Nu har jag äntligen kunnat läsa boken Felicia försvann. Som bok betraktad tycker jag inte den är särskilt lysande. Den är mer att likna vid dagboksanteckningar, men varför anteckningarna publiceras huller om buller begriper jag inte. Det finns kanske någon förklaring, men jag vet inte. Boken är skriven av Felicia Feldt, dotter till författarinnan Anna Wahlgren, f 1942. Boken är en oförsonlig barndomsskildring där mamman Anna inte är mycket värd när jag slår ihop boken.
Det var Anna Wahlgren som skrev Barnaboken, en bok om barnavård och barnuppfostran 0-16 år. Den kom ut 1983 och finns fortfarande att köpa i handeln. Jag har inte läst den och kommer antagligen aldrig att göra heller men det särskilt hennes metoder att få barnen att sova som har visat sig grovt ovetenskapliga. Men hon hyllades i en tid då rödvinsvänstern regerade.
I boken beskrivs hon som svårt alkoholiserad samtidigt som hon har fött nio barn med tror jag lika många män. Hon har varit gift sju gånger, ett faktum som säger något om den liberaliseringsvåg som bröt igenom vid tiden för 1960-talet och framåt. Det vi sår får vi också skörda säger denna veckas bibelläsningar. Det finns inga skäl för mig att recensera familjen Wahlgren som sådan. Alla familjer har sina svårigheter att brottas med. Det som talar till mig är 1960-talets så kallade frigörelse som jag själv reagerade på redan som skolungdom. Nu kommer skörden i oönskat mått.
Problemen i skolan är inte främmande för någon av oss. Jag träffade en lärare häromdagen som menade att situationen är värre än vi får veta genom media. Hen har i sin klass 25 elever och de flesta är totalt ointresserade av skolarbete. De har fullt upp med att spela dataspel, tävla med sina kläder, gå på audition för att bli bekräftade eller prata om vilka kläder som gäller. Visst var det en negativ bild jag fick höra men också skrämmande.
Igår talades det om svårigheterna att placera barn i fosterhem. Det finns tydligen privata som vill göra pengar på det hela. Och problemet med att placera ensamkommande flyktingbarn ökar.
Inom Hela Människan där jag är aktiv hade vi en kurs som heter Vara Vettig Vuxen. Den vänder sig till vanliga människor som det heter och lär ut hur vi ska känna igen de glömda barnen. Statistiskt sägs att det finns två i varje klass. De tar på sig roller till exempel som den "duktige", den som "gömmer sig", "clownen" eller den "som bråkar". Jag tror inte vi kan vända vad vi nu ser, men på individnivå kan du och jag komma att betyda mycket för någon eller några. Be om Guds kraft till alla som arbetar med barn, tonår och unga vuxna. Det må vara i skolan, i föreningslivet eller församlingarna.
Så lägger jag boken Felicia försvann till handlingarna.
Det var Anna Wahlgren som skrev Barnaboken, en bok om barnavård och barnuppfostran 0-16 år. Den kom ut 1983 och finns fortfarande att köpa i handeln. Jag har inte läst den och kommer antagligen aldrig att göra heller men det särskilt hennes metoder att få barnen att sova som har visat sig grovt ovetenskapliga. Men hon hyllades i en tid då rödvinsvänstern regerade.
I boken beskrivs hon som svårt alkoholiserad samtidigt som hon har fött nio barn med tror jag lika många män. Hon har varit gift sju gånger, ett faktum som säger något om den liberaliseringsvåg som bröt igenom vid tiden för 1960-talet och framåt. Det vi sår får vi också skörda säger denna veckas bibelläsningar. Det finns inga skäl för mig att recensera familjen Wahlgren som sådan. Alla familjer har sina svårigheter att brottas med. Det som talar till mig är 1960-talets så kallade frigörelse som jag själv reagerade på redan som skolungdom. Nu kommer skörden i oönskat mått.
Problemen i skolan är inte främmande för någon av oss. Jag träffade en lärare häromdagen som menade att situationen är värre än vi får veta genom media. Hen har i sin klass 25 elever och de flesta är totalt ointresserade av skolarbete. De har fullt upp med att spela dataspel, tävla med sina kläder, gå på audition för att bli bekräftade eller prata om vilka kläder som gäller. Visst var det en negativ bild jag fick höra men också skrämmande.
Igår talades det om svårigheterna att placera barn i fosterhem. Det finns tydligen privata som vill göra pengar på det hela. Och problemet med att placera ensamkommande flyktingbarn ökar.
Inom Hela Människan där jag är aktiv hade vi en kurs som heter Vara Vettig Vuxen. Den vänder sig till vanliga människor som det heter och lär ut hur vi ska känna igen de glömda barnen. Statistiskt sägs att det finns två i varje klass. De tar på sig roller till exempel som den "duktige", den som "gömmer sig", "clownen" eller den "som bråkar". Jag tror inte vi kan vända vad vi nu ser, men på individnivå kan du och jag komma att betyda mycket för någon eller några. Be om Guds kraft till alla som arbetar med barn, tonår och unga vuxna. Det må vara i skolan, i föreningslivet eller församlingarna.
Så lägger jag boken Felicia försvann till handlingarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar