Försoningsakten

De här avsnitten om försoningen är skrivna som kommentar till 2 Kor 5:19. Där skriver Paulus:

Ty Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna  deras överträdelser och han har anförtrott åt oss försoningens ord.

Nu är vi framme vid några av de begrepp Paulus använder sig av när han talar om försoningen, en händelse så stor att orden inte räcker till. Han behöver använda olika bilder för att peka på ett och detsamma.

Offra (sona, he kippär)

På det gamla Israels tid sköts försoningen på framtiden med hjälp av allehanda offer som vi kan läsa i Moseböckerna.[1] Man lät en ställföreträdare ta straffet. I 3 Mos 16 berättas om den stora Försoningsdagen. I v 15f läser vi om hur översteprästen gick in i helgedomen, stänkte blodet från syndoffren på nådastolen och på detta sätt åstadkom försoning.[2] Paulus talar i Rom 3:25 om Jesus som ett syndoffer och Golgata omtalas som en nådastol, se också Hebr 9:11f.

Honom har Gud … ställt fram som en nådastol (FB)

… honom som Gud har ställt fram som ett medel till försoning (Giertz)

Gud har låtit hans blod bli ett försoningsoffer (Bibel 2000)

Gud sänder sin Son och låter dennes död vara ett försoningsoffer. Denna död innebär slutet på synden. När ”syndaren” dör försvinner också ”synderna”. Det finns andra sätt att uttrycka detsamma. Vi talar om att Jesu offerdöd renar oss från eller tvättar bort syndens fläckar. Vidare neutraliserar hans offerdöd det dödliga virus som hotar oss. Hans blod blir ett motgift. Detta äger rum ”i Kristus”, se Rom 8:3, 1 Kor 5:7 och 2 Kor 5:21. Den älskade Sonen som försoningsoffer gör det som skedde på Golgata så värdefullt att hädanefter behövs alls inga offer, annat än tacksägelser.

Samtidigt har Gud nu visat att han är rättfärdig och även låtit oss förstå att Han vill förklara oss rättfärdiga genom tron, Rom 3:26.

Förutom Jesus som syndoffer är det möjligt att använda ytterligare fyra associationer. De två första är den om syndabocken i 3 Mos 16:21f och den om den lidande tjänaren i Jes 53:4f. I Båda bilderna talar om hur synderna förs över från syndarna till offret, bocken eller tjänaren. Vi måste bara komma ihåg två saker. För det första är det i Skriften alltid Gud som är subjektet. Det är han som försonar oss med sig. För det andra var det avgörande att offret i Skriften var felfritt. Det skulle inte dö på grund av sina egna synder utan på grund av andras. Med hjälp av dessa två tankar förstår vi bättre varför Jesu på en gång måste vara den som offrar och offret.

Den tredje associationen handlar om ”den älskade sonen” som vi läser om i 1 Mos 22 och i liknelsen om de onda vingårdsarbetarna, Mark 12:6ff. Paulus antyder detta i Rom 8:32 där han skriver om Gud: ”Han som inte skonade sin egne son …”

Den fjärde associationen handlar om lagen och går till 5 Mos 21:23 där det sägs att ”den som har blivit upphängd” på korsets trä drabbats av Guds förbannelse. Denna skymf var ett resultat av en synd som förtjänar döden och innebar att den döde uteslutits ur förbundsgemenskapen. I 5 Mos 27:26 drabbar förbannelsen den ”som inte upprätthåller alla ord”. När Paulus tar upp dessa tankar i Galaterbrevet är tanken den att Jesus genom att bli korsfäst utanför stadens murar får lämna förbundsgemenskapen och överlämnats till hedningarna. Så skulle Abrahams välsignelse gå till hedningarna.

Avslutningsvis kan tilläggas att Jesus inte dör i vårt ställe i den meningen att vi inte behöver dö. När det sägs att Jesus dör i vårt ställe ska det snarare förstås som att han dör vår död och att vi får möjlighet att förenas i honom. Paulus talar om detta när han skriver att ”vi har blivit döpta till hans död”, Rom 6:3.

Friköpa (återlösa, he gaal)

Det är också för det andra möjligt att tänka på försoning i termer av ”friköpa”, ”förlossa” eller ”återlösa”. Då betalas en lösensumma. I Jes 41:14, 43:14, 44:6 och 47:4 talas om Herren som vår Förlossare. Människan är slav under synden och inte i stånd att köpa sig själv fri, se till exempel 1 Kor 6:20 och 7:21–23. Men Gud betalade inte med silver eller guld, utan med Kristi dyra blod när han gav sitt liv åt oss.[3] Paulus använder även bilden i Rom 3:24.

Försona (stifta fred, he shalom)

Det tredje sättet Paulus använder sig av handlar utgår från den fiendskap som råder mellan människorna och Gud. Här är huvudtexten 2 Kor 5:18–20 och eftersom den här artikeln ingår i kommentaren till 2 Kor hänvisar jag till utläggningen nedan.

Jesus talar om ”dem som stiftar fred”, Matt 5:9 och syftar då på det paradisiska, himmelska tillståndet. Målet att ”stifta frid” ska med andra ord förstås i det större sammanhanget. I Kol skriver Paulus om Jesus ”Ty Gud beslöt att låta hela fullheten bo i honom och genom honom försona allt (grekiska ta panta) med sig sedan han skapat frid i kraft av blodet på hans kors”, Kol 1:19f. Försoningen antar här kosmiska dimensioner, jämför Rom 8:19–23 och Fil 2:10f.

Också när det gäller enskilda människor ska deras försoning sättas in i det större sammanhanget. Det framgår särskilt tydligt av Ef  2:16f där skiljemuren runt templet skilde hedningar och judar åt. Det var inte bara förlåten i templet som rämnade när Jesus gav upp andan utan också skiljemuren revs. När Jesus dog på Golgata miste muren sin betydelse och människor av alla slag förenas ”i Kristus”. Vi är försonade med Gud genom Kristus och har vår frid i honom.

---

[1] Skriften redogör för en mängd olika offer. Offren indelas i sex olika grupper, brännoffer, spisoffer, tackoffer, syndoffer, skuldoffer och rökoffer.  Syfte med alla offer är att förverkliga och förnya gemenskapen med Herren Gud. I vår text ovan handlar det om synd- och skuldoffer. Det hebreiska ordet för synd och syndoffer är ett och detsamma. Därför kan sägas att Jesus blev gjord till synd eller till syndoffer, se 2 Kor 5:21. I 3 Mos 4 talas om syndoffer. Syndoffret var förordnat för ouppsåtliga synder och beroende på synden skulle blodet antingen bäras in i helgedomen eller inte bäras in.

[2] Nådastolen är locket på arken som stod i det allra heligaste. Locket är den särskilda platsen för Guds närvaro och den plats på vilken översteprästen stänkte av offerblodet.

[3] Av 3 Mos 17:11framgår att livet finns i blodet.