Det är så hela Israel ska bli frälst

I lördags var jag på Cupolen i Linköping. Ja, den heter så där Sion-församlingen möts. Jag undervisade över ämnet Hela Israel ska bli frälst och tänkte här ge dig huvudpunkterna eftersom jag fick kommentarer på ämnet i förra bloggen. Jag har nu några gånger försökt att enkelt, klarläggande och på 60 minuter försökt redogöra för Rom 9-11. Efter inledning 9:1-5 där Paulus redogör för Israels (Israel är här det etniska Israel) sju företräden

1. barnaskapet
2. härligheten
3. förbunden
4. lagen
5. tempelgudstjänsten
6. löftena
7. fäderna

Från fäderna har Kristus kommit. Det vill säga Kristus fanns i de sju punkterna men fördold. Han fanns där och trädde fram från dem men Israel misslyckades att ta emot honom. Detta är Paulus vånda. Sedan använder jag mig av tre huvudpunkter.

A. 9:6-30, Israels misslyckande ändrar inte Guds frälsningsplan. I Guds frälsningsplan finns en hemlighet.

B. 9:30-10:21, Israels misslyckande kommer från deras egen vägran. Det är inte Guds fel att Israel snubblat. Gud säger Hela dagen har jag räckt ut mina händer, 10:21. Det har han gjort i 2000 år och gör 'än idag.

C. 11:1-25, Israels misslyckande är tillfälligt (och brukar jag lägga till meningsfullt). Här måste det bli flera underavdelningar.

1. v 1-10, Gud har inte förkastat Israel, se v 5, 11 och 15. V 15 talar om "deras förkastelse" men vem har förkastat vem? Versen ska förstås som att Israel har förkastat sin Gud. Kommentaren i förra bloggen hänvisar till Jes 50 som börjar med orden: 

Så säger HERREN: Var finns er mors skiljebrev, det som jag har förskjutit henne med? Eller till vilken av mina fordringsägare har jag sålt er? Se, genom era missgärningar blev ni sålda och för era överträdelsers skull blev er mor förskjuten. 

Frågorna är retoriska och syftar till att man inte kan visa upp något skiljebrev därför att HERREN har inte gett Israel något sådant.

Paulus skriver i v 5 att inte alla har misslyckats men de som har förkastat HERREN har blivit förstockade inte förkastade.

2. v 11-12 visar att det a) inte var eller är Guds avsikt att Israel ska falla. Men deras fall är förvandlat b) till en välsignelse eftersom evangeliet nu går ut till hedningarna. c) Detta ska väcka Israels avund. Här får vi veta hur Israel ska bli frälst.

3. v 12 ska översättas med hjälp av ordparen "nederlag" och "fullhet" som i Bibel 2000. Nederlaget blev till hedningarnas välsignelse. Fullheten nås när Israel kommer till tro.

4. v 25a Vad är hemligheten? En hemlighet i biblisk mening är något fördolt som uppenbaras genom tron på Kristus. När vi tror på Jesus Kristus ser vi att Israel är navet i Guds frälsningsplan och att planen uppenbaras genom Israel.

v 25b handlar om Israels förstockelse och inte om deras förkastelse.

v 25c ska vara hedningarnas fullhet. Vad är det? Det står i Ef 4:13. När kyrkan blir vad den ska vara väcks Israels avund. Som den ser ut idag utgör den ett hinder för Israels frälsning. Men när kyrkan enas, mognar och bär frukt väcks Israels avund.

v 26 så ska hela Israel bli frälst!

Det finns bara ett utvalt folk. Gud fyller på med hedningar och så växer kvarlevan till att omfatta hela Israel och hela Israel blir frälst. Därför lever Israel och kyrkan sida vid sida till de båda förenas i Kristus. Så tror jag Paulus menar med dessa kapitel.

Hemma igen

Det är alltid skönt att komma hem efter några dagars frånvaro. I fredagskväll hade vi en storsamling hemma hos Ronny och Anita. Det var en välsignad kväll och extra stolar letades fram för att få rum med alla i hall, vardagsrum och uterum.

På lördagen var jag i Linköping för att tala över ämnet Hela Israel ska bli frälst. Samlingen var i Cupolen. Tydligen har Sion församlingen tagit över en del av Folkets parks lokaler eller alltihop ... är osäker. Det blev en god samling och jag känner att upptäckten av Rom 9-11 mognar för varje gång jag talar om dessa centrala kapitel.

På kvällen fortsatte jag till Katrineholm. Hälsade på mor.

På söndagen firade jag en intressant högmässa i Katrineholms kyrka. Intressant därför att den gudstjänstfirande församlingen numera mestadels består av folk från Syrien och andra länder från vilka man flytt. Det var gott om barn. Spännande utveckling.

Väl hemma har jag sett matchen i repris. Matchen? Ja, Bajen spelade mot Varberg i Svenska cupen och resultat blev 3-3. Skönt att få komma hem, prata med Kari och höra hur hon har haft det i helgen. och vilket härligt kort är inte detta? Barnbarnen! Tänk att Elliot som bara är fyra månader nu kan sitta med vid matbordet. När man följer barn och barnbarn ser man hur fort tiden går.

Från vänster William, Elliot och Linn.

Missionen förenar de kristna

Sedan kommer Eckerdal tillbaka till elitkristendom. Han skriver att den knappast utgör något hot inom Svenska kyrkan. Men så skriver han också att Svenska kyrkan bör akta sig för att spela ut viljan till gemenskap, koinonia, mot kyrkans öppenhet och utåtriktning. Det kan vara så att Svenska kyrkan i sak inte bryr sig om de heliga gemenskaperna utan är mer mån om att bevara makt och kontroll. Jo, det känner jag igen. Han skriver också att de mindre gemenskaperna kan bli besvärliga  för församlingsledningen eftersom de mindre gemenskaperna utgör egna subjekt. Och ändå inser Eckerdal att sådana gemenskaper måste främjas och få utrymme om vi ska kunna tänka förnyelse inom Svenska kyrkan. Han går så långt att han skriver: "De nya sammanhangen kan här ha en del att lära den kyrka som de springer ur". Kanske det, säger jag.

Sedan följer ett som jag tycker litet märkvärdigt kapitel om liturgin och formering, det vill säga hur vår gudstjänst ser ut. Eckerdal vänder sig till en amerikansk teolog James K A Smith som jag inte känner till men som säger att vad som kännetecknar en liturgi är "att den består av en ritual som fungerar meningsskapande och inpräglar en vision av vad som är eftersträvansvärt i livet." Den poäng som Eckerdal därmed lyfter fram är att man kanske inte måste följa den svenska kyrkohandboken i alla lägen. Någon av er läsare tycker kanske att detta är överkurs, men faktiskt inte. Paulus lär oss att tre ting här oskiljaktigt samman, nämligen det kristna budskapet (evangelium), sättet att fira gudstjänst (liturgin) och levnadsstilen (etiken). Sättet på vilket vi firar gudstjänst avslöjar vad vi tror! Det är kanske viktigt att se över vårt gudstjänstfirande i en snabbt föränderlig tid. I andra sammanhang än det svenskkyrkliga talar man om låga trösklar, relevant musik, tillämpbar undervisning och så vidare. Nu kan jag inte hålla mig längre. Ända sedan förra bloggen om "kom-till-oss-strukturen" har jag velat säga; att allt det önskade går att förverkliga i hemmiljö! Knappast i en kyrkolokal med anställda eller i en högmässa. Men i hemmet!

Sedan skriver Eckerdal om det alldeles nödvändiga - ekumeniken. Visserligen hittar jag inga konkreta förslag eller lösningar, men en antydan. Eckerdal menar att en kyrka i mission kommer att föras närmare en annan kyrka i mission. Missionen förenar de kristna. Hur kyrkorna ska kunna förenas sägs inte men jag tänker på att det till exempel finns ekumeniska Alpha-kurser. Det blir svårare för dem som inte vill efterskänka en bit av sitt eget territorium utan vill leva kvar på 1700-talet. Men helt klart finns här en tråd att spinna vidare på. Plötsligt blir det som förenar oss viktigare än det som skiljer oss åt.

Här kan vi använda Confessio Augustana (CA) som är skrivet för att visa på den katolska kyrkans enhet. CA är inte skrivet som ett dokument för en nystartad kyrka något som är värt att tänka på. Inte bara den Svenska kyrkan utan vi alla behöver se över och uppdatera vår katolicitet. Vi talar alldeles för lite om den och det är lätt att förstå eftersom om vi gjorde det skulle vi inte kunna hålla på som vi gör inom Svenska kyrkan.  Eckerdal citerar Charles Taylor som sagt:

Det finns fler sätt att vara katolsk kristen på än vad någon part hittills föreställt sig.

I stället för att den lutherska bekännelsen blev ett bidrag till kyrkan i stort blev den identitetsmarkör skriver Eckerdal träffande.

I avslutningen konstaterar Eckerdal att det öppnas nya perspektiv och möjligheter för en kyrka som bejakar sin delaktighet i Guds mission. Jesus hade ingen institution bakom sig, inget färdigt program att verka efter eller särskilda metoder. Han mötte människan där hon var och handlade i den bestämda situationen. Hans närvaro var förutsättningslös. Jag älskar formuleringarna. mitt i prick. Underbare Jesus! Jesus, hans närvaro och ständiga tillmötesgående är vårt hopp. Eckerdal skriver:

Sanningen är att det på många sätt inte ser helt ljust ut för Svenska kyrkan i hennes nuvarande form. Troligtvis är det en hel del som behöver dö för att något nytt ska kunna växa. Och det är inget man ska säga lättvindigt. det 'r en smärtsam process. Någon allmän optimism är ingen betjänt av, vare sig det råkar gälla kyrkans tillstånd eller världen i stort. Optimism är ingen kristen dygd. Det är däremot hopp.

Här slutar jag sammanfattningen med lättare kommentar av Eckerdals bok Kyrka i mission - att gestalta kristen tro i en efterkristen tid. 

Kyrkans kärntrupp

I kväll måste jag nog börja med att citera direkt från Eckerdals bok Kyrka i mission. Rubriken på kapitel 7 är Kyrka underifrån och med den rubriken börjar det dra i hop sig på riktigt. Så här skriver han:

I somliga delar av Svenska kyrkans folkkyrkoarv har oron för exkluderande elitkristendom tagit sig uttryck i en misstänksamhet mot tätare kyrkliga gemenskapsbildningar mer generellt. Men att vilja ta steg i tro och vilja göra det i en kyrklig gemenskap är inte elitkristendom, utan en del av kristet lärjungaskap som behöver stimuleras och ges utrymme i en levande församling.

Jo, det är så sant som det är skrivet och förmodligen betydligt vanligare än vad som kan förstås av texten. Det är lätt att misstänkliggöra människor som träffas i hemmen. Det är lätt att med historisk rätt ta fram sektstämpeln. Det är lätt att peka ett anklagande finger mot dem som inte kommer till kyrkan varje söndag eller inte alls. Men jag undrar om inte det sättet att agera med tiden blivit eller inom kort blir ganska passé.

Utan att förvåna sig ser jag att många församlingsinstruktioner betonar gudstjänstens som församlingens centrum. Det förstärks också av Kyrkoordningen som säger: "Alla i församlingen är kallade att delta i gudstjänsten". Det låter rät och riktigt men religionssociologen Per Pettersson menar att språkbruket om att alla i församlingen är kallade är uppskruvat. Visst det låter i sann socialdemokratisk anda riktigt "alla ska med", men vittnar menar jag om en förlegad kyrkosyn. som enstämmigt talar om "kom-till-oss" (och bli som oss). Det är just detta som inte fungerar längre. Till råga på allt risker de mer oregelbundna besökarna att klassificeras som andra klassens kristna. Det är alltså Pettersson som hävdar det orimliga och Eckerdal tycks inte köpa det.

Eckerdal vill därför försöka tänka sig en förändring. Hur den skulle se ut? Jag citerar Eckerdal:

genom att människor i gudstjänsten utrustas och kallas till att som myndiga kristna ta del i uppdraget att med sina liv gestalta evangeliet i och utanför församlingens hägn. Men det förhållningssättet kräver att man in te ser gudstjänstdeltagare som i första hand konsumenter av tjänsteproducenten kyrkans utbud, utan som fullvärdiga subjekt i kyrkans liv.

Det finns mycket att kommentera här men jag nöjer mig med att fråga; hur ska det gå till? Hur ska vi kunna utrusta dem som sitter i bänken?

I nästa del av kapitel sju går Eckerdal över till att tala om kärntruppen. Han tycks beklaga att engagerade kristna inte 1) alltid räknats med, 2) inte tagits i anspråk och därför 3) kan bli svåra att mobilisera.

Så hänvisar Eckerdal till Manfred Björkquist som adresserade problematiken 1909. Björkquist beklagade då att "människor vars andliga kynne fordrar ett mer innerligt gemenskapsliv - de som ropar efter de heligas gemenskap - måste beredas bättre plats än vad som hittills gjorts." Det kan jag hålla med om, men frågan är om det inte är för sent för en folkkyrka att fortfarande inte, efter mer än 100 år, ha kommit ur "sitt problem". Kanske är det så att de heliga klarar sig bra, men att folkkyrkan krisar? Jag bara frågar.

Eckerdal frågar också. han frågar; vad ska vi göra? Hur kan vi ... Det är kyrkans olösta problem och det är vad vår biskop Fredrik Modéus forskat och skrivit om. Men hela tiden stannar det vid den egna gemenskapen. Det är som vore det omöjligt att änka utanför sina egna ramar. Teologen Patrik Hagman menar att ett sätt att ta sig ur problemet med "vi" och "dom" är att fortsättningsvis koncentrera sig på praktiken. På så sätt tvingas vi använda en annan måttstock än den nu förhärskande. Jag tänker att här ligger en del av hemligheten med ökenmässan. Alla de närvarande tvingas koncentrera sig på vad som faktiskt sker på altaret.

Nu ser jag att bloggen börjar bli för lång så jag sparar resten till i morgon kväll. Då kanhända att jag också har något annat att berätta eftersom vi kommer att ha en gudstjänst här hemma hos oss. Mer om det senare. Det finns vägar framåt! Var så säker!

Broder Conny

Broder Conny skickade ett kort och meddelade att han inte kunde komma på Koinonians samling den här veckan. Kortet förklarar saken. Han luffar i Thailand, Korea och Vietnam och på bilden kan vi se hans fordon.

Jag tycker han verkar ganska nöjd med tillvaron. Han kommer hem 8 mars enligt egen utsago. Hoppas det.

Territorialförsamlingens dilemma

Det sjätte kapitlet av sju i Eckerdals bok Kyrka i mission bär rubriken Folkkyrka i mission. Han vill uppenbarligen inte kalla den tid vi lever i för kristen, men inte heller för icke-kristen. Det är rimligt med tanke på den förändrade synen på sekularisering vi har idag. Sekulariseringen betyder att miljön i mångt och mycket är kristen utan att människorna behöver vara det. De firar döper sina barn, firar jul och så vidare utan att vara bekännande kristna. Eckerdal talar därför hellre om att vi är ett både och, vi lever i en efterkristen tid. Hur ska en folkkyrka som Svenska kyrkan då missionera?

Kyrkan måste arbeta med det som finns till hands. Det må sedan vara kyrkliga handlingar eller musikgudstjänster. Här menar Eckerdal att Svenska kyrkan som en historisk kyrka borde betyda mer än vad den Anglikanska kyrkan gör i England. De nya gemenskaper som växer fram borde ges utrymme. De borde se sitt sammanhang i historien. Men det förutsätter en välvillig inställning från Svenska kyrkan och det har vi inte sett något av än. Tvärtom för att citera en av våra biskopar; det finns inte rum för nya gemenskaper/församlingar utanför Kyrkoordningen. För att vända på det hela skulle jag vilja tillägga att de nya gemenskaperna kanske inte är intresserade av att låta sig sorteras in under en dysfunktionell kyrka. Här finns onekligen mycket att bita i.

Det kan inte hjälpas att jag tycker att forskaren Eckerdal gör ett väl optimistiskt intryck på mig. Han kan till och med skriva att missionen inte behöver vara en utmaning för oss i Svenska kyrkan eftersom vi redan är en kyrka i mission. Det handlar i stället om att utvidga det arbete vi redan har. Här tycker Eckerdal sig ana att Mission-shaped Church och Fresh Expressions inte ligger helt rätt men att vi i Svenska kyrkan kan lära av England och förbättra arbetet för egen del. Kanske beror hans optimism på det att han också är präst i Svenska kyrkan och i aktiv tjänst. Hans bok är därför inte en ren forskningsrapport utan lika mycket en from förhoppning. Men det gör sannerligen inte boken mindre intressant. Han målar ju framtidsbilder.

En stor del av kapitlet ägnas åt jesuiten och samhällsvetaren Michel de Certeaus som skiljer mellan strategi och taktik. Vad jag förstår behöver vi ingen strategi för att återerövra något utan en taktik som kan hjälpa oss att hantera den befintliga situationen. Det strategiska förhållningssättet går alltför ofta ut på att behålla egenmakten eller kontrollen över sitt territorium. Det Svenska kyrkan nu håller på att förlora. I stället borde kyrkan inta ett taktiskt förhållningssätt, ett sätt typiskt för den som inte har makt eller kontroll. Det gäller att hitta kreativa sätt att agera på i respons på de situationer man ställs inför. Kyrkan måste lära sig att leva i sammanhang där spelreglerna till stora delar formas av andra. Som ett väl valt exempel skriver Eckerdal att Svenska kyrkan inte kan bestämma vad människor ägnar söndagsförmiddagarna åt. Det är inget märkvärdigt att världen är världen, men frågan kyrkan måste ställa sig är; Vad gör vi nu?

I kapitlet berörs också de storpastorat som nu införts. När församlingar slås samman, gudstjänster och prästtjänster kan minskas är det möjligt eftersom kyrkan tänker att den trots sammanslagningarna ändå har sitt territorium. Centreringen gör bara att man kan samordna resurserna och arbeta effektivare. Den tanken bygger menar jag på en felsyn. Människorna uppfattar inte centreringen utan att kyrkan lämnar vissa områden åt sitt öde. Men det vill kyrkan inte se. Idén med territorialförsamlingar vill man inte släppa eftersom den idén betyder att Svenska kyrkan mutat in varje kvadratmeter av Sverige i sina ägor. Sedan att det inte fungerar vill man som sagt inte tänka på.

Eckerdal menar ändå att territorialförsamlingen skulle kunna fundera nämligen om territorialförsamlingen betraktades som ett missionsfält. Där har han en poäng som jag tror på, men samtidigt kan det mycket väl finnas kristna på detta fält. Det är dem jag ömmar för. Vad händer med människor som kommer till tro på fel plats? Vem frågar efter alla de som blir andligt hemlösa?

Om Svenska kyrkan håller fast vid sin tro att den behärskar hela territoriet måste den också ta andligt ansvar för vad som händer på detta område, något som knappast låter sig göras. Hur mycket händer inte inom området, det vill säga inom "församlingen", som inte alls svarar mot en kristen bekännelse? Vad ska Svenska kyrkan göra då? Anpassa sig? Kompromissa? Eller försöka besegra och återta förlorad mark? Detta är territorialförsamlingens olösta dilemma.

Den enda lösningen jag kan se är att betrakta bekännelsetrogna kristna varhelst de samlas som "missionärer" på fält. Men visst inser jag att det är en lång väg innan dessa går från att vara konsumenter till att producera frukt, sådan frukt som Jesus har bestämt. Omöjligt? Kanske inte. Nästa kapitel som är det sista bär rubriken Kyrka underifrån - teologi för en kyrka i mission.

Veckan efter Sexagesima

Joh 6:60-69

1. Det är outhärdligt det han säger

a) Jesus hade många lärjungar, men långt ifrån alla förstod vem Jesus är. Det fanns olika skäl till att människor flockade runt honom. Vid ett tillfälle, Matt 5:20 hade han talat om att om inte deras rättfärdighet övergår de skriftlärdas och fariséernas kommer de aldrig in i himmelriket. Vid ett annat tillfälle 7:21 hindrade han en man från att vara med på sin fars begravning. En gång sa Jesus att den som vill rädda sitt liv han kommer att mista det, 16:25 och till den rike ynglingen sa han att han först måste sälja allt han äger och ge åt de fattiga innan han kan följa Jesus.

Jesus var inte otydlig, inte svår att förstå men det han sa var outhärdligt.

b) Det här är en sida som vi förkunnare sällan lyfter fram. Jag vet inte vad det beror på. Blundar vi för vad Jesus säger? Tar vi honom inte på allvar? Förklarar vi bort utsagor som dessa så att de mister sin kraft? Vad skulle hända om prästerna predikade som Jesus? Skulle ni då säga till varandra: Vem står ut med att höra honom? Det är bara ni själva som kan svara.

c) Kyrkohistorien visar att där de kristna utsätts för lidanden och svårigheter växer de i antal. När trakasserier och förföljelser sätter in förstår de kristna att Jesus har rätt, att han är den mänskligheten väntat på, Messias.

 

2. Det är Anden som ger liv, köttet är till ingen hjälp

a) I dessa ord hittar vi lösningen på det omöjliga. ”Köttet är till ingen hjälp”. Köttet står här för den mänskliga förmågan, oförmågan. Vi vill gärna tro att kan frälsa oss själva, men lurar oss själva. Om jag gör mitt bästa, kanske går till kyrkan och är välvilligt inställd. Om jag deltar ofta ökar mina möjligheter att bli frälst, eller … Vi kan inte frälsa oss själva. Just därför 3:16.

b) Det är Anden som ger liv, med stort A, jfr v 63. Jesus hade först talat om sig själv som det bröd som kommer ner från himmelen. Då, skriver Johannes, knorrade judarna. Jesus försöker få dem att förstå att de är helt beroende av honom, men de litade fortfarande mer på sig själva. Då tar Jesus bladet från munnen och talar nödvändigheten att äta hans kött och dricka hans blod. Jesus är den som ger sitt liv, blir vårt bröd genom Ordet och Anden. Den heliga nattvarden ger oss del av den andliga verkligheten, ger oss del av ”Människosonen som stigit upp dit där han var förut”.

c) De första kristna förstod inte bara vad han menade, utan när de lärde känna honom förstod de också vem han är. Och därmed går vi över till punkt 3.

3. Du har det eviga livets ord, och vi tror och vi förstår att du är Guds helige

a) Jesus kunde ha ställt samma fråga som han ställde vid CF: Vem säger ni att jag är? Men här formulerar han sig annorlunda: Inte vill väl också ni gå bort? Men vid det hr laget hade de förstått att Jesus inte har ordet för ett bekvämt liv i den här tillvaron utan ett avgörande ord för evigheten. De hade lärt känna honom och kunde inte tänka sig att gå till någon annan.

b) Vi behöver också komma till den punkten där vi förstår hur beroende vi är utav honom. Vi behöver höra hur vi blir mer rättfärdiga än de skriftlärda och fariséerna, förstå vem Jesus är för att ens kunna tänka tanken att avstå från fars begravning eller sälja allt vi äger.

c) De första kristna lärde känna Jesus och lärde sig att förtrösta på honom och när de gjort det höll de fast vid hans undervisning, bönerna gemenskapen och den heliga nattvarden. Men de förstod att också det var en gåva. Den vecka som ligger framför oss kan vi göra kollektbönen till vår: ge oss nåd att sätta vår förtröstan till honom.

En efterkristen tid

En av de premisser för att vara kyrka i vår tid som lyfts fram i Mission-shaped Church är att kyrkan i Västerlandet verkar i en efterkristen kultur. Så börjar kapitel 5 i Eckerdals bok Kyrka i mission. Det är svårt för anställda och förtroendevalda i Svenska kyrkan att ta till sig denna enkla sanning. Det skulle nämligen innebära att vi helt måste tänka om. Och ändå är verkligheten så uppenbar. Alla vet att vi lever i en efterkristen kultur och ändå ska det förnekas. Vi fortsätter att döpa, konfirmera och viga som om vi levde på 1700-talet. Detta slag av förnekande är förödande och gör oss helt förlamade. Det finns flera skäl till denna förlamning. Jag tror Eckerdal har rätt när han antyder att vi behöver omvärdera sekulariseringen. Den handlar inte i första hand om att återta förlorad mark. Det är en syn och ett sätt att tänka som gör den goda kampen omöjlig.

I stället handlar det om att komplettera kyrkan kom-till-oss-struktur med en gå-ut-struktur. Vi behöver fortsatt förvalta vårt kyrkliga arv samtidigt som vi tänker mission. Eckerdal menar att om vår förståelse av samtiden och framtiden inte stämmer med verkligheten kommer vi inte att kunna möta framtiden. Vi måste inse att kyrkans roll i samhället starkt reducerats. Nu måste vi omförhandla vår relation till staten.Tiden från 300 e Kr fram till idag har präglats av ett nära samarbete mellan stat och kyrka, ett samarbete som inte minst staten använt sig av. Från att staten försökt utrota kristen tro kom den att i stället göra strategiskt bruk av kyrkan för att hålla samman riket. Gustav Vasa gjorde på samma sätt och vad jag förstår gör Socialdemokraterna med hjälp av Centerpartiet detsamma i våra dagar. Men det sker på bekostnad av Jesu Kristi lära. Visst har också kyrkan haft historisk nytta av samarbetet. Kyrkans missionsstrategi var att omvända och döpa kungar och furstar och så använde vi oss av en uppifrån-och-ner strategi. Är det någon som tror att det är möjligt idag? Om inte hur gör vi då i stället?

Den svenska staten har under 1900-talet försökt omforma kyrkan inifrån och, får man säga, lyckats väl. Det hade knappast varit möjligt om inte 68-vänsterns folk fått de ledande positionerna i Svenska kyrkan. Kyrkan har tyvärr bidragit genom att använda sig av Martin Luthers två-regementslära som menar att vi ska skilja världsligt och andligt åt. Det andliga har blivit privat och personligt och därmed också helt ofarligt.

Eckerdal hänvisar till filosofen Charles Taylor som beskriver vår tid som tilltagande pluralistisk. Mångfalden har utvecklats i symbios med kristen teologi som nu också talar om pluralism, tro och respekt inom kyrkan. Problemet är i vanlig ordning; de kristna som märker att något går förlorat. Men också att pluralismen är galopperande och snart utom kontroll, så vad som ska hända återstår att se.

Sverige kan därför inte enkelt beskrivas som sekulariserat. I Sverige råden en omfattande pluralisering och fragmentering. Det som skiljer oss från andra delar av Europa är att i andra länder hävdar många att de ändå är kristna, medan man i Sverige inte gärna ser det så. Här har var och en sin tro för sig själv. Det är en följd av 1900-talet.

Vårt land är ett missionsfält, men inte i den meningen att vi måste återta förlorad mark. Svenska kyrkan behöver då förstå vad det innebär att

• leva i en efterkristen kultur
• inte längre vara en majoritetskyrka
• på nytt börja samtal med sin samtid 

Nästa kapitel 6 bär rubriken Folkkyrka i mission, men det får vi återkomma till.

Svårigheter inom Mission-shaped Church

Nu vill jag skriva mer om Kyrka i mission utifrån Eckerdals bok. I kapitel 4 vill han fördjupa det teologiska tänkandet. I England har man tagit fasta på´vad som kallas mixed economy. Det är ett sätt att bejaka mångfalden men det har också lett till kritik. Några vill gärna försvara det traditionella sättet att vara församling. Om jag är förvånad? Knappast. Till dem som vill tänka snävare hör det anglokatolska sammanhanget där man månar om ämbetet och liturgin. I rapporten Mission-shaped Church försöker man vara tillmötesgående genom att föreslå några grundläggande teologiska principer. Som svar på detta har ytterliga andra mer eller mindre gått till frontalangrepp och därmed bidragit till en polarisering. Ett skäl till polariseringen är att förespråkarna tar sin utgångspunkt i det senmoderna samhället medan kritikerna tar sin utgångspunkt i Bibeln. Själv tror jag det är onödigt med en sådan polarisering.Men frågan är om vi har att göra med ett paradigmskifte och då kanske polariseringen är oundviklig.

Ett annat skäl till spänningarna är att många Fresh Expressions borde ha stått under en särskild biskop något jag definitivt skulle förespråka, men att etablerade församlingar tar sig an och satsar på Fresh Expressions varvid de befarade spänningarna uppstår. Det är vad som hände med Värnamo koinonia i relation till Värnamo pastorat. Men hur ska vi tänka om framtida risker i svensk kontext?

Problemet tycks vara bristande insikt. Insikten att innehåll och form måste följas åt. Om, säger om, man vill hålla sig till den allmänneliga tron, det evangeliska innehållet kan det inte uttryckas på vilka sätt som helst. Då måste vad jag förstår Apg 2:42 finnas med i grund, det vill säga den apostoliska undervisningen, gemenskapen, nattvarden och bönerna. Det går inte att vara utan något av detta. Om det inte finns med i formen avviker man från vad som kallas kristet. Min slutsats är att när de nya gemenskaperna växer fram behöver vi se till att de fyra aspekterna finns med. Tillhörigheten till det allmänneliga är avgörande för att undvika sekterismens faror. När detta är sagt menar ändå Eckerdal att möjligheterna till att gestalta de fyra aspekterna i nya former är stora. Det tror jag också men samtidigt har jag genom åren förstått vikten av motkrafterna. I vårt fall Svenska kyrkans ledning, nationellt och lokalt. Denna knut måste lösas upp.

En annan utmaning är de önskningar som finns inom Mission-shaped Church och Fresh Expressions att närma sig samtiden. Här finns risken för anpassning till den rådande kulturen. En strävan efter att vilja vara relevant kan komma att korrumpera kyrkan, menar Eckerdal. Ändå måste ny-kyrkliga former växa fram i dialog med kulturen. Kulturer är dessutom aldrig statiska utan stadd i ständig förändring. Eckerdal skriver sedan om mångfalden. Riktigt pekar han på att den redan finns i ganska stor utsträckning. Jag tänker på BV, EFS och aKF och SSB, på laestadianerna och de gammalkyrkliga. Så varför inte fler sådana föreningar, stiftelser, gemenskaper eller sällskap? Så länge de olika grupperingarna inte definierar sig i motsats till varandra. Så länge det går att känna igen vad som förenar.

Tyvärr ser jag just Svenska kyrkan som vår största motkraft och det gör den svenska situationen mycket svår. Eckerdal är medveten om problemet även om han inte vill göra svårt svårare. Det finns, skriver han, delar av Svenska kyrka där man talar om en öppen folkkyrka på ett sådant sätt att det blir en identitetsmarkör. Det betyder då att man är emot allt annat. På samma sätt finns det delar som talar om förnyelse på ett sådant sätt att något annat inte kan godtas. Typiskt svensk med andra ord. En mening ska gälla för alla, Må Gud bryta sönder detta snarast.

Alla kyrkomodeller har sina begränsningar. Ingen modell kan hjälpa oss med alla utmaningar utan här gäller det att finna nya vägar. Det tror jag fortfarande är möjligt allteftersom Svenska kyrkan marginaliserar sig själv. 

Lindberg vs Jönsson

Jonas Lindberg är präst och skriver ledare i Kyrkans Tidning. Men han har också skrivit i SvD och då var det fråga om att försvara sig mot Sofia Lilly Jönssons upplevelse av läget i Svenska kyrkan. Redan där blir det lite fel för hur kan man försvara sig mot en annan persons upplevelser? Du kan läsa artikeln genom att klicka här.

Sofia Lilly Jönsson våndas över läget inom SvK och tror att fler än hon gör det. Hon vet att det råder viss korruption inom kyrkan och att kritiker marginaliseras, till och med utestängs. Men det Lindberg gör är att han ser förbi detta och i stället försöker förklara minskningen av tillhöriga.

Jönsson får därmed vatten på sin kvarn och hennes omedelbara svar syns i rubriken "Konflikträdsla leder till konflikter". Svaret följer direkt på artikeln ovan och går att läsa där. Hon beklagar att Lindberg inte ser människan. Inte förstår att människor är myndiga, ansvariga och kanhända våndas.

Ja, här har vi en stor del av det rådande problemet. Kyrkan bryr sig inte, ledningen är maktlös, förklaringarna objektifieras och inget behöver rättas till.

Tänkvärt

Ett vänligt avbrott på min genomgång av Kyrka i mission. Visserligen är jag inte på Facebook men ibland får jag del av vad som händer där. Den här bilden eller rättare sagt tanken kunde jag inte låta bli att delge er.

Det ska bli intressant att se hur vår handelsminister hanterar detta. I kväll ska annars fortsätta med Kyrka i mission.

Mission-shaped Church and Fresh Expressions of Churh

Eftersom jag anser Eckerdals bok Kyrka i mission vara så viktig vill jag fortsätta blogga om den så att alla mina läsare är uppdaterade. Kapitel 3 handlar om Mission-shaped Church och Fresh Expressions of Church. Det som hände i England på 1970-talet och framåt var att ett andligt skeende ägde rum och ledde till att nya gemenskaper såg dagens ljus. Och de var inte få. En sådan rörelse var/är Alpha, en annan husförsamlingsrörelse men det fanns flera. Detta var tvunget att analyseras. Så gjordes undersökningen och rapporten mynnade först ut i rapporten Breaking New Ground. Den låg färdig år 1994! Det är ett tag sedan. Rörelserna har berört också vårt land, men Svenska kyrkan har inte ansett att det finns skäl att bry sig. En svensk biskop avfärdade Alpha-kurserna med orden: "de står för förmedlings-teologi" och menade att det är fel att pracka på folk sådant. Människor måste själva få upptäcka och ta ställning. Jaha, och hur insiktsfull var han? År 2004 antogs en ny och uppdaterad version med namnet Mission-shaped Church. I den finns också en samtidsanalys. Vad är det för en tid vi lever i?

Här kan jag åtminstone nämna fyra faktorer. För det första lever vi i en tid av ökad mobilitet och social fragmentering. Bilresandet har fördubblats sedan 70-talet, antalet skilsmässor ökar, arbetspendlandet ökar, avståndet till släktingar ökar ... För det andra har nätverkssamhället fått sitt genombrott. Som kunder ingår vi i rabattklubbar, On-line kulturen har fått genomslag också för kyrkligt engagemang och så vidare. För det tredje lever vi i en konsumtionskultur. Tidigare producerade vi i hög utsträckning, nu importerar vi varorna och konsumerar i stället. För det fjärde lever vi i en efterkristen kultur. Det engelska samhället kan inte i någon egentlig mening kallas för kristet. Kyrkans klockor som klämtar "kom-till-oss" saknar numera betydelse. Denna analys, skriver Eckerdal, kan knappast ses som kontroversiell eller uppseendeväckande.

En given slutsats är att den traditionella territorialförsamlingen måste kompletteras. Här nämner Eckerdal bland annat cellgruppskyrkor där den lilla gruppen får allt större betydelse. Den har inte alltid sin identitet i något särskilt samfund. Men de nya gemenskaperna kan se ut på en mängd olika sätt. Det var då det engelska biskopsmötet kom på idén att inkludera alla dessa grupper genom att kalla dem för Fresh Expressions of Church. Detta kompletterades med lanseringen av begreppet mixed economy, blandekonomi, det vill säga mångfald. På det här sättet har man lyckats ringa in en rad olika företeelser. Min bön är att Svenska kyrkan skulle kunna komma fram till  något liknande,

Utöver detta har man i England lyckats upprätta icke-territoriella församlingar och låtit nya gemenskaper sortera under sin särskilda biskop. Det är vad jag önskar för Värnamo koinonia. Att Svenska kyrkan skulle kunna komma dithän framstår för närvarande som närmast utopiskt. Tyvärr. Men under har hänt förut.

En hemlighet i arbetet med Fresh Expressions of Church är att inte organisera något uppifrån, utan att i stället lägga örat mot marken för att sedan bereda rum för det nya. I förlängningen hoppas den Anglikanska kyrkan få tillbaka sin tjänst i form av förnyade eller förändrade egna församlingar. Den anglikanska kyrkans strategi kan sammanfattas i fyra punkter.

• ett kontinuerligt visionsarbete
• rapportering och presentation av nya gemenskaper
• en rådgivningsbank med erfarenheter
• ett kursutbud för Fresh Expressions of Church

Det är en mycket märklig känsla jag får när jag läser om och skriver om detta. Det som nu tycks helt nytt och än så länge helt ofarligt i Sverige, det som kan tyckas vara självklarheter har vad jag vet ingen förankring inom Svenska kyrkan. Det måste väl komma en förändring?

Av dem som är med i Fresh Expressions i England sägs 40 % sakna kyrklig förankring, 30 % hade kyrklig förankring men nöjer sig numera med endast Fresh Expressions och resten eller 25 % är med i en traditionell kyrka. Siffrorna kan tolkas på olika sätt men Eckerdal skriver att det betyder att kyrkan har funnit nya platser. Och därmed kan han gå över till mixed economy och tala om mångfald.

Eftersom mitt utrymme här är starkt begränsat nöjer jag mig med att tillsammans med Eckerdal konstatera att enhetssamhällets tid är förbi och att mångfalden är det enda alternativet i ett mångkulturellt samhälle. Sedan avslutar han kapitlet med att berätta att det gäller att upptäcka småskaliga företeelser, inte för att trampa ner dem i marken, utan för att bereda dem utrymme. Här har nyckelpersoner inom kyrkan en avgörande roll. Vilka är de inom Svenska kyrkan? Kyrkoherdarna skulle jag vilja säga OCH deras ja-sägare. De ska tillsammans med de förtroendevalda öppna upp för Fresh Expressions - om det finns några sådana.

Missionsteologi

Idag har jag läst ut Hans Küngs bok On Being a Christian. Det var segt på slutet. Jag tycker också att han är mångordig men tveklöst också mycket intressant.

Eckerdals bo Kyrka i mission har jag lovat er och mig själv att återge i sak eftersom detta är högaktuellt. Kapitel 2 bär rubriken Vad är mission? och det kan tyckas enkelt, men missionsteologi ingår i det stora sammanhanget. Eckerdal ansluter sig till David Bosch (1929-1992) och det tycker jag han gör rätt i. Han talar i sin bok om Missio Dei, om Guds mission. Detta sätt att tänka tar sin utgångspunkt i den Treenige Guden. Gud är gemenskap och Gud sänder sin Son till världen och när kyrkan vittnar om detta blir hon trovärdig.

Sedan tidigare har man inom missionsteologin sett sig som en del i den ekumeniska rörelsen. Alla kyrkor och samfund är delaktiga i Guds sändning till världen, i synnerhet till den del av världen som aldrig hört evangelium. Men till den delen av världen har det också varit betydelsefullt med bistånd av olika slag. Förkunnelsen och biståndet går därför hand i hand. Hur balansen mellan de två ska se ut fick man nog aldrig någon samstämmig mening om.

Hur som helst kan man som också sker i rapporten Mission-shaped Church påstå att det inte är kyrkan som har en mission, utan att det är missionen (Guds mission) som har en kyrka. Här sker en förskjutning under senare delen av 1900-talet, från kyrkan till missionen. Och där är vi nu. Inte så att de båda inte hör samman, men så att missionen faktiskt är det övergripande. Här gäller det att hålla tungan rätt i munnen. De båda hör nära samman, så nära att kyrkan i sig är en del av missionen samtidigt som den inte bara är mission. Någon har uttryckt det så att kyrkan måste vara missionell, men missionen måste också vara ecklesial, det vill säga sammankopplad med kyrkan. Det betyder i praktiken att bygga församling och att missionera hör samman. De går inte att åtskilja och ska inte heller blandas samman. Det är den här diskussionen som ligger bakom Eckerdals formulering kyrka i mission. På så sätt blir missionen en konstant utmaning för kyrkan oavsett vilken förståelse vi har av kyrkan.

Eckerdal sammanfattar missionsteologin med tre omistliga punkter

1. Som Fadern har sänt mig sänder jag er )Joh 20:21)
2. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar ... (Matt 28:19f)
3. Gör allt för att den stad jag har deporterat er till skall blomstra och be till Herren för den. Ty dess välgång är er välgång. (Jer 29:7)

Vi behöver därför fördjupa oss i alla tre punkterna för att få en god missionsteologi. Och det är mot denna bakgrund som Eckerdal sedan tar sig an Mission-shaped Church och Fresh Expressions.

Kyrka i mission

Det är inte främmande för mina bloggläsare att jag försökt kritisera Svenska kyrkan så grundligt jag kunnat. Men kritik är inte bara negativ kritik utan också positiv. Med hjälp av Eckerdals bok vill jag framöver förmedla positiv kritik, visa på utmaningar. Då kan det inte hjälpas att jag emellanåt får använda mig av lokala exempel. Jag har sällan eller aldrig, möjligen indirekt, kritiserat Värnamo pastorat. Men om jag i positiv mening ska framföra kritik får kanhända Värnamo pastorat finna sig i det framöver. Det är ju här jag har de senaste nästan 20 årens erfarenheter.

Nu håller jag på bearbeta Eckerdals bok Kyrka i mission . att gestalta kristen tro i en efterkristen tid. Jag hade tänkt att skriva några bloggar om den för att du käre läsare ska få del av den allra senaste forskningen. Boken är extra intressant eftersom den är skriven för Svenska kyrkan. Boken består av sju kapitel och det första har det föga överraskande rubriken Introduktion.

Eckerdal använder inte ordet postmodern. Det är ett ord som saknar fast definition även om vi alla vet (?) att vår tid är postmodern, efter-modern. Eckerdal skriver konsekvent senmodern tid och det kanske är bättre med tanke på att de båda epokerna går in i varandra. I vår tid, skriver Eckerdal, råder en känsla av att vi har förlorat någonting. Det kan diskuteras men ett intressant skäl är att så många människor har längtat efter en god framtid, fantastisk välfärd och emellanåt att saker och ting ska bli som förr. Och så blev det inte så. Förväntningarna infrias inte.

Ett annat skäl är den tilltagande pluralismen. Det börjar bli svårt att göra alla dessa val. Och i rådande situation ställer sig många frågan: "Vad gör vi nu?". Det var också den frågan Neighbour ställde sig, men då för 27 år sedan. I den här boken är det Svenska kyrkan som frågar och Eckerdal knyter an till vår rotlöshet och den djupare frågan om vår identitet. Hans tes för fortsättningen tycker jag om.

Utgångspunkten är att det inte går att skilja kyrkans identitet från kyrkans uppdrag. Han förtydligar på två sätt. Först med att kyrkan är konkret. Den är aldrig förutsättningslös. Kyrkan är alltid på en bestämd plats i en bestämd tid. Visserligen kan vi använda oss av bibliska metaforer som Kristi kropp, Guds familj, det sanna vinträdet och så vidare för att beskriva kyrkan men dessa bilder är verkningslösa så länge de inte betyder något i praktiken. På samma sätt med Bekännelseskrifter av olika slag. Vad betyder de? Har vi glömt att också de kommit till på en bestämd plats i en bestämd tid? Sedan med att budskapet är praktik. Det är endast så evangelium kan vara evangelium.

När Eckerdal ska skriva missionsteologi blir det därför både teori och praktik och mellan dessa två behöver vi röra oss hela tiden eftersom de hör samman. Dessa två nivåer ska berika varandra och leda till en relevant missionsteologi. Evangeliet är bara meningsfullt när det är i bruk. När nu Svenska kyrkan inte längre är en majoritetskyrka som kan bestämma över människors vardag måste den i stället söka vägar att gestalta på ett trovärdigt sätt i den bestämda situationen. Detta är kyrkans mission. Det går inte att bara ta över ett koncept som till exempel Fresh Expressions. Sådana koncept kommer och går, men hur blir det i din och min konkreta miljö?

Kyrkan är sänd av Gud, latin missio Dei, in i världen. Kyrkan är i världen men tillhör inte världen. Därmed lever den i en ständig spänning. Gustaf Wingren talade på sin tid om två diken. Antingen blir kyrkan förandligad eller blir den förvärldsligad. Jag tror inte jag behöver förklara det ena eller det andra. Eckerdal vill lägga till att kyrkan kan bli förkyrkligad. Med det menar han att den blir förstelnad. Botemedlet är ett och detsamma; kyrkan är stadd i mission! Om inte kör den i det ena eller det andra diket. Eller kör fast i leran. En missionsteologi är därför nödvändig.

Jag tycker om den självklara utgångspunkten att Sverige befinner sig i en efterkristen tid. Bara genom att erkänna, se och förstå, vår situation kan vi ta oss an de praktiska frågorna. Eckerdal är glasklar i sin utgångspunkt vilket gör boken både spännande och utmanande. Vi behöver fler sådana bö

Ny med-lem i Kristi kyrka

I går fick Kristi kyrka en ny medlem. Ja, Svenska kyrkan också för den delen. Hans namn är Elliot Sunnliden.

Först exorcismen. Den för många svenskar obegripliga men ack så viktig.

Sedan själva dopakten, i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn.

27 år efter i utvecklingen

Under senare år har det skrivits ganska mycket om Folkkyrkan och ganska mycket om dess inte officiellt erkända problem. Fler forskare än mycket länge har brottats med folkkyrkans dilemma. Hur folkkyrkan än beter sig blir det bara fel och kan inte bli något annat eftersom praktiskt taget alla forskare vet att dess tid är över. Det framstår för mig närmast som ett mysterium att Svenska kyrkans andliga ledning inte vill adressera problemet. Det kan knappast längre bero på okunskap. Det finns så litet, praktiskt taget inget, som talar för folkkyrkans förnyelse. Förmodligen beror det på att den andliga ledningen faktiskt inte leder. Det gör kyrkopolitikerna. Så vad göra?

Det har hänt att olika modeller och exempel har kommit i fokus, kanske till dels också prövats. Men det har inte hjälpt och kommer inte heller att hjälpa eftersom andlig växt sker underifrån som ett resultat av Guds Ords tilltal in i människors liv. Inte så få har "fått visioner" om vad som bör göras men biskop Sven (Thidevall) påpekade riktigt att visioner saknar betydelse ... så länge de inte kopplas till konkreta människor eller grupper. Dessa grupper av människor behöver strukturer att leva och utvecklas i. De behöver vara autonoma och veta sin större tillhörighet. Sådant saknas inom och efterfrågas inte heller inom Svenska kyrkan. Där ligger en stor del av problemet. Det finns inte utrymme för något nytt. Man vill inte.

Mig veterligt har det skrivit tre böcker som berör vad jag tidigare kallat det nya paradigmets kyrkor. Den första har jag själv skrivit De heligas gemenskap - om celler inom Svenska kyrkan. Den utkom 2010. Det tog mig 15 år att skriva den eftersom den växte fram hand i hand med praktik. I dag har jag mycket mer att säga om den boken. Jag står fortfarande för innehållet och tror att den fortfarande kan fylla sin funktion, men jag ser nu 10 år senare saker som har förändrats, som jag skulle gjort annorlunda och vad som behöver kompletteras. Egentligen inget konstigt med det.

Den andra boken publicerades 2015 och heter Vilja, våga, växa - om församlingsutveckling som nödvändighet och möjlighet. Den skrevs av Björn Gusmark som nu leder projektet Nya sätt att vara kyrka, ett projekt finansierat av kyrkomötet! Vi får se vad som händer efter två år. Ett har väl redan gått? I den talar han om att Svenska kyrkan har inbyggda systemfel vilket måste bedömas som synnerligt allvarligt ur ett andligt perspektiv. Han berättar om hur de besökte Cellkyrkan i Värnamo och hur de inspirerades att göra något åt situationen hemma.Mycket av det han skriver finns i min bok även om det inte refereras till den. Det gör det förresten också Fredrik Modéus i sin bok Längta efter liv - församlingsväxt i Svenska kyrkan som utkom 2009. Inte heller han refererar till min bok och forskning. Min licentiat avhandling skrev 2007. Dock refererar han till min bok i sin doktorsavhandling 2015.

Den tredje boken kom detta år, 2017. Jag läste den igår. Den är skriven av Jan Eckerdal och heter Kyrka i mission. Det är den bästa boken hittills. Inte så konstigt. Eckerdal har doktorerat i systematisk teologi och är präst i Strängnäs stift. Han har vistats i och studerat i England och har nu den mest uppdaterade informationen av oss. En mycket läsvärd bok som jag har för avsikt att kommentera i ett antal bloggar framöver. Hans utgångspunkt är rapporten från Mission-shaped Church som kom år 2004 och vad som sedan kom att kallas Fresh Expressions of Church. I sin bok nämner han de cellstrukturerade församlingarna även om de inte för övrigt är i blickpunkten, Det är däremot vad jag kallar för det nya paradigmets kyrkor eller som Eckerdal föredrar att kalla dem; de senmoderna kyrkorna.

Neighbour som jag särskilt studerade skrev sin bok Where do we go from here? år 1990 och då hade han jobbat med celler något eller några decennier beroende på hur vi räknar. Jag konstaterar att Sverige i allmänhet, den kristna bokmarknaden och Svenska kyrkan särskilt ligger ungefär 27 år efter i utvecklingen. Men och det är viktigt att få med; det gläder mig att det äntligen kommit till vårt land. OK det har funnits tidigare men Svenska kyrkan har framgångsrikt stått emot fram tills nu. Nu får vi se hur Eckerdals bok kommer att hanteras och vad projektet Nya sätt att vara kyrka leder till. Jag ber att få upprepa mig; jag är verkligen glad för Eckerdals bok!

Inte 95 teser men 18 punkter

För några månader sedan tänkte jag att jag skulle sluta med kyrkokritik eftersom förfallet numera sköter sig självt. Verkligheten börjar komma ikapp de anställda och förhoppningsvis så småningom de förtroendevalda. Idag påminns jag om det igen när ledaren i Kyrkans Tidning bär rubriken Bra läge att tänka nytt. Jo, jag tackar. I ledaren tar Mattias Lönnebo upp sju orosmoln, dåliga tecken eller fel som behöver rättas till. Jag lägger därför till dem till de elva jag redan har presenterat. Bara för att hjälpa läsare på traven.

• Ämbetsfrågan (som fortfarande är olöst) löstes med politisk kraft
• Vigsel av samkönade par löstes med politisk kraft
• Alla-helgona kampanjen fokuserade på sorg och saknad i stället för det kristna hoppet
• Kyrkokansliet får en ledande roll. Där arbetar nu 400 personer med att styra och göra om Svenska kyrkan.
• Ärkebiskopen blir en slags påve trots att hon inte är det.
• Biskoparna mister sin rösträtt i kyrkomötet och är inte längre prästernas arbetsgivare.
• Antalet präster kan/ska minskas.
• Svenska kyrkan satsar på ett gemensamt varumärke och hårdlanserar en gemensam logotyp.
• Vi får direktval till kyrkomötet vilket underlättar för de politiska partierna.
• Svenska kyrkan ersätter ekumenik med religionsdialog
• Svenska kyrkan för dialog med islamister och anställer en för arbete bland ungdomarna på Fryshuset.
• Kyrkans ledning tar partipolitisk ställning för Palestina och tiger ihjäl Israels företräden.
• Svenska kyrkan inför stordrift med hjälp av politik, reklam och information. Engagemanget i de små församlingarna upphör. 
• En bön där Treenigheten gjorts om intet skickades ut till alla församlingar i Svenska kyrkan
• Kyrkans ledare gör tvivelaktiga resor med hjälp av kyrkoavgiften
• Den nya kyrkohandboken spårade ur och blev en fars. Nu saknar den trovärdighet.
• Mitt-kors- kampanjen blåste som en kall vind genom kyrkan
• Antalet kyrkotillhöriga minskar, minskar och minskar och kommer att minska. Under år 2016 begärde 86 000 personer sitt utträde.

Det hindrar naturligtvis inte att det blir väckelse bland 6,2 miljoner tillhöriga. Men det är knappast troligt att de kommer att finna sig i det system Svenska kyrkan har utvecklat under de senaste decennierna. Det är helt otroligt att det finns "kristna" som försvarar situationen. Kanske inte lokalt där det går att fortsätta med huvudet i sanden ett tag till, men nationellt.

Jag samtalade med en biskop för en tid sedan i ett annat ärende, men någonstans under samtalet berördes frågan om Svenska kyrkan. Samtalet blev kort eftersom biskopen helt enkelt konstaterade om Svenska kyrkan: "It´s beyond repair." Sällan eller aldrig har jag hört det sägas så kort, rakt och riktigt. Vi vet ju alla att folkkyrkans tid är förbi. Det är inte så mycket att göra åt det sedan kan vi tycka vad vi vill. Sverige är numera ett sekulärt land. Det går naturligtvis inte att kombinera med en statskyrka!? Dess tid är över.

Jag har listat 18 punkter. Det är en bit upp till 95 men med nuvarande utveckling kanske vi kommer dit.

Förmaningens roll och betydelse

I kväll har det varit Bibelförklaringar. Vi har just börjat med kapitel 12 och i kväll gjort de två första verserna. Jag tycker verkligen det är roligt att få ha dessa förklaringar och idag var det 30 personer närvarande, något fler än annars. Kanske beror det på att jag annonserat de kommande förklaringarna med rubriken Hur en kristen ska leva. Kanske lockar till att lyssna? Jag vet inte.

Rom 12:1-13:14 innehåller ett antal allmänna förmaningar. Och Paulus vill att vi ska förstå förmaningarnas sammanhang, betydelse och mening. Det grekiska ordet är, skulle jag vilja säga, evangeliskt. Det kan översättas med förmaning, uppmaning eller tröst. Det sista anger tonen.

Förmaningarna pekar på Kristus och sporrar oss att ”klä oss” i Kristi kläder, Rom 13:12, 14, Gal 3:27, Ef 4:24 och Kol 3:12 och 14. Det kan ske genom dygde- och lastkataloger, genom hustavlor eller genom katekesundervisning. De fungerar som upprepningar och påminnelser om det nya livet i Kristus. De dygder vi sporras till sammanfaller med Jesus och den upprepning Paulus ger i Gal 5 om Andens frukt är betecknande. När det nya livet, Kristus i oss", får får sätta sig, växa, mogna och bära frukt hjälper förmaningarna oss på vägen. Det tackar vi för. Paulus skriver:"Jag förmanar er vid Guds barmhärtighet" och önskar oss därmed allt gott. Förmaningarna behövs som stöd och hjälp så vi inte går fel. Jag började kvällen med att säga att på en sådan rubrik finns åtminstone tre olika reaktioner.

Den första från dem som inte förstått något av ämnet blir det motstånd. En kristens värderingssystem är inte bättre än andra. Vem har sagt att kristna har rätt. Se, hur de kristna lever. Vi måste utgå från vår egen tid och så vidare.

Den andra förståelsen är närmast tragisk. Den kommer från lärjungar och från många kristna som visserligen tar förmaningarna på stort allvar men inte förstår deras roll och betydelse. De bjuder till med den egna kraften. Kanske kan de till dels lyckas leva upp till förmaningar och då blir de glada, stolta och självgoda. Eller drabbas de av fördömelsen. Tycker sig vara dåliga kristna eftersom de tvingas böja rygg under lagen och ger synden för stort utrymme. De har släppt in lagen bakvägen.

Det tredje sättet som en kristen kan tillgodogöra sig tar sin utgångspunkt i att vi är "i Kristus". Förmaningarna lär oss att vandra efter Anden och det är just det som är förmaningarnas uppgift. Och det är vår uppgift att "höra Herrens ord", att lyssna till Andens röst. Därför kan jag sammanfatta förmaningen roll och betydelse med följande sju punkter.

 Förmaningarna

1. utgår från vår gemenskap med Jesus Kristus.
2. beskriver vår delaktighet av Kristi liv.
3. visar vad den Helige Ande håller på att återupprätta i vårt liv.
4. varnar oss för risken att falla in i fel livsstil.
5. avvisar all laglöshet och falsk frihet. 
6. sporrar oss att klä oss i Kristi kläder.
7. pekar på det eskatologiska hoppet.

Det var något av introduktionen till kapitel 12:1-13:14. Det är spännande, roligt och en livsuppgift att leva med Kristus. Låt oss inte glömma att vi är döpta för att vi ska leva det nya livet.

Israels-häften

För ganska många år sedan bestämde pastorn och Israels-vännen Per-Inge Storm att han och jag tillsammans skulle skriva ett antal introduktionshäften om Israel. Sagt och gjort; vi hann skriva fyra häften, två häften var. Jag skrev om Utkorelsen (35 sid) och Förbundet (46 sid). Per-Inge skrev om Landet (39 sid) och Folket (59 sid). Häftena blev mycket uppskattade och delades ut till deltagarna på våra resor till Israel. Sedan skulle de säljas på marknaden här hemma, men de blev i hög grad liggande av två skäl. Det ena var helt enkelt att Per-Inge dog alldeles för tidigt och det andra skälet att jag är en hemskt dålig försäljare. Därför blev häftena liggande hemma hos mig. Nu har jag emellertid plockat fram dem och försöker sälja av dem.

De har visserligen några år på nacken men ser fortfarande fräscha ut. Jag sålde en del på Israels-konferensen här i Värnamo förra sommaren, men det finns fler. Då sålde jag dem för konferenspriset 100;- för alla fyra och det priset få nu gälla också framöver. Är du intresserad så hör av dig till mig via min email:

hakan.sunnliden@telia.com

Självklart säljer jag större upplagor till samlingar, seminarier eller konferenser, Jag lovar bra priser eftersom häftena inte gör någon nytta där de nu ligger - i min källare.

I källaren har jag också en del annat material, till exempel Cellkyrkans material, som jag också gärna säljer av. Kanske kan jag återkomma med detta senare.

Tankeväckande Sofia Lilly Jönsson

Sofia Lilly Jönsson har skrivit en fantastiskt intressant kommentar i dagens SvD. Den som vill läsa ka  göra det genom att klicka här. I pappersupplagan har den rubriken Vägen ut ur kyrkan kan vara vägen in men i nätupplagan heter den Kyrkans rekordtapp ett tecken på engagemang. Den förra rubriken beskriver bättre vad kommentaren går ut på. Men den är skriven från ett sådant personligt perspektiv att läsaren kanhända inte riktigt får tag i vad den handlar om. Det förefaller mig som som att den initierade har bättre möjligheter att förstå den. Sofia Lilly befinner sig i ett kloster. Hon ber och mediterar. I tystnaden får hon ett ord ifrån 2 Mos 33 där Gud säger till Moses att han ska få se HERRENS skönhet gå förbi. Denna skönhet kommer före lagen. Denna skönhet får Moses ansikte att lysa. Är det denna skönhet Sofia Lilly söker?

Hennes längtan blir hennes kamp eftersom Gud har kallat henne att skriva och förklara vad som nu sker inom Svenska kyrkan. Hon skriver att där

finns konkreta händelser att redovisa och ansvar att utkräva från enskilda personer: biskopar som kunde leda åt rätt håll. men som inte verkar förstå kritiken; personer på centrala poster som startade sommarens stora bråk om Facebookgruppen Mitt kors och sedan i tysthet slank undan; tongivande debattörer som har bidragit till kyrkans utveckling och bytt uppfattning utan att förklara eller ta ansvar för det; kritiker som positionerar sig till höger och klagar över Svenska kyrkans politisering men som själva är en del av den.

Det är som om det tar emot för Sofia Lilly att gå vidare därför att hon längtar efter skönheten. Fyra gånger om dagen sjunger systrarna Tidegärden och Sofia Lilly fascineras. Det är den här kyrkan jag vill försvara, skriver hon samtidigt som hon kanske inte förstår skillnaden mellan Svenska kyrkans som organisation och det kloster hon vistas i. Hon har ändå tydligen vänner som fortsatt vill att hon ska förklara varför 86 000 personer lämnar kyrkan under ett och samma år. En del av hennes förklaring lyder:

Maktkamp och svartmålning är en kultur som burit fram de formella och informella nätverk som styr Svenska kyrkan idag (lagom till att jag kom in i kyrkan hade kvinnoprästmotståndarna tagit slut, så demoniseringen behövde nya måltavlor; det är en förklaring till de senaste årens bråk).Jag ser dem som har haft makt över utvecklingen ta bakdörren ut när det briserar. Ska de bara komma undan nu? Borde jag inte namnge dem, läsa lagen för dem?

Nu, fortsätter hon, lever vi i en efterkristen tid och makthavarna i Svenska kyrkan måste finna nya metoder. Hon ser två sådana metoder. den ena är att Svenska kyrkan allt oftare adresserar de religiösa, det vill säga inte bara kristna bekännare, de är inte längre så många, utan alla som vill andlighet. Så vill man stärka sitt innehav och stärka sin position gentemot politikerna. Metoden har lyckat bra på så sätt att flera ministrar uttalat sig positivt för religionsdialog. Detta är Svenska kyrkans särskilda kallelse tycks man mena. Men problemet är, skriver Sofia Lilly, att de flesta av Svenska kyrkans medlemmar inte definierar sig som religiösa samtidigt som de inte känner igen sin kyrka. Den kyrka där de döpts, konfirmerats, tänt ljus, firat advent och jul och så vidare, en kärnverksamhet som nu ska bytas ut. Hon fortsätter:

Det vi har sett hända i Svenska kyrkan på senare tid är ett skifte i fokus från den långsamma gudstjänstfirande basverksamheten till föreläsningar, evenemang, symbolpolitik, manifestationer, priser, upprop. En strålkastare har tänts upp på en estrad för fixstjärnor som flera gånger bytt fot mitt i rampljuset. När ska vi lära oss att detta inte är nyheter, att detta inte är fundament.

Hon är så träffsäker och sitter sannolikt inne med så mycket mer. Det är inte lätt att veta hur man ska hantera kritiken. Det är hela tiden en balansgång. I avslutningen önskar hon att det fanns ett sätt att gå ur kyrkan och ändå vara kvar. Men den goda tanken vill jag ta med mig till en annan blogg. Nu får det räcka med en tankeväckande Sofia Lilly Jönsson.

Kristen etik

Det är fredag kväll och dagen går mot sitt slut. Den större delen av dagen har jag studerat Rom 14:1-13. Det är inga anmärkningsvärda verser, inga svåra utläggningar det vill säga om sammanhanget står klart. Tyvärr händer det ofta att att verser rycks ur sitt sammanhang, används som argument och därför avsiktligt eller oavsiktligt missbrukas. Sammanhanget här är dels att alla förmaningar ytterst är rotade i Guds kärleks evangelium och dels att Paulus vill vägleda jude- och hednakristna till en gemensam förståelse.

Vår tids förmaningar för att inte säga pekpinnar och etiska system utgår i regel från samtiden och dess frågeställningar. Vi står inför etiska utmaningar och vet inte alltid vilka hänsyn vi ska ta. Den kristna etiken är inte ett sådant etiskt system som vi ibland frestas att tro när vi följer den kristna debatten i tidningarna. Sanningen är snarast den att Jesus aldrig förmedlade en kristen etik om vi inte med kristen etik menar honom själv. För se det är det som kännetecknar den kristna etiken att den är ett med och utgår från Herren Jesus själv. Det är bara genom att lära känna honom, höra från honom, se och förstå som han i en särskild situation vi kan uttrycka sann kristen etik. Förvisso kan en lärjunge lära sig och försöka tillämpa ett kristet regelsystem, men den kristne har lärt sig att kristna i sin ofullkomlighet kan bete sig på olika sätt. Några kan bara tänka sig dopet genom nedsänkning av hela kroppen. Andra menar att det räcker med bestänkelse. Några hävdar att konfirmationen ska förmedlas av en biskop. Andra inte. Några kan äta och dricka vad helst. Andra inte. Några anser att samvetsfrihet är viktigare än lagstiftningen och andra att det är OK med abort och så vidare. Den kristne har att handla i enlighet med sitt av Gud upplysta samvete. I all ödmjukhet.

Det är fantastiskt intressant och lärorikt att studera Paulus och Romarbrevet. Jag slås gång efter annan av hur allt det Paulus säger och gör är förankrat i eller utgår från Herren Jesus själv. Paulus hade själv aldrig varit lärjunge till Jesus men har tydligen fått undervisning både från Herren själv genom sina uppenbarelser men också från församlingen i Jerusalem. Romarbrevet är väldigt radikalt när det talar om att vi kan förklaras rättfärdiga genom tron. Det var tack vare det som vägen till Gud öppnades för hedningarna. När vi väl förenats med Herren Jesus är vi kallade att leva med honom, tänka och handla som han. Ur denna gemenskap växer den kristna etiken fram. Den är helt enkelt en sida av själva evangeliet. Paulus skiljer inte mellan budskapet och dess uttryck. Det kan vara svårt för en västerlänning att se sambandet mellan livet och etiken, men också väldigt befriande att slippa göra sig till.

Nu har det för övrigt hänt ett mirakel! Prosten har bett mig att leda fortbildningen av kontraktets präster och diakoner. Det tog ett tag innan jag förstod att det är sant, men nu har inbjudan gått ut och första måndagen i mars, april, maj och andra i juni studerar vi Romarbrevet mellan kl 09-12. Vad jag förstår blir det sedan en fortsättning till hösten. Jag har ägnat några år åt Romarbrevet så jag är inte nervös. Hittills har jag haft 47 timmars genomgång på tisdagarna och räknar med 10 eller 15 till innan jag är igenom. Det betyder inte att jag ska tala om för andra vad som gäller, men presentera mitt material och låta deltagarna själva studera och kommentera utifrån sina egna kommentarer. Jag förmodar att de många har en kommentar till Romarbrevet hemma i bokhyllan. Men säker är jag inte. Om de har en sådan ska de få plocka fram den och berätta för mig vad där står.

Något riktigt bra

Dagen har varit maklig men ändå innehållsrik. På något sätt har det blivit mer förtrolig själavård sedan jag slutade min anställning. Den sakramentala bikten tillhör prästen arbetsuppgifter och kan klaras av utan någon särskild kallelse, men att bedriva själavård i ordets bästa bemärkelse är en särskild gåva. Här räcker det inte med förtrolighet i största allmänhet eller ens med fortbildning utan menar jag det krävs ett särskilt intresse, ett särskilt engagemang. Det gäller inte bara att kunna lyssna utan också att förmedla något av värde. Själavård har aldrig varit min särskilda kallelse och ärligt talat har jag sett mycket dåligt bedriven själavård. Själavård som mest är pjunk och inte leder till annat än slöseri med tid. Självklart undantar jag akut själavård som den i samband med självmord, olyckor eller andra kriser som jag mötte regelbundet under de år jag var sjukhuspräst. Jag glömmer aldrig en dag när jag kallades till bårhuset. En man hade omkommit i en trafikolycka och ville de ha en präst vid båren. Det riktigt unika med den situationen var att de alla var aktiva muslimer. Men i ett sådant akut läge spelade det ingen roll. Här fanns inge imam och en präst fick duga. Det var första gången och än så länge enda gången jag bett tillsammans med muslimer. Ibland är detta att vara människa, skapad till Guds avbild, viktigare än religion. Men en situation som den är inte detsamma som de gemensamma gudstjänster Svenska kyrkan nu vill fira med andra religionstillhöriga.

Det förtroliga samtalet med människor har som sagt ökat sedan jag slutade min anställning. Vad det beror på vet jag inte.

Sedan en tid går Kari och jag regelbundet på torsdagarna till Mariakyrkan. Där firas mässan kl 18.00. Denna kväll var vi 13 personer, personer som känner varandra väl. De flesta av dem ingår i koinonians syskonkrets. Av någon anledning har vi mötts där utan att vi talat om det som "vår" mässa. Andra syskon går till andra platser och är glada för det. Mässan är mässan. Jag tycker mig märka ett skeende bland dem som går där och kanske beror det till dels på att f Anders vill börja fira ökenmässan en gång i månaden. I tisdags var Peter Halldorf på plats och informerade om hur det ska gå till. Jag vet att det beställdes och förbereddes. Vi får se när den kommer igång. Jag ser fram emot det någon gång i månaden.

Annars är det i morgon dags för ekumenisk samling ute på Lidnäs. Den som vill veta något mer om Lidnäs kan klicka här. Viljan att mötas över gränserna har lett till att en stödförening bildats som fått lova att arrendera Lidnäs på två år. Det verkar inte riktigt klart hur det kommer att utvecklas men där samlas dem som vill till lovsång och bön varje lördagsmorgon för övrigt sedan år tillbaka och framöver också varje söndagskväll. Det är något intressant som sker eftersom ingen av de etablerade församlingarna står som arrangörer utan det blir vad de närvarande gör det till. Om Gud vill kan här växa fram något riktigt bra. 

1 februari

Det är idag 2 februari, men i går, 1 februari, fyllde jag år. Det blev en fin dag i familjens tecken. Kari uppvaktade på morgonen och senare på förmiddagen kom Elisabet, Linn och Elliot. De hade också med sig blommor från mor. De stannade en god stund och vi har alltid mycket att prata om. Elliot ska förresten döpas nästa lördag, den 11 februari. Eftersom han ingår i en kristen familj ska han också ha del av dopet resonerar vi.

Senare på dagen ringde först Jacob och gratulerade och sedan Victor. Kortet nedan är taget när Jacob kommit hem från jobbet i Klippan, familjen är samlad och passar på att utbringa en skål för födelsedagsbarnet.

Det känns lite märkligt för en man som mig som praktiskt taget aldrig brytt mig särskilt mycket om födelsedagar. Kanske gör jag det inte nu heller, men när det sker så naturligt som i går är det roligt. På eftermiddagen samlades cellen. Vi möts varje onsdag och äter tillsammans, ber och samtalar. Så också i går. De gick vid 18-tiden så på kvällen kunde jag ringa några telefonsamtal och Kari och jag kunde se nyheterna. Så går en dag. Utan jäkt och stress. Utan att behöva tänka på att jag ska iväg på något dop- eller sorgesamtal. Inget att förbereda till morgondagen. Inga tider att passa. Kan man ha det bättre?