Syster Sofies bok Vilket himla liv framstår alltmer som ett måste för oss som vill erfara koinonia, det vill säga gemenskap. Tillsammans med biskop Fredriks avhandling öppnar den vägen till ett nytt sätt att organisera sitt liv för kristtrogna i trångmål.
Förra veckan berättade jag om syster Sofies betoning av kallelsen och i den här bloggen börjar jag berätta om nödvändigheten av en gemensam vision. Inledningsvis vill jag påminna om tidigare bloggar i ämnet, klicka här, (Jag har skrivit ett antal bloggar i ämnet) och samtidigt peka på en av folkkyrkans absoluta svagheter. Ungkyrkorörelsen började med en gemensam vision att nå ut till hela den svenska befolkningen med syndernas förlåtelse. Så kunde det ropas av hjärtans lust inom folkkyrkan. Men det var mer än 100 år sedan. Sedan dess har andra tagit över. Den nya tiden saknar visionen. Visionen bäddar bara för besvikelser, sägs det. Den postmoderna människan tror inte på helhetslösningar, säger en annan. Nä, det stämmer, men individen tror inte heller på gemenskapen. Och vad värre är erfar inte heller gemenskapen. Och kan därför inte heller förstå den än mindre ha någon vision för den.
Om inte regissören och alla skådespelare är överens om vad det är man vill förmedla med pjäsen blir resultatet haltande, skriver syster Sofie och fortsätter: "Den här principen om en övergripande vision och vars ens gåvor gäller inte bara för en teaterensemble, utan för allt kommunitetsliv. Man måste vara mycket tydlig med vad man vill, så att rätt gåvor tas tillvara i rätt syfte".
Efter att jag själv har bett för, studerat och levt med små gemenskaper ett par decennier har jag inte svårt att förstå syster Sofie. Hennes påstående är förmodligen ännu en pusselbit i försöken att förstå varför Cellkyrkan som modell knappast kan fungera i samspelet med etablerade kyrkor och samfund. Visionen delas inte. Men jag tror vi kan hitta en lösning. Den lösningen är att, i vårt fall, låta Värnamo koinonia vara autonom, äga självmakt. Och just det passar inte vare sig frikyrkan eller folkkyrkan. På den punkten behövs radikala förändringar inom fri- eller folkkyrka.
Men utmaningen kvarstår för den autonoma gemenskapen. Den behöver en övergripande vision, inga oklara regler. Det räcker inte med att trivas ihop, inte mer än ett år eller två. En gemenskap med oklara mål bär inte i längden. Kan du och jag, i individualismens tid, bära på en gemensam kallelse? Det tror jag.
Den mest kända klosterregeln, Benedictus regel från 500-talet, är lika hållbar idag som på den tiden. Den ligger till grund för de flesta regler i dag. Den handlar om att dra sig undan världen för att i bön, askes och arbete söka Gud och den kommande tidsåldern. En annan känd regel är kyrkofadern Augustinus regel från 400-talet. I den heter det att visionen är att bygga en gemenskap. Denna regel har haft stor betydelse vid reformationer då målet varit att återskapa en kyrka i förbund med evangeliet, frigjord från den världsliga makt som styrde utifrån och korrumperade inifrån. Syster Sofie skriver:
Den första paragrafen i Augustinus regel lyder: "För det första: Ni har samlats till en gemenskap för att leva i enhet. Och ni skall ha ett hjärta och en själ i Gud. Ingen må kalla något för sitt eget, utan allt skall vara gemensam egendom. Prorn skall dela ut mat och kläder åt var och en, men inte lika mycket åt alla, eftersom ni inte är lika starka, utan efter vars och ens behov. Det står ju skrivet i Apostlagärningarna att de hade allting gemensamt, och att man delade ut så att var och en fick vad han behövde.
Värnamo koinonia är förvisso ingen fri- eller folkkyrka, inget kloster och ingen kommunitet. Den är bara tills vidare ett knappt 30-tal personer som önskar en gemenskap värd namnet. Men det där med ett hjärta och en själ gäller inte bara kloster och kommuniteter utan alla kristna gemenskaper.
Förra veckan berättade jag om syster Sofies betoning av kallelsen och i den här bloggen börjar jag berätta om nödvändigheten av en gemensam vision. Inledningsvis vill jag påminna om tidigare bloggar i ämnet, klicka här, (Jag har skrivit ett antal bloggar i ämnet) och samtidigt peka på en av folkkyrkans absoluta svagheter. Ungkyrkorörelsen började med en gemensam vision att nå ut till hela den svenska befolkningen med syndernas förlåtelse. Så kunde det ropas av hjärtans lust inom folkkyrkan. Men det var mer än 100 år sedan. Sedan dess har andra tagit över. Den nya tiden saknar visionen. Visionen bäddar bara för besvikelser, sägs det. Den postmoderna människan tror inte på helhetslösningar, säger en annan. Nä, det stämmer, men individen tror inte heller på gemenskapen. Och vad värre är erfar inte heller gemenskapen. Och kan därför inte heller förstå den än mindre ha någon vision för den.
Om inte regissören och alla skådespelare är överens om vad det är man vill förmedla med pjäsen blir resultatet haltande, skriver syster Sofie och fortsätter: "Den här principen om en övergripande vision och vars ens gåvor gäller inte bara för en teaterensemble, utan för allt kommunitetsliv. Man måste vara mycket tydlig med vad man vill, så att rätt gåvor tas tillvara i rätt syfte".
Efter att jag själv har bett för, studerat och levt med små gemenskaper ett par decennier har jag inte svårt att förstå syster Sofie. Hennes påstående är förmodligen ännu en pusselbit i försöken att förstå varför Cellkyrkan som modell knappast kan fungera i samspelet med etablerade kyrkor och samfund. Visionen delas inte. Men jag tror vi kan hitta en lösning. Den lösningen är att, i vårt fall, låta Värnamo koinonia vara autonom, äga självmakt. Och just det passar inte vare sig frikyrkan eller folkkyrkan. På den punkten behövs radikala förändringar inom fri- eller folkkyrka.
Men utmaningen kvarstår för den autonoma gemenskapen. Den behöver en övergripande vision, inga oklara regler. Det räcker inte med att trivas ihop, inte mer än ett år eller två. En gemenskap med oklara mål bär inte i längden. Kan du och jag, i individualismens tid, bära på en gemensam kallelse? Det tror jag.
Den mest kända klosterregeln, Benedictus regel från 500-talet, är lika hållbar idag som på den tiden. Den ligger till grund för de flesta regler i dag. Den handlar om att dra sig undan världen för att i bön, askes och arbete söka Gud och den kommande tidsåldern. En annan känd regel är kyrkofadern Augustinus regel från 400-talet. I den heter det att visionen är att bygga en gemenskap. Denna regel har haft stor betydelse vid reformationer då målet varit att återskapa en kyrka i förbund med evangeliet, frigjord från den världsliga makt som styrde utifrån och korrumperade inifrån. Syster Sofie skriver:
Den första paragrafen i Augustinus regel lyder: "För det första: Ni har samlats till en gemenskap för att leva i enhet. Och ni skall ha ett hjärta och en själ i Gud. Ingen må kalla något för sitt eget, utan allt skall vara gemensam egendom. Prorn skall dela ut mat och kläder åt var och en, men inte lika mycket åt alla, eftersom ni inte är lika starka, utan efter vars och ens behov. Det står ju skrivet i Apostlagärningarna att de hade allting gemensamt, och att man delade ut så att var och en fick vad han behövde.
Värnamo koinonia är förvisso ingen fri- eller folkkyrka, inget kloster och ingen kommunitet. Den är bara tills vidare ett knappt 30-tal personer som önskar en gemenskap värd namnet. Men det där med ett hjärta och en själ gäller inte bara kloster och kommuniteter utan alla kristna gemenskaper.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar