Den lokala visionen, del 2

Den här helgen handlar om livet efter döden och Kyrkan har en del att säga om det. Men som jag skrivit tidigare är livet före döden minst lika utmanande. Visst är det så att Jesus förkunnade att Guds rike är här? Han talade om det som vore det det allra största evangelium. Han undervisade sina lärjungar med hjälp av liknelser,  tecken och under. Han gav sig själv till dem och de fortsatte senare vad Jesus påbörjat.

När jag fördjupat mig i Paulus och hans mission har jag lagt märke till hur han löser det ena problemet efter det andra med hjälp av det eskatologiska perspektivet. Gud själv är närvarande och verksam även om fulländningen inte kan äga rum så länge synder härskar. Här råder fattigdom, sorg, hunger och törst, men Jesus lovar salighet.

• Saliga är de fattiga ... dem tillhör himmelriket
• Saliga är de som sörjer ... de ska bli tröstade
• Saliga är de som hungra och törstar ... de ska bli mättade

Med anledning av Allhelgonahelgen publicerar Kyrkans Tidning artikeln "Drömmen om Guds rike". För mig, inte bara för mig, kommer artikeln lägligt. Biskop Martin Modéus säger: Det Jesus uttrycker enligt evangelierna är en viktig dubbelhet, Guds rike byggs här och nu men det ska också komma: "Här och nu, men ännu inte". Eller ännu bättre lite längre ner i artikeln: "Visionen (obs ordvalet,  min anm.) om Guds rike är en direkt gåva från Jesus till människan. Den är den bärande visionen i Jesu förkunnelse. För oss är den en energiskapare som ger oss hopp och tillit". Jag kunde inte sagt det bättre själv.

Nu är jag inte helt säker på de slutsatser tidningen eller biskopen drar därför att infallsvinkeln på artiklen är den politiska utopin. Det är den politiska utopin som är orsaken till vår tids visionslöshet. Efter propagandan om det tredje riket eller för all del det svenska folkhemmet vågar ingen ingen ha några visioner.  Det är till och med så att visioner och visionärer ät farliga. Jag förstår.

För 20 år sedan möttes en grupp filosofer för att samtala. De var rörande överens om visionernas nödvändighet. Artikeln, skriven av Elisabet Sandberg, konstaterar att teologerna inte var intresserade, men att det finns undantag. Hon skriverom Jurgen Moltmann som har eskatolgin som utgångspunkt för sin teologi.

Sedan ställs den riktigt intressanta frågan: Men hur omsätts teologin om den yttersta tiden i församlingslivet? Hon låter kyrkoherden i Broby-Emmislövs församling Anders O Johansson bidra. Han berättar om det goda diakonala arbete som görs där sedan länge men det riktigt intressanta är kyrkoherdens svar: "Vi försöker att vara förankrade i Jesu undervisning och för honom var Guds rike viktigt att berätta om. I hela vårt församlingsliv finns visionen (obs ordvalet, min anm.) om Guds rike som en underström".

I artikeln citeras också teologen Jayne Svenungsson när hon säger: "Oavsett statistik ska kyrkan fortsätta att tjäna visionen (obs ordvalet, min anm.).

Jag är glad för denna artikel och tänker återigen på Paulus och de andra apostlarna som levde i, av och för den himmelska visionen. Tänk bara på talet om Kristi kropp, Guds hushåll eller Guds tempelbyggnad, eskatologiska bilder som talar om här och nu men ännu
inte. Även om Guds rike inte fulländas förrän synden är borta är det vår kallelse och vårt uppdrag att förkunna och leva saligheten här och nu. Den blir synlig i de nära relationerna och de goda gärningarna.  Fortsättning följer. Vi behöver visionen.

25 veckor

Idag har distriktssköterskan varit här och lagt om såren.  Jag vet inte för vilken gång i ordningen. Hon kommer varannan dag. Uppdraget är att besegra multiresistenta bakterier.

Det är idag 25 veckor sedan olyckan i Nepal ägde rum, det vill säga nästan ett halvår,  så jag tänkte bara uppdatera er lite om läget.

Jag kallades till Universtetssjukhuset i Linköping för en kontroll.  Det ingår tydligen i rutinerna för oss som har brutit nacken. Läkaren mumlade något om att det var många skruvar och ville försäkra sig om att de sitter fast ordentligt så nu är jag kallad till ny magnetkamera undersökning den 13 november här i Värnamo och därtill ska jag göra en så kallad provokativ röntgen. Det förra betyder att man körs in i en trång tunnel för cirka 30 minuter. Då ska man helst inte lida av klaustrofobi. Det är tredje gången jag gör detta. De är noggranna inom sjukvården. Den senare röntgen som jag inte gjort tidigare innebär att jag ska röra på huvudet på ett sådant sätt att de kan slå fast att skruvarna sitter som de ska.

Runt om vänster öga fick jag tre frakturer som ska läkas naturligt.  Det verkar som om det har skett. Ingen har frågat efter dem och nu känner jag bara lite stramhet när jag kniper med ögat.  Det syns inget utanpå. Bra.

Skadan i vänster armveck har läkt bra. Se bilden som Kari har tagit idag. Här har bakterierna besegrats och kvar blir bara ett ärr. Jag måste säga att det är fantastiskt att ett öppet sår, stort som en handflata, växer igen av sig självt.

Tyvärr har jag också sår på vänster överarm med elaka bakterier. Och någon bild på detta vill ni inte se. Det är dessa som vi nu kämpar mot och hur lång tid det tar att besegra dem är det ingen som vet. Jag ska på återbesök 26 november och då hoppas jag att det läkt färdigt. Men ärligt talat vet jag inte vad jag ska tro även om det tydligt går åt rätt håll. Det visar sig.

Jag är sjukskriven november månad ut, men inser att det blir förlängning. När såret är besegrat är det nämligen tid att ta itu med benbrotten. Som det är nu går jag med armen i mitella. Vänster överarm är bruten på två ställen och nerven som förbinder huvud och hand är skadad.  I bästa fall läker nerven naturligt men benbrotten måste opereras, vad jag förstår. Kanske kan det bli innan jul? Ovanpå det lär det väl bli en eller ett par månaders sjukskrivning ytterligare.

Men jag är ändå mycket tacksam. Det kunde varit värre. Som det är nu kan jag be och läsa mycket. Jag kan i lugn och ro göra mina rehabiliteringsövningar tre gånger om dagen och dagligen promenera 20 minuter för att stärka nackmusklerna.

Kari hjälper mig med allt jag behöver hjälp med och det betyder så oerhört mycket att hon står ut i prövningen. Utan henne skulle det inte gå men eftersom hon kan vara hemma mycket mår jag bra. Det med andra ord inget som helst fel på min inre människa. Jag kan tacka Gud varje dag och om än sittandes gå på cellmöten, lovsjunga och undervisa. I kväll ska jag till Mariakyrkan och tala med katekumenerna om Bibelns tillkomst och betydelse. Får man det när man är sjukskriven? Försök hindra mig om du vill. 

Den lokala visionen, del 1

I ett antal bloggar under september månad skrev jag om visioners vara eller icke vara. Bland annat citerade jag från Ordspråksboken 29:18 där kung Salomo delar med sig av sin vishet i det han skriver att utan vision blir folket tygellöst. Det står lite olika i olika översättningar. I en engelsk översättning står det "Without vision ...". Jag slog upp i Karl XII:s översättning och där står det att utan vision "förskingras folket". Min erfarenhet säger detsamma.  Utan vision far folket illa därför att visionen ger visshet, trygghet och visar vägen.

Nu har ordet emellertid ofta använts felaktigt och därför förlorat sin mening för många. Vi behöver därför återerövra visionen. När Paulus försvarar sig inför kung Agrippa i Apg 26:19 säger han att han inte blev "olydig den himmelska synen". I den engelska översättningen heter det "the heavenly vision". Visionen har att göra med himmelen. I visionen får vi veta vad Gud vill göra med oss människor på jorden. Visionen är Guds.

Varje människa lever i en vision. Per definition betyder det att varje människa lever i, av och för något, medvetet eller omedvetet. Det gäller att veta vad eller vem vi lever för. Det ger våra liv en inriktning.

En kristen människa lever i, av och för Herren Jesus och det är mer konkret än vi först förstår. Att leva i Kristus är grunden för vår vardag. Gud har inlemmat oss i Jesus Kristus. Här använder Nya Testamentet många olika bilder. Vi är barn i Guds hushåll, Kristi medarvingar, medborgare i Guds rike eller levande stenar i hans tempelbygge. För mig står dessa bilder för verkligheter och de påverkar och formar min vardag. Jag lever i, av och för Honom.

Men ingen är en isolerad ö. Vi hör samman som lemmar i en och samma kropp. Den lokala visionen måste vara att i gemenskap leva det himmelska livet redan här på jorden. Det är också så vi måste läsa Paulus för att han ska bli begriplig. Paulus levde i, av och för den himmelska visionen och det kan också vi göra.

Det fanns en tid då jag var ängslig för att en sådan förståelse skulle göra mig överandlig, men Gud har gett oss ett korrelat och det är inkarnationen. Allt det där andliga ska förkroppsligas och det är just det som är visionen. Den lokala visionen är därmed given.

I någon kommande blogg ska jag fundera vidare på hur den lokala visionen kan beskrivas och mer hur vi kan arbeta för den. Men redan nu vill jag ha med att den kristna gemenskapen måste vara

• En (ekumenisk)
• Helig (självständig)
• Allmännelig (inklusive)
• Apostolisk (biblisk)

för sådan den himmelska visionen är bör också den lokala vara.

Församlingsbegreppet

Berth Löndahl har skrivit inte mindre än sex motioner till årets kyrkomöte. Tillsammans med Leif Nordlander föreslog han kyrkomötet att göra en översyn av församlingsbegreppet, se O 2014:13 genom att klicka här. Efter beslutet om strukturförändringarna är det mer än av nöden. Det tror jag utskottet förstår.  Ändå föreslås avslag på motionen. Varför? Därför att det skulle innebära en utvärdering av förra årets beslut och det för för tidigt med en sådan. Så kan det vara men än värre är att det då skulle visa sig att beslutet var förhastat och det går ju inte. Förhastat - varför då? Därför att Kyrkoordningen säger i Inledningen till avd 2:

Svenska kyrkan framträder lokalt som en församling.  Denna är den primära enheten inom kyrkan.  Församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission.

Genom förra årets beslut fråntogs emellertid församlingen mycket av detta då hela ansvaret lyftes upp en nivå och lades på pastoratet. Församlingar slogs samman till en större enhet, pastoratet med en gemensam kyrkoherde. I Malmö blev effekten att alla församlingar slogs samma under en kyrkoherde, i Växjö och andra städer likaså. Det betyder i praktiken att församlingarna inte längre är den primära enheten utan pastoratet. Där sitter kyrkorådet, kyrkoherden (i nämnd ordning), där firas huvudgudstjänsten och där finns alla pengarna. Men församlingen då? Än så länge firas en hel del gudstjänster där, den grundläggande uppgiften ska förläggas där, men tjänstemännen (läs prästerna och andra anställda) kommer från pastoratet. Kort sagt är församlingen knappast en församling längre, åtminstone inte i den gamla meningen.

Utskottet vill uppenbarligen inte ta i saken. I stället resonerar man kring begreppet församling och då blir det plötsligt spännande. Begreppet församling kan förstås på olika sätt, nämligen teologiskt, territoriellt eller sociologiskt. Här öppnar, tycker jag, utskottet en dörr. Utskottet påminner om att det territoriella begreppet inte ska spelas ut mot det sociologiska. Det behövs, stryker man under, gemenskaper inom församlingen eller numera inom pastoratet. Jag menar att det är alldeles nödvändigt och uppmuntransvärt att snarast bilda nya gemenskaper, koinonior eller husförsamlingar. Kärt barn har många namn. Dessa ska vara oberoende av byggnader, tjänstemän, religiösa programverksamheter, politik och pengar. De ska vara mera som det var på Bibelns tid. Så är det inom de flesta andra folkkyrkor och kanske har den tiden nu kommit till Svenska kyrkan. Vad jag förstår finns sedan tidigare stiftskyrkor, föreningar och kommuniteter av olika slag. Statskyrkosystemet håller helt tydligt på att fallera och politikerna lär inte vara dem som kommer att lösa problemet åt "församlingarna". De kristtrogna måste själva göra det.

Härmed finns inte längre någon anledning att beklaga utvecklingen inom Svenska kyrkan. Se i stället eländet som en utmaning. När de kristna gemenskaperna återuppstår kan de säkerligen ha delvis nytta också av sådant kyrkomötet åstadkommer även om det blir avslag också på denna goda motion.

Vigselrätt

Betänkande G 2014:05 handlar om vigselrätten. Du hittar det genom att klicka här.  Det är Berth Löndahl som i en motion har föreslagit att kyrkomötet ska verka för att endast civilrättslig vigsel ska äga juridisk giltighet och att Svenska kyrkan ska avstå vigselrätten, men naturligtvis fortsätta att undervisa om och välsigna ingångna äktenskap. Detta är den vanliga ordningen i ett internationellt perspektiv. På så sätt kan en sekulär stat som den svenska lagstifta som den vill och kyrkan hålla fast vid Guds ordning. Det tycker jag är ett utmärkt förslag som säkert kommer att vinna gehör med tiden om än inte detta år. Vi får väl göra som brukligt i politiska sammanhang lägga den motionen varje år tills den går igenom. 

I den här saken går Evangeliska Frikyrkan (EFK) före. EFK beslutade att samfundet i sin helhet avstår från vigselrätten. Vag jag förstår hindrar det inte att enskilda pastorer ansöker om vigselrätt. Det gör man hos Kammarkollegiet, en rätt som vi präster inte har. Däremot har vi rätten att skicka tillbaka förordnandet även om också den förhindras oss av Svenska kyrkan. Här ligger Svenska kyrkan hopplöst efter i utvecklingen. Det kan vi tacka statskyrkokramarna för.

Betänkandet säger sig hålla fast vid traditionen, men kära bloggläsare förstår väl att det handlar om Kyrkans lära och om att åtskilja stat och kyrka. Nu läste jag emellertid i betänkandet att staten inte bryr sig om läran utan att samfunden själva får stå för den. Som exempel nämns Romers-katolska kyrkan vars präster har vigselrätt. Men tillåt mig tvivla på att samfunden själva får svara för innehållet, än mindre enskilda präster. Jag tvivlar på fyra punkter och drar en slutsats. Paragrafen i Äktenskapsbalken lyder sin helhet:

De två som ingår äktenskap med varandra blir makar.

1) Detta är väl ändå mer än en ram? Är det inte en definition, en lära om än i ogenomtänkt ofullkomlighet?
2) Kammarkollegiet kräver naturligtvis att de med vigselförordnanden följer lagen och bestämmelserna. Ingen får väl viga samman fler än två till exempel
3) Dåvarande ärkebiskopen uttalade att vi med anpassningen till statens beslut "utvidgar vår syn på äktenskapet".
4) Kyrkomötet lovade att prästerna fortsättningsvis skulle få hålla sig med olika synsätt på äktenskapet. Vad är det för kyrka förresten som håller sig med olika synsätt på en sådan central och viktig fråga som äktenskapet? Nåja, Svenska kyrkan inte fast vid det heller utan svek sitt löfte nästan per omgående.

De som vill hålla fast vid Bibelns och Bekännelsens syn på äktenskapet blir idag inte prästvigda. Min slutsats blir densamma som Berth Löndahls.

Odöpta 18-åringar

Nästa betänkande jag studerat handlar om dop och kyrkotillhörighet. Som du kanske minns beslutade kyrkomötet 1996, inför skiljandet mellan stat och kyrka, att medlem blir man fortsättningsvis genom dopet. Så bestämdes att de barn som inte var döpta skulle få dispens till sin 18-års dag, det vill säga fram till i år, 2014. Det betyder att vi nu har massor av 18-åringar som måste bestämma sig för om de vill vara kvar i Svenska kyrkan. De ska då döpas eller antecknas som medlemmar "i avvaktan på dop".

Om någon av föräldrarna tillhör Svenska kyrkan antecknas deras barn som medlemmar "i avvaktan på dop" till de själva måste bestämma sig för om de vill förbli i Svenska kyrkan. Frågan om dop och kyrkotillhörighet borde vara brännande.

När jag funderar vidare blir jag lite ledsen. Det som har hänt är att dopet kopplats samman med kyrkotillhörighet,  - inte i första hand med tro på Jesus. Varje kristen vet att när en människa omvänder sig och tas emot av Gud ska hon också döpas. Svenska kyrkan borde ivrigt bedriva mission i Sverige. Tyvärr finns inga sådana tecken.  Bara prat om sjunkande medlemssiffror och ekonomi. Ungefär som om vi vill döpa människor för att komma åt deras pengar. Det skulle i sådana fall vara djupt ovärdigt.

Det finns ännu en märklig tanke. När någon fyller 18 år kan de be att få stå kvar som medlemmar "i avvaktan på dop". I praktiken kan man, om jag förstår saken rätt, vara medlem i Svenska kyrkan resten av livet utan dop, men "i avvaktan på dop". Men har man då inte satt beslutet från 1996 ur spel? Det behövs inget dop. Men vi får deras pengar. Alla nöjda? Alla glada?

Går 18-åringar verkligen på det här? Kanske. I skrivande stund vet jag inte om de odöpta har tillgång till vigsel och begravning, men det förmodar jag.  De betalar ju. Däremot har de som odöpta inte tillgång till nattvardsbordet ellet till konfirmation. Men hur det blir i framtiden får nog vara osagt. I år finns det en motion som föreslår att odöpta ska få tillträde till nattvardsbordet. Vi har ju ett öppet nattvardsbord och genom resonemanget om "i avvaktan på dop" kan man tänka sig att det halkar än hit och än dit.

Dag Sandahl undrar i en motion om inte kyrkomötet kunde ta tag i problematiken, men av betänkandet G 2014:03, som di hittar genom att klicka här, framgår att det inte behövs. Kyrkomötet föreslås tycka att sådana pastorala frågor får lösas lokalt. Eftersom jag inte vet hur det fungerar ens i mitt eget pastorat, saken har aldrig diskuterats eller informerats om veterligen,  har jag nu tagit reda på det.

Värnamo pastorat skickar ut ett grattis brev med en bakelse på till dem som ska fylla 18 år. Där står att bland många val är det nu dags att välja Svenska kyrkan. Sedan följer en presentation under rubriken "Vad gör Svenska kyrkan?". Här beskrivs vår rika verksamhet, särskilt den sociala. På slutet erbjuds dop. Men inte ett ord om att det handlar om den allmänneliga kyrkans tro på Jesus. Inte heller ett ord om att vi nu står i färd med att stryka dem ur medlemsregistret. Det är klart jag blir betänksam.

Israel/Palestina konflikten

Nu håller jag på med att sätta mig in i de betänkanden kyrkomötet arbetat fram under den första sessionen. Det kan synas meningslöst men det  finns några frågor som intresserar mig. En sådan fråga är Svenska kyrkans ställningstagande för Palestina och mot Israel. Det senare förnekas självklart. Det finns det några motioner i ämnet som lett fram till ett betänkande och i detta betänkande förklaras Svenska kyrkans (politiska) ställningstagande.  Ställninstagandet bygget på mänskliga rättigheter och på internationell rätt.  Därför ska Svenska kyrkan verka för den svagare parten och för en tvåstatslösning.

Jag är medveten om att det inte är helt enkelt att förstå hur det har blivit som det blivit och att historien alltid tolkas. Till stor del beror det på att mycket blev fel från början. Så här såg gränserna ut före kriget 1967. Israel består då av det vita eller ljust gula fältet. Från Medelhavet till Västbanken är det mellan 1-2 mil.

Jag inte låta bli att minnas, medveten om att jag hoppar över dryga tio år. 1959 började Israel ta vatten ur floden Jordan för att kunna odla marken. I och med det fick arabstaterna skäl att hota med ännu ett krig. 1967 blev hoten överhängande. Över hela arabvärlden hölls massiva demonstrationer med krav på krig. Några fredssamtal kunde inte hållas eftersom arabstaterna inte erkände Israel som suverän stat. En egyptisk överbefälhavare förklarade öppet att Egypten stod klart för ett krig. Läget var så allvarligt att Israel ansåg det bättre att förekomma än förekommas. Den 5 juni 1967 anföll Israels armé Egypten, inte utan framgång. Egypten samlade ihop sig till motattack och fick sällskap av Syrien och Jordanien. Gazaremsan hörde då till Egypten. Västbanken och östra Jerusalem hörde till Jordanien. Den del av Golanhöjderna som gränsade mot Genesarets sjö hörde till Syrien. Hopplösa gränser med andra ord särskilt när landet är hotat. Nu anföll dessa tre länder den unga, av FN erkända, suveräna staten Israel och de fick stöd av Irak, Saudiarabien,  Kuwait och Algeriet, sammanlagt sju länder! Palestina existerande inte alls.

Kriget slutar med att Israel tar Gaza, som Egypten inte sedan ville ha tillbaka,  Västbanken,  som Jordanien inte ville ha tillbaka och östra Jerusalem som annekteras. Där kunde konflikten varit över. Men det stora problemet blev istället flyktingarna som arabstaterna inte heller ville ha. Raber hade tidigare förskjutits ur Israel och judar ur arabländerna. Nu var de oönskade och blev grogrund för fortsättningen.

Idag verkar man för flyktingarnas rättigheter. De ska ha en egen stat. Den ska kallas Palestina. Israel uppfattar detta som ännu ett sätt för arabstaterna att vinna terräng. Israel tror att Hamas, som vill döda alla judar, utgör en förtrupp till fortsättningen.

Mot den bakgrunden ska vi läsa motioner och betänkanden. Det ska bli spännande att höra
diskussionen i kyrkomötet och se beslutet även om Svenska kyrkan redan i sak fattat beslut. Den som vill läsa Svenska kyrkans samtliga betänkanden genom att klicka här. Svenska kyrkans övergripande position hittar du i betänkandet EU 2014:02.

Palestinsk teologi?

Svenska kyrkans Teologiska kommitté skrev dokumentet Guds vägar på uppdrag av 1993 års kyrkomöte. Efter ett långt och gediget arbete lades dokumentet fram inför kyrkomötet 2001. Du kan läsa det i sin  helhet  genom att klicka här. Det är ett utmärkt dokument som klargör Svenska kyrkans relation till den judiska tron. Här sägs till exempel att det förbund Gud ingick med Abraham fortfarande är giltigt. Följaktligen har det inte ersatts av det nya förbundet. En sådan teologisk förståelse kan kännas främmande för många kristna och därför är dokumentet viktigt och bör spridas och användas i stift och församlingar. I praktiken blev det emellertid  tvärtom.  Dokumentet försvann.

År 2009 publicerades ett dokument, Kairos Palestina dokumentet, författat av palestinska biskopar. Du hittar det på en av Svenska kyrkans hemsidor som handlar om stödet till Palestina, klicka här. Dokumentet hade först gått till Kyrkornas Världsråd och översattes sedan till svenska. 2012 hamnade det av någon anledning på kyrkmötets bord. Några önskade nu ett beslut som innebar att alla ledamöter skulle ha varsitt ex och vidare att alla stiften skulle se till att medlemmarna fick kännedom om detta viktiga dokument, detta palestiniernas rop. Det visade dig på en direkt fråga från Dag Sandahl att det inte var många som hade läst det vilket borde ha varit det minsta innan ett sådant beslut togs. Problemet var att dokumentet innehåller en hel del så kallad ersättningsteologi.

Här fanns och finns med andra ord två motsägelsefulla dokument. Men vad värre är att  Svenska kyrkan gömmer det första för att sedan hyckla, det vill säga lyfta fram det andra. Kyrkomötet beslutade inte att anta palestiniernas rop, men det skulle ivrigt spridas för kännedom och studier.

Det har blivit ett mönster för Svenska kyrkan att hyckla när det närmar sig politiska överväganden. Synen på äktenskapet är ett annat exempel. Vi skulle vidga vår syn på äktenskapet, sa ärkebiskopen Wejryd, samtidigt vi naturligtvis ska respektera dem som tror som Kyrkan alltid har trott. Idag vet vi att detta var hyckleri. Det var ett politiskt beslut som Svenska kyrkan nödgades följa.

Nu står det klart igen. Beslutet att bojkotta israeliska varor och/eller att sprida de palestinska biskoparnas irrlära är politiskt. Nu lovar den nya regeringen på sin första dag erkänna "staten" Palestina. Och Svenska kyrkan skulle följa eller om vi gick före. Men eftersom Svenska kyrkan tagit ett teologiskt beslut i och med Guds vägar är det opassande att några år senare fatta ett politiskt beslut där det senare strider mot det förra.

Till årets kyrkomöte har det skrivits tre motioner innehållande sju förslag i saken, bland andra av biskop Åke Bonnier, och under den första sessionen, 23-26 september, behandlades dessa. Det hela mynnade ut i ett betänkande, ett förslag som ska diskuteras i plenum under den andra sessionen, 17-19 november. Du hittar dessa förslag här.

Det ska bli intressant att följa diskussionen fram till beslutet. De svenska biskoparna försöker nu krångla sig ur situationen genom att hävda att de två dokumenten tillhör två olika genrer, det första är teologiskt och det andra är politiskt. Dessa, menar man, ska inte blandas samman. Jag måste säga att jag tycker biskoparna är otroligt påhittiga. Innehåller inte Kairos dokumentet palestinsk teologi?

Förmodligen tvingas de svenska biskoparna backa något genom att ansluta sig till eller i vart fall påminna om det förra dokumentet, det om Guds vägar, och genom att tala för det. Då gäller det för alla oss Bibel-vänner att ta tillvara detta. Men där är vi inte än.

2 Korinthierbrevet

Under de senaste åren har jag djupstuderat, förklarat och kommenterat 2 Korinthierbrevet. Det handlar sammanlagt om 30 timmar. De 16 första timmarna finns sedan en tid tillbaka utlagda på nätet och nu finns också den skriftliga kommentaren för nedladdning. Du hittar dem genom att klicka här.

2 Korinthierbrevet är ett krävande brev och innehåller en del svårigheter både vad gäller brevets struktur men också rent innehållsligt. I förstone verkar Paulus ha skrivet brevet för att rättfärdiga sig och visst präglas brevet av ett visst självförsvar. Men när man fördjupar sig i tankegångarna, dröjer kvar i dem, kanske brottas med dem för att förstå, visar det sig att brevet snarare är skrivet för korinternas skull än för Paulus egen sak. Det är ett pastoralt brev.

Paulus är rädd för att församlingen vilseleds av de kringresande falska apostlarna. De har kritiserat Paulus person och tjänst och även haft framgång med sitt uppsåt att sidsteppa honom. Paulus är rädd för att hans arbete håller på att gå om intet. Det skulle inte främst skada Paulus utan korinterna och Guds rikes utbredande. Därför kämpar Paulus frenetiskt för att försöka ställa tillrätta den skada de falska apostlarna åstadkommit.

Det som verkligen har skakat om mig under dessa djupstudier är att en stor del av vår tids präster och pastorer påminner om de falska apostlarna. Det handlar om ”världslig” kunskap, om positioner och vältalighet. Och det handlar om andlighet utan kroppslighet, syner och uppenbarelser som inte är förankrade i något historiskt skeende.

Paulus tvingas hålla ett försvarstal i 11:1-12:10 och väljer då att ikläda sig dårens roll och att räkna upp sina umbäranden som vore de meriter. När jag stannar upp och inte bara reflekterar teologiskt över vad som sker utan anar vad det grekiska ordet asthenéia, hos oss ofta översatt med det svenska ordet ”svaghet”, faktiskt innebär kan jag röras till tårar. Redan när han första gången anlände till Korint kom han i ”svaghet”, det vill säga svårt misshandlad. Det pris som Paulus fick betala för att vara hedningarnas apostel är skrämmande högt. Kanske var martyrdöden trots allt en befrielse för honom. Vi firar hans åminnelse den 30 juni.

Det är ett brev väl värt att ägna både tid och kraft. Om du vill får du gärna ta del av det arbete jag gjort. Håll till godo.

Att göra lärjungar, del 3

Nu har jag läst den tredje boken om att göra lärjungar av Mike Breen. Den heter Leading Kingdom Movements - the "Everyman" notebook on how to change the world. Det är inga små pretentioner precis. Jag var minst sagt frågande när jag började läsa. Men när jag avslutat läsningen har jag inga problem med titeln.

Boken består av fem delar och i den första skriver Breen om de stora och omvälvande förändringar världen genomgår. I den andra berättar han om skeendet i Sheffield särskilt om den egna resan.  I den tredje delen berättar han om den inre resa Paulus fick göra. Här lägget Breen betoningen dels på hur Paulus hade det innan han kom i tjänst i Antiokia och dels på hur Paulus inrättade ett centrum för mission i Efesus.

I 2 Kor berättar Paulus om sina vedermödor. Breen förlägger de flesta av dessa till tiden innan Antiokia. Poängen är att den som ska brukas av Gud så mäktigt som Paulus måste själv vara en bruten man. När vi ska brukas i Guds rikes tjänst duger inte det egna förståndet, den egna viljan eller kraften. Från den dag den unge Saulus i sin blindhet tjänade Gud genom att hålla i mantlarna medan kollegorna stenade Stefanus till dess att han togs i bruk som lärare och profet i Antiokia har det kanske gått 15 år. Det är under dessa år han blir trakasserad och förföljd, slagen, misshandlad och hotad till livet. Under dessa år vittnar han om Herren Jesus utan större framgång. Bildas ens någon församling? Vi vet inte, men det verkar inte så. Breen menar att Paulus uteslöts ur synagogorna och att hans hustru och barn övergav honom. När det ser som mörkast ut kommer Barnabas och berättar att hedningarn börjar komma till tro i Antiokia. Han minns hur Paulus profeterat om detta i samband med sin omvändelse. Fortsättningen känner vi väl.

Icke genom någon människas styrka
eller kraft ska det ske.

När Paulus på sin tredje resa kommer till Efesus bygger han ett centrum för mission.  Han möter dagligen sina medarbetare och blivande i Tyrannus hörsal. Här skickliggör han dem under två år. Han reser inte själv med sitt arbetslag som han gjort tidigare utan sänder ut sina lärjungar ungefär som Jesus hade gjort när han skickar ut de 72. Det är dessa arbetslag som grundar församlingen i Kolosse, i Laodicea, i Filadelfia med flera platser. Men, och det är en poäng - relationen dem emellan upphör aldrig. Arbetarna inte bara sänds ut, utan de står i ständig kontakt med Paulus i Efesus. De har förmodligen sändebud, skriver brev och kommer "hem" med jämna mellanrum till det centrum Paulus förestår. Paulus gick med andra ord över till att leda en rörelse!

Nu är det lätt för mig att tänka att detta var förbehållet Paulus, men det är här utmaninen kommer in. Det handlar inte om att gå i god för en rörelse. Det handlar om att sätta en snöboll i rullning, om ringar på vattnet. Hur då? Jo, genom att göra som Jesus gjorde, det vill säga göra lärjungar som gör lärjungar som gör lärjungar som gör ...

Breen skriver att det lilla och det stora korresponderar med varandra. Den numerära tillväxten sker genom multiplikation, inte genom addition.

Jag känner igen det från Cellkyrkan. Jag tror också det är rätt sätt att tänka, men jag har också genom åren lärt känna vad som kallas motkrafter. Breen har något litet att säga om dem också, men jag får av utrymmesskäl vänta med att skriva om dem. Jag bara konstaterar avslutningsvis att böckerna jag läst är läsvärda och jag rekommenderar dem. Tack Leif N för lånet!

Israel och Palestina

Det finns vissa beslut regeringen kan fatta utan att gå igenom riksdagen.  Det kan vara frågor som rör utrikespolitiken,  EU eller utnämningspolitiken. Men det hör inte till vanligheten att man fattar beslut i utrikespolitiken utan att vara överens med oppositionen. Det första den nya regeringen gör är att lova att de ska erkänna den palestinska staten.  Det är inte underligt att världen i allmänhet och Israel i synnerhet reagerar. Den svenske folkpartiledararen Björklund kallade nyss beslutet för klantigt i Rapport.

Jag glömmer inte den diskussion som fördes i kyrkomötet då det beslutades att Svenska kyrkan ska bojkotta israeliska apelsiner trots att de ger tusentals palestinier arbete på Västbanken. Argumentet var att palestinierna arbetade för Israel och det faktum att palestinierna själva aldrig haft det så bra brydde sig inte socialdemokraterna om. Det är som bekant sossarna som leder Svenska kyrkan framåt. Och nu leder de svenska folket framåt. Ur kristen synvinkel kommer vi inte att vara nöjda med alla kommande beslut. Och beslutet att erkänna Palestina är enligt min mening mycket olyckligt.  Men sossarna säger detsamma som i kyrkomötet;  vi leder utvecklingen.

Det är ett faktum att Israel och Palestina ligger i krig med varandra. Det som nu sker är att den svenska regeringen, det vill säga sossar och miljöpartister,  38% av riksdagen, tar ställning för endera parten i pågående krig. Är det klokt att fatta ett sådant beslut utan att det är förankrat?

Talet om svensk alliansfrihet klingar falskt i mina öron.

Beslutet att negligera EU är oroväckande och illojalt.

Den svenska regeringen stödjer till min förvåning en terrorstat.

En två-statslösning är inte självklar och inte heller att en svensk minoritetsregering ska göra situationen svårare genom att försöka skynda på freds processen.

Hamas drar sig inte för att säga att alla judar är lovliga offer. Hamas har uppenbarligen använt sina egna kvinnor och barn som mänskliga sköldar. De har skjutit tusentals raketer  mot Israels befolkning.  Deras ramper har varit placerade på FN-skolor och sjukhus. Hanas ideologi överensstämmer med IS ideologi. Inte kan väl den svenska regeringen tänkas kunna erkänna islamiska staten? Varken nu eller senare.

Det hade varit klokare att vänta. Men om saken diskuterats grundligare hade beslutet kunnat bli annorlunda. 

Att göra lärjungar, del 2

Den andra M Breen-boken heter Multiplying Missional Leaders - from half-hearted volunteers to a mobilized Kingdom force. Breen fortsätter att göra lärjungar på alla nivåer. Nu handlar det om dem som leder de något större grupperna, de som omfattar 20-70 människor.  De kallades tidigare clusters eller pastorates, men har nu fått namnet Missional Communities. Inom Cellkyrkan kallades den storleken för zon (4-6 celler), vilket i sin tur var grundat på att människorna bodde inom samma geografiska område. I Värnamo släppte vi det och människorna hölls samman genom relationer i stället för geografi. Dock behöll vi beteckningen zon. I morgon tror jag vi kommer att kalla gemenskapen för koinonia. Kärt barn har många namn.

Breen börjar med att tala om ledarens karaktär och kompetens. Jag blir genast skeptisk eftersom jag tycker han lägger trycket på människan även om jag inser att människan är viktig. Ledarskapet har för övrigt alltid en framskjuten ställning i de postmoderna kyrkostrukturerna. Till min lättnad ser jag emellertid att Breen också talar om ledarens tid i öknen och om ledarens svagheter. Man ska också komma ihåg att ledaren tidigare lärt sig att leva som en lärjunge.

Halva boken handlar om ledarens person och först därefter talar Breen om metoderna.  Han anger fyra steg. I tur och ordning rekrytera, träna, sända och utvärdera. Breen har inte svårt att hitta bibliska exempel eftersom det var just så både Jesus och Paulus gjorde. Mönstret är

1. Jag gör, du tittar på
2. Jag gör, du hjälper till
3. Du gör, jag hjälper till
4. Du gör, jag tittar på

Ibland blir jag generad när jag inser hur lätt det är och ändå ska det vara så svårt att leva efter det. De fyra momenten svarar mot en av de åtta figurerna,  nämligen fyrkanten, en av de figurer lärjungarna får lära sig tolka redan från början.

I slutet av boken ger så Breen läsaren ytterligare fyra punkter att ha med sig när hen ska förmedla eller skapa en ledar-kultur. Det är visionen, värdegrunden, utvärderingen och redskapet (vehicle) som formar kulturen.  Med redskap menas här medel. På vilket sätt förmedlar du karaktär och kompetens? Det sker på olika sätt beroende på sammanhang.

Jag har självklart inte till fullo redogjort eller recenserat boken, bara försökt visa på huvuddragen. Det är ingen tvekan om att Breen vet vad han skriver om och att vi kan lära mycket av honom. I vanlig ordning,  tyvärr,  finns inte hans böcker på svenska. Inte heller känner jag till någon som försökt göra lärjungar med hjälp av  Missional communities. Men jag ber, hoppas och tror att dagen då de postmoderna kyrkomodellerna kommer också till oss snart är här.

Nu återstår en M Breen-bok av de jag har tillgång till. Den handlar om hur man leder en rörelse.  Om redan boken ovan känns långt borta hur kommer det då att kännas med nästa bok?

Att göra lärjungar, del 1

Mike Breens böcker är mycket läsvärda. Eftersom jag funderar mycket på hur Gud bygger sin församling och än mer på hur jag kan bidra, är det riktigt spännande att läsa hans böcker. Vad jag förstår är detta "att göra lärjungar" överordnat annat. Den första boken efter eller vid sidan om bibelgenomgången heter Building a Discipling Culture - how to release a missional movement by discipling people like Jesus did, stryker under och visar det. M Breen kan skriva att "if you make disciples you will get a Church - but if you start a Church you won´t neccesary get disciples". Tänkvärt.

Breen tänket sig att jag handplockar 4-10 personer som jag tror vill ta lärjungaskapet på allvar. Vi träffas ett par timmar åtminstone varannan vecka och utgår från två frågor:

1. Vad har Gud sagt till dig sedan förra gången?
2. Vad tänker du göra åt det?

Det här förutsätter naturligtvis att jag tror mig kunna höra Guds röst, något vi inom vår svensk-kyrkliga tradition behöver lära ut bättre. Sedan hjälps gruppen helt enkelt åt i det fortsatta samtalet. Det finns ett grundmönster för hur vi ska besvara fråga två. Inom vår tradition kallas det den dagliga omvändelsen det vill säga omvändelse och tro. Men Breen är mycket konkret och förklarar omvändelsen med hjälp av sex ord, omvändelsens sex beståndsdelar.  De är i tur och ordning - insikt, reflektion, samtal,  planering, beräkning och handling. Svårare än så är inte handlingsprogrammet.

Men för att åstadkomma en kultur behövs ett gemensamt språk, övning och trossteg. Jag känner väl igen helhetstänket med en genomtänkt infrastruktur,  bra material och goda ledare på alla nivåer från åren med Cellkyrkan. Och jag tror principerna är bibliska och går igen i praktiskt taget alla så kallade förnyelserörelser. Med andra ord; vi vet ganska väl hur Gud har tänkt sig det hela.

För att förmedla de grundläggande och avgörande lärdomarna,  språket skapar som bekant kultur, använder sig Breen av figurer, i boken åtta stycken. Var och en av dessa står som symboler för mönster vi kan lära. Till exempel står triangeln för relationen till Gud, de mina och andra. (Det är dessa tre relationer som gett namnet åt arbetssättet och rörelsen 3D). Det är enkelt att komma ihåg och samtalet kan sedan kretsa kring hur vi stärker relationen till Gud. När Ordet träffar mig tillämpar jag den dagliga omvändelsen enligt ovan.

Kanske invänder någon att det hela verkar mekaniskt, men så behöver det inte alls vara.  Min erfarenhet säger att Gud i all kärlek och med stort tålamod verkar så här. Visst går det att överdriva eller hantera mönstren fel. Och visst är vi bara svaga människor, men böckerna jag läst visar att Breen förstår detta. Min fråga är närmast; Var finns de som vill ta sitt lärjungaskap på allvar?  Är det möjligt att arbeta på detta sätt inom Svenska kyrkan? Jag tror det, men hur? Det får vi återkomma till.

Olle Fogelqvist

Kvällen börjar bli sen, men jag kan inte låta bli att skriva denna blogg innan jag avslutar dagen eftersom jag just har läst Olles (advokatens) lysande text till Svenska kyrkans Överklagandenämnd. Du finner texten här. För mig förefaller det närmast självklart att nämnden måste se till att avkragningen inte får verkställas för det kan väl inte bli tokigare än det redan är. Eller?

Enligt advokaten har Domkapitlet i Göteborg med biskop Per Eckerdal i spetsen begått grova rättegångsfel. För  det första är biskopen jävig eftersom han tydligen dragit in sig själv i spelet. Därmed får han alls inte närvara i sammanträdet. För det andra har inte inspelningen som ligger till grund för anklagelsen diarieförts utan biskopen har plockat ut citat som han vänt mot Olle. För  det tredje stämmer inte Olles manus (predikan var nedskriven ord för ord) med inspelningen. Olle frångick nämligen sitt manus och detta blev också orsaken till missförstånd. Men för att detta ska redas upp måste materialet finnas på Domkapitlets bord och Olle få en chans att rätta till vad dom sagts. Det går ju att jämföra inspelningen med manus. Så gjordes inte utan istället har biskopen i sin iver, med hjälp av ett löst citat, tolkat och riktat tre anklagelser mot Olle. För det fjärde har med andra ord inte ärendet utretts ordentligt. För det femte står inte påföljden avkragning i proportion ens om missförståndet kvarstår. Man avkragar inte en broder som tjänat i 36,5 år utan anmärkning på grund av ett missförstånd! De tre anklagelserna är att Olof Fogelqvist

• lär att rätt ämbetsteologi är frälsningsavgörande. 
• att han framfört detta i predikan i Gällinge. 
• och att detta varit ett angrepp på Olof Fogelqvists kommande kvinnliga kollegor. 

När jag först hörde att han avkragats på grund av dessa tre anklagelser insåg jag omedelbart att så kan inte Olle ha menat. Jag har dessutom pratat med honom per telefon och så enkelt verkar jag begripa mer än Domkapitlets jurister.

Från och med nu länkar jag till en hemsida som heter Kyrklig Dokumentation, se spalten till höger. Om du är intresserad kan du följa Domkapitlens stolligheter där. Jag är glad och stolt över motionen jag skrev till förra årets kyrkomöte;  Lägg ner Domkapitlen. Kanske kan stolligheterna åtminstone leda till en reformering av Svenska kyrkan. Undrar om jag får uppleva det under min livstid.

Visionens kärna?

Leif N och jag pratades vid häromveckan.  Det var för mig ett angeläget samtal eftersom James K som numera bor i Australien hade frågat mig om 3D-rörelsen. James hade blivit anmodad att läsa böcker av Mike Breen. Jag kände till Mike Breen men inte 3D-rörelsen. Därför slog jag Leif N en signal.

Leif har vid ett flertal tillfällen besökt Sheffield,  England för  att besöka och studera den nya
församlingen i Sheffield. Han blev så påverkad av dessa besök att han tog med sig material hem och något litet tror jag översattes till svenska. Han ville nog gärna pröva detta inom Svenska kyrkan i allmänhet och inom OAS-rörelsen i synnerhet om jag förstått saken rätt. Men detta är säkert tio år sedan och som så ofta när det gäller svensk kristenhet rann det hela ut i sanden.

M Breen flyttade sedan till USA och därifrån har hans arbetssätt skjutit fart. Det blev till en världsvid rörelse kallad 3D-rörelsen. Tyvärr kan jag inte ens efter att nu ha läst några av rörelsens böcker förstå vad förkortningen betyder. Men det handlar om en organisation som hjälper församlingar att "göra lärjungar".

Den första boken jag läst heter Covenant and Kingdom - The DNA of the Bible, en spännande bok som leder läsaren genom hela Bibeln.  När vi här hemma visar på Bibelns röda tråd pekar vi oftast på försoningen, men här pekas på att Gud ingått ett förbund med oss människor. M Breen som skrivit boken visar på detta förbunds betydelse för oss i det att han går igenom bok efter bok i Bibeln. På samma sätt gör han med temat Guds rike eller herravälde hos oss. Detta är en del i arbetet med att göra oss till lärjungar.

I inledningen av boken påpekar Breen att västerländska kristna blivit konsumenter istället för producenter,  något som om än svårligen behöver förändras. I den andra boken som jag
läst, Building a discipling culture, visar han hur det kan gå till att göra en sådan förändring.

Redan i den första boken när han sammanfattar GT ställer han upp schemat Fader - Identitet - Lydnad i sagd ordning. Vi har en god Fader med vilken vi är trygga och därför lyder. Detta hör till grunden och utgör ett livsmönster också för oss och upprepas när han sammanfattar NT. Syftet är annars att vi ska bli "lärjungar som gör lärjungar", en travestering som går tillbaka till Paulus ord i 2 Tim 2:2. Jag kommer gärna tillbaka till den bibelversen eftersom också jag tror att det hör till visionens kärna.