Under de senaste dagarna har jag gjort klart kompendiet till 2 Kor. Det blir allt klarare för mig att bibelundervisningen behöver få en betydligt starkare ställning än den har i SvK. Nu senast tänker jag, inte på förnekandet av jungfrufödseln, utan på ifrågasättandet av försoningen. Därför tänkte jag i några bloggar framöver ge de viktigaste pusselbitarna för att kunna förstå försoningen som utgör en grundbult i kristen tro. Ta bort den och alltet faller samman. Här kommer så första delen:
Försoningen
Försoningen utgör den grundval på vilken den kristna
tron bygger. Som bakgrund påminner jag om att Gud ingick ett förbund med Abram, 1 Mos
15. Det förbundet var på liv och död. Det förnyades med Moses och folket, 2 Mos
19-24 och med Kund David till evig tid, 2 Sam 7:11b-16. Om endera av de båda
parterna bryter förbundet pliktas detta med döden, men Israels historia visar
att Gud står fast vid förbundet även när människor är otrogna. Detta heter på
hebreiska berit och översätts till
svenska med ordet nåd. Men förr eller senare måste de båda parterna försonas
med varandra. Det är en fråga om Guds helighet och rättfärdighet. Det är
naturligtvis inte Gud som är problemet utan människans ställning. Vi behöver därför
inrikta oss på begrepp som synden, döden och lagen. Vad är synd? Och vad är
död? Vad gör lagen? Hur ser Paulus på detta?
Synden, döden och lagen
Jag begränsar mig i detta stora ämne till det grekiska
ordet hamartia, hos oss översatt med det
svenska ordet ”synd”. När Paulus talar om synd avser han den onda makten. Vi
har studerat Paulus i kronologisk ordning med början i Galaterbrevet. I Gal
2:17 talar han om att ”vara tjänare åt synden”. När vi sedan kommer till 1
Korintierbrevet 15:56 får vi veta att synden är ”dödens udd”. Döden stinger oss
med hjälp av synden. Men vi får också veta att ”synden makt kommer av lagen”,
jämför Rom 3:9. Synden är en makt vi inte kan undgå. I Rom 3:23 låter han oss
förstå att ”alla har syndat och saknar härligheten från Gud”. Just i
Romarbrevet använder han ordet som mest och 41 gånger av 48 i avsnittet
5:12–8:3. Vi får i 5:12 veta att ”genom en enda människa kom synden in i
världen”, i 6:12 att ”synden ska därför inte härska i er dödliga kropp”, 6:14
”den skall inte vara herre över er”, i 6:16–23 talar han om synden som en ond
herre och i 6:23 att ”synden lön är döden”.
Paulus beklagar sig i 7:14 över att han som köttslig är ”såld till slav
under synden”.
James D.G. Dunn har i sin utmärkta bok The Theology of Paul the Apostle visat
på hur Paulus utifrån Romarbrevet beskriver syndens effekter på tre olika sätt.
För det första leder synden till missriktad religion, Rom 3:21–23. Detta gäller
inte bara hedningar utan också judar, en stötesten för de senare. För det andra
leder synden oss bort från Gud till självtillräcklighet som gör att vi missar
målet. Här finns ett samband mellan högmod-avgudadyrkan och otukt, Rom 1:23–27.
För det tredje emanerar vad vi kallar verksynder från syndens inflytande. Vad
beträffar de syndakataloger vi finner i till exempel Gal 5:19–21, 1 Kor 5:10–11
och 6:9–10 påpekar Dunn att synderna framför allt förstör mänskliga relationer.
Paulus betraktar syndens inflytande som förödande på de heligas gemenskap och
som ett gift i samhällskroppen.[1]
Döden lurar bakom synden. Den är den onda makten och
syndens givna slutresultat, se till exempel Rom 5:12, 15, 21, 23, 7:5, 13 eller
8:2. Ingen av oss kan fly vare sig från synden eller från döden. Döden är därför
nödvändig och den härskar oinskränkt, Rom 5:14, 17.
I Rom 7:7 konstaterar Paulus att ”det var först genom
lagen jag lärde känna synden”. Där inte lagen verkar är synden död. De tre
makterna synden, döden och lagen hör samman. Detta är skälet till att Paulus i
2 Kor 3:6-9 talar om lagen som ett ”dödens ämbete” eller ”fördömelsens tjänst”,
något som hör hemma i ”det gamla förbundet”. I Gal 2:19 kan han skriva att han
”genom lagen har dött bort från lagen”. Lagen har här en negativ tjänst, liksom
i Rom 3:20, 4:15, 5:13 eller 7:13. Det är ändå viktigt att ha klart för sig att
detta bara är en av flera tänkbara sätt att tala om lagen.[2]
Paulus kan också tala om att den skyddar eller vägleder oss, något jag förbigår
i det här sammanhanget. Makterna är inte farliga i sig, men de är farliga för
oss som lever under dem eftersom vi människor är svagare än dem. Synden
förleder oss. Lagen plågar oss och enda utvägen är döden. Sammanfattningsvis
konstaterar jag att utan försoningen kan vi inte ha frid med Gud. Gud måste försona
oss med sig. Ingen annan kan göra det. Därför blir han människa för att rädda
oss från dessa makters förödande inverkan på oss.
I de stora lärobreven Gal, 1-2 Kor och Rom blir det
synligt hur Paulus förstod Guds räddningsaktion.
”När tiden var fullbordad sände Gud sin Son, född av
kvinna ställd under lagen för att han skulle friköpa dem som stod under
lagen.”, Gal 4:4
”Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt
ställe gjort till synd för att vi i honom skulle stå rättfärdig inför
Gud.”, 2 Kor 5:21
”Honom har Gud, genom hans blod, ställt fram
som en nådastol att tas emot genom tron. ”, Rom 3:25.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar