Det är förunderligt att inse att jag har ägnat nästan 40 år åt att försöka bidra till Svenska kyrkans liv. Det var i och för sig ovälkommet från början men i alla fall. De första åren fick jag fördjupa mig i den kristna tron såsom den framgår av Bibeln och vår kyrkas Bekännelseskrifter. Jag menade att det var viktigt. Eftersom jag började som skolpräst i Stockholm som redan då var sekulariserat lärde jag något om apologetik och evangelisation. Som församlingspräst i Katarina ägnade jag mig mer åt hantverket, gudstänster, kyrkliga handlingar och själavård. Jag trivdes bra men Stockholms biskopen Lars Carlzon förklarade klart att han inte ville se sådana som mig i sitt stift.
När vi flyttade till Värnamo ville kyrkoherden framförallt att jag skulle fortsätta verka bland ungdomar. Under den korta första tiden i Värnamo märkte jag hur undervisningen om Guds Ord och Andens verksamhet möttes av stort intresse. Under närmare 12 år verkade jag som kyrkoherde i Hjälmseryd och om jag skulle berätta om de åren bleve det många bloggar. Under dess år växte OAS-rörelsen fram och även om det hände att jag medverkade hade jag mer än nog med förnyelsen i Hjälmseryd. Förnyelsen gick så långt att jag såg mig nödgad att också göra förändringar. Det visade sig att det inte var möjligt. Motståndet synliggjordes och beslutandemakten låg inte i mina händer efter en pastoratsreglering. Det var bara att ge upp.
Biskop Jan-Arvid ville använda mig som resande evangelist inom Svenska kyrkan eftersom jag nu reste 150 dagar om året. Men systemet tillät inte detta. Jag fick resa själv, upptäckte
cell-strukturen och såg den som en möjlig modell. När vi flyttade till Värnamo en andra gång sjösatte jag den och fick än en gång se människor komma till tro och omvändelse. Tyvärr växte arbetet mig över huvudet och jag lärde mig att ensam är inte stark. Om en gemenskap ska kunna växa och må bra behövs flera tjänster och autonoma strukturer. Detta ligger inte i Svenska kyrkans intresse.
Vid det här laget borde jag ha gett upp Svenska kyrkan och i en mening är det så. I ett mer bibliskt perspektiv återstår emellertid en hel del. Jag fyller 63 år om några månader och skulle kunna sluta min anställning när som helst nu. Men präst förblir jag enligt den syn jag har på Kyrkans ämbete, till min död. Kanske blir det många år ytterligare om Gud vill. Och jag tänker fortsätta utöva vad jag vigts till och lovat enligt prästvigningslöftena. Domkapitlet har förklarat mig illojal men jag ska visa dem motsatsen också efter att min anställning upphört. Därför ägnar jag nu mycket tid åt att fråga mig själv hur tjänsten kommer att se ut efter pensioneringen. Och visst kan jag fundera. Är det möjligt att arbeta för en, helig, allmännelig och apostolisk gemenskap inom Svenska kyrkan? Jag har väldigt svårt att se jur det ska gå att förnya den. Och än svårare att se hur den ska förändras så cementerat systemet nu har blivit. Går det att komma loss ur det järngrepp vi nu hålls i? Vad krävs nu och framöver i sådana fall av oss Jesu Kristi tjänare?
Ser jag från tiden jag prästvigdes till pensionerades en utveckling som kan beskrivas med de tre orden:
Förnyelse - Förändring - Förlossning
Det är dags för det senare.
När vi flyttade till Värnamo ville kyrkoherden framförallt att jag skulle fortsätta verka bland ungdomar. Under den korta första tiden i Värnamo märkte jag hur undervisningen om Guds Ord och Andens verksamhet möttes av stort intresse. Under närmare 12 år verkade jag som kyrkoherde i Hjälmseryd och om jag skulle berätta om de åren bleve det många bloggar. Under dess år växte OAS-rörelsen fram och även om det hände att jag medverkade hade jag mer än nog med förnyelsen i Hjälmseryd. Förnyelsen gick så långt att jag såg mig nödgad att också göra förändringar. Det visade sig att det inte var möjligt. Motståndet synliggjordes och beslutandemakten låg inte i mina händer efter en pastoratsreglering. Det var bara att ge upp.
Biskop Jan-Arvid ville använda mig som resande evangelist inom Svenska kyrkan eftersom jag nu reste 150 dagar om året. Men systemet tillät inte detta. Jag fick resa själv, upptäckte
cell-strukturen och såg den som en möjlig modell. När vi flyttade till Värnamo en andra gång sjösatte jag den och fick än en gång se människor komma till tro och omvändelse. Tyvärr växte arbetet mig över huvudet och jag lärde mig att ensam är inte stark. Om en gemenskap ska kunna växa och må bra behövs flera tjänster och autonoma strukturer. Detta ligger inte i Svenska kyrkans intresse.
Vid det här laget borde jag ha gett upp Svenska kyrkan och i en mening är det så. I ett mer bibliskt perspektiv återstår emellertid en hel del. Jag fyller 63 år om några månader och skulle kunna sluta min anställning när som helst nu. Men präst förblir jag enligt den syn jag har på Kyrkans ämbete, till min död. Kanske blir det många år ytterligare om Gud vill. Och jag tänker fortsätta utöva vad jag vigts till och lovat enligt prästvigningslöftena. Domkapitlet har förklarat mig illojal men jag ska visa dem motsatsen också efter att min anställning upphört. Därför ägnar jag nu mycket tid åt att fråga mig själv hur tjänsten kommer att se ut efter pensioneringen. Och visst kan jag fundera. Är det möjligt att arbeta för en, helig, allmännelig och apostolisk gemenskap inom Svenska kyrkan? Jag har väldigt svårt att se jur det ska gå att förnya den. Och än svårare att se hur den ska förändras så cementerat systemet nu har blivit. Går det att komma loss ur det järngrepp vi nu hålls i? Vad krävs nu och framöver i sådana fall av oss Jesu Kristi tjänare?
Ser jag från tiden jag prästvigdes till pensionerades en utveckling som kan beskrivas med de tre orden:
Förnyelse - Förändring - Förlossning
Det är dags för det senare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar