Till min glädje ser jag att Anders Gerdmars artiklar sprider sig. Jag kan inte återge dem i sin helhet eftersom rättigheterna ligger hos den kristna tidningen Världen Idag, men här kommer början på del två och för att få fortsättningen är det bara att klicka vidare.
I förra artikeln började jag beskriva den teologiska situationen i Sverige 2013 – en deformation. Vilka är då de teologiska trender eller idéer som har tagit över?
Polariseringen i svensk kristenhet har ökat. Skiljelinjen går inte mellan samfund utan mellan teologiska paradigm. I renodlad form hävdar den ena sidan klassisk kristen syn på Bibeln som Guds inspirerade ord, Jesus Kristus som sann Gud och sann människa, att hans försonande blodsoffer och uppståndelse är centrum, biblisk eskatologi samt de urkristna bekännelserna som normerande. Den andra ser sedan 1700-talet Bibeln som ett mänskligt dokument som återspeglar människors möte med Gud, Jesus mer som vishetslärare eller profet än som Kristus och offerlammet, och de fornkyrkliga bekännelserna som tidsbundna och icke självklart normerande. I samfund som byggt på försoningen som det centrala vill ledande teologer tolka om dess betydelse. Men ifrågasättandet av försoningen som syndoffer och av Jesu anspråk att vara enda vägen till Fadern går också tillbaka till en uppluckring av bibeltron; Nya testamentet är tydligt om båda dessa saker. I diskussionen om försoningen ser man Bibelns undervisning om försoningen som tidsbundna bilder, och släpper den tydligt bibliska grunden, att Jesus dog som ett syndoffer för oss. Det betyder inte att de som företräder en annan syn är onda eller inte vill kyrkan väl. Men att man har olika syn på hur patienten ska botas. ...
Det är intressant att se hur Gerdmar har lyckats fånga skeendet inom svensk kristenhet. Det är ett ganska tydligt mönster som träder fram. Tidigare samfundsbildningar och dogmer visar sig plötsligt närmast irrelevanta eftersom de grundläggande gränserna för kristen tro nu ifrågasätts. Den stora utmaningen som jag ser det är; "Vad gör de kristna åt detta?" Och det har varit och lär fortsätta vara min vånda också framöver. Det finns en otrolig passivitet bland de kristna och en närmast total oförmåga att reorganisera sig. Risken är att de kristna faller, inte på villfarelserna, utan på eget grepp. Naturligtvis kan den Helige åstadkomma under. Det har hänt och händer regelbundet, men det är nog vad som krävs i ett efterkristet samhälle.
För att läsa mer av Anders Gerdmars analys ska du klicka här.
I förra artikeln började jag beskriva den teologiska situationen i Sverige 2013 – en deformation. Vilka är då de teologiska trender eller idéer som har tagit över?
Polariseringen i svensk kristenhet har ökat. Skiljelinjen går inte mellan samfund utan mellan teologiska paradigm. I renodlad form hävdar den ena sidan klassisk kristen syn på Bibeln som Guds inspirerade ord, Jesus Kristus som sann Gud och sann människa, att hans försonande blodsoffer och uppståndelse är centrum, biblisk eskatologi samt de urkristna bekännelserna som normerande. Den andra ser sedan 1700-talet Bibeln som ett mänskligt dokument som återspeglar människors möte med Gud, Jesus mer som vishetslärare eller profet än som Kristus och offerlammet, och de fornkyrkliga bekännelserna som tidsbundna och icke självklart normerande. I samfund som byggt på försoningen som det centrala vill ledande teologer tolka om dess betydelse. Men ifrågasättandet av försoningen som syndoffer och av Jesu anspråk att vara enda vägen till Fadern går också tillbaka till en uppluckring av bibeltron; Nya testamentet är tydligt om båda dessa saker. I diskussionen om försoningen ser man Bibelns undervisning om försoningen som tidsbundna bilder, och släpper den tydligt bibliska grunden, att Jesus dog som ett syndoffer för oss. Det betyder inte att de som företräder en annan syn är onda eller inte vill kyrkan väl. Men att man har olika syn på hur patienten ska botas. ...
Det är intressant att se hur Gerdmar har lyckats fånga skeendet inom svensk kristenhet. Det är ett ganska tydligt mönster som träder fram. Tidigare samfundsbildningar och dogmer visar sig plötsligt närmast irrelevanta eftersom de grundläggande gränserna för kristen tro nu ifrågasätts. Den stora utmaningen som jag ser det är; "Vad gör de kristna åt detta?" Och det har varit och lär fortsätta vara min vånda också framöver. Det finns en otrolig passivitet bland de kristna och en närmast total oförmåga att reorganisera sig. Risken är att de kristna faller, inte på villfarelserna, utan på eget grepp. Naturligtvis kan den Helige åstadkomma under. Det har hänt och händer regelbundet, men det är nog vad som krävs i ett efterkristet samhälle.
För att läsa mer av Anders Gerdmars analys ska du klicka här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar