Det är mer än ett år sedan jag avslutade min anställning i Värnamo pastorat och Svenska kyrkan. Jag längtar inte tillbaka utan gläder mig mycket åt att kunna frilansa. Självklart också inom Svenska kyrkan även om jag nu utövar Kristi ämbete också utanför Svenska kyrkan.
Det är viktigt att också fortsättningsvis uppmuntra lekmännen, var de än finns, att formalisera sina gemenskaper. Vi behöver många fler husförsamlingar. För min del får de gärna vara ekumeniska, men jag inser samtidigt svårigheterna. Vem främjar dessa gemenskaper och vem utövar tillsyn? Hur förvaltas Ordet och sakramenten? Det finns många delikata frågor att ta itu med, men jag anser ändå inte att det i första hand är lekmännens sak att lösa. Det måste vara "dem som bestämmer" som ska göra det, men därifrån kommer inte mycket av andlig förnyelse, förändring eller understöd. Det har det förresten sällan eller aldrig gjort. Och ändå väntar, väntar och väntar många lekmän på¨att just därifrån ska väckelsen komma. Tyvärr finns det ingenting som talar för det. Visa mig ett enda exempel från kyrkohistorien! Ett enda!
Men det finns en möjlighet som inte är uttömd. Jag har tänkt mycket på den när det gäller Svenska kyrkan som jag ser vara så oförmögen. Det är den att för Gud är ingenting omöjligt. Jag läser i Skriften att Gud använde sig av Farao för att få sitt folk ut ur Egypten. Gud använder sina motståndare för hans vilja ska ske på jorden som i himlen. Det är en mycket god tanke som kommer allt oftare till mig. Det gäller nationellt och lokalt, så var vid gott mod.
Jag tänker fortsätta dela mina tankar på min blogg, särskilt dem om Kyrkans förnyelse. Med åren har det blivit lättare att se hur Gud bygger sin kyrka, lättare att undervisa om det och lättare att praktisera det. Egentligen är det inte alls särskilt svårt, möjligen om man är anställd, men inte annars. Jag lider numera med de anställda och inslaget på Nyheterna, TV 4, var klargörande. Det är prästbrist! Det var länge sedan jag hörde det, men är övertygad om att bristen kommer att öka. Själv har jag sagt till de mina att om, säger om, du funderar på en anställning i Svenska kyrkan så ska du för det första var väldigt kallelsemedveten. Och för det andra leva i en mindre kristen gemenskap. Båda dessa förutsättningar har under senare år blivit icke-frågor.
Vidare tänkte jag under det nya året skriva något om en och annan kyrkopolitisk händelse. Där tar det lite emot men eftersom Gud kan verka också genom dem är det inte ointressant. För någon timme sedan var jag ute på Anders Brogrens hemsida. Han samlar ihop intressant artiklar från lite olika håll och jag ser igen hur kritiken nu kommit upp till ytan. Många, kristna och icke-kristna, skriver om krisen. Men inte ser jag de ansvariga förklara. Antingen är de stendöva eller, vilket kanske är mer troligt, så vet de inte vad de ska göra. Jag får nog lida med dem också.
Nu har jag packat resväskan. I morgon bär det iväg först till mina drömmars stad och sedan vidare till Finland. Där får jag verkligen full gärning. Jag har elva eller tolv pass på fem dagar. Men jag ser fram emot det även om jag redan nu vet att jag kommer att längta hem.
Denna vecka börjar OAS-mötet i Varberg. Jag har inte kunnat vara med på flera år men jag hoppas att alla som kan vara där blir rikligen välsignade med ett Guds tilltal.
Jag kommer hem måndagen den 31 juli så kanske vi får med varandra att göra på tisdagen! Ha det så bra och välkommen till min blogg!
Det är viktigt att också fortsättningsvis uppmuntra lekmännen, var de än finns, att formalisera sina gemenskaper. Vi behöver många fler husförsamlingar. För min del får de gärna vara ekumeniska, men jag inser samtidigt svårigheterna. Vem främjar dessa gemenskaper och vem utövar tillsyn? Hur förvaltas Ordet och sakramenten? Det finns många delikata frågor att ta itu med, men jag anser ändå inte att det i första hand är lekmännens sak att lösa. Det måste vara "dem som bestämmer" som ska göra det, men därifrån kommer inte mycket av andlig förnyelse, förändring eller understöd. Det har det förresten sällan eller aldrig gjort. Och ändå väntar, väntar och väntar många lekmän på¨att just därifrån ska väckelsen komma. Tyvärr finns det ingenting som talar för det. Visa mig ett enda exempel från kyrkohistorien! Ett enda!
Men det finns en möjlighet som inte är uttömd. Jag har tänkt mycket på den när det gäller Svenska kyrkan som jag ser vara så oförmögen. Det är den att för Gud är ingenting omöjligt. Jag läser i Skriften att Gud använde sig av Farao för att få sitt folk ut ur Egypten. Gud använder sina motståndare för hans vilja ska ske på jorden som i himlen. Det är en mycket god tanke som kommer allt oftare till mig. Det gäller nationellt och lokalt, så var vid gott mod.
Jag tänker fortsätta dela mina tankar på min blogg, särskilt dem om Kyrkans förnyelse. Med åren har det blivit lättare att se hur Gud bygger sin kyrka, lättare att undervisa om det och lättare att praktisera det. Egentligen är det inte alls särskilt svårt, möjligen om man är anställd, men inte annars. Jag lider numera med de anställda och inslaget på Nyheterna, TV 4, var klargörande. Det är prästbrist! Det var länge sedan jag hörde det, men är övertygad om att bristen kommer att öka. Själv har jag sagt till de mina att om, säger om, du funderar på en anställning i Svenska kyrkan så ska du för det första var väldigt kallelsemedveten. Och för det andra leva i en mindre kristen gemenskap. Båda dessa förutsättningar har under senare år blivit icke-frågor.
Vidare tänkte jag under det nya året skriva något om en och annan kyrkopolitisk händelse. Där tar det lite emot men eftersom Gud kan verka också genom dem är det inte ointressant. För någon timme sedan var jag ute på Anders Brogrens hemsida. Han samlar ihop intressant artiklar från lite olika håll och jag ser igen hur kritiken nu kommit upp till ytan. Många, kristna och icke-kristna, skriver om krisen. Men inte ser jag de ansvariga förklara. Antingen är de stendöva eller, vilket kanske är mer troligt, så vet de inte vad de ska göra. Jag får nog lida med dem också.
Nu har jag packat resväskan. I morgon bär det iväg först till mina drömmars stad och sedan vidare till Finland. Där får jag verkligen full gärning. Jag har elva eller tolv pass på fem dagar. Men jag ser fram emot det även om jag redan nu vet att jag kommer att längta hem.
Denna vecka börjar OAS-mötet i Varberg. Jag har inte kunnat vara med på flera år men jag hoppas att alla som kan vara där blir rikligen välsignade med ett Guds tilltal.
Jag kommer hem måndagen den 31 juli så kanske vi får med varandra att göra på tisdagen! Ha det så bra och välkommen till min blogg!
1 kommentar:
Jag bor ju i norra Sverige och där var det en prost som startade väckelsen. Lars-Levi Laestadius men den som sedan organiserade väckelsen var Juhani Ratamma. Så både präster och lekmän behövs. Och denna väckelse lever ju fortfarande. Där den östliga grenen valt att stanna kvar i den svenska kyrkoprovinsen./Sven-Åke Nilsson
Skicka en kommentar