Det finns skäl för oss kristna att tänka igenom visionen. I synnerhet när vi lever i en tid då det öppet sägs att visionernas tid är förbi. I flera bloggar har jag funderat på Kyrkans vision. Den måste vad jag förstår vara himmelsk.
Paulus levde med ett eskatologiskt perspektiv. När han hade lärt känna det himmelska såg han och tillämpade han det himmelska på det jordiska. Jag märker på mig själv att det också håller på att bli mitt perspektiv och kommer att lägga ut texten förmodligen i någon kommande blogg.
Det är i ljuset av det himmelska jag menar att Svenska kyrkans ledning synes sakna vision eller till och med leva efter fel vision. När det sker kunde man tänka att biskop och domkapitel kunde korrigera. I stället visar de allt oftare på fel väg och urholkar samtidigt sitt förtroende. Det senaste exemplet i en rad är påhoppet och bestraffningen av min gode vän Olle F.
Olle F och hans fru Karin bodde tvärs över gatan där Kari och jag bodde i Uppsala under studieåren. Vi blev goda vänner och umgicks. Vi och de var nygifta och vi pratade mycket om framtiden. Olle skulle prästvigas för Göteborgs stift och jag för Strängnäs eftersom jag kommer från Katrineholm. Året var 1977 och jakten, på sådana som förstod att vigningen av kvinnor var ett rent politiskt beslut och som därtill inte övertygats om dess bibliska giltighet, i full gång. Tre månade innan prästvigningen fick jag veta av biskopen i Strängnäs, Åke Kastlund, att jag inte längre var välkommen. Då hade Olle och jag långa samtal och situationen räddades av biskopen i Göteborg, Bertil Gärtner. Vi prästvigdes i januari 1978. Olle och Karin blev senare samma år faddrar till Jacob när han döptes.
Nu har åren gått. Det blir 37 år nästa januari sedan vi prästvigdes och jakten på de så kallade "kvinnoprästmotståndarna" är ännu inte över. Dag Sandahl beskriver jakten träffande när han hävdar att taktiken varit att "först marginalisera dem för att sedan eliminera dem". Jag vet att både Olle och jag kan ge många exempel på hur ledningen för Svenska kyrkan har betett sig och beter sig. Kanske var vi tysta alltför länge. Nu har biskopen i Göteborg fått tag i Olle. Till sist hann de i fatt honom. Den läsare som inte uppfattat saken kan läsa antingen Arne Brogrens hemsida eller Dag Sandahls blogg. Dag skriver i bloggen efter den jag hänvisar till om den så kallade samvetsklausulen. Också den bloggen är mycket läsvärd i sammanhanget.
Att eliminera "kvinnoprästmotståndare", "homofober" eller andra "fundamentalister" är enligt min mening fel vision. Och även om kyrkans ledning inte behöver tänka på dem som drabbas borde den tänka på sitt eget rykte.
Paulus levde med ett eskatologiskt perspektiv. När han hade lärt känna det himmelska såg han och tillämpade han det himmelska på det jordiska. Jag märker på mig själv att det också håller på att bli mitt perspektiv och kommer att lägga ut texten förmodligen i någon kommande blogg.
Det är i ljuset av det himmelska jag menar att Svenska kyrkans ledning synes sakna vision eller till och med leva efter fel vision. När det sker kunde man tänka att biskop och domkapitel kunde korrigera. I stället visar de allt oftare på fel väg och urholkar samtidigt sitt förtroende. Det senaste exemplet i en rad är påhoppet och bestraffningen av min gode vän Olle F.
Olle F och hans fru Karin bodde tvärs över gatan där Kari och jag bodde i Uppsala under studieåren. Vi blev goda vänner och umgicks. Vi och de var nygifta och vi pratade mycket om framtiden. Olle skulle prästvigas för Göteborgs stift och jag för Strängnäs eftersom jag kommer från Katrineholm. Året var 1977 och jakten, på sådana som förstod att vigningen av kvinnor var ett rent politiskt beslut och som därtill inte övertygats om dess bibliska giltighet, i full gång. Tre månade innan prästvigningen fick jag veta av biskopen i Strängnäs, Åke Kastlund, att jag inte längre var välkommen. Då hade Olle och jag långa samtal och situationen räddades av biskopen i Göteborg, Bertil Gärtner. Vi prästvigdes i januari 1978. Olle och Karin blev senare samma år faddrar till Jacob när han döptes.
Nu har åren gått. Det blir 37 år nästa januari sedan vi prästvigdes och jakten på de så kallade "kvinnoprästmotståndarna" är ännu inte över. Dag Sandahl beskriver jakten träffande när han hävdar att taktiken varit att "först marginalisera dem för att sedan eliminera dem". Jag vet att både Olle och jag kan ge många exempel på hur ledningen för Svenska kyrkan har betett sig och beter sig. Kanske var vi tysta alltför länge. Nu har biskopen i Göteborg fått tag i Olle. Till sist hann de i fatt honom. Den läsare som inte uppfattat saken kan läsa antingen Arne Brogrens hemsida eller Dag Sandahls blogg. Dag skriver i bloggen efter den jag hänvisar till om den så kallade samvetsklausulen. Också den bloggen är mycket läsvärd i sammanhanget.
Att eliminera "kvinnoprästmotståndare", "homofober" eller andra "fundamentalister" är enligt min mening fel vision. Och även om kyrkans ledning inte behöver tänka på dem som drabbas borde den tänka på sitt eget rykte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar