Majoritetens ansvar

Idag har jag ägnat mig åt kyrkohistoria och särskilt åt sådana rörelser som betraktas som sekter. Det är skrämmande att se hur den etablerade kyrkan behandlat dessa och särskilt med vilken okunskap och frenesi. Har de aldrig frågat sig varför människor blir sekterister? De betalade ju ett oerhört pris. Kyrkofäderna ställde sällan frågan men var ändå snabba att fördöma. Är det verkligen så svart och vitt att inom kyrkan råder god samstämmighet, men utanför råder illvilja, splittring och lögn? 

Under den senare delen av 1900-talet kom sociologin i centrum och inom den talar man om majoriteter och minoriteter. Och även om den tidiga kyrkokampen inte kan reduceras till en maktkamp var det tveklöst så att det fanns en majoritet. Det har alltid funnits en majoritet och det är alltid majoriteten som sektförklarar de andra. Och det är majoriteten som skriver historien.

Att i en minoritetssituation välja kamp vittnar om gott självförtroende. Det fanns en stark övertygelse om att ha rätt i sak och det fanns en överlåtenhet lika stark som hos helgonen. Kyrkofadern Tertullianus (160-220 e Kr) och Justinus Martyren (100-160 e Kr) säger båda att den marconitiska rörelsen hade spridit sig över ”hela världen”. Det finns talrika motskrifter och dessa visar att rörelsen utgått från Rom men vunnit terräng i alla de stora städerna. Det var troligen så att rörelsen såg ett behov och mötte det bättre än den framväxande institutionen. Marcioniterna var starka från mitten av 100-talet tills den i slutet av 300-talet planade ut och på 400-talet uppslukades den i nyplatonismen.

Montanismen började med profeten Montanus som gjorde påtagliga karismatiska erfarenheter och fick det svårt med den stora skökan. 

När kristna i skaror överlevde förföljelser genom att förneka sin tro senare ville återvända till kyrkan fick kyrkan tänka igenom om den skulle ta emot dessa. Många gånger brydde sig de styrande inte om någon bot eller bättring och självklart fanns det kristna som protesterade. Novatianerna var en sådan rörelse. Frågan om bikt och bot blev hursomhelst brännande i en alltmer för-världsligad kyrka. Just frågan om kyrkotukt förenade flera av de separatistiska rörelserna. 

Det har alltid i kyrkans historia funnits motståndare av olika slag och ofta har de mötts av oförståelse, fördömanden och bestraffningar. Inte så få har lidit martyrdöden. Men är det verkligen rätt sätt att bemöta avvikarna? Den tyske teologen Hans Küng (1928-) förnekar det. I sin bok The Church ägnar han ett helt kapitel åt ämnet under rubriken The Church and the heretics. Han avslutar kapitlet med att i tre punkter formulera kyrkans relation till minoriteter:

För det första ska kärleken till Gud och till varandra vara vägledande också när det gäller kristen tro. Det är inte svår att med hjälp av Nya testamentet motivera det.

För det andra vädjar han om förståelse och handling. Det är sällan kyrkliga makthavare försöker förstå än mindre ta vara på blivande heretikerna. Vill man förstå börjar man aldrig med polemik. I stället för att fördöma karikatyrliknande föreställningar ska kyrkliga makthavare skaffa sig en sann bild av sina motståndare. Men dialogen får inte stanna vid ord utan den ska omsättas i handling. Det våld som brukats mot heretikerna har aldrig visat sig särskilt framgångsrikt. I regel har splittringen fullbordats och nya kyrkor organiserats. Ofta har det visat sig att just heretikerna varit mer begåvade, större teologer och mer fromma än kyrkans egna makthavare. Inte minst av det skälet skulle en sann dialog kunnat vara en nådesstund där kärleken segrat. 

Den tredje punkten är utmaningen till förnyad enhet och endräkt. Küng uttrycker sig koncist när han säger att så länge heretikerna inte överger kyrkan ska inte heller kyrkan överge heretikerna.

Majoritetens ansvar tål att tänkas igenom och brukas också i vår ekumeniska tid.