det beror i mycket på att (s)-ledamoten är oerhört dominant såväl i sin argumentering som i sin retorik. Det går att säga emot, men i regel utan större framgång.

Nu blev motionen avslagen av plenum, men argumentet som framfördes från (S) var att det inte var politiskt gångbart. "Vänster-sidan" ville ställa sig bakom ICC:s beslut att fördöma Israel, men menade att det förmodligen skulle väcka mer ont blod än nödvändigt. Därför avstod man.

Jag tror vidare att juristen Nils Gårders argument bet ganska bra när han frågade hur det kom sig att man inte godtog ICC:s beslut att fördöma Israel. Han menade att när man godtar ett domslut ska man inte "överklaga" det genom att helt onödigt mena sig veta ännu bättre. Ett sådant beteende säger mer om de klaganden än om domstolen.

Det saknas inte argument för att försvara Israels agerande, men det är inte självklart enkelt när "vänster-sidan" skriker så högt. Därför var det en lisa för skälen att läsa ledaren i SvD häromdagen där skribenten Peter Wennblad skriver att:

Hamas soldater bär civila kläder och blandar sig med befolkningen. Varje mattransport som släpps över gränsen riskerar att hamna i Hamas händer, och stärka fiendens förmåga att fortsätta slåss ... Arresteringsordern mot Netanyahu och Galant visar hur lagstiftningen indirekt kan bli ett vapen för massmördare och diktatorer, i stället för en del i försvaret av frihet och humanism. 

Kyrkomötet 2024

Kyrkomötet 2024 har avslutats i veckan som ligger bakom oss. Där gjorde jag några intressanta iakttagelser. Som till exempel att mötet röstade ner (S) och deras allierade på några punkter. Det blir visserligen en spärr i nästa års val till kyrkomötet, men inte 3 % som (S) föreslagit och drivit. Det blev 2 % och i praktiken är det en ganska stor skillnad.

Vidare ville (S) förbjuda brudöverlämning, men det beslutades vara tillåtet. (S) fick nöja sig med att kyrkostyrelsen skulle fördjupa sig i saken. En ledamot i Växjö stift berättade i plenum att han slagit upp ordet i Svenska Akademins ordbok, men ordet brudöverlämning finns inte. Då gick han till Nationalencyklopedin, men inte heller där fanns det. Ordet är med andra påhittat! Det visade sig att någon har gjort en negativ tolkning av saken och sedan försett det med ett negativ ord. Jo, jo, det är så det brukar gå till i sann (sic) postmodernistisk anda när man ska dekonstruera.

Du ska få ett tredje exempel. Frimodig kyrkas ledamot Berth Löndahl upptäckte att kyrkostyrelsen i det som sedan blev kyrkomötets gemensamma uttalande, hade missat att inledningsvis tala om att "kyrkans närvaro i det offentliga rummet syftar till att människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas". Jo, det kan vara lätt att glömma, men när det skulle röstas beslutades att föra in deklarationen i inledningen av uttalandet.

Ett fjärde exempel var när kyrkomötet beslutade att gå emot ett förslag att avslå motionen om att utforma en nationell strategi med syftet att stärka samverkan mellan Svenska kyrkan och Sensus. Sensus är Svenska kyrkans eget studieförbund. Kyrkomötet röstade ner förslaget och gav kyrkostyrelsen i uppdrag att utforma en sådan strategi. Röstantalet blev 118 mot 115. Grattis till Sensus!

Jag hinner med ett femte exempel på oväntat beslut. Det föreslogs att en motion om att arbeta fram en kultur teologi skulle avslås. I stället beslutades, efter att en av våra biskopar vädjat, att kyrkostyrelsen skulle inventera, analysera och dra slutsatser av Svenska kyrkans roll och betydelse som förvaltare av svensk kultur.

Det sjätte exemplet på ett tacksamt beslut var att kyrkomötet beslutade att inte fördöma Israels ockupation. Men det beslutet är värt en egen blogg.

Det tycks inte längre vara självklart för (S) att driva och få igenom sin ideologi.

Vår digitala hemgruppp

 I vår digitala hemgrupp hade vi gäst kväll i veckan. Vår hemgrupp möts varje vecka under 1-1,5 års tid. Det är inte alltid alla kan vara med, men när alla är det brukar vi vara nio personer. Det är fantastiskt att få lära känna människor lite mer på djupet än vad som annars är vanligt. Under så relativt lång tid hinner vi också formas av varandra. 

Vi vill alla lära känna Jesus bättre så vi ber honom vara i centrum. Var och en av oss har, två och två, under veckan studerat och samtalat om del 1 Det nya livet. Det är ett bra sätt att växa i tro och att alltid ha något centralt att samtala om. På så sätt har vi som deltar alltid ett gemensamt fokus och det är en stor styrka.

Ungefär var tionde vecka har vi gäst kväll. Det finns flera skäl till det. Ett skäl är att vår hemgrupp är en så kallad missionell smågrupp. Det betyder inte att vi idkar mission eller evangelisation som en verksamhet bland andra utan att gruppen i sig ÄR mission och evangelisation. Vi strävar med andra ord efter att vara en till dels öppen grupp. Vi försöker undvika att vara en stängd grupp, en sådan man aldrig utan svårigheter kommer ur.

Ett andra skäl är att vi vill undvika tristess. Det är så avkopplande att ungefär var tredje månad mötas på något annat sätt än det vanliga. Den här gången har vi haft två gäst kvällar, men hade vi bott närmare varandra kanske vi hade haft en bönekväll eller gjort något annat.

Den här veckan hade vi gäst kväll. Vi hade bjudit in apologeten Stefan Gustafsson och lät honom hålla ett 45 minuter långt anförande om livets mening. Det blev mycket lyckat. Stefan är kunnig, erfaren och en mycket god pedagog. Vi hade bjudit in vänner som ännu inte har kommit till tro. De var 22 personer som hade hörsammat kallelsen och efter anförandet hade vi en frågestund (tills jag tyckte vi skulle avsluta). Vi har lärt oss att inte bara börja i tid utan också sluta i tid.

Kanske ska jag berätta mer om livet någon annan gång?!

Svenska kyrkans fria synod

 Det var en intressant dag jag fick vara med om i Bollnäs. Dagen började med att vi fick fira mässan hemma hos en av deltagarna. Vi var ett tjugotal samlade så det blev ganska trångt om utrymmet. Men så härligt att få möta vänner som delar den något djupare tron i Kristus. Där fanns en handfull präster, flera uthålliga kristna och några alldeles nya i tron.

Det var Svenska kyrkans fria synod som hade bjudit in till samlingen under rubriken De små gruppernas betydelse. Jag trodde att synoden var i det närmaste död, men några ville att den skulle överleva. Nu finns visserligen varken biskop, presesråd eller aktiva dekaner, men kan det vara så att synoden ska uppstå från de döda? Är det förresten inte det som kännetecknar kristen tro och liv?

Min uppgift var att berätta om de små gruppernas teologi och liv. Vid närmare eftertanke har jag levt med i en mindre gemenskap, varje vecka året runt, i ganska exakt 30 år. Så visst har jag en del att berätta för dem som är intresserade och vill lyssna,. Min utmaning är numera främst att välja vad jag ska berätta eftersom allt inte hinns med och att får se kristna, som säger att gemenskapen är viktig, också göra gemenskap. I Bollnäs fanns det som sagt några tämligen nykristna, någon från New Age.-sammanhang, som tände till och ville börja göra det material jag tagit fram. Vi får se hur det går med den saken. Ännu ett böneämne. Det är inte otroligt att vi får se en smågrupps rörelse också i Sverige. Kanske den kommer till uttryck på ett annat sätt än jag tänker, men det har mindre betydelse. Det viktiga är att kristna får hjälp med att älska Jesus och utveckla sin livsstil.

Om, eller bättre, när Synoden uppstår kommer den sannolikt att göra det med en annan profil. Inte främst som en kyrko-kritisk instans utan snare med ett missionellt uppdrag. Svensk lutherdom behöver lämna statskyrkotänket och i stället ta sig an utmaningen att arbeta för reformationen. Re-formera, som de säger inom EFS. Ja, men då behöver vi vara seriösa i så måtto att vi inte främst arbetar med att förnya den egna organisationen utan verka för Gudsrikets utbredande. Vi behöver varandra. I samverkan skulle EFS, Synoden, ELM, ELBK, Credo, varför inte OAS och Alpha också verka för reformation. Inte som på 80-talet med endast förnyelse-konferenser utan med vardags-kristendom, det vill säga genom små grupper som vet vilka de är och förstår sitt syfte och sin betydelse.

Ja, så kan tankarna gå i all hast på ett tåg på från Linköping till Nässjö.

På återhörande.

Israels vice ambassadör på besök

Nu sitter jag på tåget till Bollnäs. Har fått lite tid över eller rättare sagt nu kan jag skriva några rader. I september satte jag i gång bloggen, men orkade tydligen inte hålla ut. Ännu ett långt uppehåll. Lite motsägelsefullt med tanke på att jag flera gånger varit riktigt nära att skriva. Det är så mycket som pågår just nu och som jag vill både berätta om och analysera, inte minst för min egen skull. Vet knappat var jag ska börja.

I tisdags var Kari och jag i Brunnskyrkan för att lyssna till Israels vice ambassadör Arezoo Herzel-Rohila. Hon var personlig och berättade att hon är född och uppvuxen i Teheran, Iran. Trots att hon och hennes familj är judisk menade hon att de behandlats bra. Visserligen fick eleverna på skolan varje dag ställa upp på linje och ropa: Död åt USA. Död åt Israel, men annars fanns inte så mycket att klaga på förrän efter islamiska revolutionen i februari 1979. Då förändrades läget på ett sådant sätt att tusentals judar lämnade landet. Hon berättade om hur hon kom till Israel med sin mamma. I Israel har sedan gjort politisk karriär.

Det var intressant att höra hennes bild av vad som sker i Israel. Den bild vi får via svensk media verkar stämma ganska bra om man bortser från urvalet av nyheterna och från analyserna. Det tycks mig tämligen klart att praktiskt taget alla uppgifter om antalet bombade sjukhus, skolor och naturligtvis antalet döda kommer från Hamas. Det har alla konstaterat, men har vi förstått vad det innebär. Tror inte.

Det har ju visat sig klart att till exempel ammunitionslager och ledningscentraler förlagts till sjukhus, skolor och att civila används som sköldar. Där med har Hamas gjort dessa platser till legitima mål. Israel har vare sig skäl eller intresse av att döda civila palestinier. Varför skulle de ha det?

FN har inte imponerat på mig efter 7 oktober. Inte blev det bättre av att generalsekreteraren Antonio Guterres på FN-dagen 24 oktober reser till BRICS-ländernas toppmöte i Ryssland. Där får vi se honom buga för Putin. Känns verkligen inte rätt. Jan Eliasson menade tydligen att det är hans jobb, men kära nån; världen har förändrats sedan Jan Eliasson verkade inom FN. Har han inte uppfattat att Ryssland anfallit Ukraina och att Putin försöker samla öst mot väst?

Ja, det är många tankar som kommer till mig när jag ser och hör nyheterna. Lite bättre urval av nyheter hade inte skadat SVT och varför inte få tillbaka Israel kännaren Anders Persson i SVT. Han var verkligen bra när han försökte förklara för oss hur israelerna uppfattar kriget.

Det var fullsatt i Brunnskyrkan i tisdag, ungefär 120 personer. Då var samlingen ändå inte annonserad av säkerhetsskäl. Bara till oss som är medlemmar i föreningen. Det är för eländigt att det ska behövas säkerhetsvakter och poliser när Israels ambassadör kommer på besök. För övrigt ska det bli intressant att se hur Vänsterpartiet kommer att agera i mötet med Judiska Centralrådet. Kanske får återkomma  till det. Ändå bra att Nosshi Dadgostaragerar nu. Heder åt henne i en svår situation.

För övrigt går Arezoo Herzel-Rohilas period i Sverige ut nu och hon flyttar tillbaka till Israel efter fyra år.

Jag nöjer mig med detta när tåget tuffar vidare från Uppsala till Bollnäs.

  

Vad kommer efter Alpha?

Efter Alpha kommer Beta följt av Gamma. Det är de tre första bokstäverna i det grekiska alfabetet. Men rubrikens fråga syftar hellre på vad gör vi när Alphakursen om kristen tro är slut? När en grupp samlats för samtala om något så viktigt som kristen tro och kristet liv under 10-15 veckor vill de som är kvar gärna fortsätta att träffas till sådana angelägenheter. Men hur går det till? Hur kan de som vill leva som vill fortsätta att leva som kristna komma med i det mer reguljära församlingsarbetet? Egentligen är det samma fråga som vi i decennier haft när det kommer till konfirmandarbetet. Hur ska vi få dem att fortsätta gemenskapen? 

Jag har under åren ringts upp av mer eller mindre desperata präster och pastorer därför att de fortsatt med Beta, Gamma och så vidare, men inte sett slutet på det hela. För vissa har det till och med lett till att de lagt ner Alpha eftersom människor har kommit till tro, men det vet inte hur de ska kunna "ta hand om de. Det är riktigt sorgligt när det blir så. Problemet är som regel en i grund felaktig föreställning ab begreppet "församlingen". 

Den blivande församlingen St Filippus på Södermalm i Stockholm arbetar efter ett koncept som löser problemet. Jag kommer under hösten att presentera eller lansera ett koncept som prövats och visat sig lyckosamt. Materialet Hand i hand med Jesus består av sex delar och de två första är tillgängliga. Du kan beställa dessa hos www.semnos.com. 

Materialet är skrivet för nykristna, men används ofta lika gärna av andra intresserade. Som en fortsättning på Alpha gör man som så att var och en studerar hemma under veckan. Bokens första vecka innehåller fem korta inspirerande bibelstudier. När det är gjort möter man gruppen som gärna får bestå av 2-12 deltagare. Sedan fortsätter man med vecka 2 och så vidare. Du kan om du vill likna detta vid vilken Betagrupp som helst, men då är skillnaden dels deltagarnas interaktiva självstudier, dels att du får en hemgrupp.

När det kommer till St Filippus får vi i förlängningen en växande församling.

Raoul Wallenberg

 Jo, då - nu har jag läst ut boken Landet utanför, med stor behållning. Jag förundras över att jag inte under min uppväxt vare sig hemma eller i skolan fått större insikter i Andra världskriget. Jag kan svagt minnas att mor och far talat något om detta. Kriget skedde ändå under deras tid. De var 20-25 år gamla då det utspelade sig. Frågan är om det inte var än sämre beställt med informationen i skolan. Och i den utsträckning vi fick lära något - hur var det vinklat? Hur såg analysen ut och vilka lärdomar skulle vi dra?

Kunskapen om krigets mekanismer borde vara viktig allmän kunskap. Om jag fått veta så lite hur lite har då inte mina barn eller barnbarn fått veta? När kriget väl tog slut firades det på gatorna i våra nordiska länder, men somliga svenskar tyckte inte att vi hade något att fira. Vi bidrog ju inte till någon seger!

Innan jag berättar vad Berggren skriver om Wallenbergs öde vill jag visa hur det ser ut utanför vårt fönster. Det är inte ofta man an se hela regnbågen, dessutom så lågt (eller om det är vi som befinner oss så högt).

Utan tvekan fängslades Wallenberg i Ljublankafängelset i Moskva. Men varför? Vilken var hans skuld? Berggren anger sex orsaker. 

För det första betraktades Wallenberg suspekt på grund av sitt efternamn. Han tillhörde en familj av storkapitalister som gjort och gjorde affärer med tyskarna. 

För det andra fruktade Stalin att de allierade skulle lura honom genom att sluta en separat fred med tyskarna. 

För det tredje hade svenskarna organiserat transporter av betydelsefulla flyktingar från Baltikum undan Sovjetmakten. Det var med andra ord en blandning av sammanträffanden och felaktigheter som sannolikt kunde ha retts ut om det funnits en god vilja. Men den goda viljan stod inte högt i kurs i Moskva under den här tiden, skriver Berggren. 

Så det fjärde Berggren anger som orsak var, för att citera från Pravda, hade "Sverige gömt undan förrädare som flytt de baltiska folkens hämnd". Svenskarna hade dessutom en alltför mjuk inställning till nazismen. 

Den femte orsaken var det svenska utrikesdepartementets passivitet. Det fanns inget intresse för att bråka med Sovjet på grund av Wallenberg. Det fanns andra svenskar som var mer intressanta.

Den sjätte och kanske viktigaste orsaken var nog att Sovjet var medvetet om att de handlat fel och i vanlig ordning ville de inte erkänna att man spärrat in en svensk diplomat i strid med den immunitet som reglerat internationella relationer i århundraden.

I stället valde Sovjet att sprida en lögn. Wallenberg och de ryska officerare som skulle ta honom till Moskva hade dödats av högerextremister redan i Ungern. I det läget gjorde den svenske ambassadören i Moskva ett fatalt misstag. Han bad Sovjets UD att bekräfta Wallenbergs död (utan att be om några bevis). Och det gjorde de. Därmed blev den sovjetiska lögnen en svensk sanning.

Jag citerar Berggrens slutsats:

Raoul Wallenberg dog i fångenskap i Moskva sommaren 1947. De sovjetiska myndigheterna erkände tio år senare att man haft Wallenberg i förvar men hävdade att han dött i en hjärtattack. Mer sannolikt är att han avrättades. Det fortsatte att komma vittnesmål från personer som hävdade att han var vid liv. De svenska diplomatiska insatserna för att ta reda på vad som hänt med Wallenberg förblev halvhjärtade. I mars 2016 dödförklarades han officiellt av den svenska skattemyndigheten.

I dag menar man att Wallenberg räddade ett hundratusental judar, men betalade med sitt liv. Jo, han var svensk och han var en hjälte.

Sverige - landet utanför

1 september! Tänk vad tiden går. Vart tog augusti vägen? 

Nu har Kari och jag tillbringat något över en vecka i Branäs och det har blivit tid för läsning. Just nu läser jag en intressant bok som skildrar Andra världskrigets slutfas. Det är historikern Henrik Berggren som skrivit en trilogi om Landet utanför, det vill säga Sverige som landet utanför kriget. Jag läser den tredje delen med underrubriken Sverige och kriget 1943-1945. I den delen beskriver vad som händer i Sverige dag för dag, månad för månad. Han har gjort en imponerande research med material från arkiv, från regeringskansliet, Sveriges Radio, privata brevsamlingar, offentliga tryck, filmer, tidningar, tidskrifter och naturligtvis massor med litteratur.

Idag har jag läst åttio sidor om tiden juli-december 1944 och kriget går mot sitt slut. Det är mycket att ta in.

Berggren skrev inledningsvis att denna tredje del har varit den svåraste att analysera och berätta om. Varför? Jo, därför att det i stor utsträckning saknas sekundär litteratur. Det verkar som att  svenskarna tappade intresset för kriget i och med att det tog slut. Eller som jag förstår det; man ville inte tala om hur Sverige agerat. 1941- 42 hade praktiskt taget helt och hållet handlat om eftergiftspolitik. Genom att göra eftergifter med Tyskland lyckades man hålla Sverige utanför kriget. Ärligt talat rådde ett vänskapsförhållande mellan Sverige och Tyskland. Hitler fick därför aldrig något skäl att invadera Sverige. De hade mer att vinna genom vår vänskap. Vid den här tiden verkar det som att de flesta trodde att Hitler skulle lyckas upprätta sitt tusenårsrike. Bäst att hålla Hitler på gott humör.

Hitler hade invaderat Norge och placerat 300 000 soldater där och sett till att Quisling kunde leda landet åt dem. Norge hade inga möjligheter att själva försvara sig, men hade en stark motståndsrörelse.

Finland tvingades att direkt samarbeta med Hitler för att kunna stå emot Sovjetunionen. Det handlade om landets överlevnad. Men, som sagt, Sverige klarade att hålla sig utanför - genom att kompromissa! Det blev emellertid svårare och när USA och de andra västmakterna kom överens om att besegra Hitler kom Sverige i kläm.

Idag har jag läst om hur pjäsen Köpmannen i Venedig av Shakespeare spelades och diskuterade i Sverige, om hur Zara Leander behandlades, om Astrid Lindgrens krigsdagbok och om hur hon i sin ansökan hos Bonniers beskrev Pippi Långstrump som en "übermensch" med väldig makt. Bonniers ville inte ge ut boken. Astrid Lindgren fick avslag på sin ansökan. 

Jag har läst om Dagen D då de allierade landsteg i Normandie. Visste du att landstigningen fick skjutas upp en dag på grund av dåligt väder så den kom att ske på den 6 juni (Sveriges flaggdag). Över engelska kanalen strävade den största flottan världen sett: 5 000 landstigningsfartyg ,ed 132 000 soldater eskorterade av sex slagskepp, l 23 kryssare, 104 jagare, 152 eskortfartyg samt 277 minsvepare. Samtidigt väntade tusentals stridsflyg på att få lyfta i gryningen.

Jag har läst om Ingmar Bermans genombrott med filmen Hets, om Karl Gerhard och naturligtvis om Raoul Wallenberg,

han som brukar kallas "den svenske hjälten". Sanningen var den att denne Wallenbergare inte var den mest framgångsrike. Han hade inte åstadkommit särskilt mycket i sitt 31-åriga liv, skriver Berggren, förrän han skickades till Budapest, den 7 juli 1944, för att bistå judarna. Nytt för mig var att det inte var Sverige utan USA som engagerade, bistod och betalade honom.

Men han gjorde en heroisk insats i för judarna i Budapest. Här kom han till sin rätt och han utvidgade arbetet med att rädda judar. Redan i augusti hade han skaffat sig ett 40-tal medarbetare och i september 250, familjer medräknade. Hur slutade det för Wallenberg? Det får vi se i morgon.

Vecka 3 och 4

 Nu ligger bonus materialet för vecka 3 och 4 ute på vår Youtube kanal. Vecka 3 handlar om kraften i syndernas förlåtelse och vecka 4 om att ha Jesus som Herren. De samtala som Victor och Jacob för med mig utgår från del 1 i materialet Hand i hand med Jesus. Det har varit och är inspirerande att lyssna på brödernas tankar kring dessa ämnen.

Jacob talade i vecka 3 om syndernas förlåtelse som absolut, men att konsekvenserna för våra synder kan finnas kvar. Har jag sårat en medmänniska finns följderna kvar även om Herren har förlåtit mig. Det är tänkvärt och kan i sin tur få följder. Kanske måste jag också be någon annan om förlåtelse.

Att syndernas förlåtelse närmast är självklar har att göra med försoningen. "Han är försoningen för våra synder, inte bara för våra utan för hela världen", skriver aposteln Johannes.

I det andra samtalet påpekar Victor att det finns en spänning mellan Jesus som Herren och vår önskan att göra vad vi själva vill bestämma. Kan vi inte bestämma något själva? Kan jag vara stolthet över mig själv? Det blev ett spännande och intressant samtal.

Relationen med Herren måste väl betyda att jag vill göra som Herren säger, menade Victor. I vår tid är det svårt att tala om om att lyda, men egentligen borde det vara självklart. Att lyda har inte med auktoritet utan med en kärleksrelation. Det är nåd att få lyda Herren. Avslutningsvis konstaterade vi att vi samtalat om en resa eller process som vara livet ut.

Om du inte har fått med dig det utgår vi från del 1 i en serie om sex delar. Den första delen vänder sig till nykristna, men har visat sig vara lika angelägen för oss som varit kristna många år. Är du intresserad av böckerna kan du beställa dem på vår hemsida www.sunnliden.se.

Motion 2024:24

 Det börjar dra ihop sig till det så kallade kyrkomötet. Den här gången är det ett tema-möte. Temat är kyrkan i det offentliga rummet och börjar tisdagen den 1 oktober.

Det var inte ironiskt menat när jag skrev det så kallade kyrkomötet. Jag menar bara att det är viktigt att förstå att vi här har att göra med en ockuperad kyrka, för att citera f Gunnar Rosendahl. Kyrkan, för övrigt med litet k, det vill säga inte identisk med Kristi kyrka, är marinerad av partipolitik, främst socialdemokratisk sådan. I hundra år har man, medvetet och systematiskt, så gjort om Svenska kyrkan att den i princip har blivit statens religiösa institution. Är det verkligen så hemskt?

Svenska kyrkan har en bekännelse, men hon följer den inte. Den används sällan, nästan aldrig, som något argument i kyrkomötet, än mer sällan Bibeln. I bekännelsen står att läsa att kyrkan är där "Guds ord förkunnas rent och klart och sakramenten rätt förvaltas". Det är en verklig utmaning och borde stå i centrum varje kyrkomöte. Jag tror att de flesta av kyrkomötets delegater är mer upptagna av att hålla ihop sitt parti eller sin nomineringsgrupp och försöka förutse röstningen i november än att hålla sig till bekännelsen.

Motionen om att "ta fram riktlinjer som främjar jämställdhet vid vigslar" är ett litet, litet exempel på hur arbetet bedrivs. Den tycks ta sin utgångspunkt i att kvinnor inte själva kan bestämma hur de vill ta sig  fram till altaret. I motionen insinueras att hon visar sig omyndig och det hävdas att hon företräder en okristlig människosyn som inte gestaltar vår syn på äktenskapet. Vilken den nu är?

Så fortsätter politikerna utifrån sin ideologi att politisera och förändra bekännelsen. I det här fallet blev det möjligt genom att steg för steg förändra synen på äktenskapet. Så får man hela Sverige att diskutera, inte synen på äktenskapet, utan synen på jämställdhet. Det kan i och för sig vara bra, men har knappast något att göra med hur bruden vill ta sig fram till altaret. Det ingår inte i bekännelsen att fadern inte får följa sin dotter till altaret.

Allas lika värde

Så härligt att få ha lite "semester". Kari och jag befinner oss i Branäs uppe i norra Värmland. Här har vi tillgång till en stuga. Vi brukar resa hit, till Sveriges sydligaste fjällvärld, åtminstone någon gång per år. Helst vid den här tiden när vinterns skidsäsong är över.

Den här gången blir det nästan två veckor och jag har med mig sex böcker. Hoppas och tror att det ska räcka. Just nu läser jag Malcolm Gladwells bok The tipping point. Jag läser den i översättning och då heter den Den tändande gnistan. Det är en intressant och tankeväckande bok. Den handlar om hur epidemier sprider sig fast inte om sjukdoms epidemier utan snarare om hur idéer sprider sig. När de rätta förutsättningarna föreligger smittar idéerna från person till person, som vi föreställer oss en väckelse. Jag hade hört talas om boken tidigare, men inte förrän dagen innan avresan blev det av att jag lånade den på biblioteket. Jag kommer förmodligen at läsa ut boken redan i dag.

Parallellt med bokläsandet fortsätter jag att fundera över relationen mellan Guds skapelseordningar och den patriarkala ordningen. Kan det vara så i vårt jämlika samhälle att den patriarkala ordningen finns där under ytan? Just därför att den är en del av skapelseordningen? Kanske är det så att den ligger till grund för oss, men att den tar sig olika uttryck i olika tider och kulturer. Även om vi som kristna ser man och kvinna som komplementära behöver det inte motsäga ett rätt patriarkalt tänkande. 

Paulus var helt införstådd med att man och kvinna, fri och slav, arbetsgivare och arbetstagare var "ett i Kristus". Det borde vara en självklarhet också för oss som är kristna. Lika självklart är det att vi är olika, att vi har olika livsuppgifter, olika utrustningar, olika mogna och kompletterar varandra. Det kan inte vara något underligt. Likaså torde lika lön för lika arbete vara en självklarhet.

Jag tror att förvisso att "synden är med i allt" och att den i ett patriarkalt system blir fruktansvärt förtryckande. Men ett sådant förtryck är lika vanligt i ett jämställt samhälle. Eller i ett komplementärt samhälle. 

Varför, för övrigt, lyfts alltid de negativa exemplen fram när det gäller den patriarkala ordningen? Varför inte "den starkes" ansvar? 

Så går funderingarna när jag tycker mig förstå Paulus allt bättre. Han inte bara bejakade sin tid och kultur utan framför allt levde han i gemenskap med Herren Jesus. Den gemenskapen var överordnad alla möjliga och omöjliga ideologier som florerade i Kolosse.

Alla människors lika värde är en biblisk dogm redan på skapelsens plan. Än mer på frälsningens. I Skriften förvekligades den genom den patriarkala ordningen.

Varför inte den patriarkala ordningen?

 Skönt att vara hemma igen även om det bär iväg igen i morgon bitti. Två veckors "semester". Och jag som är pensionär och egentligen har semester året runt ... 

Jag har skrivit färdigt min bibelteologiska kommentar till Kolosserbrevet. Det ger mig mycket att få fördjupa mig utan någon tidspress. Nya tankar som till exempel det enkla faktumet att det först i Kolosserbrevet finns en så kallad hustavla. Kyrkan och församlingarna hade klarat sig utan den i nästan 30 år. Så varför kom den in nu? Hustavlan är inte sprungen ur något kristet sammanhang utan fanns på plats i antiken, åtminstone sedan 300-talet f Kr. Alla hushåll levde med en patriarkal hustavla, men Paulus tar in den i Kolosserbrevet.

I vår tid går det knappast att tala positivt om den patriarkala samhällsordningen utan ett våldsamt motstånd. Det skulle vara som att förklara krig, i vissa sammanhang. Också i kristna sammanhang, trots att hela Nya testamentet utspelar sig i en patriarkal miljö. 

Jag förstår att vi inte lever i ett patriarkalt samhälle och att jämförelserna kan uppfattas som anakronistiska. Men är det inte så, käre kristne, att den ordningen i stora stycke sammanfaller med skapelseordningen?

Den patriarkala ordningen kännetecknas av: 

- Uppdelningen i över- och underordnande

- De senares lydnadsplikt mot de förra

- De överordnades skyldighet att ha omsorg om de underordnade

När vi kommer till Nya testamentet är det alldeles uppenbart att Paulus bejakar denna ordning, dels utifrån skapelsen, dels utifrån livet i Kristus. Livet i Kristus är primärt och i honom är vi alla lika. Kvinnan är till exempel lika mycket värd som mannen och slaven är lika fri som den fria.

Ur ett kristet perspektiv skulle jag vilja vända på de tre punkterna så den sista kommer först. Det är de överordnades plikt att sörja för de underordnade. "Den som vill vara störst ibland er vare de andras tjänare", sa Mästaren. Det just så vi ser på det kristna äktenskapet. Det är mannens ansvar att sörja för familjen och se till att alla mår bra. Att vara överordnad är det svåraste och kanske är det därför så många har abdikerat från den positionen. Katastrof.

Det är förmodligen inte någon tillfällighet att en man som Jordan B. Peterson har fått ett sådant enormt genomslag. För egen del känner jag flera bröder som nu går samman i mans-grupper. Tänk vad underbart om männens främsta uppgift återigen fick bli att sörja för de sina. (Det hindrar naturligtvis inte att de övriga i hushållet också bjuder till).

Ja, så kan man fördjupa sig när man läser Kolosserbrevet. Om ni vill skriva jag gärna ytterligare några bloggar i saken.

CREDO:s bibelvecka för unga vuxna

 Credo är det latinska namnet på den kristna trosbekännelsen, men det är också namnet på den organisation som tidigare gick under namnet SESG (Sveriges Evangeliska Student- och Gymnasistförening). Det var ett namn som många tyckte var lite krångligt, men det är underligt hur ett sådant namn kan fastna och vilken betydelse det kan få, till exempel för mig. Jag tyckte om namnet SESG, men för all del; den avdelning för skolarbetet jag ansvarade för under åren 19781981, gick under namnet Credo, så helt främmande känns det inte.

Jag befinner mig just nu på en av bibelvecka med Credo. Vi håller till på Falketorps Missionsgård som ligger ute på Vikbolandet, öster om Norrköping. Thomas Holmström, tidigar3e kyrkoherde i Brålanda, men nu nyligen pensionerad och boende i Uppsala, går igenom Evangelium enligt Markus. Jag vägleder genom Filipperbrevet. Tänkte att jag skulle sätta in brevet i sitt sammanhang och berätta något om det patriarkala samhället med under- och överordnande, om den, i Filippi, rådande heders- och skam kulturen. Och vips där försvann ett antal timmar innan jag ens kommit in på Filipperbrevet. Risken att jag inte alls hinner med som jag tänkt är uppenbar.

Jag hoppas att den här bibelsprängda veckan blir återkommande i Credos program Ungdomarna hungrar och törstar efter Guds ord. Vi har sex lektioner om dagen söndag - fredag. Detta första år r vi inte så många, strax över ett tiotal, bland därför att skolorna har börjat och många "sitter fast". Men en annan vecka nästa år kan göra att bibelveckan snabbt växer i antalet deltagare.

Det verkar uppenbart för mig att det undervisas alldeles för litet från bibeln, men att det kan komma att ändra sig. Såg förresten att de på Sommar-OAS noterat detsamma. På kvällarna la man där in extra bibelstudier.

Det nya livet, vecka 2

 Sitter för stunden på Stadshotellet i Katrineholm. Jag var med om en klassträff i går kväll. Det var sextio år sedan vi möttes och jag måste säga att det var rätt speciellt att mötas efter så lång tid. Några har jag mött under åren, men de flesta inte. Vi var 20 personer så det gick inte att tala så ingående med alla, men jag hann uppfatta att vår Herre verkligen har en plan för alla människor. Även om inte alla förstår det.

Nu ska jag strax i väg för att träffa min bror som fortfarande bor i Katrineholm och sedan några av mina närmaste bröder och systrar i tron på Herren Jesus. Det ska bli spännande att få möta några av dem som kom till tro, mycket som ett resultat av väckelsen på Fjellstedtska. Jag får väl återkomma i saken.

Just innan jag ska packa i hop och ge mig i väg såg jag igenom det videoklipp som Victor och Jacob gjorde tillsammans med mig om bönen, eller "Hur man lyssnar till Herren". Det var väldigt intressant måste jag säga att få lyssna till sönerna i en sådan viktig sak. Du hittar klippet på Youtube.

HåVi production har nyskrivit och gett ut ett materia för nykristna. Var för sig studerar två personer (eller flera), fem dagar i veckan, ett mindre bibelstudium på ett tema. Första vecka handlade mest om det nya livet och den andra om hur man lyssnar till Herren. Efter veckans studier möts man för ett samtal. Det kan vara något ovant till en början, men så fort samtalet kommer i gång brukar det lossna. I slutet av boken finns dessutom en handledning för samtalet.

Victor och Jacob tyckte vi skulle spela in några korta klipp som en inspiration för att sådana samtal. Så varje torsdag under fem veckor släpps ett nytt sådant samtal. I torsdags släpptes det andra samtalet, det om bönen. Det är 13 minuter långt (eller kort) så ta gärna en stund att lyssna till det. Nu har sönerna varit kristna praktiskt taget hela livet så kanske borde jag inte vara överraskad, men jag tyckte deras insikter var väldigt mogna. Då håll till godo. 

Hur ser din "gudsbild" ut?

 Frågan i rubriken är en modern eller till och med postmodern fråga. Individen ställer frågan utifrån sig själv som om hon vore alltings utgångspunkt.

I morgon, torsdag 8 augusti 2024, släpper HåVi det första 10-minters samtalet som är tänkt att inspirera till fortsatta samtal. Klippet vänder sig först och främst till dem utav er som använder boken

Det nya livet

Den boken gör man helst två och två även om det går att göra den själv också. Man har en medvandrare. Var för sig studerar vi veckans fem korta bibelstudier (20-30 minuter per dag) för att sedan mötas för att samtala om vad vi studerat under veckan. Det är som jag sagt tidigare kanske det viktigaste med den här första kort-kursen. Men hur kommer samtalet igång? Vad ska det innehålla?

Det finns en handledning för samtalet längst bak i boken. Där finns ett utkast minut-för-minut. Det är naturligtvis bara ett förslag, men är tänkt som en hjälp, en handledning, så samtalet kretsar kring veckans ämne och inte en massa annat eller helt rinner ut i sanden.

Den andra hjälpen är det klipp som nu ligger på HåVi:s Youtube-kanal. Vi samtalar i det första klippet om vår gudsbild och hur den ändrats genom åren. Vi som samtalar är sönerna och bröderna Victor, Jacob och jag själv. Det som är så roligt för mig är att det är de som har kommit på och genomfört idéen.

Samtalet är nästan 13 minuter långt och det som blev så tydligt för mig var just talet om "gudsbild". Den postmoderna människan talar och diskuterar sin gudsbild, medan jag frågar mig hur Gud har visat sig för oss i Bibeln. Det blev ett bra samtal i all sin enkelhet. Hoppas det inspirerar.

Du hittar till klippet genom att gå till Youtube och söka på Sunnliden. Där hittar du det. 

Det skulle vara roligt att höra ifrån dig om om du gör kursen Det nya livet och/eller har lyssnat till samtalet. Eller än mer om du har en medvandrare som du kan prata väsentligheter med.

Så önskar jag allt gott och lovar att återkomma.

PS Behöver du kan du beställa boken på www.sunnliden.se DS

Materialet är underordnat samtalet

 Nu befinner jag mig i Halmstad. Lite ensamt här på hotellet, men det ger tid för tankar. Jag kan inte släppa Almkvists ledare från i går. Den var bra. Nu kommer något väsentligt upp till ytan. Många kristna lämnar sina församlingar, men varför? Eller bättre; vad kan vi göra åt det?

Det verkar som att seriösa kristna inte längre finner sig i program baserade församlingar. Alla dessa metoder som syftar till att samla folk, underhålla eller engagera på annat sätt håller inte längre. Vi lever i ett individualiserat samhälle, ett samhälle där människor via nätet har tillgång till hela världens utbud. Det är lätt att förstå att församlingar i allmänhet vill samla folk, helst mycket folk. Problemet är bara att då blir metoderna därefter, men vi möter inte människornas behov. Vilka behov?

Enskilda människor är förvisso mycket självcentrerade, men är de seriösa vill de också få del av det existentiellt bästa. Vem kan möta individens behov av uppmärksamhet, närhet, omsorg, läkedom och kärlek? Vi vet att det bara kan ske i nära och förtroendefulla relationer. Vem har tid med sådant?

Det som stör mig är att det finns möjligheter, men knappast i det stora. Det är inte de stora församlingarnas förnäma program som möter behoven. Det är endast de små sammanhangen. Slutsatsen borde vara enkel även om den kan tyckas svår: De små sammanhangen med de nära relationerna, läkedomen, kärleken OCH de bästa sätten att förmedla detta har framtiden för sig.

Jag presenterade HåVi:s material för en föredömlig kristen ledare och han sa: "Det är lätt att överskatta ett material". Han har alldeles rätt. Det är därför materialet är underordnat det goda samtalet, men materialet behövs. Det lägger grunden för och leder, i bästa fall, samtalet i rätt riktning.

Det finns ingenting som slår Guds personliga tilltal till en människa, möjligheten att få samtala om väsentligheter och en god vägledare. Tänk om vi kunde hjälpas åt med att sjösätta de tankarna och att skickliggöra varandra?! Jag tror verkligen att Gud vill leda oss in i den tiden.

Så går tankarna en fredagskväll i väntan på en ny spännande dag i morgon då jag ska till Gullbrannagården.

Ledarsidan i Världen i Dag

 I kväll har jag två punkter jag vill föra vidare.

För det första gäller det ledarsidan i Världen i dag (ViD). Det är Sven Almqvist som skrivit under rubriken "Utan varma församlingar föds inga nya missionsinitiativ". Rutan på framsida var tydligare. Där står det: Många kristna är i dag utan församling och hittar inte riktigt "hem" någonstans. Så sant som det är sagt.

Det är verkligen ingen nyhet eftersom det varit känt under ganska många år att det har gått åt det hållet. Men det är ingenting som samfunden eller ens församlingarna vill kännas vid. Tvärtom gör man vad man kan. Men om man befinner sig på fel väg hjälper det inte "med med av samma".

Ledaren i dagens nummer av ViD bekräftar med denna "nyhet" att insikten äntligen har landat. Almkvist börjar med att tala om de välsignade sommarkonferenserna. Det tackar vi Gud för, men det gjorde Israels barn också när de kommit ut ur Egypten. Tyvärr hände det att de sedan gick runt, runt berget och kom aldrig in i det utlovade landet. Almkvist är på samma spår när han fortsätter skriva. Han skriver: "En viktig spaning är dock att församlingsförvirringen snarare tycks tillta än avta."

Läs gärna, reflektera och framför allt försök att förstå.

Just i kväll vill jag bara konstatera att Almkvist inte tycks ens antyda någon eller några lösningar på problemet. Han bejakar att behovet av "äkta församlingsgemenskaper, inte nödvändigtvis stora med mycket aktiviteter, men varma gemenskaper där bibelordet och bönegemenskapen är i centrum. Och där fokus är på människors behov, inte byggnader." Det är juste detta jag vill skriva om, talka om och framför allt vara med om under den höst som ligger framför oss.

För det andra finns det flera olika mindre sammanhang som i det lilla tysta faktiskt både ber och arbetar för att nya gemenskaper (kalla dem vad du vill) ska bli till. För det behövs förstås människor som vill, men också utbildningar för hemgruppsledare och ett arbetsmaterial som visar vägen.'

Det material HåVi har tagit fram och som nu ska möta delar av det behov Almkvist pekar på ska nu spridas. Varför inte börja med att själv ta del av det.

Del 1 Det nya livet som jag presenterade tidigare i veckan vänder sig till nykristna. Det hjälper dem att förstå evangeliet, förankras i det och vägledas av det. Efter varje vecka möter man en medvandrare för samtal om veckan som varit. Våra söner Victor och Jacob tyckte det samtalet var så angeläget att de ville spela in en kort inspiration till varje vecka. Klippet för Vecka 1 kommer ut nästa torsdag, den 8 augusti, Sedan släpper vi ett klipp för var och en av de fem veckorna. Det finns redan en spellista som du kan börja att ta del av:

https://www.youtube.com/playlist?list=PLRtbfKa02AaEzxQwO-atOogu9oY-8CEi4 

Sedan återkommer vi som sagt veck för vecka. Almkvist! Det finns lösningar!

Hela Israel ska bli frälst

 Oj, oj, oj, för fem minuter sedan tog Sara Sjöström OS-guld på 100 m frisim. Jag sa till Kari: "Jag tror inte hon vinner ... men det skulle inte förvåna mig om hon gör det". Hon berättade efteråt att hon tänkt på detta sedan januari, men inte sagt något till någon. Det finns människor som är målmedvetna.

Nåja, det om det. Här kommer några lösa trådar.

Jag har lagt ut två nya länkar. Den ena går till intervju programmet Hotspot. Det var länge sedan jag såg det, men det verkar etablerat nu. Och i det programmet tar man upp saker som man media i regel undviker. Det har dessutom ett tydligt kristet perspektiv och hjälper oss kristna att förstå hur vi ska tänka i en värld där allt är tvärtom. Bläddra lite i det och om du hittar något du tycker verkar intressant - så se det.

Den andra länken är lite mer special för oss förkunnare. Inte heller den har jag använt mer än någon enstaka gång. Det är Yngve Kalin, präst i Svenska kyrkan, som ställt sina predikoutkast till förfogande. Denna hemsida är en guldgruva för kyrkliga predikanter och nästan alla kyrkoårs texter finns med.

Innan jag släcker ner för kvällen vill jag bara kort kommentera Missionsprovinsens församlingsplantering i Tel Aviv, Israel. Där finns en israel, gift med en svenska, som varit eller är prästkandidat för Missionsprovinsen. Eftersom de bor i Tel Aviv är det naturligt att det uppstår en församling där.

För något år sedan diskuterades om man ska bedriva missionsarbete bland judar. Borde inte vi västerlänningar vara lite försiktiga med tanke på kyrkans historia och sätt att ha behandlat judar i  tusentals år? Jag blev lite involverad i samtalet, men har aldrig tänkt annat än att vi ska missionera bland judar. 

Evangeliet blev till bland och utgick från judarna. Det är deras.

Evangeliet är goda nyheter "främst för juden, men också för greken".

Evangeliet  ska föras ut till "alla folk", befallde Jesus. Det måste väl gälla också judar?!

Evangeliet talar om att vi ska "trösta, trösta" Guds folk och säga att deras synder är dem förlåtna.

Evangeliet drivs av en gemenskap som går under namnet Jews for Jesus. De vill inget hellre än att vi ska hjälpa till.

Evangeliet är finns hos det judiska folket, men fördolt. Vi får be att Gud öppnar deras och andra sinnen.

Evangeliet säger att "hela Israel ska bli frälst".

Det finns säkert mer att säga om detta, men som sagt jag förstår inte vad som skulle vara hinder. Jo, om vi kommer från ovan, tror oss vara förmer, kommer med förakt eller tvång - då försytår jag. Men sådant är inte evangeliet.

En förklarande video

I går berättade jag om höstens satsning på nykristna. Den första boken i en serie av sex tilltänkta är nu ute på marknaden. Det vore fantastiskt, men orealistiskt att tro, att denna serie som fått namnet Hand i hand med Jesus skulle bli en succé. Tänk om den skulle läsas av hundratals, kanske tusentals nykristna! 

I går glömde jag skriva att samtalet efter veckans självstudier förmodligen är det bästa med materialet. Jag kallar det för att vandra tillsammans med någon annan. Att få sitta ner och tala om det nya livet, om att lyssna till Herren, om kraften i syndernas förlåtelse, om att leva med Jesus som Herren och hur man växer vidare med Guds ord som norm, är verkligen inte alla förunnat. Det här materialet "toppas" med ett sådant samtal. 

Om du vill kan du få höra mer om mer om just detta i nedanstående korta videoklipp. Det är på dryga sex minuter och är du intresserad ska du se det. Kanske skulle jag gett lite exempel på samtal jag haft genom tiderna, men samtidigt är det nog lika bra att du upptäcker det själv.

 
 

Ny bok

 Just när jag skulle skriva den här bloggen såg jag frågan om Missionsprovinsens engagemang i Israel. Nu kan jag inte skriva om det eftersom jag hade annat i tankarna. Dessutom vet jag för lite om det. Men det är klart att det, ur ett bibliskt perspektiv, är väldigt spännande och jag ska lära mig mer om det. Eller var frågan politiskt? Tror inte det, men nu den nya boken.

Boken Det nya livet vänder sig till nykristna, men kan läsas av äldre kristna också. Det som förvånat mig är att många äldre kristna sagt: "Tänk om jag fått den här undervisningen från början ... ". Vid närmare eftertanke är jag kanske ändå inte så förvånad. Det tog decennier innan jag själv fick undervisning om att man kan höra Gud tala eller om kraften i synderna förlåtelse.

Ursprungs materialet kommer från Dr Ralph W. Neighbour Jr och har sålts i hundratusentals. Vi hade det i cellkyrkosammanhang, men då i stor utsträcknings som ett försöks material. Det slog väl ut och borde omarbetas till svenska förhållanden. Sagt och gjort. Jag talade med Dr Neighbour och fick hans tillåtelse att skriva om det för svensk tradition, vilket jag gjort. Vill du veta mer exakt så är det omskrivet med evangelisk-luthersk tro i grund, med egna exempel från prästlivet, med citat från Luthers lilla katekes ... Så pass nyskriven att jag får sätta mig själv som författare. Fast den pedagogiska inspirationen är tveklös från Neighbour. Jag tycker den är fantastiskt bra och vet att nykristna uppskattar den otroligt.

Så det här är det första som sker i höstens lansering av materialet för nykristna. Är du intresserad ska du följa vad som händer på vår hemsida www.sunnliden.se. Där kan du också beställa boken. Ordern går till Semnos som lagerför, distribuerar och fakturerar. (Tack för det samarbetet, Joakim!).

Tänk om vi fick se unga vuxna komma till tro på Herren Jesus och få tillgång till det här "nybörjar-materialet". Det är min dagliga bön.

Jag kommer att återkomma till den här boken. Det finns mycket att säga om den, men redan nu vill jag säga att den görs bäst två och två. Båda gör en veckas bibelstudier (fem korta sådana under en vecka) för att sedan mötas för att samtala om veckan. Handledning finns i slutet av boken. Det bästa är om det är en nykristen (nyfiken) och en mer erfaren kristen. Lär dig mer om detta, men som sagt jag återkommer - i morgon?! Kanske det.

Spännande höst väntar

 Det kanske låter övermaga om jag skriver att den mest spännande hösten jag varit med om väntar. Ändå återger de orden mina förväntningar. Jag kan inte lägga ut texten i en enda blogg, men kommer att skriva om detta under hösten. Deo volente.

Under decennier har jag levt med födslovåndan att få se nya gemenskaper bryta fram i vårt land, typ cellkyrkan. Många av er vet vad jag menar. Nu är det två faktorer som gör hösten till den mest spännande.

För det första tror jag vi redan ser en våg av unga människors existentiella längtan. Jag syftar på de existentiellt rotlösa, de som aldrig fick lära känna Gud under sin uppväxt. Jag har nyligen hört en ung man som sökt sig till oss säga: Håkan, när ni marknadsför er så använd begreppet "traditionell". Jag googlade för att hitta er. Jag googlade på "traditionell lutherdom" och hittade er. Jag är så tacksam.

En annan broder ville att jag skulle lova honom att hålla fast vid högmässan. Han hade aldrig varit på en högmässa där Guds ord förkunnas rent och klart, men ville att det skulle vara så. Jag skulle kunna berätta om fler unga människor som uttryck detsamma.

För det andra har jag fått förfrågan att hålla en föreläsning för Missionsprovinsens prästkollegium under tidigt höst. Det är ett hedersuppdrag. Jag betraktar det som det viktigaste jag kommer att göra under min levnad. Överdrivet? Nej, därför att jag kommer att överlämna decenniers studiearbete av paradigmatiska förändringar. Jag har hållit på med detta i fyrtio år. Ofta talat för döva öron. Ofta har folk lyssnat andäktigt, men inte vetat vad de ska göra med informationen. Nu kan jag berätta. 

Som om det inte räckte kommer jag tillsammans med andra att producera såväl instruktioner som material för ett sådant förändringsarbete. Jag vet att de flesta församlingarna i vårt avlånga land är väldigt rådvilla. Små grupps rörelsen är definitivt en möjlighet för dem.

Så - om du vill - börja eller fortsätt att följa den här bloggen. Informationen och möjlighet till diskussion finns här liksom på hemsidan www.sunnliden.se

Hoppas vi hörs många gånger under hösten.

Det blev en lång vila

Hej igen,

Det kanske inte är så underligt att man inte orkar blogga varenda dag år efter år. Inte ens om man har mycket att dela. Men det går alltid att börja på nytt. Och det gör jag nu. Det finns skäl.

Livet består av faser och min fas är nu att be och arbeta för nya gemenskaper. Kalla det gemenskaper, hemgrupper eller vad du vill. I teologisk mening är ekklesian där två eller tre är samlade i Jesu namn. Där han är, är också Kyrkan.

Under hösten kommer jag att presentera arbetet med församlings byggande. Just i dagarna har HåVi tagit fram de två första delarna av förhoppningsvis sex. De ska presenteras här inom de närmaste dagarna och på hemsidan www.sunnliden.se så håll ögonen öppna och ta del av ett spännande material.'

Den nödvändiga vilan

 Det var (väldigt) länge sedan jag bloggade. Har helt enkelt tappat lusten. Ambitionen var annars att beskriva hur det går med församlings planteringen av St Filippus i Stockholm. Det finns så mycket jag skulle vilja berätta, men tydligen är tiden in te mogen för det. Men den här bilden kan jag inte undanhålla er. Så ser plantan ut i dag. Och även om det går bra framåt med St Filippus så får bilden av mitt fikonträd symbolisera den nödvändiga vilan

Vänner - glöm aldrig vilan! I den finns framtida kraft. Jag återkommer när andan faller på eller annars till våren med en ny bild.