Det går med goda skäl att hävda att Svenska kyrkan har blivit folkets kyrka. Det finns säkert många förtroendevalda som tycker det är bra, men här gäller det att se upp. Det är illa att kyrkan glider från Kristus till folket, illa att kristen tro blir civilreligion ... illa för folket!
Förra veckan berättade jag om miniserien i Kyrkans tidning om Sverige och sekulariseringen, se bloggen från 4 december. Denna vecka kom del 2 under rubriken "Kyrkans ideal är också folkets". Först vill jag säga att jag verkligen har uppskattat de båda artiklarna. De har förankrats i verkligheten till skillnad från mycket annat skönprat. Också denna gång är det tre erkända personer som tillfrågats i ämnet.
Den första är Bi Puranen som är forskare på Institutet för framtidsstudier och generalsekreterare för World Values Survey. Hon vet att svenska barn och unga fått lära sig att tänka självständigt också i förhållande till religion. Hon vet att människor går mindre i kyrkan nu än tidigare, men att de ändå tar ansvar för varandra och bryr sig om varandra lika mycket nu som förr. Det ligger i den mänskliga naturen så att säga. Slutsatsen är att kyrkan inte gör någon skillnad. Med denna insikt kan hon därför säga:
Kyrkans grundläggande värderingar, människokärlek och icke-våld, är grundläggande i samhället också. Behovet av symboler är stort, liksom behovet av att livets högtidsstunder bekräftas. Så om kyrkan är öppen för de allt starkare frihetliga normerna kan kyrkan fortsätta att ha en roll.
Behöver jag kommentera detta? Signalen är väl hur tydlig som helst. Det hon säger är självklart, men inte specifikt kristet.
Den andre att uttala sig är professorn i religionssociologi Anders Bäckström. Han hävdar att vi nu befinner oss i ett läge där politikerna måste väga värden som yttrandefrihet och religionsfrihet mot varandra. Ett skäl är insikten att religiositeten inte kommer att försvinna. Människor kommer alltid vara i behov av existentiella och andliga verktyg för pedagogik och vård i skolor, sjuk- och äldreomsorg och fängelser. Det är samma insikt som Puranen meddelar. Samhörigheten mellan människor, mellan folk och kyrka ger en "mjuk identitet", som kommer att fortsätta ha betydelse. Dessutom finns en företeelse som kallas "vicarious religion", ställföreträdande religion. Jag citerar:
I lutherska länder delegerar stora befolkningsgrupper den religiösa aspekten av sina liv till kyrkan. De tror på att kyrkan kan handha den, lite som ett försäkringsbolag. Den här sortens underströmmar kan bli synliga till exempel vid kriser i samhället eller i livet ...
Så är det säkert - ur folkets perspektiv. Men är det kyrkans perspektiv? Ja och nej. Det är Svenska kyrkans perspektiv, men inte Kristi kyrkas perspektiv. I artikeln står också att läsa att gamla (sic! min anm.) begrepp som nåd, förlåtelse, uppståndelse tunnas ut. Men, så kommer det paradoxala, att individer som inte bekänner sig till kristen tro, förväntar sig att kyrkan, läs Svenska kyrkan, står upp för kristen tro. Svenska kyrkan är ju deras ställföreträdare! Svenska kyrkan måste därför
Orden inom parentes är mina tolkningar. Har jag rätt eller menas något annat? Jag vet inte, men som jag förstår det; om Svenska kyrkan inte lever upp till sin egen tro förlorar den sin ställföreträdande roll.
Den tredje personen är vår egen biskop Modéus som slår fast att vi "på många sätt är ett kristet samhälle". Han tycks mig beklaga att ordet kristen kommit att få betydelsen "att bekänna sig till kristen tro". Det är bättre om vi kunde få tillbaka den gamla definitionen "att vara en god samhällsmedborgare". Biskopen säger vidare:
Intresset för etablerad religion avtar, men inte för kristen tro. Kyrkan bär skarpa värden: barmhärtighet, kärlek, försoning, förlåtelse - de är saltet och det centrala budskapet. Värdena delas av många och beskrivs ofta som allmänna ...
Avslutningsvis uppmuntrar biskopen oss att våga tro på väckelse om kyrkan kan vara "både öppen och tydlig".
Det finns skäl fortsätta samtalet om kyrkans sekularisering och anpassning därför att någonstans utefter vägen riskerar kyrkan att förlora uppdraget att förkunna synd och nåd, frälsning genom tron på Jesus Kristus. Rubriken i Kyrkans tidning var: "Kyrkans ideal är också folkets", men det kan väl inte vara detsamma som att "Folkets ideal är också kyrkans". De båda artiklarna med intervjuer av sex framträdande personer i ämnet ger det intrycket.
