I kväll måste jag nog börja med att citera direkt från Eckerdals bok Kyrka i mission. Rubriken på kapitel 7 är Kyrka underifrån och med den rubriken börjar det dra i hop sig på riktigt. Så här skriver han:
I somliga delar av Svenska kyrkans folkkyrkoarv har oron för exkluderande elitkristendom tagit sig uttryck i en misstänksamhet mot tätare kyrkliga gemenskapsbildningar mer generellt. Men att vilja ta steg i tro och vilja göra det i en kyrklig gemenskap är inte elitkristendom, utan en del av kristet lärjungaskap som behöver stimuleras och ges utrymme i en levande församling.
Jo, det är så sant som det är skrivet och förmodligen betydligt vanligare än vad som kan förstås av texten. Det är lätt att misstänkliggöra människor som träffas i hemmen. Det är lätt att med historisk rätt ta fram sektstämpeln. Det är lätt att peka ett anklagande finger mot dem som inte kommer till kyrkan varje söndag eller inte alls. Men jag undrar om inte det sättet att agera med tiden blivit eller inom kort blir ganska passé.
Utan att förvåna sig ser jag att många församlingsinstruktioner betonar gudstjänstens som församlingens centrum. Det förstärks också av Kyrkoordningen som säger: "Alla i församlingen är kallade att delta i gudstjänsten". Det låter rät och riktigt men religionssociologen Per Pettersson menar att språkbruket om att alla i församlingen är kallade är uppskruvat. Visst det låter i sann socialdemokratisk anda riktigt "alla ska med", men vittnar menar jag om en förlegad kyrkosyn. som enstämmigt talar om "kom-till-oss" (och bli som oss). Det är just detta som inte fungerar längre. Till råga på allt risker de mer oregelbundna besökarna att klassificeras som andra klassens kristna. Det är alltså Pettersson som hävdar det orimliga och Eckerdal tycks inte köpa det.
Eckerdal vill därför försöka tänka sig en förändring. Hur den skulle se ut? Jag citerar Eckerdal:
genom att människor i gudstjänsten utrustas och kallas till att som myndiga kristna ta del i uppdraget att med sina liv gestalta evangeliet i och utanför församlingens hägn. Men det förhållningssättet kräver att man in te ser gudstjänstdeltagare som i första hand konsumenter av tjänsteproducenten kyrkans utbud, utan som fullvärdiga subjekt i kyrkans liv.
Det finns mycket att kommentera här men jag nöjer mig med att fråga; hur ska det gå till? Hur ska vi kunna utrusta dem som sitter i bänken?
I nästa del av kapitel sju går Eckerdal över till att tala om kärntruppen. Han tycks beklaga att engagerade kristna inte 1) alltid räknats med, 2) inte tagits i anspråk och därför 3) kan bli svåra att mobilisera.
Så hänvisar Eckerdal till Manfred Björkquist som adresserade problematiken 1909. Björkquist beklagade då att "människor vars andliga kynne fordrar ett mer innerligt gemenskapsliv - de som ropar efter de heligas gemenskap - måste beredas bättre plats än vad som hittills gjorts." Det kan jag hålla med om, men frågan är om det inte är för sent för en folkkyrka att fortfarande inte, efter mer än 100 år, ha kommit ur "sitt problem". Kanske är det så att de heliga klarar sig bra, men att folkkyrkan krisar? Jag bara frågar.
Eckerdal frågar också. han frågar; vad ska vi göra? Hur kan vi ... Det är kyrkans olösta problem och det är vad vår biskop Fredrik Modéus forskat och skrivit om. Men hela tiden stannar det vid den egna gemenskapen. Det är som vore det omöjligt att änka utanför sina egna ramar. Teologen Patrik Hagman menar att ett sätt att ta sig ur problemet med "vi" och "dom" är att fortsättningsvis koncentrera sig på praktiken. På så sätt tvingas vi använda en annan måttstock än den nu förhärskande. Jag tänker att här ligger en del av hemligheten med ökenmässan. Alla de närvarande tvingas koncentrera sig på vad som faktiskt sker på altaret.
Nu ser jag att bloggen börjar bli för lång så jag sparar resten till i morgon kväll. Då kanhända att jag också har något annat att berätta eftersom vi kommer att ha en gudstjänst här hemma hos oss. Mer om det senare. Det finns vägar framåt! Var så säker!
I somliga delar av Svenska kyrkans folkkyrkoarv har oron för exkluderande elitkristendom tagit sig uttryck i en misstänksamhet mot tätare kyrkliga gemenskapsbildningar mer generellt. Men att vilja ta steg i tro och vilja göra det i en kyrklig gemenskap är inte elitkristendom, utan en del av kristet lärjungaskap som behöver stimuleras och ges utrymme i en levande församling.
Jo, det är så sant som det är skrivet och förmodligen betydligt vanligare än vad som kan förstås av texten. Det är lätt att misstänkliggöra människor som träffas i hemmen. Det är lätt att med historisk rätt ta fram sektstämpeln. Det är lätt att peka ett anklagande finger mot dem som inte kommer till kyrkan varje söndag eller inte alls. Men jag undrar om inte det sättet att agera med tiden blivit eller inom kort blir ganska passé.
Utan att förvåna sig ser jag att många församlingsinstruktioner betonar gudstjänstens som församlingens centrum. Det förstärks också av Kyrkoordningen som säger: "Alla i församlingen är kallade att delta i gudstjänsten". Det låter rät och riktigt men religionssociologen Per Pettersson menar att språkbruket om att alla i församlingen är kallade är uppskruvat. Visst det låter i sann socialdemokratisk anda riktigt "alla ska med", men vittnar menar jag om en förlegad kyrkosyn. som enstämmigt talar om "kom-till-oss" (och bli som oss). Det är just detta som inte fungerar längre. Till råga på allt risker de mer oregelbundna besökarna att klassificeras som andra klassens kristna. Det är alltså Pettersson som hävdar det orimliga och Eckerdal tycks inte köpa det.
Eckerdal vill därför försöka tänka sig en förändring. Hur den skulle se ut? Jag citerar Eckerdal:
genom att människor i gudstjänsten utrustas och kallas till att som myndiga kristna ta del i uppdraget att med sina liv gestalta evangeliet i och utanför församlingens hägn. Men det förhållningssättet kräver att man in te ser gudstjänstdeltagare som i första hand konsumenter av tjänsteproducenten kyrkans utbud, utan som fullvärdiga subjekt i kyrkans liv.
Det finns mycket att kommentera här men jag nöjer mig med att fråga; hur ska det gå till? Hur ska vi kunna utrusta dem som sitter i bänken?
I nästa del av kapitel sju går Eckerdal över till att tala om kärntruppen. Han tycks beklaga att engagerade kristna inte 1) alltid räknats med, 2) inte tagits i anspråk och därför 3) kan bli svåra att mobilisera.
Så hänvisar Eckerdal till Manfred Björkquist som adresserade problematiken 1909. Björkquist beklagade då att "människor vars andliga kynne fordrar ett mer innerligt gemenskapsliv - de som ropar efter de heligas gemenskap - måste beredas bättre plats än vad som hittills gjorts." Det kan jag hålla med om, men frågan är om det inte är för sent för en folkkyrka att fortfarande inte, efter mer än 100 år, ha kommit ur "sitt problem". Kanske är det så att de heliga klarar sig bra, men att folkkyrkan krisar? Jag bara frågar.
Eckerdal frågar också. han frågar; vad ska vi göra? Hur kan vi ... Det är kyrkans olösta problem och det är vad vår biskop Fredrik Modéus forskat och skrivit om. Men hela tiden stannar det vid den egna gemenskapen. Det är som vore det omöjligt att änka utanför sina egna ramar. Teologen Patrik Hagman menar att ett sätt att ta sig ur problemet med "vi" och "dom" är att fortsättningsvis koncentrera sig på praktiken. På så sätt tvingas vi använda en annan måttstock än den nu förhärskande. Jag tänker att här ligger en del av hemligheten med ökenmässan. Alla de närvarande tvingas koncentrera sig på vad som faktiskt sker på altaret.
Nu ser jag att bloggen börjar bli för lång så jag sparar resten till i morgon kväll. Då kanhända att jag också har något annat att berätta eftersom vi kommer att ha en gudstjänst här hemma hos oss. Mer om det senare. Det finns vägar framåt! Var så säker!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar