tisdag, september 09, 2014

Vita bergens barn

Så har jag i det närmaste läst ut den tredje delen i Per Anders Fogelströms serie om Södermalm, Stockholm och Sverige får man nog tillägga eftersom Fogelström också speglar de större skeendena. Det har varit fascinerande att läsa dessa böcker, inte minst denna tredje del, Vita bergens barn. Denna del spänner över åren 1821-1860. Det visade sig att jag kunde den här tiden lite bättre än tiden innan som till exempel att den kände psalmförfattaren Johan Olof Wallin blev kyrkoherde i Adolf Fredrik 1812.

Håkan Rapp har kommit hem efter de tröttande krigen. Han gifte sig med Charlotta på äldre
dar och de bosatte sig på Sågargränd som inte låg långtifrån nuvarande Folkungagatan 127 där vi bodde under några år. Håkan Rapp gifte sig 1821. Då var Karl XIV Johan kung, (han regerade 1818-44) det vill säga Jean Bernadotte, fransmannen som är vår nuvarande kungs anfader. Det är ett underbart sätt Fogelström använder sig av när han väver samman fiction och historia. Är det månne Fogelström som inspirerat Guillou att göra på samma sätt?

En annan känd person vid den här tiden är Lars Johan Hierta (1801-1872). Naturligtvis kände jag till att han grundade Aftonbladet men inte kom jag ihåg att han också grundade Liljeholmens stearinfabrik. När produktionen sköt fart hade han fabrik på östra Södermalm. Han bodde senare i en herrgård i närheten.

Det är självklart så att kyrkan som hade en stark ställning i samhället vid den här tiden frekvent omnämns. Oftast i positiva ordalag om än aldrig i religiösa. Det handlar mest om administration, kyrkliga handlingar och fattigvård men i alla fall. I ett kapitel konstateras att det inte fanns rum för själavård. Men det fanns viss religiös rörelse vid den här tiden i Stockholm. Metodistpastorn George Scott (1804-1874) verkade i Stockholm 1830-42. Han höll möten i strid med konventikelplakatet och utvisades från Sverige 1842. Men innan dess hann han starta tidskriften Pietisten och gjort Carl Olof Rosenius till redaktör. Där startade EFS. Fogelström nämner att "läsarna" gjorde hembesök bland Vita bergens barn, men skriver också att de gärna gick därifrån på grund av stanken från de fattiga.

Att det många sätt var fattigt och eländigt vet vi men till detta kommer också nödåren, koleran och den stora branden 1842 som krävde människoliv och gjorde många arbetslösa. Det blev som en ond cirkel där fattiga fick finna sig i mycket och glädja sig över litet. Förresten - kan någon av mina läsare bekräfta att det fabriksfattighus som omnämns i boken är detsamma som nuvarande hotell Columbus?
Det var inte underligt att tiden också präglades av oro och att upproret låg i luften. Kommunismen kom till Söders höjder och försök till förändringar gjordes, men till en början blev det mest prat. Det fanns inte tillräcklig kraft bland de fattiga för att samla dem.

Men en ny medvetenhet växte fram och 1842 infördes den svenska folkskolan. Även om det
tog tid att etablera den var nu Katarina skola tillgänglig för alla de små barnen. 1844 dog kungen och han efterträddes av ende sonen Oscar I som sedan regerade fram till 1859.

Nu är det så att jag har ett par kapitel kvar innan jag ställer tillbaka boken i bokhyllan så jag slutar här. Vill avsluta med att 1848 föds Håkan Rapps barnbarn Lotten. Det ät hon som blir länken till de fem resterande böckerna i serien om Mina drömmars stad. Jag rekommenderar varmt dessa böcker.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Mellan 1770-talet då Adolf Fredriks kyrka stod klar och 1895 då Johannes kyrka invigdes, ökade folkmängden enormt, utan att en enda kyrka för Församlingsbruk byggdes. När sällskapet för främjande av kyrklig själavård tillkom detta. Den enda del av staden där de egentligen inte behövde engagera sig var södermalms östra sida dvs nuvarande Sofia, pga dels kyrkoherden i Katarina Axel Landqvist och dåvarande komministern Ernst Klefbeck, från 1917, den förste kyrkoherden i Sofia. Att efsarna hade en ambivalent hållning är korrekt, men andra rörelser var permanenta i Vita bergen, ex Anders Collin, bibelkvinnorna, Henrik Schager mfl, inte minst det mest kända namnet: Elsa Borg. Detta speglar också en mer sällan uppmärksammad skillnad mellan olika andliga rörelser i huvudstaden. Den lågkyrkliga, reformerta var mer en borgerlig angelägenhet, än dessa andra. Wallin var fö den som blev orsak till en av orsakerna till att folkmängden ökade genom att han initierade att något gjordes åt vattnet som var förorenat, med påföljden att fler barn överlevde och färre blev föräldralösa. Utan sällskapet hade den låg och frikyrkliga närvaron sannolikt ökat, så blev inte fallet. Den östra delen hade också en påtaglig annorlundahet genom den invandring från östeuropa av judiska familjer, som skedde. På södermalms västra sida var situationen mycket annorlunda, inte minst politiskt, där ex präster inte kunde gå prästklädda utan att få sten kastade på sig. Även om generaliseringar inte kan göras så kan nog ändå sägas att vita bergen hade en succession av Jesu närvaro, som ser annorlunda ut än övriga Södermalm. En som levde på söder och var mycket kritisk till frikyrkligheten, var NP Wetterlund, boende på östra sidans södra del, där Åsön tog slut. / Magnus Olsson

Anonym sa...

Ps något man kan spekulera i är de frekventa relationer som kan skönjas mellan östra Södermalm och de borgerliga familjerna i gamla stan, två delar av staden som hade mer av "gamla" Stockholmssläkter, än övriga delar, som i högre grad var rotlösa, liksom Erstas förmedlande länk, i detta. Erstas betydelse för en kyrklig närvaro på östra sidan, skiljer sig från övriga områden runt staden mellan broarna. Som ärkebiskop kunde JO Wallin vid riksdagar iakttagas sena kvällar, görande hembesök i stugorna i Adolf Fredriks utkanter. Det finns många små detaljer som pekar på saker som sällan syns när Stockholms andliga historia skildras rörande 1800-talet. / MO