Förra veckan berättade jag om miniserien i Kyrkans tidning om Sverige och sekulariseringen, se bloggen från 4 december. Denna vecka kom del 2 under rubriken "Kyrkans ideal är också folkets". Först vill jag säga att jag verkligen har uppskattat de båda artiklarna. De har förankrats i verkligheten till skillnad från mycket annat skönprat. Också denna gång är det tre erkända personer som tillfrågats i ämnet.
Den första är Bi Puranen som är forskare på Institutet för framtidsstudier och generalsekreterare för World Values Survey. Hon vet att svenska barn och unga fått lära sig att tänka självständigt också i förhållande till religion. Hon vet att människor går mindre i kyrkan nu än tidigare, men att de ändå tar ansvar för varandra och bryr sig om varandra lika mycket nu som förr. Det ligger i den mänskliga naturen så att säga. Slutsatsen är att kyrkan inte gör någon skillnad. Med denna insikt kan hon därför säga:
Kyrkans grundläggande värderingar, människokärlek och icke-våld, är grundläggande i samhället också. Behovet av symboler är stort, liksom behovet av att livets högtidsstunder bekräftas. Så om kyrkan är öppen för de allt starkare frihetliga normerna kan kyrkan fortsätta att ha en roll.
Behöver jag kommentera detta? Signalen är väl hur tydlig som helst. Det hon säger är självklart, men inte specifikt kristet.
Den andre att uttala sig är professorn i religionssociologi Anders Bäckström. Han hävdar att vi nu befinner oss i ett läge där politikerna måste väga värden som yttrandefrihet och religionsfrihet mot varandra. Ett skäl är insikten att religiositeten inte kommer att försvinna. Människor kommer alltid vara i behov av existentiella och andliga verktyg för pedagogik och vård i skolor, sjuk- och äldreomsorg och fängelser. Det är samma insikt som Puranen meddelar. Samhörigheten mellan människor, mellan folk och kyrka ger en "mjuk identitet", som kommer att fortsätta ha betydelse. Dessutom finns en företeelse som kallas "vicarious religion", ställföreträdande religion. Jag citerar:
I lutherska länder delegerar stora befolkningsgrupper den religiösa aspekten av sina liv till kyrkan. De tror på att kyrkan kan handha den, lite som ett försäkringsbolag. Den här sortens underströmmar kan bli synliga till exempel vid kriser i samhället eller i livet ...
Så är det säkert - ur folkets perspektiv. Men är det kyrkans perspektiv? Ja och nej. Det är Svenska kyrkans perspektiv, men inte Kristi kyrkas perspektiv. I artikeln står också att läsa att gamla (sic! min anm.) begrepp som nåd, förlåtelse, uppståndelse tunnas ut. Men, så kommer det paradoxala, att individer som inte bekänner sig till kristen tro, förväntar sig att kyrkan, läs Svenska kyrkan, står upp för kristen tro. Svenska kyrkan är ju deras ställföreträdare! Svenska kyrkan måste därför
- förvalta (den kristna) tron
- människovärdet (kristen människosyn)
- tala tröst (evangelium) till svaga grupper
Orden inom parentes är mina tolkningar. Har jag rätt eller menas något annat? Jag vet inte, men som jag förstår det; om Svenska kyrkan inte lever upp till sin egen tro förlorar den sin ställföreträdande roll.
Den tredje personen är vår egen biskop Modéus som slår fast att vi "på många sätt är ett kristet samhälle". Han tycks mig beklaga att ordet kristen kommit att få betydelsen "att bekänna sig till kristen tro". Det är bättre om vi kunde få tillbaka den gamla definitionen "att vara en god samhällsmedborgare". Biskopen säger vidare:
Intresset för etablerad religion avtar, men inte för kristen tro. Kyrkan bär skarpa värden: barmhärtighet, kärlek, försoning, förlåtelse - de är saltet och det centrala budskapet. Värdena delas av många och beskrivs ofta som allmänna ...
Avslutningsvis uppmuntrar biskopen oss att våga tro på väckelse om kyrkan kan vara "både öppen och tydlig".
Det finns skäl fortsätta samtalet om kyrkans sekularisering och anpassning därför att någonstans utefter vägen riskerar kyrkan att förlora uppdraget att förkunna synd och nåd, frälsning genom tron på Jesus Kristus. Rubriken i Kyrkans tidning var: "Kyrkans ideal är också folkets", men det kan väl inte vara detsamma som att "Folkets ideal är också kyrkans". De båda artiklarna med intervjuer av sex framträdande personer i ämnet ger det intrycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar