Nu har jag besökt mina länkar och läst några ytterligare därtill. Det verkar som att det friskar på ganska så bra i bloggosfären. Stora, viktiga och olösta frågor lever upp på nytt.
Ett exempel är Ellinor Grimmarks vädjan om samvetsfrihet. Hon vill som barnmorska inte utföra aborter och har därför avfärdats med kraft av berörda myndigheter. Jag vill minnas att någon på Landstinget menade att detta var en av de fina insatser en barnmorska kan göra. Därför betraktas Ellinor som icke anställningsbar. Den fria aborten är ett politikerbeslut som var och är dåligt förankrat i folksjälen. Jag har vid flera tillfällen röstat på KD just för att de har haft en värdekonservativ, för att inte säga kristen, inställning till livet. Därför var det närmast med bestörtning jag hörde Göran Hägglund plädera för att kvinnor från Polen och andra i frågan tveksamma länder skulle erbjudas fri abort i Sverige. Detta är en del av bakgrunden till att Kristna Värdepartiet nu har bildats med underrubriken för ett civiliserat samhälle. Det ska bli spännande att se om den fria aborten kan komma att omprövas i framtiden. Även om svenska politiker blundar för etiska frågor har tydligen utländsk media uppmärksammat vad som hänt och händer.
En annan fråga som är obearbetad och som har tigits ihjäl är förstås ämbetsfrågan, en fråga med vilken Svenska kyrkan för många står och faller. Också detta var ett politiskt beslut som sedan har drivits på ett otroligt fult sätt. Och här har medlöparna varit många, hundratals. De har gjort personliga karriärer och erövrat viktiga poster inom Svenska kyrkan och fått och får bra betalt för att upprätthålla ordningen. Det har skett på Bibelns, bekännelsens, traditionens och ekumenikens bekostnad. Men vem tar ansvar för det? Ingen. Istället har en likriktningens linje upprättats där ett politiskt beslut gjorts till norm. På samma sätt skedde med synen på äktenskapet. När beslutet togs gällde två trovärdig sätt att se på äktenskapet. Idag vet vi att de ljög oss rätt upp i ansiktet. Jag tror inte att det går att hålla på så här i längden. På samma sätt som ämbetsfrågan förblir olöst och följer oss kommer synen på äktenskapet att göra det. Hur kommer det att se ut i konfirmandböckerna när vi ska undervisa om äktenskapet? Eller ska vi helt enkelt avsluta den undervisningen eftersom vi i ett mångkulturellt samhälle får leva på olika sätt och alla ska respekteras lika mycket? Det lär inte dröja länge förrän vi har svaret på den frågan.
Sedan har frågan om Domkapitlets existensberättigande rests på nytt, inte minst på grund av vad som nu sker i Växjö domkapitel. Det är allt bra märkligt att domkapitlen kan fortsätta existera och hantera människors liv på ett rättsosäkert sätt. Jag minns från kyrkomötet att att flera ledamöter, ja, till och med själva ärkebiskopen, dyrt bedyrade att allt går rättssäkert till. Hur kan det göra det när till och med obehöriga kan anmäla och anklaga på andras vägnar? Leo Hollter har en mycket bra vinklad blogg där han ställer bra frågor. Och Annika Borg frågar vem som ska träda fram och reda ut rättsfarsen i Växjö. Jag är rädd för att ingen ledamot kommer att träda upp till Dags försvar. Det finns ingen som känner något personligt ansvar i den hör typen av tvister. Jag är övertygad om att alla som berörs av ärendet i domkapitlet kommer att var mycket lojala. Det kostar ingenting att flyta med, men hur länge håller det? Har inte domkapitlet redan förlorat mycket av sin trovärdighet? Visst kan man blunda för problemet så länge man själv inte drabbas. Visst kan man på håll skratta åt eländet. Men tror vi inte att alltfler kommer att protestera? Måste inte domkapitlen reformeras? Hade det inte med den organisation Svenska kyrkan nu har varit bättre med en disciplinnämnd?
I dagarna har jag börjat läsa in mig på Romarbrevet. Det är mycket intressant att fördjupa sig i situationen bland de kristna i Rom. De var hårt trängda när Paulus skrev sitt brev. Många hade fått lämna Rom på grund av spänningar och förföljelser och när de några år senare kom tillbaka hade församlingen förändrats till sin struktur. Den hade övergått till huskyrkor. Kanske är det en väg vi också får gå? Jag tror vi kan slå in på den också medan vi tjänstgör inom Svenska kyrkan. Det finns alltid lösningar också på stora, viktiga och olösta frågor om vi bara vill ta emot dessa lösningar.
Ett exempel är Ellinor Grimmarks vädjan om samvetsfrihet. Hon vill som barnmorska inte utföra aborter och har därför avfärdats med kraft av berörda myndigheter. Jag vill minnas att någon på Landstinget menade att detta var en av de fina insatser en barnmorska kan göra. Därför betraktas Ellinor som icke anställningsbar. Den fria aborten är ett politikerbeslut som var och är dåligt förankrat i folksjälen. Jag har vid flera tillfällen röstat på KD just för att de har haft en värdekonservativ, för att inte säga kristen, inställning till livet. Därför var det närmast med bestörtning jag hörde Göran Hägglund plädera för att kvinnor från Polen och andra i frågan tveksamma länder skulle erbjudas fri abort i Sverige. Detta är en del av bakgrunden till att Kristna Värdepartiet nu har bildats med underrubriken för ett civiliserat samhälle. Det ska bli spännande att se om den fria aborten kan komma att omprövas i framtiden. Även om svenska politiker blundar för etiska frågor har tydligen utländsk media uppmärksammat vad som hänt och händer.
En annan fråga som är obearbetad och som har tigits ihjäl är förstås ämbetsfrågan, en fråga med vilken Svenska kyrkan för många står och faller. Också detta var ett politiskt beslut som sedan har drivits på ett otroligt fult sätt. Och här har medlöparna varit många, hundratals. De har gjort personliga karriärer och erövrat viktiga poster inom Svenska kyrkan och fått och får bra betalt för att upprätthålla ordningen. Det har skett på Bibelns, bekännelsens, traditionens och ekumenikens bekostnad. Men vem tar ansvar för det? Ingen. Istället har en likriktningens linje upprättats där ett politiskt beslut gjorts till norm. På samma sätt skedde med synen på äktenskapet. När beslutet togs gällde två trovärdig sätt att se på äktenskapet. Idag vet vi att de ljög oss rätt upp i ansiktet. Jag tror inte att det går att hålla på så här i längden. På samma sätt som ämbetsfrågan förblir olöst och följer oss kommer synen på äktenskapet att göra det. Hur kommer det att se ut i konfirmandböckerna när vi ska undervisa om äktenskapet? Eller ska vi helt enkelt avsluta den undervisningen eftersom vi i ett mångkulturellt samhälle får leva på olika sätt och alla ska respekteras lika mycket? Det lär inte dröja länge förrän vi har svaret på den frågan.
Sedan har frågan om Domkapitlets existensberättigande rests på nytt, inte minst på grund av vad som nu sker i Växjö domkapitel. Det är allt bra märkligt att domkapitlen kan fortsätta existera och hantera människors liv på ett rättsosäkert sätt. Jag minns från kyrkomötet att att flera ledamöter, ja, till och med själva ärkebiskopen, dyrt bedyrade att allt går rättssäkert till. Hur kan det göra det när till och med obehöriga kan anmäla och anklaga på andras vägnar? Leo Hollter har en mycket bra vinklad blogg där han ställer bra frågor. Och Annika Borg frågar vem som ska träda fram och reda ut rättsfarsen i Växjö. Jag är rädd för att ingen ledamot kommer att träda upp till Dags försvar. Det finns ingen som känner något personligt ansvar i den hör typen av tvister. Jag är övertygad om att alla som berörs av ärendet i domkapitlet kommer att var mycket lojala. Det kostar ingenting att flyta med, men hur länge håller det? Har inte domkapitlet redan förlorat mycket av sin trovärdighet? Visst kan man blunda för problemet så länge man själv inte drabbas. Visst kan man på håll skratta åt eländet. Men tror vi inte att alltfler kommer att protestera? Måste inte domkapitlen reformeras? Hade det inte med den organisation Svenska kyrkan nu har varit bättre med en disciplinnämnd?
I dagarna har jag börjat läsa in mig på Romarbrevet. Det är mycket intressant att fördjupa sig i situationen bland de kristna i Rom. De var hårt trängda när Paulus skrev sitt brev. Många hade fått lämna Rom på grund av spänningar och förföljelser och när de några år senare kom tillbaka hade församlingen förändrats till sin struktur. Den hade övergått till huskyrkor. Kanske är det en väg vi också får gå? Jag tror vi kan slå in på den också medan vi tjänstgör inom Svenska kyrkan. Det finns alltid lösningar också på stora, viktiga och olösta frågor om vi bara vill ta emot dessa lösningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar