Sofia Lilly Jönsson har skrivit en fantastiskt intressant kommentar i dagens SvD. Den som vill läsa ka göra det genom att klicka här. I pappersupplagan har den rubriken Vägen ut ur kyrkan kan vara vägen in men i nätupplagan heter den Kyrkans rekordtapp ett tecken på engagemang. Den förra rubriken beskriver bättre vad kommentaren går ut på. Men den är skriven från ett sådant personligt perspektiv att läsaren kanhända inte riktigt får tag i vad den handlar om. Det förefaller mig som som att den initierade har bättre möjligheter att förstå den. Sofia Lilly befinner sig i ett kloster. Hon ber och mediterar. I tystnaden får hon ett ord ifrån 2 Mos 33 där Gud säger till Moses att han ska få se HERRENS skönhet gå förbi. Denna skönhet kommer före lagen. Denna skönhet får Moses ansikte att lysa. Är det denna skönhet Sofia Lilly söker?
Hennes längtan blir hennes kamp eftersom Gud har kallat henne att skriva och förklara vad som nu sker inom Svenska kyrkan. Hon skriver att där
finns konkreta händelser att redovisa och ansvar att utkräva från enskilda personer: biskopar som kunde leda åt rätt håll. men som inte verkar förstå kritiken; personer på centrala poster som startade sommarens stora bråk om Facebookgruppen Mitt kors och sedan i tysthet slank undan; tongivande debattörer som har bidragit till kyrkans utveckling och bytt uppfattning utan att förklara eller ta ansvar för det; kritiker som positionerar sig till höger och klagar över Svenska kyrkans politisering men som själva är en del av den.
Det är som om det tar emot för Sofia Lilly att gå vidare därför att hon längtar efter skönheten. Fyra gånger om dagen sjunger systrarna Tidegärden och Sofia Lilly fascineras. Det är den här kyrkan jag vill försvara, skriver hon samtidigt som hon kanske inte förstår skillnaden mellan Svenska kyrkans som organisation och det kloster hon vistas i. Hon har ändå tydligen vänner som fortsatt vill att hon ska förklara varför 86 000 personer lämnar kyrkan under ett och samma år. En del av hennes förklaring lyder:
Maktkamp och svartmålning är en kultur som burit fram de formella och informella nätverk som styr Svenska kyrkan idag (lagom till att jag kom in i kyrkan hade kvinnoprästmotståndarna tagit slut, så demoniseringen behövde nya måltavlor; det är en förklaring till de senaste årens bråk).Jag ser dem som har haft makt över utvecklingen ta bakdörren ut när det briserar. Ska de bara komma undan nu? Borde jag inte namnge dem, läsa lagen för dem?
Nu, fortsätter hon, lever vi i en efterkristen tid och makthavarna i Svenska kyrkan måste finna nya metoder. Hon ser två sådana metoder. den ena är att Svenska kyrkan allt oftare adresserar de religiösa, det vill säga inte bara kristna bekännare, de är inte längre så många, utan alla som vill andlighet. Så vill man stärka sitt innehav och stärka sin position gentemot politikerna. Metoden har lyckat bra på så sätt att flera ministrar uttalat sig positivt för religionsdialog. Detta är Svenska kyrkans särskilda kallelse tycks man mena. Men problemet är, skriver Sofia Lilly, att de flesta av Svenska kyrkans medlemmar inte definierar sig som religiösa samtidigt som de inte känner igen sin kyrka. Den kyrka där de döpts, konfirmerats, tänt ljus, firat advent och jul och så vidare, en kärnverksamhet som nu ska bytas ut. Hon fortsätter:
Det vi har sett hända i Svenska kyrkan på senare tid är ett skifte i fokus från den långsamma gudstjänstfirande basverksamheten till föreläsningar, evenemang, symbolpolitik, manifestationer, priser, upprop. En strålkastare har tänts upp på en estrad för fixstjärnor som flera gånger bytt fot mitt i rampljuset. När ska vi lära oss att detta inte är nyheter, att detta inte är fundament.
Hon är så träffsäker och sitter sannolikt inne med så mycket mer. Det är inte lätt att veta hur man ska hantera kritiken. Det är hela tiden en balansgång. I avslutningen önskar hon att det fanns ett sätt att gå ur kyrkan och ändå vara kvar. Men den goda tanken vill jag ta med mig till en annan blogg. Nu får det räcka med en tankeväckande Sofia Lilly Jönsson.
Hennes längtan blir hennes kamp eftersom Gud har kallat henne att skriva och förklara vad som nu sker inom Svenska kyrkan. Hon skriver att där
finns konkreta händelser att redovisa och ansvar att utkräva från enskilda personer: biskopar som kunde leda åt rätt håll. men som inte verkar förstå kritiken; personer på centrala poster som startade sommarens stora bråk om Facebookgruppen Mitt kors och sedan i tysthet slank undan; tongivande debattörer som har bidragit till kyrkans utveckling och bytt uppfattning utan att förklara eller ta ansvar för det; kritiker som positionerar sig till höger och klagar över Svenska kyrkans politisering men som själva är en del av den.
Det är som om det tar emot för Sofia Lilly att gå vidare därför att hon längtar efter skönheten. Fyra gånger om dagen sjunger systrarna Tidegärden och Sofia Lilly fascineras. Det är den här kyrkan jag vill försvara, skriver hon samtidigt som hon kanske inte förstår skillnaden mellan Svenska kyrkans som organisation och det kloster hon vistas i. Hon har ändå tydligen vänner som fortsatt vill att hon ska förklara varför 86 000 personer lämnar kyrkan under ett och samma år. En del av hennes förklaring lyder:
Maktkamp och svartmålning är en kultur som burit fram de formella och informella nätverk som styr Svenska kyrkan idag (lagom till att jag kom in i kyrkan hade kvinnoprästmotståndarna tagit slut, så demoniseringen behövde nya måltavlor; det är en förklaring till de senaste årens bråk).Jag ser dem som har haft makt över utvecklingen ta bakdörren ut när det briserar. Ska de bara komma undan nu? Borde jag inte namnge dem, läsa lagen för dem?
Nu, fortsätter hon, lever vi i en efterkristen tid och makthavarna i Svenska kyrkan måste finna nya metoder. Hon ser två sådana metoder. den ena är att Svenska kyrkan allt oftare adresserar de religiösa, det vill säga inte bara kristna bekännare, de är inte längre så många, utan alla som vill andlighet. Så vill man stärka sitt innehav och stärka sin position gentemot politikerna. Metoden har lyckat bra på så sätt att flera ministrar uttalat sig positivt för religionsdialog. Detta är Svenska kyrkans särskilda kallelse tycks man mena. Men problemet är, skriver Sofia Lilly, att de flesta av Svenska kyrkans medlemmar inte definierar sig som religiösa samtidigt som de inte känner igen sin kyrka. Den kyrka där de döpts, konfirmerats, tänt ljus, firat advent och jul och så vidare, en kärnverksamhet som nu ska bytas ut. Hon fortsätter:
Det vi har sett hända i Svenska kyrkan på senare tid är ett skifte i fokus från den långsamma gudstjänstfirande basverksamheten till föreläsningar, evenemang, symbolpolitik, manifestationer, priser, upprop. En strålkastare har tänts upp på en estrad för fixstjärnor som flera gånger bytt fot mitt i rampljuset. När ska vi lära oss att detta inte är nyheter, att detta inte är fundament.
Hon är så träffsäker och sitter sannolikt inne med så mycket mer. Det är inte lätt att veta hur man ska hantera kritiken. Det är hela tiden en balansgång. I avslutningen önskar hon att det fanns ett sätt att gå ur kyrkan och ändå vara kvar. Men den goda tanken vill jag ta med mig till en annan blogg. Nu får det räcka med en tankeväckande Sofia Lilly Jönsson.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar