Ämbetsfrågan, del 3

Till min glädje ser jag att det på Dag Sandahl blogg finns en viss efterfrågan på kunskaper om ämbetet. Men jag förstår att det kan vara ett sken som bedrar. Det finns ingenting som tyder på att ämbetsfrågan skulle få en renässans inom Svenska kyrkan. Utvecklingen mot en renodlat protestantisk kyrkobildning syns för närvarande vara alltför stark. Frågan om vad ämbetet är, om det finns i Bibeln, och senare vilka som kan inneha det, tycks begränsa sig till ett fåtal intressenter. Det är naturligtvis alarmerande. Frimodig kyrkas önskan om försoning i ämbetsfrågan klingar därför av i takt med minskat intresse. Därför är det angeläget för dessa intressenter att identifiera sig med den allmänneliga kyrkan i stället för eller kanske rättare sagt i Svenska kyrkan.

När det gäller 1 Kor 14:34 tycks tolkningarna inte för alltför svåra om man håller sig till det gemensamma och undviker vad som kan uppfattas som diken. Ett dike är att reducera 14:34 till den tiden och dra slutsatsen att Paulus idag inte skulle menat detsamma som då. Det andra diket är den fundamentalistiska tolkningen att kvinna är underordnad mannen. Även om jag här har stannat vid just 14:34 tror jag att det är tydligt att Paulus och NT i sin helhet ändå talar för ett ämbete. Det finns inget skäl till att stanna i obiblisk förvirring. Här följer nu mina slutsatser:

Ett skäl till förvirringen är att Paulus så tydligt i 11:5 bejakar att kvinnor både ber och profeterar i gudstjänsten medan han här tycks neka dem detsamma. Om diskussionen utgår från en sådan motsägelse blir den förvirrad.

Jag menar, för det första, att det inte finns någon motsägelse alls mellan 11:5 och 14:34. Alla män och kvinnor kan i princip både be och profetera, kanske också ”förlåta synder” och ”förmedla Anden”. Det hindrar inte som vi har sett att män och kvinnor också kan ha särskilda och olika tjänster. Så har Jesus till en början särskilt utvalt tolv män som han gjort till sina ombud. Därigenom har han inte bara bejakat skapelseordningen utan också upprättat och förstärkt den. På så sätt blev Kyrkan en apostolisk kyrka. I Jesu efterföljd har apostlarna gjort på samma sätt. De har bett, utvalt, utrustat och insatt sina manliga efterföljare. ”I varje församling utsåg de också äldste, och efter bön och fasta anförtrodde de dem åt den herre som de hade kommit till tro på”, läser vi i Apg 14:23. Detta har de säkerligen gjort också i Korint även om dessa ledares position verkar ha varit hotad i Korint. Denna apostoliska succession bejakas för övrigt fortfarande i den allmänneliga Kyrkan.

För det andra frågar jag mig om Paulus här är otydlig. Han talar inte om någon apostolisk succession, även om han talar om ett Herrens bud, v 37. Det kan antingen bero på att denna succession är så självklar att den därför inte uttalas frankt. Det kan också bero på att denna ännu inte blivit så tydlig som den blev senare. Kyrkan övertog ledarstrukturen från den judiska traditionen och från Jesus själv. Men de ämbeten som skulle komma att synliggöras som biskopar, präster och diakoner var ännu inte färdigutvecklade. Ännu ett skäl till att Paulus är otydlig är att han inte riktar in sig på ämbetet utan på dem som sätter sig upp emot ämbetet.

För det tredje är det så att exegeternas olika ståndpunkter kan förklaras med att de som vetenskapsmän har att hålla sig till texten. Det är den som ska tolkas och därför är det inte utan vidare tillåtet att väga in andra texter ens om Jesus än mindre ta hänsyn till senare tiders sätt att förstå texten. Forskarna ska försöka förstå texten just som den står och ingenting annat.

För det fjärde behöver inte de olika förklaringarna säga emot varandra. Det är både möjligt och rimligt att förstå texten som jag gör. Det finns ett ledarskap i Korint som är förankrat i skapelsen och som utgår från Jesus och hans apostlar. Det finns kvinnor i Korint som inte bara stör utan som sätter sig upp emot dessa av Paulus insatta tjänare. Paulus adresserar dessa kvinnor i Korint, men säger samtidigt att ordningen gäller överallt i de heligas församlingar, v 33b.

För det femte menar jag att min bedömning är den enklaste, vilket också är en god tolkningsprincip. Jag har inte behövt göra våld på skapelseargumentet, inte gått emot Jesus eller någon av hans apostlar, inte heller har jag behövt förklara bort avsnittet med att det är ett tillägg. Även om det är ett tillägg hör det till Kyrkans kanon och den allmänneliga Kyrkan skulle sannolikt sanktionera min tolkning. Så fortsätter vi förklaringen av v 36-40 som också löper helt i linje med den bedömning jag gjort mig till tolk för.

36 Är det kanske från er Guds ord har gått ut? Eller har det kommit bara till er? 37 Om någon menar sig vara profet eller andligt utrustad, skall han inse att det jag skriver till er är Herrens bud. 38 Men om någon inte erkänner detta, är han själv inte erkänd. 39 Därför, mina bröder, var ivriga att profetera och hindra inte tungomålstalandet. 40 Men låt allt ske på ett värdigt sätt och med ordning.

Paulus uttrycker sig starkt sarkastiskt. Gordon Fee menar att sarkasmen går tillbaka till v 33a, men den traditionella tolkningen säger att den syftar på hela avsnittet 33-35. Möjligen att Paulus riktar sig till någon eller några särskilda kvinnor som missbrukar sin frihet.

I vanlig ordning diskuterar inte Paulus på samma nivå som sina motståndare. Han anför det eskatologiska perspektivet. Hans säger att det är Gud som talar. I hans ögon stannar inte upproret vid något kulturellt eller misshagligt socialt beteende, utan det handlar om Guds skapelseordning, återupprättad och förstärkt i Kristus. Detta är det ord som har kommit till er. Det utgick inte från korintierna utan det är Herrens bud, en del av själva evangeliet. Oavsett om tolkningen menar att budet vill att vi ska leva i kärlek, visa varandra ömsesidig respekt, underordna oss i relation till ämbetet eller alltsammans, så är det ett Herrens bud. Om någon inte erkänner detta, är han själv inte erkänd. Det betyder att upproret slår tillbaka på den som står för det, se också 3:17f.

Så sammanfattar Paulus det han vill ha sagt i familjär ton. Han talar till sina bröder och systrar när han uppmanar dem alla att också fortsättningsvis vara ivriga att profetera, att inte hindra tungomålstalandet men att låta allt ske på ett värdigt sätt och med ordning.

Det var en fröjd att fördjupa sig i 1 Kor och särskilt att upptäcka hur kvinnovänlig Paulus är eftersom jag ofta har fått höra att han var en kvinnohatare. Det stämmer inte alls. Han var, precis som Jesus, radikalt för kvinnor och kvinnors ställning. Och ändå - skriver han som han gör.