Häromdagen visade Kalla fakta i TV4 ett reportage med namnet vårdkaoset. Jag ska på en gång säga att jag inte såg det mer än några minuter. Men jag hann uppfatta att såväl barn med cancer som äldre med flera olika sjukdomar flyttats runt mellan olika avdelningar och sjukhus. Det råder brist på specialiserade sjuksystrar med mera, sades det i inslaget.
Jag vill säga att det är få yrkesgrupper jag hyser sådan respekt för som läkare och sjuksystrar. Jag har alltid bemötts med stor omsorg efter olyckan, också under den tid jag var tvungen att besvära dem mitt i natten. Jag kan inte klaga på någonting. Bara tacka Gud för dem allihop. Men jag tycker mig ana ett problem i systemet. Kanske har det historiska orsaker och frågan är hur det ska åtgärdas eller om det ens går att åtgärda.
Allteftersom vetenskapen utvecklades från 17-1800-talet har de olika upptäckterna kategoriserats. Inom teologin fick vi exegetiken, dogmatiken, kyrkohistorien och så vidare. För mig blev det ett problem som aldrig löstes när jag skulle skriva min lic-avhandling om Cellkyrkan. Skulle avhandlingen sortera under dogmatiken? Skulle den betraktas som ett bidrag till ekklesiologin eller pastoralteologin? Var det ett försök att skriva kyrkohistoria? Vilken metod skulle jag använda?
Problemet vad jag förstår är att genom dessa specialiseringar förlorar vi helhetsperspektivet. Det här verkar gå igen inom alla vetenskaper. Sjukvården är idag så specialiserad att patienterna tvingas från den ena disciplinen till den andra. Samtidigt är människan en helhet och de olika organen och sjukdomarna hänger samman och påverkar varandra.
På grund av specialisering eller uppdelning behandlas jag av tre olika sjukhus och i sin tur av olika underavdelningar. Det stora problemet blir då kommunikationen mellan dessa. Jag kan lätt falla mellan stolarna. Till detta kommer också frågan om ansvar. Det är lätt och ofta nödvändigt att hänvisa till andra. Men måste det inte bli på det här sättet? Hur skulle det annars se ut? Ingen läkare kan vara specialist på allt. Jag har fått nacken opererad i Kathmandu, jag vårdas i Värnamo, bakterierna angrips av infektionsläkarna i Jönköping men omläggningen av såren utförs av hemsjukvården i Värnamo. Min sjukgymnast jobbar på den vårdcentral jag tillhör. Nerven ska opereras i Linköping men min arbetsterapeut kommer från vårdcentralen i Värnamo. Återbesöken och huvudansvaret har Värnamo sjukhus.
Det har hänt flera gånger att den andra specialisten inte vet vad den första har gjort. Som tur är för mig kan jag ta eget ansvar. Jag kan ta egna i initiativ när det behövs. Jag har en kär hustru som alltid finns hos mig. Vi kan tacka och be, men hur går det för barn eller äldre som inte kan eller orkar?
När jag tänker på hur uppdelad vår västerländska tillvaro blivit framstår vårdkaoset närmast som ett filosofiskt problem.
Jag vill säga att det är få yrkesgrupper jag hyser sådan respekt för som läkare och sjuksystrar. Jag har alltid bemötts med stor omsorg efter olyckan, också under den tid jag var tvungen att besvära dem mitt i natten. Jag kan inte klaga på någonting. Bara tacka Gud för dem allihop. Men jag tycker mig ana ett problem i systemet. Kanske har det historiska orsaker och frågan är hur det ska åtgärdas eller om det ens går att åtgärda.
Allteftersom vetenskapen utvecklades från 17-1800-talet har de olika upptäckterna kategoriserats. Inom teologin fick vi exegetiken, dogmatiken, kyrkohistorien och så vidare. För mig blev det ett problem som aldrig löstes när jag skulle skriva min lic-avhandling om Cellkyrkan. Skulle avhandlingen sortera under dogmatiken? Skulle den betraktas som ett bidrag till ekklesiologin eller pastoralteologin? Var det ett försök att skriva kyrkohistoria? Vilken metod skulle jag använda?
Problemet vad jag förstår är att genom dessa specialiseringar förlorar vi helhetsperspektivet. Det här verkar gå igen inom alla vetenskaper. Sjukvården är idag så specialiserad att patienterna tvingas från den ena disciplinen till den andra. Samtidigt är människan en helhet och de olika organen och sjukdomarna hänger samman och påverkar varandra.
På grund av specialisering eller uppdelning behandlas jag av tre olika sjukhus och i sin tur av olika underavdelningar. Det stora problemet blir då kommunikationen mellan dessa. Jag kan lätt falla mellan stolarna. Till detta kommer också frågan om ansvar. Det är lätt och ofta nödvändigt att hänvisa till andra. Men måste det inte bli på det här sättet? Hur skulle det annars se ut? Ingen läkare kan vara specialist på allt. Jag har fått nacken opererad i Kathmandu, jag vårdas i Värnamo, bakterierna angrips av infektionsläkarna i Jönköping men omläggningen av såren utförs av hemsjukvården i Värnamo. Min sjukgymnast jobbar på den vårdcentral jag tillhör. Nerven ska opereras i Linköping men min arbetsterapeut kommer från vårdcentralen i Värnamo. Återbesöken och huvudansvaret har Värnamo sjukhus.
Det har hänt flera gånger att den andra specialisten inte vet vad den första har gjort. Som tur är för mig kan jag ta eget ansvar. Jag kan ta egna i initiativ när det behövs. Jag har en kär hustru som alltid finns hos mig. Vi kan tacka och be, men hur går det för barn eller äldre som inte kan eller orkar?
När jag tänker på hur uppdelad vår västerländska tillvaro blivit framstår vårdkaoset närmast som ett filosofiskt problem.
1 kommentar:
Det finns en gemensam sammanhållande behandling: allt tros kunna botas med Prozak om man har synpunkter.
AT
Skicka en kommentar