Det kan inte vara lätt för min arbetsgivare för tillfället. Det är inte bara det att jag är långtidssjukskrivning. Jag får ju dessutom massor av tid till bön och reflektion. Det hör inte till vanligheterna. Alla dessa bloggar om hur en lokal vision kan/ska se ut är ett resultat av bön och reflektion.
Nu har jag länge funderat på en blogg skriven av Dag Sandahl. Du hittar den genom att klicka här. Den bär rubriken "Jag tänkte fel". Redan rubriken är uppseendeväckande. Om jag förstår Dag rätt är tankegången följande: det är viktigt för kyrkan att låta evangeliet knyta an till den kultur eller miljö vi är en del av. Svenska kyrkan, inte minst, har lagt ner mycket möda på just det och som det synes i förstone lyckats väl. Det har funnits fokus på människors goda vilja, integritet, respekt, tolerans, allas lika värde och rättigheter liksom på rättvisa strukturer, klimat och miljö och så vidare. "Våra" ord, som förlåtelse, rättfärdighet, nåd, barmhärtighet, kärlek och så vidare har landat i det förra. De har tagits emot, anpassats och omtolkats. Idag så till den grad att anställda inom Svenska kyrkan kan sägas administrera en civilreligion snarare än förvalta Kyrkans tro.
Hoppas nu att jag återgett Dags tankar rätt. Annars lär han väl höra av sig.
Varje samhälle behöver ett religiöst system av något slag. Civilreligionen erbjuder en enkel tro oftast på en gud och några enkla dogmer, typ alla kommer till himlen. Civilreligionen hämtar sina symboler från den egna traditionen. I Sverige skulle det kunna vara julgranen, midsommarstången eller lite tomtar och troll. Men också änglar och Jesusbarn, ett "vanligt" barn förstås, men med möjlighet att förlåta.
Nu går mina tankar till hur det var när den kristna tron spred sig inom Romarriket. På den tiden rådde inte religiös mångfald, möjligen med undantag av Rom. Därför att även om det fanns många gudar med många tempel hölls de samman av staten som garanterade hela systemet. Omvänt kan man säga att gudarnas och templens uppgift var att förse staten med lugn och ro. Därför var det också så att prästerna eller prästinnorna, för sådana fanns också, var satta att tjäna i templen så att kulten kunde fungera som staten ville. Dessa gudar, präster och tempel var rena serviceinstitutioner. Det fanns inga församlingar. Människor gick till templet, individuellt, för att be eller offra.
I anslutning till templen låg i regel också restaurangen. De fungerade mer eller mindre som mat-klubbar. När djuren offrats, guden och prästen fått sitt, serverades resten på restaurangen. Hit gick människor för att fira födelsedagar, utnämningar, vigslar eller dylikt. Sammanfattningsvis kan sägas att människorna gick till templet men de tillhörde aldrig templet. Som jag skrev; församlingar existerade inte. Rodney Stark, vars bok, The Triumph of Chrisianity, jag ska återkomma till förklarar delvis gudarnas popularitet med deras mänsklighet. De var ofullkomliga, känsliga, svartsjuka, trolösa, opålitliga och förljugna. De var lätta att identifiera sig med andra ord. De var som "vanliga människor", som man idag också kan säga om prästen.
Det går att förfasa sig över religionens betydelse och förskräckas över jämförelsen med Svenska kyrkan. Det går nämligen ganska lätt att se likheter. Men det går också att klarsynt urskilja för att sedan tala om vad som bör göras. Och hur det ska göras. Här faller enligt min mening ansvaret tungt på utövarna, det vill säga lekmännen.
Nu har jag länge funderat på en blogg skriven av Dag Sandahl. Du hittar den genom att klicka här. Den bär rubriken "Jag tänkte fel". Redan rubriken är uppseendeväckande. Om jag förstår Dag rätt är tankegången följande: det är viktigt för kyrkan att låta evangeliet knyta an till den kultur eller miljö vi är en del av. Svenska kyrkan, inte minst, har lagt ner mycket möda på just det och som det synes i förstone lyckats väl. Det har funnits fokus på människors goda vilja, integritet, respekt, tolerans, allas lika värde och rättigheter liksom på rättvisa strukturer, klimat och miljö och så vidare. "Våra" ord, som förlåtelse, rättfärdighet, nåd, barmhärtighet, kärlek och så vidare har landat i det förra. De har tagits emot, anpassats och omtolkats. Idag så till den grad att anställda inom Svenska kyrkan kan sägas administrera en civilreligion snarare än förvalta Kyrkans tro.
Hoppas nu att jag återgett Dags tankar rätt. Annars lär han väl höra av sig.
Varje samhälle behöver ett religiöst system av något slag. Civilreligionen erbjuder en enkel tro oftast på en gud och några enkla dogmer, typ alla kommer till himlen. Civilreligionen hämtar sina symboler från den egna traditionen. I Sverige skulle det kunna vara julgranen, midsommarstången eller lite tomtar och troll. Men också änglar och Jesusbarn, ett "vanligt" barn förstås, men med möjlighet att förlåta.
Nu går mina tankar till hur det var när den kristna tron spred sig inom Romarriket. På den tiden rådde inte religiös mångfald, möjligen med undantag av Rom. Därför att även om det fanns många gudar med många tempel hölls de samman av staten som garanterade hela systemet. Omvänt kan man säga att gudarnas och templens uppgift var att förse staten med lugn och ro. Därför var det också så att prästerna eller prästinnorna, för sådana fanns också, var satta att tjäna i templen så att kulten kunde fungera som staten ville. Dessa gudar, präster och tempel var rena serviceinstitutioner. Det fanns inga församlingar. Människor gick till templet, individuellt, för att be eller offra.
I anslutning till templen låg i regel också restaurangen. De fungerade mer eller mindre som mat-klubbar. När djuren offrats, guden och prästen fått sitt, serverades resten på restaurangen. Hit gick människor för att fira födelsedagar, utnämningar, vigslar eller dylikt. Sammanfattningsvis kan sägas att människorna gick till templet men de tillhörde aldrig templet. Som jag skrev; församlingar existerade inte. Rodney Stark, vars bok, The Triumph of Chrisianity, jag ska återkomma till förklarar delvis gudarnas popularitet med deras mänsklighet. De var ofullkomliga, känsliga, svartsjuka, trolösa, opålitliga och förljugna. De var lätta att identifiera sig med andra ord. De var som "vanliga människor", som man idag också kan säga om prästen.
Det går att förfasa sig över religionens betydelse och förskräckas över jämförelsen med Svenska kyrkan. Det går nämligen ganska lätt att se likheter. Men det går också att klarsynt urskilja för att sedan tala om vad som bör göras. Och hur det ska göras. Här faller enligt min mening ansvaret tungt på utövarna, det vill säga lekmännen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar