Ämbetsfrågan, del 2

I det senaste numret av SPT finns en ledare som jag tycker träffar mitt i prick. Den är skriven med anledning av en artikel Markus Hagberg som bär rubriken Protestantismens återvändsgränd. I korthet säger artikeln och ledaren att Svenska kyrkan från begynnelsen ingick i en allmännelig (katolsk) kyrka med bland annat bevarat ämbete. Reformationen syftade till att avskaffa en del missbruk om än aldrig så allvarliga. Men protestantismen är den gren av reformationen som protesterar mot den Romerska-katolska kyrka, för att inte säga gör uppror mot den Romersk-katolska kyrkan. Det var aldrig Luthers syfte. Exakt där menar också jag att vi befinner oss. Det är det grundläggande skälet till att jag är för den allmänneliga kyrkans syn på ämbetet och på äktenskapet. Kanske kan några av mina kritiska läsare förstå detta?

Här kommer nu den andra, tredje och fjärde föklringen till 1 Kor 14:34.

Nästa stora tes till förklaring säger att Paulus vill tysta ner de kvinnor som hela tiden i sin nyvunna frihet sitter och prata med varandra, avbryter eller kommenterar det som sker i gudstjänsten. Detta är sannolikt den vanligaste tolkningen och reducerar v 33b-35 till en nullitet.

1. I v 26 frågar Paulus: Hur skall det då vara? Hans svar är att det ska vara ordning och reda i gudstjänsten. Denna ordning är ingenting mindre än ett utflöde av 13:4a och 5a. Den handlar om ömsesidig respekt. Det kan inte tolereras att ordningen undermineras av människor som hela tiden avbryter eller kommenterar. Gud är inte oordningens Gud. Det grekiska ordet kan översättas med ”störande”, ”oregerlig” eller ”upprorisk”, skriver Anthony C. Thielston på sid 248 och fortsätter med att påminna om att varje liten gemenskap, varje hushåll och därmed också varje gudstjänst måste ha sina husregler.
2. Thielston knyter an till v 29 om att ”det som sägs” ska prövas. Han tänker sig att dessa ”prövningar” kan ha lett till stora diskussioner, kanske rentav uppror, i det aktuella fallet av kvinnor. Hustrur ska inte öppet debattera med sina män. Det får de göra hemma. Men vi är kallade att underordna oss varandra, se Ef 5:21–25, Kol 3:18–19, 1 Tim 2:11–15 och 1 Petr 3:1.7.
3. Men detta uppror kan ha drabbat inte bara männen i allmänhet utan ledarna i synnerhet.  Så var det i Thessaloniki, se 1 Thess 5:12 och så syns det ha varit också i Korint. Thielston skriver att varje rörelse med vision behöver en struktur som stödjer visionen. Vare sig församlingen i Korint valt någon till ledare eller Paulus i apostolisk ordning insatt någon eller några som ledare är frågan hur de lyckades leda gudstjänster.

En tredje förklaring, som dessutom skulle kunna höra rimma bra med brevet i sin helhet är det faktum att det inom mysteriereligionerna förekom kvinnliga orakel. V 33b-35 är då starkt knutna till situationen just i Korint. De hade nu tagit med sig något av sin tidigare kultur som att dansa, sjunga, kasta med håret och profetera för att få uppmärksamhet och för att skapa stämning. Det var naturligtvis lika oacceptabelt då som det skulle vara i våra gudstjänster. Ett sådant beteende i en kristen gudstjänst var närmast att betrakta som ett uppror, som något som skapade oordning.

Den fjärde tesen använder sig av orden att kvinnor inte ska ”tala i församlingen”.

1.      Utgångspunkten är självklart att man och kvinna är lika mycket värda, både inför Gud och inför varandra. Jesus och Paulus bejakar kvinnor på ett för den tiden närmast osannolikt sätt. Att påstå att Paulus vill tysta kvinnor i allmänhet är absurt, se också v 23, 24, 26 och 31, men att ”tala i församlingen” är något annat, något mer. Paulus jämställer män och kvinnor genom dopet, men behåller könsskillnaderna också efter dopet. Jesus upphävde aldrig könsskillnaderna. Tvärtom, han till och med förstärker könsskillnaderna efter dopet. Män och kvinnor är olika sedan skapelsen. Låt därför männen vara män och kvinnorna vara kvinnor.

2.      Tesen bygger på att uttrycket ”tala i församlingen”, det vill säga förmedla Guds ord i gudstjänsten, närmast är att betrakta som en teknisk term på ett manligt ämbete, i samklang med skapelseordningen och Jesus själv. Jesus har överlämnat ansvaret för sin förkunnelse till tolv män. Dessa skulle ”ge vidare vad de själva tagit emot”. Jesus själv gav just dessa uppdraget att ”förlåta synder”, ”förmedla Anden”, ”förvalta nattvarden” och att förkunna, undervisa och instruera. På så sätt blev Kyrkan en apostolisk kyrka och apostlarnas efterföljare är de som ska ”tala i församlingen”. Betoningen ligger här på uttrycket ”i församlingen” i motsats till ”i hemmet”. Det förra för män och det senare för kvinnor.

3.      I kapitel 12 gör Paulus klart att det finns en mångfald gåvor och att vi alla, män och kvinnor, är lemmar varandra till tjänst. Men han visar också, i v 27-31, att det finns särskilda tjänster som apostlar, profeter, lärare och så vidare. Har då kön betydelse? Vilken betydelse i sådana fall? Detta diskuterades då och det diskuteras nu. 

Så ser de olika förklaringarna ut. Var och en av dem har sina poänger. I nästa blogg ska jag försök förklara min hållning till dessa fyra förklaringar.