Jul i Albanien

Innan året är slut hinner jag visa några bilder från julfirandet hos våra vänner i Albanien. Värnamo församling har varit engagerade i arbetet i Tirana, Bathore, Elbasan, Pogradec och Burell sedan ett tiotal år.

De tre översta bilderna är från Bathore, för-stadern till Tirana. Det arbetet sponsras av Värnamo koinonia.

Här är hela sällskapet samlat för att fira Kristi födelse.

Nu kan samlingen börja

Klappen i händer alla folk ...

Här är man samlade i Pogradec, i den lokal där vi också har sommaren Bible Camp.Det är hit jag reser för Värnamo församlings räkning. Numera delar vi ansvaret med Brödraförsamlingeni Stockholm som leds av gode vännen Klas Lindberg.

Denna bild är också från Pogradec, men från lokalen inne i staden.
Det är oklart för mig om de hade två samlingar denna jul. Det är inte omöjligt.

Glädjestunder

Har just kommit hem från en alldeles underbar mässa. Alla mässor är underbara invänder någon. Ja, men inte alltid uppfattas de så. Denna kväll var säkert minst ett 30-tal samlade i det lilla kapellet, Andreaskapellet i Värnamo kyrkas norra korsarm. Där firas mässan varje onsdagkväll året runt sedan decennier. Den har blivit en samlingsplats för många. Riktigt roligt är att lägga märke till hur nya människor söker sig dit.

Tidigare i eftermiddag har vi i vår cell börjat planera för koinonians årshögtid. Det är snart ett år sedan vi formaliserade denna gemenskap. Jag skriver medvetet "formaliserade" eftersom gemenskapen funnits under flera på. Det är uppenbart en poäng att vi inte har samlat ett gäng och bildat något, utan att vi just "formaliserat" gemenskapen. Det har lett till en fördjupad gemenskap, en stabilare gemenskap och en gemenskap med ett större ansvarstagande. Detta är något jag unnar alla kristtrogna, alla utan undantag.

Vår högtid firas 1 söndagen efter Trettondagen. Datumet var den 11 januari, men vi finner det mer motiverat att fira på närmast liggande söndag. Blir det då alltid just denna söndag?
Vi börjar med högmässan. Därefter samlas vi till en god och högtidlig måltid. Under måltiden hålls några vittnesbörd eller tal, Guds vision med oss repeteras och inriktningen för det kommande året 2016 målas. Sedan förnyar vi våra löften.

Sådana glädjestunder som dessa bär i en annars rätt mörk tillvaro. Då tänker jag inte bara på världen i allmänhet utan lika mycket på läget i Svenska kyrkan. Det är först idag som jag har insett vilket rabalder det blev på grund av biskop Wadensjös klavertramp. Men det gläder mig att folk har reagerat. Dag Sandahl skrev på sin blogg att Wadensjös artikel nog måste betraktas som representativ för läget. Så är det nog. Men det är väl bra att tillståndet inom Svenska kyrkan kommer upp till ytan. Nej, jag är inte negativ. Det framgår av biskop Wadensjös artikel att 25% av medlemmarna inom Svenska kyrkan tror på reinkarnation som en möjlighet. Om jag minns rätt var mer än 60% av svenska ungdomar inne på samma linje. Säg inte att jag är negativ när jag redovisar fakta. Förresten har jag idag lärt mig ett nytt ord; faktaresistens! Det betyder ett förhållningssätt som innebär att man inte låter sig påverkas av fakta som talar emot ens egen uppfattning. Jag kan förstå varför ett sådant ord nu blivit till.

Nej, nu är det dags att avsluta dagen. Imorgon är det visst dags att avsluta året. Tänk vad tiden går. 

4 skäl för avkragning

Det hedrar biskop Martin Modéus i Linköping att han försöker rätta till biskop Bengt Wadensjös fadäs. Wadensjö är starkt engagerad i vad som kallas religionsdialog, men det är ett rent nybörjarfel att ens tänka tanken att kompromissa med Kyrkans givna tro för att försöka hitta eller komma överens med hinduer och buddhister. De må sedan vara bosatta i Sverige. Dessutom är det ett bedrägeri mot Kristi kyrka i samma klass som det Judas Iskariot gjort sig känd för.

Modéus är tydlig men också vänlig. Han skriver som det är, att Wadensjös beskrivning av reinkarnationen är förenklad och förvirrad. Vidare är han tydlig med att Wadensjös försök att tolka Bibeln närmast är ett övergrepp. Så får man bara inte göra. Därefter listar Modéus fyra grundstenar av kristen tro som har relevans för sammanhanget.  Jag återger dem.

1. Människan är skapad som ande, själ och kropp. Dessa tre är ett. Människan kan inte vara utan kropp. Då är hon inte längre. Hon kan inte vara utan själ och inte utan ande. Hon är odelbar (in-divid). Wadensjö talar i sin artikel om själen som om den svävade fritt i luften, är evig och kommer till uttryck i olika former. Detta är så långt borta det går att komma från kristen tro. Om Wadensjö menar detta kunde det vara nog för en avkragning. Men det kommer mer.

2. Inkarnationen betyder att Gud antar mänsklig kropp utan att upphöra att vara Gud. På detta principiella sätt uppvärderas det materiella. Det materiella är skapat, befriat och återställt. Gud använder sig av vatten, bröd och vin och så vidare. Vi är kallade att uppskatta, förvalta och ge vidare det materiella. All andlighet måste därför konkretiseras i handling. Detta är motsatsen till hinduism och buddhismen. Att som en kyrkans man framhålla värdet av falsk andlighet borde leda till avkragning. Men Modéus lyfter ytterligare två fakta.

3. Jesus Kristus erbjuder försoning och befrielse av nåd. Människan har här inget att bidra med, inget att förtjäna. Inom hinduismen och buddhismen kan man påverka sin karma med goda gärningar. Det finns olika sätt att göra detta på, olika vägar att gå beroende på viljen klass av människor du tillhör. Kristi kyrka tar avstånd från den sortens tänkande och om en till exempel en biskop saluför den sortens tankar borde det leda till avkragning.

4. Jesu Kristi uppståndelse från de döda betyder att synden är besegrad. Döden är utan udd. Uppståndelsen är en seger i evighet. Här finns inga skäl i världen att återvända till syndens sfär. Den uppståndne är i mål. Han är framme som den förste. De som litar på honom får del av hans seger. Det är Guds julklapp till oss. Denna julklapp vill Gud ge också till hinduer och buddhister. Den som slarvar bort ett sådant evangelium borde avkragas.

Modéus är vänlig men tydlig. Han föreslår inte att Wadensjö ska avkragas men är tydlig med att reinkarnation inte hör hemma i kristen tro. Den sekularisering som somliga menar leds av Svenska kyrkan kanske kan leda till en sakralisering i stället? Låt oss hoppas det.

Biskopligt fiasko

Nu bara måste jag fästa din uppmärksamhet på en debattartikel av biskop Bengt Wadensjö, publicerad i SvD på självaste julafton, inledningen på inkarnationens högtid. Du kan läsa den genom att klicka här. Kyrkan firar jul som väl alla vet därför att Gud blev människa, utan att upphöra att vara Gud. Sannerligen något att berätta om, tala om, skriva om och fira. I samband med denna högtid skriver en av Svenska kyrkans biskopar en debattartikel om re-inkarnation. Det är så man baxnar! Varför skriver han om reinkarnation? Det enda skälet borde vara att i så fall avgränsa sig mot re-inkarnationen. Och varför publiceras artikeln på julafton? Har det att göra med biskopens engagemang för så kallad religionsdialog? Eller vill biskopen helt enkelt slå ett slag för reinkarnation eftersom så många tror på den? Det skulle i så fall vara helt i linje med civilreligionens natur.

Först tänkte jag skriva av mig på självaste julafton, men så bestämde jag mig för att denne biskop inte skulle få förstöra min jul. Jag väntade därför till denna dag. Dag Sandahl gjorde en lysande analys på sin blogg som du kan läsa genom att klicka här. I den uppmanade Dag sina läsare att inte bli upprörda utan att i stället tolka tidens tecken. Och det är exakt vad också jag önskar. Jag önskar att mina läsare ska se och förstå hur läget faktiskt är. Dessa biskopliga övertramp sker gång efter annan och det är hög tid för vanligt folk att få upp ögonen för civilreligionens konsekvenser.

Det har skrivits ett antal böcker om sekulariseringen under senare år och några har visat att det  är just Svenska kyrkan som lett sekulariseringsprocessen. Det påminner mig om f Sune (Wiman) och dennes samtal med kyrkoministern Alva Myrdal när det talades om att skilja kyrkan från staten. Alva såg ömt på f Sune och sa: "Men hur ska det då gå för kyrkan?". F Sune som aldrig blev svaret skyldig svarade: "Hur det ska gå för kyrka? Det kommer att gå bra. Hon har genomlevt värre saker än så. Men hur ska det går för staten när den mister sin själ?" Nu ser vi till dels resultatet av Svenska kyrkans anpassning.

Biskopen skriver: "Reinkarnationstron är ny i vårt land och har brutit sig fram av egen kraft". Om du läser Dag Sandahls blogg kan du snart konstatera att detta är, enligt Marx och Engels, inte sant. Dessa båda herrar har visat att civilreligionen med nödvändighet måste anpassa sig till samhällskrafterna. Annars upphör den att vara civilreligion. Men Kristi kyrka är ingen civilreligion. Kristi kyrka bygger på en historisk händelse med oföränderliga värderingar, värderingar som ska föras från generation till generation. Här sviker Svenska kyrkan och kanske är det ett skäl att också svika Svenska kyrkan.

Biskopen skriver också: "Reinkarnationstron betyder också att den kristna tron ges en ny tolkning jämfört med det traditionella synd- och förlåtelseparadigmet. Domen över det enda jordiska livets misstag ersätts av en tro på själens eviga gemenskap med Gud ..."

Därefter försöker sig biskopen på att tolka Bibeln för att finna stöd för reinkarnationen. Det gör han som F-n läser Bibeln. Hans huvudargument är att Jesus inte sagt emot! Därför får man anta att Jesus accepterat utgångspunkten. Det är rent ut sagt dumt.
Innan denna eländiga debattartikel tar slut summerar biskopen med att "tron på reinkarnation får omfattande teologiska följdverkningar. " Tror jag det. Som en följd av denba tro frågar sig biskopen om man kan kommunicera med den som vilar hos Gud, det vill säga de döda.

Nu försöker biskopen säkert försvara sig genom att säga att han personligen inte tror på reinkarnation. Han har bara redovisat.  Men det blir nog svårt att göra trovärdigt eftersom 25% av Svenska kyrkans medlemmar är öppna för denna tro. Därför menar han på fullt allvar att denna nya lära med själens återfödelse, tron på ödet, healing och astrologi är en utmaning för kyrkan. Det tycker jag inte.

Denna artikel borde aldrig ha skrivits,  annat än möjligen som mot reinkarnation, och heller aldrig publicerats.

Just när jag ska lägga ut denna blogg ser jag att biskoparna R Persenius och M Modéus gått i svaromål. Det hedrar dem,  men är det då så att biskoparna kommit i strid med sig själva? Hur kan de då bestå? Om biskop Wadensjö är seriös borde han då inte avkragas? Göteborgs domkapitel har nyligen avkragat några präster utan att de ens var anmälda därför att de lett gudstjänster inom Missionsprovinsen. Men är inte biskop Wadensjös debattartikel snäppet värre?

Veckan efter Jul

De flesta svenskar vet förmodligen varför vi firar jul. Det är för att Jesus föddes. Men inte alla är införstådda med syftet, varför han föddes. "Så älskade Gud världen att han utgav sin ende Son ..." eller som Paulus skriver i Rom 8:3 "... det lagen inte kunde gjorde Gud då han sände sin Son för att ta itu med synden." Här har vi skälen. Gud antog mänsklig gestalt utan att upphöra att vara Gud för att besegra och övervinna synden. Jesus skulle bli ett syndoffer, avsätta syndens herre och själv bli Herren. Men så läser vi:

1. Lärjungarna visade bort dem

a)      Sammanhanget visar att lärjungarna diskuterade vem av dem som är störst och i texten efteråt frågar den rike mannen vad han ska göra för att få evigt liv, 10:17-27. Vår text står mitt emellan dessa två berättelser. Lärjungarna hade en annan förståelse av världen än Jesus. De menade att barnen var religiöst omyndiga. De hade inte en tanke på vad vi kallar den nya födelsen. Inte ens rådsherren Nikodemus förstod talet om den nya födelsen.

b)      Om vi hade samma förståelse av tron som lärjungarna skulle också vi hindra människor från att komma till Jesus. Kanske genom att hjälpa dem vidare på fel väg. Vi skulle inte kunna visa på honom som är "Vägen, Sanningen och Livet." Vi skulle vilseleda, inte bara barn utan de många.  

c)      Men när föräldrarna kommer med sina barn blir Herren Jesus glad. Gud bryr sig om de små. Han var sänd till "hela folket" och dess upprättelse, också de små, oansenliga, socialt utsatta, flyktingar på väg och så vidare. Alla är välkomna till Jesus, Då är också vi, församlingen, föräldrar, faddrar och mor- eller farföräldrarna, skyldiga att bry oss om de små. Vi ska ta med våra barn, barnbarn och alla vi möter till Jesus, göra dem till lärjungar och lära dem att tro.

2. Guds rike tillhör sådana som de

a)      Här gäller det att läsa rätt. Det står inte att barn tillhör Guds rike, utan att Guds rike tillhör barnen. Vägen till Gud är enkelriktad. Det är Han som kommer till oss.

b)      Guds rike är förvisso till för alla men ingen kan ta sig det och inte alla tar emot det.  Några förklarar bort Jesu person, andra uppfattar Jesus som ett hot och ytterligare andra är rädda för att deras synd ska avslöjas. Därför förblir Guds rike fördolt för dem. Luther lär ha sagt att ”precis som världen vänder upp och ner på Guds ting, så vänder Gud upp och ner på världens ting.” När vi talar om vem som är störst eller om hur vi ska erövra Guds rike, ställer Jesus fram barnen som exempel. Han tar emot dem och välsignar dem. Alla erbjuds Guds gåva, den nya födelsen. Ingen är för liten, svag, syndig eller oansenlig.

c)      Nu är vi, genom tron på Herren Jesus, Guds barn. Det betyder att vi inte längre står emot honom. Vi förklarar inte bort Herren Jesus, känner oss inte hotade och blir inte rädda.  Vi har lagt ner diskussionen om vem som är störst eftersom vi vet att vi är syndare. I stället har vi lärt oss att lita på Gud. Och med åren har vi kunnat erfara Guds rikes välsignelser när vi vandrar i trons lydnad med honom.

3. Han välsignade dem

a)      Gud gör igen vad han gjorde i begynnelsen. När människan skapades välsignade Gud människan genom Ordet och nu sker det igen. Vi gick vilse men Gud sände sin Son och välsignade oss på nytt. Välsignelsen kommer från Gud och innehåller allt gott, materiellt och andligt. Den aronitiska välsignelsen har tre led, omsorg, nåd och frid.

b)      Den första välsignelsen mäts ofta som jordisk framgång, men den andra består i att ärva Guds rike. Jesus Kristus sonar vår synd och skuld, vi blir försonade med Gud och föds på nytt genom tron på honom. Dessutom; när vi tas upp i Guds hushåll blir vi rättmätiga arvingar.

c)      Att vara Guds barn innebär att vara delaktig av all välsignelse. ”Välsignad är vår Herre Jesus Kristus som har välsignat oss med all den himmelska världens andliga välsignelse …” (Ef 1:3). Välsignelsen är knuten till Herren Jesus. Den apostoliska välsignelsen lyder därför: ”Vår Herres Jesu Kristi nåd, Guds kärlek och den helige Andes gemenskap vare med er alla” (2 Kor 13:13).

Open Doors

Det är lördagmorgon och Kari och jag ska strax bege oss iväg till Skåne, till Jacob och Maria. Det gör att det inte blir någon längre blogg idag.

Ingen har väl missat att det idag är martyrernas dag?! Ännu en viktig dag i den korsets skugga som faller över Jesu födelsedag. Det bästa jag kan göra nu är att tipsa om organisationen broder Andrew startade för 60 år sedan; Open Doors. Jag ger dig länken dit om du inte redan har den och hoppas du tar några minuter. Läs gärna någon av bloggarna och be en bön för dem som lider under förföljelsen.

Du kommer dit genom att klicka här,  på Open Doors.

Juldagen

Det är berättelsetider. Sagor, myter och legender florerar i juletider, mer eller mindre romantiserade. Då är det angeläget att stryka under att kristen tro bygger på en historisk händelse, en händelse som skedde i samband med den första skattskrivningen. Herdarna låg ute och vaktade sin hjord när Ängeln talade till dem och de begav sig till Betlehem. I Joh 1:1-14 använder sig evangelisten av ordet logos. Det betyder förvisso ”ord”, men också ”princip”, ”standard” och ”logik”. Det användes inom filosofin till exempel av Herakleitos för att beskriva mänsklig kunskap och universums inneboende ordning. Ibland spekulerades om ”logos” var en levande varelse, ett universums besjälade kraft.

1. I begynnelsen var Ordet

a) I begynnelsen var Ordet. Redan innan tidens början och världen skapades fanns Ordet. Jesus föddes i evigheten och lever i evigheten. Och Ordet var hos Gud. I evigheten lever han tillsammans med sin Fader. Och Ordet var Gud. Jesus är född och inte skapad. Så låter det i Kyrkans bekännelse.
b)      Juldagens evangelium är innehållsrikt, men dolt för de många. Det går att lära känna Gud just genom att lyssna till Ordet, Rom 10:17.

c)      Det finns inget annat sätt att lära känna Gud är genom det skrivna Ordet. Det är sant att Gud är större än Skriften och kan verka utanför den. Men vi är inte svärmare utan hänvisade till historiska händelser berättade i Skriften.

2. Det sanna ljuset skulle komma in i världen

a)      Ordet vart kött och tog sin boning ibland oss. Han föddes som människa till människors frälsning. Gud kunde inte överge inte sin skapelse utan sände sin Son. Rom 8:3: Det som var omöjligt för lagen det gjorde Gud genom att sända sin egen Son som syndoffer. Så planterades det nya livet. Han är den andre Adam men misslyckas inte som den förste utan lever helt i enlighet med Faderns vilja. Och som fullkomlig kunde han övervinna synden och avsätta syndens herre.

b)      Men hans egna inte tog emot honom. Redan här faller korsets skugga över hans liv. Det fanns inte rum för honom i härbärget. Tyvärr är det fortfarande så. Han är fördold för dem som inte tar emot honom. Några menar att han ”bara” är människa, andra uppfattar honom som ett hot och ytterligare några är rädda för att bli avslöjade med sin synd.

c)      Han har efter sin uppståndelse från de döda i yttre mening lämnat oss och är tillbaka hos sin Fader, men i inre mening är han fortfarande ibland oss. Han är fortfarande logos, närvarande genom evangeliets ord och sakramenten. Han är verksam ibland oss, och alla som lyssnar till Ordet kallas.

3. Åt dem som tog emot gav han rätten att bli Guds barn

a)      Det går att ta emot, att omfamna Jesus i sitt hjärta. De som tar emot honom blir själva Guds barn. De blir söner i Sonen och tas upp i Guds hushåll.

b)      Det är en bra början att bli och vara hans lärjunge. Som lärjungar får vi lära oss att be, lyssna till Guds Ord och ta de stapplande stegen i hans efterföljd. Människor som följer Jesus, lyssnar, lär och lyder, får sina liv förvandlade.

c)      När det heter att vi får rätt tänker Johannes på den romerska lagstiftningen, patria potestas som säger att den som adopteras får samma rättigheter som de biologiska barnen.

God Jul

Det sägs ofta att Gamla Testamentet är så förskräckligt med alla våldsamheter och krig. Inte sällan används det som ett argument mot det faktum att Skiften är helig och inspirerad av Gud. Hur kan Gud vara inblandad i incest, mord och avgudadyrkan? I Skriften kan vi läsa om alla möjliga hemskheter, om ett folk som ständigt är hotat, förs bort i fångenskap eller tvingas på flykt. Hur kommer det sig att Skriften innehåller så mycket ont? Svaret är enkelt; Därför att det är så verkligheten ser ut!

730 år före Kristus, när profeten Jesaja verkade, hotade assyrierna folket i Israel. Och det dröjde inte länge förrän de invaderade Israel och hundratusentals människor fördes bort i fångenskap. I detta elände ljöd profetens ord:

Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus, ja, över dem som vandrar i dödsskuggans land skall ett ljus skina klart. (1917 års översättning)

I Bibel 2000 heter det att de "ser ett stort ljus". Tempusformen är ändrad till presens. I det hebreiska språket finns strängt taget inga tempusformer alls. Ordens tempus ska förstås av sitt sammanhang och så är det så enligt judarna att det som har skett, sker och sker igen.

Den stora förändringen förklaras med att:

ett barn bli oss fött, en son blir oss given, och på hans skuldror skall herradömet vila, och hans namn skall vara: Underbar i råd, Väldig Gud, evig Fader, Fridsfurste. Så skall herradömet bli stort och friden utan ände

Julevangeliet har till en början ingenting att göra med romantiska stämningar. Berättelsen om Jesu Kristi födelse är torr och krass verklighet. Den är väl förankrad i historien. Det var en lång, besvärlig och påtvingad resa. Hur många av oss skulle vilja färdas 30 mil på en åsna, med en trolovad som är i nionde månaden - för att få betala skatt?

Hans födelse är en liten händelse på jorden - men en stor och avgörande händelse i himmelen! På hans skuldror skall herradömet vila! Det började med att den andra personen i gudomen blev människa utan att för den skull upphöra att vara den andra personen i gudomen. Hans livsuppgift kulminerade i korsfästelsen, begravningen och uppståndelsen från de döda. Det var ett försoningsverk för "hela folket", det vill säga för alla människor. Där lades grunden för det kommande Guds rike. Där tändes Ljuset som blev vårt hopp. Och nu sprider sig Ljuset i mörkret för att sedan en dag lysa upp hela Universum.

Dig, o himmelske Fader, vare evigt lov och pris,

för att Du så älskade världen, att Du utgav din enfödde Son

och lät honom födas och bliva vår broder.

För att vi skulle leva, har Du låtit det eviga livet komma ibland oss.

För att vi skulle upplysas, har Du låtit själva ljuset nedstiga i vårt mörker.

För att vi skulle bliva Dina barn, har Du gjort Din Son till ett ringa människobarn.

, Gud vilken underbar vishet och nåd har Du icke brukat för att frälsa mig.

Jag tillbeder Dig ödmjukt vid Din Sons krubba.

Tag emot mitt ringa tack och lov.

För Jesu Kristi skull. 

Amen.

(Thomas a Kempis)

  

Julförberedelse

Idag såg jag något jag aldrig tänkt på tidigare. Vad var det första som hände Jesus när han föddes? Jo, han skrevs in i skattelängden tillsammans med alla andra människor i ”hela världen”. Så blev Han en av oss.  

Du låter jublet stiga,

Du gör glädjen stor.

De gläds inför dig

som man gläds vid skörden,

som man jublar när bytet fördelas

Gud blir människa utan att upphöra att vara Gud.

Den höge Guden kommer i ringhet. 

Den Osårbare antar mänsklig natur i vilken Han kan lida. 

Kraften kläder sig i svaghet. 

Den oskyldige låter sig förnedras och sedan dömas till döden. 

Den odödlige går i döden med oss.

Genom sin mänsklighet kan Han lida och dö med oss och genom sin gudomlighet kan Han väckas till evigt liv.

Det var för oss Han predikade och undervisade. Han lyfte av oss bördorna, stillade vår hunger och helade våra själar. Han vittnade om kroppens förvandling och födde oss på nytt till ett levande hopp.

Det är en Gud som älskar oss.

Det är en Gud som tror på oss.

Det är en Gud som hoppas på oss.

Julnatten lär oss att Gud blir en av oss. Han skrivs in i skattelängden för att senare betala mänsklighetens samlade skuld genom att naglas fast på korset. Han är för dig utgiven, hans blod för dig utgjutet. Genom tron på Honom bli du värdig. 

Skattlängden förvandlades till vad Johannes kallar för Livets bok. I den skrivs våra namn, våra barns namn

När nu detta har fött dig på nytt till ett levande hopp, var då inte missmodig. Tänk på att Gud har kommit till dig. Tänk på vad Han gjort för dig och om änglarna sjunger och jublar hur mycket mer bör då inte vi sjunga och jubla. 

Att forma en gemenskap

I går var jag på en helt nyligen formad liten gemenskap om åtta personer. Det gick till så att det först bjöds på kvällsmat. Vi samtalade om det varma vädret, om flykten från Syrien, om olika bibelöversättningar och en del annat. Efter cirka 30 minuter samlades vi runt soffbordet. Ståendes i en cirkel sjöng vi lovsånger till vår Gud, tackade och bad för varandra och vår stad.

I den här gruppen finns några nya som inte är vana bibelläsare så vi läser helt enkelt Bibeln, närmare bestämt Evangelium enligt Markus. Förra gången började vi från början och vi hann läsa ungefär halva kapitlet. I går fortsatte vi och hann en bit in på kapitel två. Vi läser ett stycke och sedan reflekterar vi, ställer frågor, delar erfarenheter och det hela blir väldigt uppbyggligt eftersom alla har något att bidra med. Och vad underbart att få läsa Evangelium, - det handlar om Guds Son, syndernas förlåtelse, frestelser, kallelsen, befrielsen från onda makter, upprättelse och helanden. Det känns som att Gud fullkomligt sköljer över oss med sitt goda.

Det var andra gången vi träffades och denna andra gång var en ny deltagare med till stor glädje. Nu börjar vi få verklig nytta av åren med modellen Cellkyrkan. Vi vet till exempel hur viktigt det är att redan från början sätta den kultur vi vill ska råda. Vill vi att Jesus ska vara i centrum så låt honom vara det från början. Det tar tre, fyra träffar innan gruppen har satt sig. Även om vi inte i denna lilla gemenskap hunnit tala om det kommer vi att träffa de andra smågrupperna sista fredagen i januari. Dynamiken mellan den lilla och den större gemenskapen är en nyckel. Tack vare den större gemenskapen då de små kommer samman förblir relationerna över tid. Det gör också att det bli lättare för den lilla gemenskapen att "dö och uppstå". Den lilla gemenskapen har en begränsad livstid. Allt detta bör vara klart innan nya gemenskaper formas.

Vill du dela liv med andra? En gång i veckan mötas över tid? Vill du se gemenskapen växa, mogna och bära frukt? Gör då så att

1. Du bjuder in dem som du tror kan dela denna längtan.
2. Tala öppet om att ha Jesus i centrum.
3. Våga vara ärlig mot dig själv och dina vänner.
4. Be för andra under några veckor, besök eller bjud dem till er träff.
5. Lär dig att förstå och dela med andra Guds plan för just er.
6.Relatera till en, helig, allmännelig och apostolisk kyrka.
7. Gör er beredda på att fler vill vara med.
8.Tänk storsamlingar en gång var

En av de viktigaste utmaningarna är att uthålligt be och arbeta för växt, mognad och frukt. Var väldigt försiktig med att låta redan troende med annan kultur att ansluta sig till denna typ av gemenskap.Att forma gemenskap kräver "ett hjärta och en själ".

Nya sätt att vara kyrka

Ledningen inom Svenska kyrkan, nationellt och lokalt, behöver hitta nya sätt att vara kyrka. De gamla modellerna med frikyrka och folkkyrka räcker inte längre till. Det finns många kristna som lever i gemenskaper på olika sätt utan att tillhöra vare sig någon frikyrka eller folkkyrka. Detta är också vad som hände i England för mer än 20 år sedan. Överallt växte det uppå nya gemenskaper som inte hörde hemma i något av de kristna samfunden. Det tvingade de anglikanska biskoparna att tänka över sin syn på kyrkan. Resultatet blev att de återupptäckte en, helig, allmännelig och apostoliska kyrka och "tvingades" erkänna dessa nya gemenskaper som "riktiga" kristna. Nu 20 år senare verkar detsamma ske i Sverige. Men vi har inte former för det. Allt som inte kan placeras inom frikyrkan eller folkkyrkan betraktas som sekteriskt. Men tänk om det inte är sekter utan äkta kristna husgemenskaper?

I somras skickade kyrkoherden Leif Nordlander in motionen "Nya sätt att vara kyrka" till kyrkomötet och, inte minst genom bistånd från vår Växjö-biskop, gick den igenom vid kyrkomötets andra session i november. Till motionen hörde också att Svenska kyrkan skulle tillsätta någon att leda projektet under två år och nu har det skett. Kyrkoherden i Romelanda Björn Gusmark tillträder tjänsten 1 februari. Till tjänsten hör bland annat att inventera läget i Sverige.

Men redan nu finns en hemsida. Du hittar den genom att klicka här. Där finns också en film som närmare presenterar "Nya sätt att vara kyrka". Jag förstår att hemsidan kommit till i nära samarbete med EFS som bildar nya församlingar där de kan.

Här öppnas med andra ord en dörr. Här ges en möjlighet att i förlängningen bilda nya församlingar. Det heter nämligen i devisen att "Nya sätt att vara kyrka" är kopplad till den befintliga kyrkan men har för avsikt att fullt ut vara kyrka. Hur det går med den saken återstår att se. Det är som vi vet vanligt att man i politiska sammanhang löser utmaningar genom att tillsätta arbetsgrupper av olika slag. Dessa får sedan hålla på, kortare eller längre tid. Vad som händer sedan är inte alltid givet. Många gånger är detta ett sätt att tillintetgöra goda ambitioner. Nu ska vi inte tro så om Svenska kyrkan. Det hör också till saken att när inte minst POSK drev sammanslagningarna av samfälligheter och församlingar till pastorat var argumentet att administrationen skulle centraliseras för att församlingarna skulle slippa den. I stället skulle de kunna ägna kraft till det andliga. Jag är ganska säker på att det var en felbedömning därför att församlingarna fråntogs sitt självbestämmande och sin kreativitet. Om detta var medvetet eller inte lär vi aldrig få veta, men låt säga att man menade vad man sade. Det skulle innebära att man framöver vill stödja utvecklingen av "Nya sätt att vara kyrka". Den som lever får se, men nu är projektet hur som helst igång,

Innan beslutet togs i kyrkomötet skickade jag en liknande motion till stiftsfullmäktige i Växjö. Vi hade sammanträde i slutet av november och då lämnades motionen över till stiftsstyrelsen för beredelse till nästa stiftsfullmäktige i maj 2016.

Det ska bli spännande att följa utvecklingen. Jag ska försöka att göra det så nära det går.

Nya glödpunkter!

2013 gav biskopen Biörn Fjärstedt ut boken Brev om hopp i en uppbruten tid. Det var i den jag första gången mötte uttrycket glödpunkter. Jag skrev en blogg om boken som du kan läsa genom att klicka här.

I nr 47/2015 av Kyrka & Folk läser jag att sagde biskop hållit föredrag när Kyrklig samling kring bibeln och bekännelsen höll möte i början av november. Då hade biskopen talat om glödhögen i Joh 21 där den Uppståndne väntade på sina trötta lärjungar. Där fanns både fisk och bröd. Där fanns Herren själv och lärjungarna fick nytt mod.

Ledaren i Kyrka & Folk fick rubriken Glödpunkter. Du kan läsa ledaren här.

Ledaren liknar den gamla Svenska kyrkan vid en nerbrunnen kyrka. Jag minns hur jag själv tänkte tanken den gången Katarina kyrka brann 1990.

Katarina kyrka glöder

Men som ledarskribenten Bengt Birgersson skriver: "en glödhög kan också vara början till något nytt." Han skriver vidare om hur reformatorerna en såg till att genomglödga kyrkan i vårt land men hur det nu pågår ett politiskt medvetet släckningsarbete. Ändå finns fortfarande trogna präster som utför en glödande pastoral gärning. Sedan påminner han om att det finns en lång rad organisationer och rörelser som alla visserligen befinner sig utanför Svenska kyrkans välsignelse men som fungerar som glödpunkter. Han exemplifierar med Kyrklig samling, Kyrkliga förbundet, BV, aKF, EFS  och Missionsprovinsen. Det finns givetvis än flera och i ett ekumeniskt perspektiv ännu flera.

Det är uppenbart att det nu formas och formaliseras en mängd nya gemenskaper och det är enligt min mening alldeles nödvändigt. Det bästa vore om ledningen inom Svenska kyrkan kunde rätta sig efter verkligheten, både nationellt och lokalt. Men jag är inte helt övertygad om att det räcker. Livet organiseras inte uppifrån genom aldrig så demokratiska beslut utan det växer nerifrån. Den kristna gemenskapen är ett resultat av den helige Ande. När Ordet förkunnas och tas emot av människor förvandlas de och förvandlade människor hittar varandra. Men de behöver få rätt att själva planera, bestämma och organisera. Tyvärr har ledningen inom Svenska kyrkan medvetet motverkat detta i hundratals år. Det ingår i dess teologi,  dess syn på församlingen. Och den synen måste nu ändras. Vi får hoppas att det blir möjligt.

Birgersson avslutar ledaren i Kyrka & Folk med följande ord:

Att samla så många som möjligt av dessa rörelser, där det ännu glöder,  för att vi i vårt land tända en ny eld till nya glödpunkter, är en helig kallelse. Att samla alla som vill stå med arbetet att förverkliga art. IV  i Confessio Augustana ... Är det Kyrklig samlings kallelse att göra detta - kanske i samråd med Kyrkliga Förbundet? Eller vem? Vedträn brinner bättre tillsammans än var för sig.

Till och med de annars konservativa vill se nya glödpunkter, det vill säga nya gemenskaper, koinonior och församlingar. Om nu praktiskt taget alla inser,  ber och arbetar för förändringar är det märkligt, obegripligt och oförsvarligt om inte ledningen inom Svenska kyrkan,  nationellt och lokalt, gör detsamma.

Jo, ledningen förstår nog, men vill den förändra? Kan den? Jag återkommer i morgon i saken.

400 nya församlingar i Sverige!

Som jag berättade i förra bloggen är det några artiklar som fångat mitt intresse under den senaste veckan och idag tillkom ytterligare en. Jag berättar gärna. Den första av tre är reportaget av en nyligen gjord undersökning av docenten i kyrkohistoria Torbjörn Aronsson. Artikeln var inför i Världen idag 7 december 2015.  Han har undersökt hur den världsvida nykarismatiska rörelsen tagits emot i Sverige. I artikeln redovisas tre resultat.

Det första resultatet är att det handlar om mer än 400 nya församlingar i Sverige. Aronsson har endast undersökt församlingar med eget organisationsnummer. Det finns åtskilliga som inte är registrerade. Det betyder att siffran 400 är en underdrift snarare än överdrift. Av dessa 400 är 210 registrerade efter år 2005.

Min spontana reflektion är; hur definieras en församling? Det går att göra på olika sätt,  åtminstone sju olika sätt. Samtidigt är undersökningen klar på så sätt att de 400 eller 210 har organisationsnummer.

Det andra är att dessa församlingar är ekumeniska. Det handlar om församlingar sprungna ur den så kallade "third wave", till exempel Vineyard. Och de så kallade "trosförsamlingarna". De är 32 för närvarande. Vidare om församlingar som tillhör den så kallade "apostoliska rörelsen". Aronsson säger träffande:

Skillnader i teologi och spiritualitet är i dag större inom samfunden än mellan dem.

Detta är så mitt i prick. Jag är för den rena läran och menar att den är viktig,  men inser också att kärleken till den Treenige Guden är än viktigare.

Det tredje resultatet är som sagt att det skett en acceleration efter år 2005. 210 nya församlingar efter år 2005 betyder två nya per månad!!! Jag tror inte att takten kommer att minska. Nu ställs frågan; men säger inte all kyrklig statistik att antalet "besökare" minskar? Jo, förvisso, men en del av förklaringen är att folk lämnar de etablerade kyrkorna och samfunden för att i stället bilda nya församlingar. Det följer internationellt mönster. Och dessa nya församlingar, som växer så det knakar,  finns inte med i statistiken. Det är ju bara de etablerade som för statistik!

Slutsats? En slutsats är att evangeliet fortfarande är gångbart. En annan att de nya församlingarna utvecklar ekumeniken och en tredje slutsats är att också gamla församlingar utmanas.

Det hör till saken att av de 210 nya församlingarna är ungefär 150 migrantförsamlingar. Globaliseringen har uppenbarligen nått Sverige.  Aronsson ville undersöka hur den världsvida väckelsen landat i Sverige och jag måste säga att jag gläder mig över resultaten. I morgon blir det mer om alla de gemenskaper som inte finns med bland resultaten.

Så går också denna kväll

I kväll har jag haft Bibelförklaring. Det är alltid lika underbart att få ägna en timme åt några bibelverser. I kväll gjorde vi avslutningen på den första av Romarbrevets fyra huvuddelar, den om Guds vrede och rättfärdighet, i vårt fall 4:23-25. Gång efter annan fick vi slå fast själva kerygmat att Jesus

• utlämnades för våra synders skull
• uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull

och att han är vår Herre.

Detta är själva budskapet. Kyrkan och församlingen ska vittna, förkunna och undervisa om just detta. Inte om annat. Här finns orsaken till att urskiljning är absolut nödvändig i vår tid. Här finns orsaken till kritik av Svenska kyrkans ledning. Om det så handlar om HBTQ, klimatfrågor eller arbetsmiljö ska den kristne se det i ljuset av Jesu herravälde. Tänk att det enkla ska vara så svårt.

Nu dröjer det tyvärr till 19 januari innan vi fortsätter in i den andra huvuddelen av Romarbrevet, kapitel 5-8. Å andra sidan får vi fira vår Herres födelsedag under tiden, inte bara en dag utan under fler veckor.

När kvällens Bibelförklaring var över begärde en broder ordet i ett annat ämne. Han hade hört att Värnamo koinonia skulle fira ett (1) år den 10 januari. Han ville ha information och föranmäla sin önskan att bli upptagen. Naturligtvis fick han och därmed också övriga närvarande besked. Det ska verkligen bli intressant att följa koinonians utveckling.

Behovet av kristna gemenskaper är och kommer fortsatt att vara stort. I en förvirrad och rotlös tid behöver vi varandra.

Just nu är det två artiklar som talar starkt till mig. Jag ska återberätta dem i de två nästkommande bloggarna. Den första var publicerad för någon vecka sedan i Världen idag. Det var ett reportage om en undersökning gjord av doktorn och forskaren Torbjörn Aronsson. Där fick jag veta att det bildats hundratals nya kristna gemenskaper i Sverige under de senaste tio åren, det vill säga efter 2005! Jag häpnar, men återkommer sannolikt i morgon.

Den andra artikeln är från Kyrka & Folk och handlar också om kristna gemenskaper. Artikeln utgår från biskop Biörns tankar om "glödpunkter". Biskopen har tidigare gett ut en bok i ämnet och håller tydligen föredrag med den som bakgrund. Jag återkommer också till den.

Efter Bibelförklaringen fick jag en burk med "Årets sill" av en broder. Det är sill inlagd i citron och basilika. Jag tror jag provar den strax. Så går också denna kväll.

Folkets kyrka

Det går med goda skäl att hävda att Svenska kyrkan har blivit folkets kyrka. Det finns säkert många förtroendevalda som tycker det är bra, men här gäller det att se upp. Det är illa att kyrkan glider från Kristus till folket, illa att kristen tro blir civilreligion ... illa för folket!

Förra veckan berättade jag om miniserien i Kyrkans tidning om Sverige och sekulariseringen, se bloggen från 4 december. Denna vecka kom del 2 under rubriken "Kyrkans ideal är också folkets". Först vill jag säga att jag verkligen har uppskattat de båda artiklarna. De har förankrats i verkligheten till skillnad från mycket annat skönprat. Också denna gång är det tre erkända personer som tillfrågats i ämnet.

Den första är Bi Puranen som är forskare på Institutet för framtidsstudier och generalsekreterare för World Values Survey. Hon vet att svenska barn och unga fått lära sig att tänka självständigt också i förhållande till religion. Hon vet att människor går mindre i kyrkan nu än tidigare,  men att de ändå tar ansvar för varandra och bryr sig om varandra lika mycket nu som förr. Det ligger i den mänskliga naturen så att säga. Slutsatsen är att kyrkan inte gör någon skillnad. Med denna insikt kan hon därför säga:

Kyrkans grundläggande värderingar,  människokärlek och icke-våld, är grundläggande i samhället också. Behovet av symboler är stort,  liksom behovet av att livets högtidsstunder bekräftas. Så om kyrkan är öppen för de allt starkare frihetliga normerna kan kyrkan fortsätta att ha en roll.

Behöver jag kommentera detta? Signalen är väl hur tydlig som helst. Det hon säger är självklart,  men inte specifikt kristet.

Den andre att uttala sig är professorn i religionssociologi Anders Bäckström. Han hävdar att vi nu befinner oss i ett läge där politikerna måste väga värden som yttrandefrihet och religionsfrihet mot varandra. Ett skäl är insikten att religiositeten inte kommer att försvinna. Människor kommer alltid vara i behov av existentiella och andliga verktyg för pedagogik och vård i skolor, sjuk- och äldreomsorg och fängelser. Det är samma insikt som Puranen meddelar.  Samhörigheten mellan människor, mellan folk och kyrka ger en "mjuk identitet", som kommer att fortsätta ha betydelse. Dessutom finns en företeelse som kallas "vicarious religion", ställföreträdande religion. Jag citerar:

I lutherska länder delegerar stora befolkningsgrupper den religiösa aspekten av sina liv till kyrkan. De tror på att kyrkan kan handha den, lite som ett försäkringsbolag. Den här sortens underströmmar kan bli synliga till exempel vid kriser i samhället eller i livet ...

Så är det säkert - ur folkets perspektiv. Men är det kyrkans perspektiv?  Ja och nej. Det är Svenska kyrkans perspektiv, men inte Kristi kyrkas perspektiv. I artikeln står också att läsa att gamla (sic! min anm.) begrepp som nåd, förlåtelse, uppståndelse tunnas ut. Men, så kommer det paradoxala, att individer som inte bekänner sig till kristen tro, förväntar sig att kyrkan, läs Svenska kyrkan,  står upp för kristen tro. Svenska kyrkan är ju deras ställföreträdare! Svenska kyrkan måste därför

• förvalta (den kristna) tron
• människovärdet (kristen människosyn)
• tala tröst (evangelium) till svaga grupper

Orden inom parentes är mina tolkningar. Har jag rätt eller menas något annat? Jag vet inte, men som jag förstår det; om Svenska kyrkan inte lever upp till sin egen tro förlorar den sin ställföreträdande roll.

Den tredje personen är vår egen biskop Modéus som slår fast att vi "på många sätt är ett kristet samhälle". Han tycks mig beklaga att ordet kristen kommit att få betydelsen "att bekänna sig till kristen tro". Det är bättre om vi kunde få tillbaka den gamla definitionen "att vara en god samhällsmedborgare". Biskopen säger vidare:

Intresset för etablerad religion avtar, men inte för kristen tro. Kyrkan bär skarpa värden: barmhärtighet, kärlek, försoning,  förlåtelse - de är saltet och det centrala budskapet. Värdena delas av många och beskrivs ofta som allmänna ...

Avslutningsvis uppmuntrar biskopen oss att våga tro på väckelse om kyrkan kan vara "både öppen och tydlig".

Det finns skäl fortsätta samtalet om kyrkans sekularisering och anpassning därför att någonstans utefter vägen riskerar kyrkan att förlora uppdraget att förkunna synd och nåd, frälsning genom tron på Jesus Kristus. Rubriken i Kyrkans tidning var: "Kyrkans ideal är också folkets", men det kan väl inte vara detsamma som att "Folkets ideal är också kyrkans". De båda artiklarna med intervjuer av sex framträdande personer i ämnet ger det intrycket.

Kärleken till Gud binder oss samman

En gemenskap går inte att organisera ovanifrån. Den uppstår av något eller några skäl och kan bara tas emot som en gåva. När väl det har skett går den naturligtvis att organisera utan att för den skull bli en organisation. Människor är alltid på väg någonstans och det är upp till var och en att bestämma vart. Jag är övertygad om att människor som lärt känna Jesus också vill leva i gemenskap med andra. Tyvärr finns inte den traditionen i svensk kristenhet annat än som gudstjänst- eller föreningsverksamhet. Hur många tänker ta vara på och utveckla gemenskapen? Jag bara undrar.

När det gäller att organisera en andlig gemenskap som är tänkt att bestå mer än några år gäller det att vara överens från början, att "sätta visionen" så enskilda vet vad som förväntas eller hur de kan bidra, komma till sin rätt och växa till sin inre människa. Även om Gud själv sköter det senare, det som kallas helgelsen, behöver individen veta vad hon måste rikta in sig på och vad hon måste säga nej till.

Det ovan sagda är vad jag förstår helt avgörande för att gemenskapen inte ska stå eller falla med någon eller några enskilda individer. Det är som med den lokala församlingen och dess gudstjänst; präster och andra anställda kommer och går, men församlingen ska bestå över tid.

Prästen Anders Piltz fick mig att tänka igenom varför det är viktigt för varje gemenskap, som inte ska bli sekterisk och som vill bestå över tid, med ett erkännande. Det är viktigt med beskydd, tillsyn och korrigering. När vi levde med Cellkyrkan lärde jag mig snart att "systemet" måste vara starkare än individerna, att cellen är viktigare än enskilda personer samtidigt som det är till för att skänka trygghet till och hjälpa den enskilde. För mig är det nödvändigt liksom det alltid varit att hålla fast vid en, helig, allmännelig och apostolisk kyrka och dess ordningar. En gemenskap är aldrig sin egen källa. Den är en del av något större.

Värnamo koinonia har ännu inte blivit erkänd men har förutsättningar för att bli det över tid. Kanske är det så att ett sådant erkännande måste få ta tid. Inte bara därför att andra är oförstående eller allmänt tröga utan därför att gemenskapen ska prövas.

När sedan allt är på plats blir visionen i sig korrigerande. Den blir ett riktmärke och ett stöd, skriver syster Sofie i sin bok Vilket himla liv. Bröder och systrar behöver ofta påminnas om vad som håller dem samman särskilt när det ska tas gemensamma beslut. Syster Sofie skriver:

Genom att vara överens om visionen och ställa sig i dess tjänst bygger man upp enheten, vare sig man lagar mat,  diskar, klipper gräsmattan, firar liturgi, skriver böcker,  sköter ekonomin, predikar reträtter eller har själavård. Och det fantastiska är att det är när man är med och bygger upp kommuniteten som man bygger upp sig själv. 

Längre ner läser jag:

Enligt världens logik bygger vi upp oss själva på bekostnad av andra. Det gäller att komma först och vinna. Men i Guds rike bygger vi upp oss själva genom att infogas i en kropp.  Vars och ens gåvor blir allas gåvor. Vars och ens frukter blir allas frukter.

Gemenskapen bygger på kärlek till varandra. Aposteln Johannes påminner oss om att vår gemenskap består i att vi älskar Gud och varandra. Om inte kärleken binder oss samman kan vi inte bestå över tid.

Ett hjärta och en själ

Syster Sofies bok Vilket himla liv  framstår alltmer som ett måste för oss som vill erfara koinonia, det vill säga gemenskap. Tillsammans med biskop Fredriks avhandling öppnar den vägen till ett nytt sätt att organisera sitt liv för kristtrogna i trångmål.

Förra veckan berättade jag om syster Sofies betoning av kallelsen och i den här bloggen börjar jag berätta om nödvändigheten av en gemensam vision. Inledningsvis vill jag påminna om tidigare bloggar i ämnet, klicka här, (Jag har skrivit ett antal bloggar i ämnet) och samtidigt peka på en av folkkyrkans absoluta svagheter. Ungkyrkorörelsen började med en gemensam vision att nå ut till hela den svenska befolkningen med syndernas förlåtelse. Så kunde det ropas av hjärtans lust inom folkkyrkan. Men det var mer än 100 år sedan. Sedan dess har andra tagit över. Den nya tiden saknar visionen. Visionen bäddar bara för besvikelser, sägs det. Den postmoderna människan tror inte på helhetslösningar, säger en annan. Nä, det stämmer, men individen tror inte heller på gemenskapen. Och vad värre är erfar inte heller gemenskapen. Och kan därför inte heller förstå den än mindre ha någon vision för den.

Om inte regissören och alla skådespelare är överens om vad det är man vill förmedla med pjäsen blir resultatet haltande, skriver syster Sofie och fortsätter: "Den här principen om en övergripande vision och vars ens gåvor gäller inte bara för en teaterensemble,  utan för allt kommunitetsliv. Man måste vara mycket tydlig med vad man vill, så att rätt gåvor tas tillvara i rätt syfte".

Efter att jag själv har bett för, studerat och levt med små gemenskaper ett par decennier har jag inte svårt att förstå syster Sofie. Hennes påstående är förmodligen ännu en pusselbit i försöken att förstå varför Cellkyrkan som modell knappast kan fungera i samspelet med etablerade kyrkor och samfund. Visionen delas inte. Men jag tror vi kan hitta en lösning. Den lösningen är att, i vårt fall, låta Värnamo koinonia vara autonom, äga självmakt. Och just det passar inte vare sig frikyrkan eller folkkyrkan. På den punkten behövs radikala förändringar inom fri- eller folkkyrka.

Men utmaningen kvarstår för den autonoma gemenskapen. Den behöver en övergripande vision, inga oklara regler. Det räcker inte med att trivas ihop, inte mer än ett år eller två. En gemenskap med oklara mål bär inte i längden. Kan du och jag, i individualismens tid,  bära på en gemensam kallelse? Det tror jag.

Den mest kända klosterregeln, Benedictus regel från 500-talet, är lika hållbar idag som på den tiden. Den ligger till grund för de flesta regler i dag. Den handlar om att dra sig undan världen för att i bön, askes och arbete söka Gud och den kommande tidsåldern. En annan känd regel är kyrkofadern Augustinus regel från 400-talet. I den heter det att visionen är att bygga en gemenskap. Denna regel har haft stor betydelse vid reformationer då målet varit att återskapa en kyrka i förbund med evangeliet, frigjord från den världsliga makt som styrde utifrån och korrumperade inifrån. Syster Sofie skriver:

Den första paragrafen i Augustinus regel lyder: "För det första: Ni har samlats till en gemenskap för att leva i enhet. Och ni skall ha ett hjärta och en själ i Gud. Ingen må kalla något för sitt eget, utan allt skall vara gemensam egendom. Prorn skall dela ut mat och kläder åt var och en,  men inte lika mycket åt alla,  eftersom ni inte är lika starka,  utan efter vars och ens behov. Det står ju skrivet i Apostlagärningarna att de hade allting gemensamt,  och att man delade ut så att var och en fick vad han behövde.

Värnamo koinonia är förvisso ingen fri- eller folkkyrka, inget kloster och ingen kommunitet. Den är bara tills vidare ett knappt 30-tal personer som önskar en gemenskap värd namnet. Men det där med ett hjärta och en själ gäller inte bara kloster och kommuniteter utan alla kristna gemenskaper.

... en fortsättning

Andreas Holmberg skrev en kommentar till förra bloggen. Han hänvisade till en "profetia" av Ingemar Hedenius publicerad 1971. Jag läste den nyss och den verkar nu ha fullbordats. Det ligger inte i mitt intresse att svärta ner Svenska kyrkan utan att väcka dess intressenter. Det är förvånande hur blinda och tysta kyrkobesökarna är. Kan de verkligen inte skilja mellan kristen tro och den förskjutning till civilreligion som har skett under de senaste decennierna? Förmodligen inte.

Som jag nämnde i förra bloggen har fyra "experter" fått utrymme i Kyrkans Tidning och kommenterat sekulariseringen i Sverige och Svenska kyrkan.  Statsvetaren Magnus Hagevi står bakom följande text:

Den största förändringen hittills är dock kyrkans medialisering,  säger han. Färre gudstjänst besök gör att kyrkan kan påverka färre direkt. I stället för att bli helt marginaliserade talar kyrkorna indirekt, de debatterar samhällsfrågorna i medierna. Men då måste man också anpassa sig till mediernas logik: man skapar intresse för frågorna genom konflikt och vinkling.

Den här utvecklingen har vi redan sett och mönstret går igen i dominerande europeiska kyrkor. De accepterar inte att bli marginaliserade företeelser. I stället blir de aktiva i debatten och i politiska frågor. Men det ger kyrkann en annan roll än som enande kraft som alla kan ty sig till. 

Jo, nog känner vi till att inte minst Svenska kyrkan numera är betydligt mer intresserad av att uttala sig i miljö- och klimatfrågor än av frälsningsfrågor. Problemet med detta är, som jag ser det, tvåfaldigt. Dels sker en förskjutning som många aldrig förstår och dels går det knappast att protestera. För vem vill vara emot kyrkans samhällsengagemang? När vi dessutom lever i en tid då kristet liv betraktas som något för mindre vetande eller svaga människor är det klart att det blir tyst. Men jag fortsätter att förundras över att inga kloka eller starkare människor protesterar. Finns det inga sådana inom Svenska kyrkan? Det är klart det gör. Men kanske bidrar den fjärde och i artikeln sista personen, religionspsykologen Cecilia Melder, till förklaringen. Som de andra förstår hon  att Svenska kyrkan sekulariserats, att kyrkan tappat bort den meningsbärande berättelsen om Jesus. Och så säger hon:

Och har vi inte verktyg att hantera de existentiella frågorna påverkar det hälsoläget. En lägre grad av existentiell hälsa kan bland annat kopplas till högre blodtryck,  fler depressioner och fler psykiatriska diagnoser.

Detta känner vi också alltför väl igen, vi som arbetar i en dålig miljö. Sekulariseringen genomsyrar såväl inom som utom Svenska kyrkan, - om det alls går att skilja mellan innanför och utanför.

I vår postmoderna tid vill individen själv plocka ihop sin livsåskådning men den blir sällan eller aldrig meningsskapande. Individen tvingas hela tiden tolka och nytolka vad som händer i hennes liv varje gång man möter nya svårigheter. Individen kommer aldrig att kunna matcha etablerade religioners mångtusenåriga livserfarenheter. När Cecilia Melder konstaterat detta vill hon ge Svenska kyrkan en ny liten möjlighet. Hon säger:

Kyrkan kan fortfarande ta ledartröjan om den väljet att göra en medveten, professionell satsning.

Det vill jag gärna tro och arbeta för. Men först måste vi nog byta ut hela ledningen och sedan byta system. Det vore gott att få se en fortsättning på hennes optimism.

Sverige och sekulariseringen ...

I torsdags kom i vanlig ordning Kyrkans Tidning. Där fanns en text som får mig att häpna. Inte så mycket på grund av innehållet som på grund av att den publicerades. Den sägs ingå i en serie om "Sverige och sekulariseringen" och är skriven av Kristoffer Morén. Har jag missat tidigare artiklar eller är detta den första? Jag vet inte. I denna artikel kommer fyra initierade till tals. Den förste är professorn David Thurfjell. Han med boken Det gudlösa folket.

Thurfjell säger:

I dag ligger kyrkans budskap ofta i linje med samhällets: bejaka din egen drivkraft,  hitta din egen röst,  bli den du vill vara och älska dig själv och unna dig att slappna av. Det är ganska långt ifrån att bära sitt kors, dö bort från sig själv och förtrösta på nåden,  som i äldre fromhetstraditioner.

Thurfjell menar att innehållet,  det vi kallar arvet, redan har förskingrats. Bara ramarna ör kvar. Med ramarna tror jag han inte bara tänker på Kyrkoordningen utan likan mycket på Bibeln,  bekännelsen och liturgin. Han antyder att sådant som omvändelse,  tro och ande slocknat. Han säger:

Stora förändringar kan ske utan att de yttre ramarna förändras, så om ramarna nu är på väg att falla då är det som de inramade redan borta.

Nu verkar artikelförfattaren fatta och frågar: Men vad blir kvar av kyrkans budskap? Thurfjell tvekar inte:

Individualismen. Jesus som Guds son, nåden, den objektiva försoningsläran, det har man ju redan övergivit, delvis. Man har inte kvar det objektiva synsättet i alla fall ... Namnskick, jul- och påskfirande, tankestrukturer hämtade kristendomen och moraliska uppfattningar kommer att leva kvar länge,  länge,  även om de kanske inte identifieras som kristna.

Som sagt är jag inte överraskad. Det som överraskar är att jag läser Kyrkans Tidning. Särskilt träffande är detta med ramarna. Vi håller fasaden uppe. Vi döper, konfirmerar ocj viger, men allt färre förstår meningen med det. Det viktiga är ramarna, blommorna, kläderna, festen efteråt och så vidare. När de sedan en dag faller spelar det mindre roll. Det fanns ju ändå inget innehåll.  Men det är fler som uttalar sig i artikeln och det i samma riktning. Näste man är teologen som utbildat präster inom Svenska kyrkan men nu lämnat den kristna bekännelsen, Eskil Franck. Han säger:

Kyrkan har förändrats,  så det är svårt att i dag säga vad som är skillnaden mellan det kristna och det sekulariserade. 

Han tror att kyrkan kommer att spela en allt mindre roll och bli allt mer av ett trevligt inslag i samhället,  som bidrar till omsorg om människor och inte minst till kulturell förgyllning i form av musik, kyrkobyggnader och kyrkogårdar. Nu reagerar artikelförfattaren igen och ftågar: Ett salt som mist sin sälta? Franck svarar:

Det kan ju vara så, på det sättet att kyrkan inte presenterar ett tydligt religiöst budskap i dag. ... Kyrkan måste fundera över vad som är dess unika erbjudande? Vill man ens erbjuda något unikt? 

Francks fråga är uppriktig. I ett postmodern samhälle tycks kyrkan vara mån om att anpassa sig, att spela med. I ett sådant samhälle får individen bestämma själv. Men, menar Franck, det var inte bättre förr.

Samhället upprätthöll ett kristet system med maktmetoder och lagstiftning,  men inget säger att medborgarna för den skull präglades av bättre moraliska värderingar än i dag.

Jag stannar där och hämtar andan. Fortsättning följer i morgon. 

Varför strider vi inte längre för evangelium?

Klockan är snart 8 pm. Jag har nyss kommit från Bibelförklaringen och skriver bara kort. Jag vill gärna läsa lite i s Sofies bok förutom se Aktuellt förstås innan kvällen är slut.

Ikväll har jag gått igenom Rom 4 om än inte hela och det blir bara tydligare och tydligare att vi som är kristna behöver tänka nytt. Vi behöver ny-orientera oss. Det håller inte att administrera, lägga schema, idka den ena verksamheten efter den andra om vi samtidigt underlåter det allra viktigaste.

Kapitel 4 anses av flera forskare som tämligen ointressant och därför onödigt. Paulus fördjupar och förtydligar hur Abraham blev rättfärdig. Han knyter an till samtidens diskussioner och de anses inte relevanta för oss hednakristna. Jag tror det är att grovt ta miste.

Paulus väljer Abraham av flera principiella skäl. Först och främst talar han till judar och hävdar i v 1 att de är barn till Abraham. Jes 51:1f är två nyckelversar i sammanhanget. Abraham framställs spm klippan ur vilken de alla är uthuggna. Sedan påminner Paulus om att Abraham trodde Gud och därför förklarades rättfärdig. Samtidenn, också de första jude-kristna, visste att Abraham förklarats rättfärdig på grund av gärningar, se Jak 2:21. Paulus var knappast emot detta, men menade att tron är grunden eller källan till gärningarna. Detta var viktigt av två skäl.  För det första därför att Abraham förklarades rättfärdig innan han omskars. Han var som en hedning. För det andra; om Abraham förklarades rättfärdig innan lagen var given, innan laggärningar var möjliga och innan han var omskuren då kan också hedningarna rättfärdiggöras på samma sätt. Det betyder för det tredje att Abraham är vår stamfader, både judars och hedningars. Så skriver Paulus också i Galaterbrevet 3.

För det fjärde knyts löftena om Guds rike till Abrahams tro. Löftena är inte knutna till lagen utan till evangeliet. Därmed gället löftena oss alla som tror och vandrar som Abraham. Löftena ges till oss inte på grund av förtjänst utan på grund av att Gud vill ge dem till oss.

Den riktiga utmaningen för oss idag är att Paulus pendlar mellan två verkligheter, en inre och en yttre. Den inre består i att Gud omskär våra hjärtan och den yttre i goda gärningar. De båda hör samman. Det räcker inte med en yttre verklighet, inte ens med omskärelse. I vår tid finns många döpta och konfirmerade, men är hjärtat omskuret? Vi kan vara duktiga kyrkobesökare, flitiga i kören, idoga på sammanträden eller i någon av våra många verksamheter, men inget av detta är förtjänstfullt i vår relation till Gud. Det duger inte som grundval för den kristna församlingen.

Varför strider vi inte längre för evangelium?