torsdag, juli 13, 2017

Minoritetens ansvar?

I dag har jag fortsatt studierna om den tredje reformationen. Det är också namnet på Karl Kilsmos bo från 1967. Boken har stått i bokhyllan under många år men aldrig blivit läst, inte förrän nu. Den handlar inte om Luther och inte om Zwingli eller Calvin, utan snarare om Conrad Grebel och Balthasar Hubmaier. Det var dem som inspirerade till den tredje reformationen. Inom parentes vill jag påstå att det fanns åtminstone ytterligare två reformationer värda namnet. Jag tänker på reformationen i England och på den så kallade mot-reformationen, det vill säga mötet i Trient. Men som sagt det är den tredje reformationen som intresserar mig för tillfället och förmodligen några år framåt i tiden. Den är vill jag påstå nertystad.

Reformatorn Zwingli (1484-1531) var den självklare ledaren i Zürich. Han påbörjade reformationen i Schweiz där han var präst. Han utvecklade en reformatorisk kristendom under åren 1519-22 efter att med knapp nöd ha överlevt en pestsjukdom. Under sin sjukdomstid brottades han med frågor som rörde predestination, arvsynden och med insikten att barn som inte var döpta gick förlorade. Inte minst det senare var viktigt i en tid när alltfler kristna fullständigt förlorat förtroendet för den Romersk-katolska kyrkan, dess lära och praxis. Det gick så långt att föräldrar inte ville bära fram sina barn till dopet. Observera på grund av bristande förtroende för kyrkan. Inte av något annat skäl.

MEN så fanns det naturligtvis de som var mer radikala i sitt motstånd. Många av de kristtrogna ville hålla sig till Skriften och såg den nytestamentliga församlingen som ett ideal. Allt eftersom kritiken växte mot kyrkan under våren 1523 ökade oron i Zürich. Den mer radikala rörelsen leddes av bland andra Konrad Grebel (1498-1526) och Felix Manz (1498-1527).

Zwingli arbetade emot dem och ville på något sätt röja dem ur vägen för det arbete han stod i. Det ledde till att han alltmer kom att samarbeta med stadens råd. Faktum är att han så småningom blev lika mycket politiker som präst.

Både Grebel och Manz sökte kontakt med Zwingli och Luther men utan framgång. I stället motarbetades de främst av Zwingli. I oktober 1523 utlystes ett öppet möte. Då samlade omkring 900 personer för att tillsammans dra upp gränserna mot Rom. Zwingli var tongivande och det faktum att de radikala vägrade att bära fram sina barn för att döpas av prästen blev en tvistefråga och Zwingli med de mer moderata och Grebel med de radikala kom nu att stå emot varandra. I den fortsatta kampen lyckades Zwingli med hjälp av stadens råd utfärda en order om att alla barn skulle döpas inom åtta dagar. Zwingli trodde därmed att han hade besegrat dem som inte ville underordna sig rådet och honom. Det var så dopfrågan kom i centrum och blev åtskiljande. Tänk att använda sig av dopet för utpressning! Dopet blev för majoritetskyrkan ett politiskt maktmedel. Eftersom många inte ville döpa sina barn möttes de till rådslut den 25 januari 1525 och en ny församling bildades. Gjorde de rätt eller gjorde fel? Det stannade inte vid denna lilla gemenskap utan den växte till en rörelse som spred sig över hela Europa, ja världen, för detta var början på baptismen.

Zwingli var bekant med Martin Luther skrifter men vill hela tiden stå självständig i relationen till honom. Vid ett tillfälle möttes de två och de var överens om det mesta trots att de hade helt olika syn på nattvarden. Zwingli menade nämligen att nattvarden var en symbolisk åminnelsehandling. Zwingli ansåg att evangeliet också gällde den världsliga makten. Det betydde att politik och religion kom att höra samman och att Zwingli också blev en politisk ledare. Som politisk ledare tyckte han inte att han kunde medverka i upproret mot den Romersk-katolska kyrkan. Resultatet av reformationen i Schweiz blev att reformationen ledde till den evangeliska friförsamlingen med dopet av troende som praxis.

Det är spännande att kunna ägna en hel dag åt detta men det väcker också förundran. Vems "fel" är det när kristna inte kommer överens? Det är inte ens fel när två träter. Vem ska den kristne lyda? Staten eller Skriften? Det här är frågor lika aktuella idag som för 500 år sedan eller för all del för nästan 2000 år sedan när kyrkorna växte fram. Hur ser minoritetens ansvar utan när majoriteten använder maktspråk. Förresten stannade det inte vid maktspråk. Det bröt ut en våldsam förföljelse mot de mer radikal och många av dem, vi talar tusentals, blev martyrer. Mördade av sina egna.

Inga kommentarer: