2013 gav biskopen Biörn Fjärstedt ut boken Brev om hopp i en uppbruten tid. Det var i den jag första gången mötte uttrycket glödpunkter. Jag skrev en blogg om boken som du kan läsa genom att klicka här.
I nr 47/2015 av Kyrka & Folk läser jag att sagde biskop hållit föredrag när Kyrklig samling kring bibeln och bekännelsen höll möte i början av november. Då hade biskopen talat om glödhögen i Joh 21 där den Uppståndne väntade på sina trötta lärjungar. Där fanns både fisk och bröd. Där fanns Herren själv och lärjungarna fick nytt mod.
Ledaren i Kyrka & Folk fick rubriken Glödpunkter. Du kan läsa ledaren här.
Ledaren liknar den gamla Svenska kyrkan vid en nerbrunnen kyrka. Jag minns hur jag själv tänkte tanken den gången Katarina kyrka brann 1990.
Men som ledarskribenten Bengt Birgersson skriver: "en glödhög kan också vara början till något nytt." Han skriver vidare om hur reformatorerna en såg till att genomglödga kyrkan i vårt land men hur det nu pågår ett politiskt medvetet släckningsarbete. Ändå finns fortfarande trogna präster som utför en glödande pastoral gärning. Sedan påminner han om att det finns en lång rad organisationer och rörelser som alla visserligen befinner sig utanför Svenska kyrkans välsignelse men som fungerar som glödpunkter. Han exemplifierar med Kyrklig samling, Kyrkliga förbundet, BV, aKF, EFS och Missionsprovinsen. Det finns givetvis än flera och i ett ekumeniskt perspektiv ännu flera.
Det är uppenbart att det nu formas och formaliseras en mängd nya gemenskaper och det är enligt min mening alldeles nödvändigt. Det bästa vore om ledningen inom Svenska kyrkan kunde rätta sig efter verkligheten, både nationellt och lokalt. Men jag är inte helt övertygad om att det räcker. Livet organiseras inte uppifrån genom aldrig så demokratiska beslut utan det växer nerifrån. Den kristna gemenskapen är ett resultat av den helige Ande. När Ordet förkunnas och tas emot av människor förvandlas de och förvandlade människor hittar varandra. Men de behöver få rätt att själva planera, bestämma och organisera. Tyvärr har ledningen inom Svenska kyrkan medvetet motverkat detta i hundratals år. Det ingår i dess teologi, dess syn på församlingen. Och den synen måste nu ändras. Vi får hoppas att det blir möjligt.
Birgersson avslutar ledaren i Kyrka & Folk med följande ord:
Att samla så många som möjligt av dessa rörelser, där det ännu glöder, för att vi i vårt land tända en ny eld till nya glödpunkter, är en helig kallelse. Att samla alla som vill stå med arbetet att förverkliga art. IV i Confessio Augustana ... Är det Kyrklig samlings kallelse att göra detta - kanske i samråd med Kyrkliga Förbundet? Eller vem? Vedträn brinner bättre tillsammans än var för sig.
Till och med de annars konservativa vill se nya glödpunkter, det vill säga nya gemenskaper, koinonior och församlingar. Om nu praktiskt taget alla inser, ber och arbetar för förändringar är det märkligt, obegripligt och oförsvarligt om inte ledningen inom Svenska kyrkan, nationellt och lokalt, gör detsamma.
Jo, ledningen förstår nog, men vill den förändra? Kan den? Jag återkommer i morgon i saken.
I nr 47/2015 av Kyrka & Folk läser jag att sagde biskop hållit föredrag när Kyrklig samling kring bibeln och bekännelsen höll möte i början av november. Då hade biskopen talat om glödhögen i Joh 21 där den Uppståndne väntade på sina trötta lärjungar. Där fanns både fisk och bröd. Där fanns Herren själv och lärjungarna fick nytt mod.
Ledaren i Kyrka & Folk fick rubriken Glödpunkter. Du kan läsa ledaren här.
Ledaren liknar den gamla Svenska kyrkan vid en nerbrunnen kyrka. Jag minns hur jag själv tänkte tanken den gången Katarina kyrka brann 1990.
 |
| Katarina kyrka glöder |
Det är uppenbart att det nu formas och formaliseras en mängd nya gemenskaper och det är enligt min mening alldeles nödvändigt. Det bästa vore om ledningen inom Svenska kyrkan kunde rätta sig efter verkligheten, både nationellt och lokalt. Men jag är inte helt övertygad om att det räcker. Livet organiseras inte uppifrån genom aldrig så demokratiska beslut utan det växer nerifrån. Den kristna gemenskapen är ett resultat av den helige Ande. När Ordet förkunnas och tas emot av människor förvandlas de och förvandlade människor hittar varandra. Men de behöver få rätt att själva planera, bestämma och organisera. Tyvärr har ledningen inom Svenska kyrkan medvetet motverkat detta i hundratals år. Det ingår i dess teologi, dess syn på församlingen. Och den synen måste nu ändras. Vi får hoppas att det blir möjligt.
Birgersson avslutar ledaren i Kyrka & Folk med följande ord:
Att samla så många som möjligt av dessa rörelser, där det ännu glöder, för att vi i vårt land tända en ny eld till nya glödpunkter, är en helig kallelse. Att samla alla som vill stå med arbetet att förverkliga art. IV i Confessio Augustana ... Är det Kyrklig samlings kallelse att göra detta - kanske i samråd med Kyrkliga Förbundet? Eller vem? Vedträn brinner bättre tillsammans än var för sig.
Till och med de annars konservativa vill se nya glödpunkter, det vill säga nya gemenskaper, koinonior och församlingar. Om nu praktiskt taget alla inser, ber och arbetar för förändringar är det märkligt, obegripligt och oförsvarligt om inte ledningen inom Svenska kyrkan, nationellt och lokalt, gör detsamma.
Jo, ledningen förstår nog, men vill den förändra? Kan den? Jag återkommer i morgon i saken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar