När jag efter olyckan kom till Sverige fick jag två veckor på Värnamo sjukhus. Under de veckorna fick jag fyra av varandra oberoende förfrågningar, nästan lite uppfordrande, om jag inte borde tala med kuratorn eller en psykolog. Jag uppskattade deras omsorg men kände absolut inget behov av sådana samtal. Jag fick veta att reaktionerna efter en så svår olycka kan komma långt efteråt. Eftersom jag har varit sjukhuspräst under ett antal år visste jag det och kände till detta som kallas debriefing då man får gå igenom det otäcka, minnas och bearbeta. Men jag hade och har först och främst talat med Herren om vad som har skett och har överlämnat allt (på riktigt) till honom. Jag har berättat för mina närmaste och ett antal andra personer. Men kanske har jag förträngt något trots detta?
Så kom en fantastisk artikel i SvD med nya rön som ytterligare förklarar. Jag länkar till den här. Det är en pågående serie om vår inneboende motståndskraft. Idag intervjuades Sara Johansson och Sara Hedenius om sin bok Krisstöd - att stärka människors motståndskraft. Hedenius överlevde Estonia-katastrofen. De har tagit del av senare forskning som till och med visar att debriefing kan vara skadligt, i alla fall påträngande sådan. I stället bör man samarbeta med den drabbades motståndskraft som framför allt handlar om att stötta alla former av socialt stöd. Det är särskilt viktigt med närheten till familj och anhöriga.
Jag har tidigare berättat om hur goda nepaleser hjälpte mig upp ur ravinen, om hur kristna bröder och systrar omslöt mig när jag anlände till Kathmandu och hur äldste sonen Victor omedelbart satte sig på planet när han fick höra om olyckan. För att inte tala om hur den övriga familjen mötte mig först på Landvetter och sedan på Värnamo sjukhus. Och förutom de vänliga sjuksystrarna på sjukhuset ytterligare 225 personer. Var och en på sitt särskilda sätt. Det var en av de stora upptäckter jag gjorde att Kristi kropp är betydligt verkligare än jag tidigare har förstått.
Artikeln anger fem avgörande principer för den första månaden efter olyckan. Dessa är
1. Lugn. Information om vad som faktiskt hände, familjens närhet och förståelse för de egna reaktionerna skänker ett första lugn. Allt detta fick jag.
2. Trygghet. I mitt fall kunde Victor sköta allt. Han diskuterade och godkände operationen, han skaffade mat och mediciner. Han var hela tiden hos mig, delade min oro och svarade på frågor. Han matade mig, hjälpte mig på toaletten och bad till Herren för mig. Tack Victor.
3. Samhörighet. Jag har redan berättat om värdet av att tillhöra Guds familj och att leva i den gemenskapen.
4. Tillit. Eftersom allt har förändrats på några sekunder hotas tilliten. Det syns enligt artikeln vara avgörande att kunna behålla den. Behöver jag skriva om den tro Herren har gett mig? Jag tror inte det.
5. Hopp. Hoppet ät ett resultat av de fyra första punkterna.
Artikeln avslutas med en viktig insikt. Punkterna ovan kan jag inte ta till mig av egen kraft. Lugn, trygghet, samhörighet, tillit och hopp kommer till mig utifrån. De fanns hos mig också tidigare som motståndskraft men behöver nu komma till mig på nytt, som gåvor från Herren om också genom människor. Tack till alla er som skänkt mig allt detta. Tack Victor. Tack Kari. Tack Jacob och Elisabet för att ni finns hos mig.
Så kom en fantastisk artikel i SvD med nya rön som ytterligare förklarar. Jag länkar till den här. Det är en pågående serie om vår inneboende motståndskraft. Idag intervjuades Sara Johansson och Sara Hedenius om sin bok Krisstöd - att stärka människors motståndskraft. Hedenius överlevde Estonia-katastrofen. De har tagit del av senare forskning som till och med visar att debriefing kan vara skadligt, i alla fall påträngande sådan. I stället bör man samarbeta med den drabbades motståndskraft som framför allt handlar om att stötta alla former av socialt stöd. Det är särskilt viktigt med närheten till familj och anhöriga.
Jag har tidigare berättat om hur goda nepaleser hjälpte mig upp ur ravinen, om hur kristna bröder och systrar omslöt mig när jag anlände till Kathmandu och hur äldste sonen Victor omedelbart satte sig på planet när han fick höra om olyckan. För att inte tala om hur den övriga familjen mötte mig först på Landvetter och sedan på Värnamo sjukhus. Och förutom de vänliga sjuksystrarna på sjukhuset ytterligare 225 personer. Var och en på sitt särskilda sätt. Det var en av de stora upptäckter jag gjorde att Kristi kropp är betydligt verkligare än jag tidigare har förstått.
Artikeln anger fem avgörande principer för den första månaden efter olyckan. Dessa är
1. Lugn. Information om vad som faktiskt hände, familjens närhet och förståelse för de egna reaktionerna skänker ett första lugn. Allt detta fick jag.
2. Trygghet. I mitt fall kunde Victor sköta allt. Han diskuterade och godkände operationen, han skaffade mat och mediciner. Han var hela tiden hos mig, delade min oro och svarade på frågor. Han matade mig, hjälpte mig på toaletten och bad till Herren för mig. Tack Victor.
3. Samhörighet. Jag har redan berättat om värdet av att tillhöra Guds familj och att leva i den gemenskapen.
4. Tillit. Eftersom allt har förändrats på några sekunder hotas tilliten. Det syns enligt artikeln vara avgörande att kunna behålla den. Behöver jag skriva om den tro Herren har gett mig? Jag tror inte det.
5. Hopp. Hoppet ät ett resultat av de fyra första punkterna.
Artikeln avslutas med en viktig insikt. Punkterna ovan kan jag inte ta till mig av egen kraft. Lugn, trygghet, samhörighet, tillit och hopp kommer till mig utifrån. De fanns hos mig också tidigare som motståndskraft men behöver nu komma till mig på nytt, som gåvor från Herren om också genom människor. Tack till alla er som skänkt mig allt detta. Tack Victor. Tack Kari. Tack Jacob och Elisabet för att ni finns hos mig.
2 kommentarer:
Den som kan tacka, efterföljer Jesu anvisning om att alltid först tacka för att bönen är hörd, när tacket satt sig kan bönen som redan är hörd, ljuda, då tackar man sig in i Gud, och blir av Gud alltmer gjord till bön, så att hela människan lovsjunger Gud genom att vara vad hon är: Guds avbild. Där en sådan människa är har Gud av sin bild synligjort: här är helig plats, och sedan templet i Jerusalem föll, har vi endast den plats där vi befinner oss, att tillbedja Gud i. Önskar dig och de dina Guds tempels lovsång i ditt tillfrisknande. / Magnus Olsson
Tack MO. Mycket tänkvärt.
Skicka en kommentar