Under de senaste dygnen har jag tänkt mycket på familjen som betyder så mycket för mig. Nu är vi inte längre en kärnfamilj. Det är bara Kari och jag i lägenheten. Barnen har flyttat hemifrån sedan länge. Och ändå hör vi ihop. Efter olyckan i Nepal betyder de ännu mer för mig än någonsin. Vi har ett fotografi som jag ofta tittar på därför att där är vi alla samlade (med undantag av mina föräldrar i Katrineholm). På fotografiet är vi 15 personer. Där är Victor och Karin med sina två barn, Jacob och Maria med sina tre och Claes och Elisabet med sina två.
Men familjen är större än så därför att den rymmer också ett antal andra personer som vi på ett mycket påtagligt sätt är våra bröder och systrar. Faktum är att vi möter dem oftare än våra barn eftersom de bor i Värnamo. Denna något större gemenskap liknar det oikos, det hushåll vi läser om i Nya Testamentet.
Det finns en vrångbild som säger att förnyelse, förändring eller förlossning äger rum genom framträdande gestalter, starka personligheter eller rentav distanserade ensamvargar. Ingenting kan vara mer fel. Jag går till Skriften och läser om Jesus. Förutom Josef och Maria läser jag att Jesus hade fyra bröder, Jakob, Joses, Judas och Simon. Till dessa kommer ett okänt antal systrar, Mark 6:3. Huruvida de var halvsyskon ellet kusiner är i det här sammanhanget ointressant. De ingick i samma hushåll, samma oikos. Av Apg 1:14 förstår vi att flera av dem verkade tillsammans med Jesus. De var med i Övre Salen i väntan på Anden.
Det heter i Joh 19:25 att hans mor stod vid korsets fot när Jesus korsfästes. Men hon var inte ensam utan med henne var också hennes syster som var gift med Klopas. Det finns forskare som menar att Josef dött medan Jesus ännu var ung. Kanske var det rentav som den tolvårige Jesus sökte sin far i templet? Det är inte omöjligt att Marias syster och hennes man Klopas hade fått ersätta Josef.
Kyrkan växte fram ur denna storfamilj. Jesu bror Jakob var den förste föreståndaren för församlingen i Jerusalem sedan Petrus fått fly. Jakob led martyrdöden år 42 och efterträddes av Simon, son till Klopas och därför kusin med Jesus. Dessa uppgifter kommer från Clemens av Alexandria (160-215 e Kr). Samma källa vet att berätta att två av Jesu bröders barnbarn (grandnephews?) senare ledde församlingen i Jerusalem.
I Mark 3:31-35 säger folkhopen till Jesus att hans mor och bröder står utanför. Jesus svarar genom att säga: Vem är min mor och vilka är mina bröder? Så ser han sig omkring och säger att "dessa som gör Guds vilja är min mor ... " Det har ofta förståtts som att Jesus tar avstånd från sin familj. Men kyrkofadern Tertullianus (160-220 eKr) skriver att poängen är att Jesus inkluderar fler i sin familj, inte att han tar avstånd från sin "riktiga" familj. Gång efter annan visar Herren mig hur vi i Västerlandet behöver återupptäcka och arbeta på gemenskapen, koinonian.
En annan vrångbild är den om den store om än ensamme aposteln Paulus. Som om han kom ensam eller med en eller två ja-sägare i följe för att så predika framgångsrikt i den stora främmande staden. Fel igen. Paulus reste inte ensam utan med ett stort följe, kanske upp till 40 personer, hävdar sociologen Stark. I 1 Kor 9:5 frågar Paulus om inte han har rätt att föra med sig en syster i tron liksom de andra apostlarna, Herrens bröder och Kefas? Frågan är retorisk. De inte bara reste med hela hushåll utan de togs också emot av stora hushåll i Filippi, Korint ellet Efesus. 40 personer möter 40 andra är helt klart tillräckligt för att bilda en kristen församling, gemenskap eller koinonia. Vad som nu är lämpligt.
Jag förstår nu att vi har mycket att upptäcka, lära och göra framförallt. Det är spännande att vara kristen och ser framemot att inkludera nya människor i familjen. Är det inte en god kristen tanke att utöka familjen?
Men familjen är större än så därför att den rymmer också ett antal andra personer som vi på ett mycket påtagligt sätt är våra bröder och systrar. Faktum är att vi möter dem oftare än våra barn eftersom de bor i Värnamo. Denna något större gemenskap liknar det oikos, det hushåll vi läser om i Nya Testamentet.
Det finns en vrångbild som säger att förnyelse, förändring eller förlossning äger rum genom framträdande gestalter, starka personligheter eller rentav distanserade ensamvargar. Ingenting kan vara mer fel. Jag går till Skriften och läser om Jesus. Förutom Josef och Maria läser jag att Jesus hade fyra bröder, Jakob, Joses, Judas och Simon. Till dessa kommer ett okänt antal systrar, Mark 6:3. Huruvida de var halvsyskon ellet kusiner är i det här sammanhanget ointressant. De ingick i samma hushåll, samma oikos. Av Apg 1:14 förstår vi att flera av dem verkade tillsammans med Jesus. De var med i Övre Salen i väntan på Anden.
Det heter i Joh 19:25 att hans mor stod vid korsets fot när Jesus korsfästes. Men hon var inte ensam utan med henne var också hennes syster som var gift med Klopas. Det finns forskare som menar att Josef dött medan Jesus ännu var ung. Kanske var det rentav som den tolvårige Jesus sökte sin far i templet? Det är inte omöjligt att Marias syster och hennes man Klopas hade fått ersätta Josef.
Kyrkan växte fram ur denna storfamilj. Jesu bror Jakob var den förste föreståndaren för församlingen i Jerusalem sedan Petrus fått fly. Jakob led martyrdöden år 42 och efterträddes av Simon, son till Klopas och därför kusin med Jesus. Dessa uppgifter kommer från Clemens av Alexandria (160-215 e Kr). Samma källa vet att berätta att två av Jesu bröders barnbarn (grandnephews?) senare ledde församlingen i Jerusalem.
I Mark 3:31-35 säger folkhopen till Jesus att hans mor och bröder står utanför. Jesus svarar genom att säga: Vem är min mor och vilka är mina bröder? Så ser han sig omkring och säger att "dessa som gör Guds vilja är min mor ... " Det har ofta förståtts som att Jesus tar avstånd från sin familj. Men kyrkofadern Tertullianus (160-220 eKr) skriver att poängen är att Jesus inkluderar fler i sin familj, inte att han tar avstånd från sin "riktiga" familj. Gång efter annan visar Herren mig hur vi i Västerlandet behöver återupptäcka och arbeta på gemenskapen, koinonian.
En annan vrångbild är den om den store om än ensamme aposteln Paulus. Som om han kom ensam eller med en eller två ja-sägare i följe för att så predika framgångsrikt i den stora främmande staden. Fel igen. Paulus reste inte ensam utan med ett stort följe, kanske upp till 40 personer, hävdar sociologen Stark. I 1 Kor 9:5 frågar Paulus om inte han har rätt att föra med sig en syster i tron liksom de andra apostlarna, Herrens bröder och Kefas? Frågan är retorisk. De inte bara reste med hela hushåll utan de togs också emot av stora hushåll i Filippi, Korint ellet Efesus. 40 personer möter 40 andra är helt klart tillräckligt för att bilda en kristen församling, gemenskap eller koinonia. Vad som nu är lämpligt.
Jag förstår nu att vi har mycket att upptäcka, lära och göra framförallt. Det är spännande att vara kristen och ser framemot att inkludera nya människor i familjen. Är det inte en god kristen tanke att utöka familjen?
4 kommentarer:
Det är så märkligt tyst med kommentarer ,när du rör vid familjen, cellkyrkan, hemgrupper, gemenskap på ett djupare plan. Det teologiska frågorna väcker mera intresse. "Kostar " det för mycket att släppa någon in i familjen? Men måste vi inte öppna familjen om vi ska vandra i tro OCH liv? Finns det inte längre några familjer kvar? At.
Hej AT och tack för julhälsningen.
Tänk att också jag har gjort samma reflektion. Det kan nog finnas olika förklaringar, bl a
- de flesta hushåll är ensamhushåll (åtminstone nästan)
- många håller med med "känner sig" utanför
- det finns egentligen inga invändningar
Sammantaget är det ett dåligt tecken och visar tecken på "the lazy monopoly". Sedan finns det ett antal glada som kanske tycker det är lite krångligt att kommentera.
Men jag tänker fortsätta skriva om koinonian eftersom den är så viktig. Men det får nog bli efter helgen.
God Jul!
Vi är många här i Värnamo , som känner att vi är som systrar och bröder , alltså syskon i Kristus...med kärlek , trygghet , tacksamhet och respekt till / för varandra . Nu är inte allt detta alltid så enkelt med syskon / familj... men livet i Kristus är utmaning i kärlek , och som syskon är vi kallade att ta hjälp av honom, vår Far och i hans kärlek , stötta , hjälpa varandra , det är också då som vi växer ihop
allt mer som familj , och kan därför hoppas mycket gott även i fortsättningen ....Tänk vad mycket Herren kan , å vill göra för oss , i vår gemenskaps "kamp"som syskon , med honom Kristus vår Far ...
Vill också som tillägg säga ... Utan dessa år i cell kyrkan , och cellgrupp , hade mitt liv INTE varit mycket till liv .
Här har jag fått möjlighet att "växa upp" i den lilla gemenskapen , ta mina stapplande steg , i tillit å mycket annat , även att jag haft min tro sedan barns ben (alltså under många år) ...Är djupt tacksam för allt vad du Håkan , å ni alla i kyrkan betytt, och betyder för mig .
Skicka en kommentar