Det är inte främmande för mina bloggläsare att jag försökt kritisera Svenska kyrkan så grundligt jag kunnat. Men kritik är inte bara negativ kritik utan också positiv. Med hjälp av Eckerdals bok vill jag framöver förmedla positiv kritik, visa på utmaningar. Då kan det inte hjälpas att jag emellanåt får använda mig av lokala exempel. Jag har sällan eller aldrig, möjligen indirekt, kritiserat Värnamo pastorat. Men om jag i positiv mening ska framföra kritik får kanhända Värnamo pastorat finna sig i det framöver. Det är ju här jag har de senaste nästan 20 årens erfarenheter.
Nu håller jag på bearbeta Eckerdals bok Kyrka i mission . att gestalta kristen tro i en efterkristen tid. Jag hade tänkt att skriva några bloggar om den för att du käre läsare ska få del av den allra senaste forskningen. Boken är extra intressant eftersom den är skriven för Svenska kyrkan. Boken består av sju kapitel och det första har det föga överraskande rubriken Introduktion.
Eckerdal använder inte ordet postmodern. Det är ett ord som saknar fast definition även om vi alla vet (?) att vår tid är postmodern, efter-modern. Eckerdal skriver konsekvent senmodern tid och det kanske är bättre med tanke på att de båda epokerna går in i varandra. I vår tid, skriver Eckerdal, råder en känsla av att vi har förlorat någonting. Det kan diskuteras men ett intressant skäl är att så många människor har längtat efter en god framtid, fantastisk välfärd och emellanåt att saker och ting ska bli som förr. Och så blev det inte så. Förväntningarna infrias inte.
Ett annat skäl är den tilltagande pluralismen. Det börjar bli svårt att göra alla dessa val. Och i rådande situation ställer sig många frågan: "Vad gör vi nu?". Det var också den frågan Neighbour ställde sig, men då för 27 år sedan. I den här boken är det Svenska kyrkan som frågar och Eckerdal knyter an till vår rotlöshet och den djupare frågan om vår identitet. Hans tes för fortsättningen tycker jag om.
Utgångspunkten är att det inte går att skilja kyrkans identitet från kyrkans uppdrag. Han förtydligar på två sätt. Först med att kyrkan är konkret. Den är aldrig förutsättningslös. Kyrkan är alltid på en bestämd plats i en bestämd tid. Visserligen kan vi använda oss av bibliska metaforer som Kristi kropp, Guds familj, det sanna vinträdet och så vidare för att beskriva kyrkan men dessa bilder är verkningslösa så länge de inte betyder något i praktiken. På samma sätt med Bekännelseskrifter av olika slag. Vad betyder de? Har vi glömt att också de kommit till på en bestämd plats i en bestämd tid? Sedan med att budskapet är praktik. Det är endast så evangelium kan vara evangelium.
När Eckerdal ska skriva missionsteologi blir det därför både teori och praktik och mellan dessa två behöver vi röra oss hela tiden eftersom de hör samman. Dessa två nivåer ska berika varandra och leda till en relevant missionsteologi. Evangeliet är bara meningsfullt när det är i bruk. När nu Svenska kyrkan inte längre är en majoritetskyrka som kan bestämma över människors vardag måste den i stället söka vägar att gestalta på ett trovärdigt sätt i den bestämda situationen. Detta är kyrkans mission. Det går inte att bara ta över ett koncept som till exempel Fresh Expressions. Sådana koncept kommer och går, men hur blir det i din och min konkreta miljö?
Kyrkan är sänd av Gud, latin missio Dei, in i världen. Kyrkan är i världen men tillhör inte världen. Därmed lever den i en ständig spänning. Gustaf Wingren talade på sin tid om två diken. Antingen blir kyrkan förandligad eller blir den förvärldsligad. Jag tror inte jag behöver förklara det ena eller det andra. Eckerdal vill lägga till att kyrkan kan bli förkyrkligad. Med det menar han att den blir förstelnad. Botemedlet är ett och detsamma; kyrkan är stadd i mission! Om inte kör den i det ena eller det andra diket. Eller kör fast i leran. En missionsteologi är därför nödvändig.
Jag tycker om den självklara utgångspunkten att Sverige befinner sig i en efterkristen tid. Bara genom att erkänna, se och förstå, vår situation kan vi ta oss an de praktiska frågorna. Eckerdal är glasklar i sin utgångspunkt vilket gör boken både spännande och utmanande. Vi behöver fler sådana bö
Nu håller jag på bearbeta Eckerdals bok Kyrka i mission . att gestalta kristen tro i en efterkristen tid. Jag hade tänkt att skriva några bloggar om den för att du käre läsare ska få del av den allra senaste forskningen. Boken är extra intressant eftersom den är skriven för Svenska kyrkan. Boken består av sju kapitel och det första har det föga överraskande rubriken Introduktion.
Eckerdal använder inte ordet postmodern. Det är ett ord som saknar fast definition även om vi alla vet (?) att vår tid är postmodern, efter-modern. Eckerdal skriver konsekvent senmodern tid och det kanske är bättre med tanke på att de båda epokerna går in i varandra. I vår tid, skriver Eckerdal, råder en känsla av att vi har förlorat någonting. Det kan diskuteras men ett intressant skäl är att så många människor har längtat efter en god framtid, fantastisk välfärd och emellanåt att saker och ting ska bli som förr. Och så blev det inte så. Förväntningarna infrias inte.
Ett annat skäl är den tilltagande pluralismen. Det börjar bli svårt att göra alla dessa val. Och i rådande situation ställer sig många frågan: "Vad gör vi nu?". Det var också den frågan Neighbour ställde sig, men då för 27 år sedan. I den här boken är det Svenska kyrkan som frågar och Eckerdal knyter an till vår rotlöshet och den djupare frågan om vår identitet. Hans tes för fortsättningen tycker jag om.
Utgångspunkten är att det inte går att skilja kyrkans identitet från kyrkans uppdrag. Han förtydligar på två sätt. Först med att kyrkan är konkret. Den är aldrig förutsättningslös. Kyrkan är alltid på en bestämd plats i en bestämd tid. Visserligen kan vi använda oss av bibliska metaforer som Kristi kropp, Guds familj, det sanna vinträdet och så vidare för att beskriva kyrkan men dessa bilder är verkningslösa så länge de inte betyder något i praktiken. På samma sätt med Bekännelseskrifter av olika slag. Vad betyder de? Har vi glömt att också de kommit till på en bestämd plats i en bestämd tid? Sedan med att budskapet är praktik. Det är endast så evangelium kan vara evangelium.
När Eckerdal ska skriva missionsteologi blir det därför både teori och praktik och mellan dessa två behöver vi röra oss hela tiden eftersom de hör samman. Dessa två nivåer ska berika varandra och leda till en relevant missionsteologi. Evangeliet är bara meningsfullt när det är i bruk. När nu Svenska kyrkan inte längre är en majoritetskyrka som kan bestämma över människors vardag måste den i stället söka vägar att gestalta på ett trovärdigt sätt i den bestämda situationen. Detta är kyrkans mission. Det går inte att bara ta över ett koncept som till exempel Fresh Expressions. Sådana koncept kommer och går, men hur blir det i din och min konkreta miljö?
Kyrkan är sänd av Gud, latin missio Dei, in i världen. Kyrkan är i världen men tillhör inte världen. Därmed lever den i en ständig spänning. Gustaf Wingren talade på sin tid om två diken. Antingen blir kyrkan förandligad eller blir den förvärldsligad. Jag tror inte jag behöver förklara det ena eller det andra. Eckerdal vill lägga till att kyrkan kan bli förkyrkligad. Med det menar han att den blir förstelnad. Botemedlet är ett och detsamma; kyrkan är stadd i mission! Om inte kör den i det ena eller det andra diket. Eller kör fast i leran. En missionsteologi är därför nödvändig.
Jag tycker om den självklara utgångspunkten att Sverige befinner sig i en efterkristen tid. Bara genom att erkänna, se och förstå, vår situation kan vi ta oss an de praktiska frågorna. Eckerdal är glasklar i sin utgångspunkt vilket gör boken både spännande och utmanande. Vi behöver fler sådana bö
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar