The Lazy Monopoly är en beteckning som verkligen fastnat hos mig när jag läser sociologen Rodney Stark. Inte bara för att det är underfundigt och lätt humoristiskt utan därför att det är så träffande och insiktsfullt. Det visar sig också, när jag läser vidare, att där en religion har monopolställning, där frodas lättjan och intoleransen på en och samma gång.
När kyrkan under romarrikets välde fick en privilegierad ställning tillsammans med den kvardröjande hedendomen rådde balans, ordning och reda. Makten var jämnt fördelad mellan stat och kyrka. Och nu gällde det att upprätthålla status quo. Det stora problemet blev i stället dem som "trodde för mycket", minoriteter som växte uppfattades ofta som hot. Ungefär som de båda blocken i svensk politik nu uppfattar Sverigedemokraterna. Självständiga,starka eller växande minoriteter måste tystas och hållas på plats. Det gäller särskilt om minoriteten är väl organiserad, har en vision och goda ledare.
Det är lätt att känna igen mönstret också i svensk historia. När kyrkan, det hette inte Svenska kyrkan på 1700-talet, hade monopol på kristen tro utgjorde dem som "trodde för mycket", det vill säga den framväxande pietistiska rörelsen, ett hot. I ett försök att hålla den kort infördes konventikelplakatet år 1726. Det innebar att det var förbjudet att samlas till organiserad bön i hemmen. Här var staten och kyrkan rörande överens om än av olika skäl. Båda var måna om att upprätthålla maktbalansen, att hålla samman folket med hjälp av en tro. Kyrkan fick hålla ordning på de sina medan staten ville gå i takt med tidsandan.
Vid tiden för konventikelplakatet växte den så kallade "upplysningen" fram. Den var från början starkt kristendomsfientlig. Vi har väl alla fått lära oss att den franske filosofen Voltaire (1694-1778) var deist. Han tänkte att Gud var skaparen men att Gud sedan lämnat skapelsen åt sitt öde. På ett liknande sätt var det med kollegan Rousseau (1713-1778). Han gjorde visserligen tvärtom genom att placera Gud i skapelsen. Den känslosamme Rousseau var romantikern som bröt både med påven och Calvin. Nu var det det egna valet och den egna upplevelsen som skulle gälla. 1700-talet är ett århundrade där kyrkan skjuts åt sidan, dess makt ifrågasätts och istället ges företräde åt den framväxande "vetenskapen". Det ansågs upplyst att underkänna kyrkans anspråk att leva sant. Ytterligare exempel på detta utgörs av den engelske historikern Edward Gibbon (1737-1794) som fortfarande präglar mycket av modern kyrkokritik. Exemplen kan mångfaldigas. Det är i den andan den svenska staten bejakar konventikelplakatet. Och kyrkan spelar med på grund av sin monopolistiska ställning. Där monopolet råder, råder också med nödvändighet lättja och intolerans.
Men har vi inte lämnat den så kallade Upplysningstiden bakom oss? Det hoppas jag verkligen samtidigt som jag är medveten om att Upplysningstiden eller den moderna tiden som den också kallas påverkar oss. Visst finns det sådant vi måste och ska ta med oss från gångna tider men knappast statskyrkan. Idag balanseras staten av religiös pluralism och allt annat är otänkbart. Svenska kyrkan har idag ingen monopolställning även om den fortfarande är en stark institution. Det påpekas numera regelbundet att den har störst antalet medlemmar, 6,5 miljoner. Den någotsånär klarsynte förstår ändå att Svenska kyrkans ställning är sådan att något nytt måste hända.
För mig får Svenska kyrkan gärna fortsätta att vara en territoriell kyrka, förvalta kyrkor och begravningsplatser, men den största uppgiften är att gagna framväxten av nya gemenskaper. Det är förlossningens tid. Den Svenska kyrkan i allmänhet och den Allmänneliga i synnerhet borde i dessa tider glädja sig över varje enskild kristen och varje koinonia som vill bli till för att bidra till Kyrkans liv. Vi lever ju en bra bit in på 2000-talet, en ny tid som låter ord som jämlikhet, mångfald och tolerans vara vägledande. Eller ...
Upplysningsvis kan sägas att Konventikelplakatet avskaffades år 1856 - för den som inte visste det.
När kyrkan under romarrikets välde fick en privilegierad ställning tillsammans med den kvardröjande hedendomen rådde balans, ordning och reda. Makten var jämnt fördelad mellan stat och kyrka. Och nu gällde det att upprätthålla status quo. Det stora problemet blev i stället dem som "trodde för mycket", minoriteter som växte uppfattades ofta som hot. Ungefär som de båda blocken i svensk politik nu uppfattar Sverigedemokraterna. Självständiga,starka eller växande minoriteter måste tystas och hållas på plats. Det gäller särskilt om minoriteten är väl organiserad, har en vision och goda ledare.
Det är lätt att känna igen mönstret också i svensk historia. När kyrkan, det hette inte Svenska kyrkan på 1700-talet, hade monopol på kristen tro utgjorde dem som "trodde för mycket", det vill säga den framväxande pietistiska rörelsen, ett hot. I ett försök att hålla den kort infördes konventikelplakatet år 1726. Det innebar att det var förbjudet att samlas till organiserad bön i hemmen. Här var staten och kyrkan rörande överens om än av olika skäl. Båda var måna om att upprätthålla maktbalansen, att hålla samman folket med hjälp av en tro. Kyrkan fick hålla ordning på de sina medan staten ville gå i takt med tidsandan.
Vid tiden för konventikelplakatet växte den så kallade "upplysningen" fram. Den var från början starkt kristendomsfientlig. Vi har väl alla fått lära oss att den franske filosofen Voltaire (1694-1778) var deist. Han tänkte att Gud var skaparen men att Gud sedan lämnat skapelsen åt sitt öde. På ett liknande sätt var det med kollegan Rousseau (1713-1778). Han gjorde visserligen tvärtom genom att placera Gud i skapelsen. Den känslosamme Rousseau var romantikern som bröt både med påven och Calvin. Nu var det det egna valet och den egna upplevelsen som skulle gälla. 1700-talet är ett århundrade där kyrkan skjuts åt sidan, dess makt ifrågasätts och istället ges företräde åt den framväxande "vetenskapen". Det ansågs upplyst att underkänna kyrkans anspråk att leva sant. Ytterligare exempel på detta utgörs av den engelske historikern Edward Gibbon (1737-1794) som fortfarande präglar mycket av modern kyrkokritik. Exemplen kan mångfaldigas. Det är i den andan den svenska staten bejakar konventikelplakatet. Och kyrkan spelar med på grund av sin monopolistiska ställning. Där monopolet råder, råder också med nödvändighet lättja och intolerans.
Men har vi inte lämnat den så kallade Upplysningstiden bakom oss? Det hoppas jag verkligen samtidigt som jag är medveten om att Upplysningstiden eller den moderna tiden som den också kallas påverkar oss. Visst finns det sådant vi måste och ska ta med oss från gångna tider men knappast statskyrkan. Idag balanseras staten av religiös pluralism och allt annat är otänkbart. Svenska kyrkan har idag ingen monopolställning även om den fortfarande är en stark institution. Det påpekas numera regelbundet att den har störst antalet medlemmar, 6,5 miljoner. Den någotsånär klarsynte förstår ändå att Svenska kyrkans ställning är sådan att något nytt måste hända.
För mig får Svenska kyrkan gärna fortsätta att vara en territoriell kyrka, förvalta kyrkor och begravningsplatser, men den största uppgiften är att gagna framväxten av nya gemenskaper. Det är förlossningens tid. Den Svenska kyrkan i allmänhet och den Allmänneliga i synnerhet borde i dessa tider glädja sig över varje enskild kristen och varje koinonia som vill bli till för att bidra till Kyrkans liv. Vi lever ju en bra bit in på 2000-talet, en ny tid som låter ord som jämlikhet, mångfald och tolerans vara vägledande. Eller ...
Upplysningsvis kan sägas att Konventikelplakatet avskaffades år 1856 - för den som inte visste det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar