Inger Svensson

För bara några minuter sedan slutade en dokumentärfilm om Inger Svensson, Växjö stifts första kvinnliga präst. Tänkte skriva några spontana reflektioner. Det du nu ska läsa är ingen analys. Den kanske kan komma senare.

Dokumentären som gjorts av den erkänt duktige Tom Aland har fått titeln "och förlåt oss våra skulder". varför vet jag inte. Det kan finnas olika skäl till det. Men jag måste säga att jag tycker filmen visade på ovanligt god journalistisk. Aland har ansträngt sig för att återge en historisk händelse.

I inledningen talades om kvinnors kamp för sina rättigheter (att till exempel bli präster). Det är förstås inte något jag delar. Ingen har rätt att bli Herrens präst. Inte män heller. Ingen. Det vi talar om är inte ett jobb vilket som helst. I inledningen påtalade biskop Bertil och domprost GA Danell just detta, men inge ska tro att "vanligt folk" kan begripa det. Och här har vi en den del av förklaringen till konflikten kring kvinnliga präster. Jag minns inte vem som sa det, men någon hänvisade inte bara till bibeln utan också till traditionen och ekumeniken. Ganska tunga argument med andra ord.

Dag Sandahl gjorde enastående bra ifrån sig, enligt mitt tycke. Han kommenterade GA Danells framtoning med orden att denne var "politiskt obegåvad" och det är nog riktigt. Det betyder inte att GA Danell var bibliskt obegåvad. Vi som kände honom vet att han var en gigant i kyrkan och att det var en stor skandal att han inte blev biskop. Men det berodde ju på kvinnoprästfrågan. Den person som kommenterade i filmen sa också riktigt att det hela var "ett politiskt beslut", något vi aldrig får glömma. Här har vi ännu en del av förklaringen till den olycksaliga utvecklingen.

En annan förklaring följer på det politiska beslutet nämligen att det aldrig fanns möjlighet att lösa frågan teologiskt. De som försökte blev per definition politiskt inkorrekta. Talar vi teologi är detta den stora tragedin. Vi har fortfarande det problemet framför oss.

Nu visade dokumentären att det i Ingers fall snarast bottnade i en personlig tragedi. Jag tänker inte bara på att pappan tydligen dominerade hennes liv utan framför allt på hennes alkoholism. Jag har själv vänner som menar att alkoholism är medfödd väl medveten om att det finns flera förklaringar. Inger skulle i sådana fall varit född alkoholist och börjat sin "suparkarriär" redan som student.

Lite jobbigt, minst sagt, var det att höra systrarnas vittnesbörd om sin syster. De trodde från början att Inger var på fel väg. Och de menade att Ingers livsstil avslöjade det. Detta bekräftades också av en av hennes kantorer.

Sedan följde det ena felsteget efter det andra. Inger förskingrade kollekten, sjukskrev sig på grund av sitt missbruk och predikade berusad. Svenska kyrkan löste detta genom att låta henne få "en ny chans" som det så fint heter. Lika menlöst uppträdde allmänheten representerad av några som menade att Inger var som "en vanlig människa". Det bästa betyg en präst kan få av allmänheten. Någon förstärkte det hela genom att säga att Inger rökte.

Så fick hon en ny chans, - i Stockholms stift. Jo, jo. Hon slutade sin gärning i Katarina församling av alla församlingar, min församling. Stig Johnsson som var kyrkoherde för henne hade inget att säga om henne, men diakonissan (?) som försåg Inger med antabus kunde berätta att "hon inte var motiverad". Inger fick lämna tjänsten och dog några år senare.

Jag tycker inte att dokumentären skyllde allt på oss "kvinnoprästmotståndare", vilket annars är vanligt. Tvärtom gjorde Dag Sandahl ett ödmjukt, förstående och generöst intryck. Han menade att Svenska kyrkan vanskött Inger. Och "Julle" som funnit sig i situationen tyckte att vi kunde ha stöttat henne bättre. Det ska bli intressant att se hur reaktionerna på dokumentären blir. Det finns skäl att i vanlig ordning frukta det värsta, men man kan hoppas att fler har uppfattat Tom Alands beskrivning som ett olöst problem som drabbat en stackars människa.