Andreas Holmberg skrev en kommentar till förra bloggen. Han hänvisade till en "profetia" av Ingemar Hedenius publicerad 1971. Jag läste den nyss och den verkar nu ha fullbordats. Det ligger inte i mitt intresse att svärta ner Svenska kyrkan utan att väcka dess intressenter. Det är förvånande hur blinda och tysta kyrkobesökarna är. Kan de verkligen inte skilja mellan kristen tro och den förskjutning till civilreligion som har skett under de senaste decennierna? Förmodligen inte.
Som jag nämnde i förra bloggen har fyra "experter" fått utrymme i Kyrkans Tidning och kommenterat sekulariseringen i Sverige och Svenska kyrkan. Statsvetaren Magnus Hagevi står bakom följande text:
Den största förändringen hittills är dock kyrkans medialisering, säger han. Färre gudstjänst besök gör att kyrkan kan påverka färre direkt. I stället för att bli helt marginaliserade talar kyrkorna indirekt, de debatterar samhällsfrågorna i medierna. Men då måste man också anpassa sig till mediernas logik: man skapar intresse för frågorna genom konflikt och vinkling.
Den här utvecklingen har vi redan sett och mönstret går igen i dominerande europeiska kyrkor. De accepterar inte att bli marginaliserade företeelser. I stället blir de aktiva i debatten och i politiska frågor. Men det ger kyrkann en annan roll än som enande kraft som alla kan ty sig till.
Jo, nog känner vi till att inte minst Svenska kyrkan numera är betydligt mer intresserad av att uttala sig i miljö- och klimatfrågor än av frälsningsfrågor. Problemet med detta är, som jag ser det, tvåfaldigt. Dels sker en förskjutning som många aldrig förstår och dels går det knappast att protestera. För vem vill vara emot kyrkans samhällsengagemang? När vi dessutom lever i en tid då kristet liv betraktas som något för mindre vetande eller svaga människor är det klart att det blir tyst. Men jag fortsätter att förundras över att inga kloka eller starkare människor protesterar. Finns det inga sådana inom Svenska kyrkan? Det är klart det gör. Men kanske bidrar den fjärde och i artikeln sista personen, religionspsykologen Cecilia Melder, till förklaringen. Som de andra förstår hon att Svenska kyrkan sekulariserats, att kyrkan tappat bort den meningsbärande berättelsen om Jesus. Och så säger hon:
Och har vi inte verktyg att hantera de existentiella frågorna påverkar det hälsoläget. En lägre grad av existentiell hälsa kan bland annat kopplas till högre blodtryck, fler depressioner och fler psykiatriska diagnoser.
Detta känner vi också alltför väl igen, vi som arbetar i en dålig miljö. Sekulariseringen genomsyrar såväl inom som utom Svenska kyrkan, - om det alls går att skilja mellan innanför och utanför.
I vår postmoderna tid vill individen själv plocka ihop sin livsåskådning men den blir sällan eller aldrig meningsskapande. Individen tvingas hela tiden tolka och nytolka vad som händer i hennes liv varje gång man möter nya svårigheter. Individen kommer aldrig att kunna matcha etablerade religioners mångtusenåriga livserfarenheter. När Cecilia Melder konstaterat detta vill hon ge Svenska kyrkan en ny liten möjlighet. Hon säger:
Kyrkan kan fortfarande ta ledartröjan om den väljet att göra en medveten, professionell satsning.
Det vill jag gärna tro och arbeta för. Men först måste vi nog byta ut hela ledningen och sedan byta system. Det vore gott att få se en fortsättning på hennes optimism.
Som jag nämnde i förra bloggen har fyra "experter" fått utrymme i Kyrkans Tidning och kommenterat sekulariseringen i Sverige och Svenska kyrkan. Statsvetaren Magnus Hagevi står bakom följande text:
Den största förändringen hittills är dock kyrkans medialisering, säger han. Färre gudstjänst besök gör att kyrkan kan påverka färre direkt. I stället för att bli helt marginaliserade talar kyrkorna indirekt, de debatterar samhällsfrågorna i medierna. Men då måste man också anpassa sig till mediernas logik: man skapar intresse för frågorna genom konflikt och vinkling.
Den här utvecklingen har vi redan sett och mönstret går igen i dominerande europeiska kyrkor. De accepterar inte att bli marginaliserade företeelser. I stället blir de aktiva i debatten och i politiska frågor. Men det ger kyrkann en annan roll än som enande kraft som alla kan ty sig till.
Jo, nog känner vi till att inte minst Svenska kyrkan numera är betydligt mer intresserad av att uttala sig i miljö- och klimatfrågor än av frälsningsfrågor. Problemet med detta är, som jag ser det, tvåfaldigt. Dels sker en förskjutning som många aldrig förstår och dels går det knappast att protestera. För vem vill vara emot kyrkans samhällsengagemang? När vi dessutom lever i en tid då kristet liv betraktas som något för mindre vetande eller svaga människor är det klart att det blir tyst. Men jag fortsätter att förundras över att inga kloka eller starkare människor protesterar. Finns det inga sådana inom Svenska kyrkan? Det är klart det gör. Men kanske bidrar den fjärde och i artikeln sista personen, religionspsykologen Cecilia Melder, till förklaringen. Som de andra förstår hon att Svenska kyrkan sekulariserats, att kyrkan tappat bort den meningsbärande berättelsen om Jesus. Och så säger hon:
Och har vi inte verktyg att hantera de existentiella frågorna påverkar det hälsoläget. En lägre grad av existentiell hälsa kan bland annat kopplas till högre blodtryck, fler depressioner och fler psykiatriska diagnoser.
Detta känner vi också alltför väl igen, vi som arbetar i en dålig miljö. Sekulariseringen genomsyrar såväl inom som utom Svenska kyrkan, - om det alls går att skilja mellan innanför och utanför.
I vår postmoderna tid vill individen själv plocka ihop sin livsåskådning men den blir sällan eller aldrig meningsskapande. Individen tvingas hela tiden tolka och nytolka vad som händer i hennes liv varje gång man möter nya svårigheter. Individen kommer aldrig att kunna matcha etablerade religioners mångtusenåriga livserfarenheter. När Cecilia Melder konstaterat detta vill hon ge Svenska kyrkan en ny liten möjlighet. Hon säger:
Kyrkan kan fortfarande ta ledartröjan om den väljet att göra en medveten, professionell satsning.
Det vill jag gärna tro och arbeta för. Men först måste vi nog byta ut hela ledningen och sedan byta system. Det vore gott att få se en fortsättning på hennes optimism.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar