Klockan är snart 8 pm. Jag har nyss kommit från Bibelförklaringen och skriver bara kort. Jag vill gärna läsa lite i s Sofies bok förutom se Aktuellt förstås innan kvällen är slut.
Ikväll har jag gått igenom Rom 4 om än inte hela och det blir bara tydligare och tydligare att vi som är kristna behöver tänka nytt. Vi behöver ny-orientera oss. Det håller inte att administrera, lägga schema, idka den ena verksamheten efter den andra om vi samtidigt underlåter det allra viktigaste.
Kapitel 4 anses av flera forskare som tämligen ointressant och därför onödigt. Paulus fördjupar och förtydligar hur Abraham blev rättfärdig. Han knyter an till samtidens diskussioner och de anses inte relevanta för oss hednakristna. Jag tror det är att grovt ta miste.
Paulus väljer Abraham av flera principiella skäl. Först och främst talar han till judar och hävdar i v 1 att de är barn till Abraham. Jes 51:1f är två nyckelversar i sammanhanget. Abraham framställs spm klippan ur vilken de alla är uthuggna. Sedan påminner Paulus om att Abraham trodde Gud och därför förklarades rättfärdig. Samtidenn, också de första jude-kristna, visste att Abraham förklarats rättfärdig på grund av gärningar, se Jak 2:21. Paulus var knappast emot detta, men menade att tron är grunden eller källan till gärningarna. Detta var viktigt av två skäl. För det första därför att Abraham förklarades rättfärdig innan han omskars. Han var som en hedning. För det andra; om Abraham förklarades rättfärdig innan lagen var given, innan laggärningar var möjliga och innan han var omskuren då kan också hedningarna rättfärdiggöras på samma sätt. Det betyder för det tredje att Abraham är vår stamfader, både judars och hedningars. Så skriver Paulus också i Galaterbrevet 3.
För det fjärde knyts löftena om Guds rike till Abrahams tro. Löftena är inte knutna till lagen utan till evangeliet. Därmed gället löftena oss alla som tror och vandrar som Abraham. Löftena ges till oss inte på grund av förtjänst utan på grund av att Gud vill ge dem till oss.
Den riktiga utmaningen för oss idag är att Paulus pendlar mellan två verkligheter, en inre och en yttre. Den inre består i att Gud omskär våra hjärtan och den yttre i goda gärningar. De båda hör samman. Det räcker inte med en yttre verklighet, inte ens med omskärelse. I vår tid finns många döpta och konfirmerade, men är hjärtat omskuret? Vi kan vara duktiga kyrkobesökare, flitiga i kören, idoga på sammanträden eller i någon av våra många verksamheter, men inget av detta är förtjänstfullt i vår relation till Gud. Det duger inte som grundval för den kristna församlingen.
Varför strider vi inte längre för evangelium?
Ikväll har jag gått igenom Rom 4 om än inte hela och det blir bara tydligare och tydligare att vi som är kristna behöver tänka nytt. Vi behöver ny-orientera oss. Det håller inte att administrera, lägga schema, idka den ena verksamheten efter den andra om vi samtidigt underlåter det allra viktigaste.
Kapitel 4 anses av flera forskare som tämligen ointressant och därför onödigt. Paulus fördjupar och förtydligar hur Abraham blev rättfärdig. Han knyter an till samtidens diskussioner och de anses inte relevanta för oss hednakristna. Jag tror det är att grovt ta miste.
Paulus väljer Abraham av flera principiella skäl. Först och främst talar han till judar och hävdar i v 1 att de är barn till Abraham. Jes 51:1f är två nyckelversar i sammanhanget. Abraham framställs spm klippan ur vilken de alla är uthuggna. Sedan påminner Paulus om att Abraham trodde Gud och därför förklarades rättfärdig. Samtidenn, också de första jude-kristna, visste att Abraham förklarats rättfärdig på grund av gärningar, se Jak 2:21. Paulus var knappast emot detta, men menade att tron är grunden eller källan till gärningarna. Detta var viktigt av två skäl. För det första därför att Abraham förklarades rättfärdig innan han omskars. Han var som en hedning. För det andra; om Abraham förklarades rättfärdig innan lagen var given, innan laggärningar var möjliga och innan han var omskuren då kan också hedningarna rättfärdiggöras på samma sätt. Det betyder för det tredje att Abraham är vår stamfader, både judars och hedningars. Så skriver Paulus också i Galaterbrevet 3.
För det fjärde knyts löftena om Guds rike till Abrahams tro. Löftena är inte knutna till lagen utan till evangeliet. Därmed gället löftena oss alla som tror och vandrar som Abraham. Löftena ges till oss inte på grund av förtjänst utan på grund av att Gud vill ge dem till oss.
Den riktiga utmaningen för oss idag är att Paulus pendlar mellan två verkligheter, en inre och en yttre. Den inre består i att Gud omskär våra hjärtan och den yttre i goda gärningar. De båda hör samman. Det räcker inte med en yttre verklighet, inte ens med omskärelse. I vår tid finns många döpta och konfirmerade, men är hjärtat omskuret? Vi kan vara duktiga kyrkobesökare, flitiga i kören, idoga på sammanträden eller i någon av våra många verksamheter, men inget av detta är förtjänstfullt i vår relation till Gud. Det duger inte som grundval för den kristna församlingen.
Varför strider vi inte längre för evangelium?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar