Det är tveklöst så att SvK förändras. De som hade levt för bara 30-40-50 år sedan skulle knappast ha känt igen SvK. Förändringen har skett gradvis. Jag tror att Magnus O gett oss en nyckel till förståelse i en av kommentarerna till förra bloggen. Han menar om jag förstår honom rätt att den framväxande hierarkin är logisk. När till exempel en präst avancerar i hierarkin från komminister till arbetsledande komminister eller en kyrkoherde till superherde eller domprost kommer hen nödvändigtvis att trampa på dem som är underställda. Det behöver inte vara medvetet, oftast är det inte medvetet, men logiskt. På samma sätt är det nästan omöjligt för någon överordnad att vinna förtroende bland underlydande av det enkla skälet att om en överordnad sviker sina jämställda förlorar hen i förtroende bland de överordnade. Det är logiskt.
Jag har i veckan som gått bland annat repeterat vad jag lärt om kulturella förändringar. Det finns klara orsaker till att en kultur förändras. Ronald Inglehart (1934-), professor i USA redovisar i sin forskning tre skäl till att en kultur förändras. För det första når välfärdssamhället en gräns där kostnaderna blir så höga att det inte längre går att höja standarden. Där befinner sig till exempel Sverige. För det andra kan han konstatera att förändringar i kulturen aldrig, säger aldrig, kommer ovanifrån. De sker alltid genom att gräsrötterna växer upp. Här snuddar han vid vad jag tror Magnus O menar. Det måste finnas en balans mellan under- och överordnade för att inte rörelsen ska köra i diket. Min fråga blir då om SvK håller på att köra i diket. Kan det vara så att biskopar, superherdar och kyrkopolitiker fjärmar sig från dem som lever i och firar Högmässa, att de har olika intressen, men riskerar att komma i obalans? Jag tycker det verkar så.
För det tredje visar det sig att när välfärdsstaten når en övre gräns minskar intresset bland vanligt folk att arbeta för förbättringar. Jag tänker direkt att så är det i SvK. Ingen bryr sig längre. Men samtidigt som tron på institutioner och förbättringar försvinner väcks intresset för hur jag som person kan utvecklas. Individualiseringen tar vid. Och det personliga sökandet efter andlighet tar vid. Det lär inte vara så att sökandet sker i institutionen utan individen söker nya spännande vägar.
En av dem som har föregått Ingleharts forskning är den amerikanske teologen Richard Niebuhr (1894-1962). Han menade nämligen att kristendomen till sitt väsen, redan från början, var och är en rörelse, inte en institution. Institutioner försöker alltid överleva. De har en mycket stark självbevarelsedrift, men den första kristnas stora intresse var och är att sprida budskapet om Guds rike. Om vi ska förstå Kyrkan måste vi förstå den som en rörelse, menar Niebuhr. Vi behöver ha en organisk förståelse, snarare än en organisatorisk, av kristet liv och kristen tro. Efter Niebuhr finns det många religionssociologer som går vidare på och förstår kristen tro på samma sätt.
Jag har i veckan haft förmånen att tala för samtliga präster, pastorer och kyrkligt anställda i Värnamo kommun. Detta med anledning av den ekumeniska veckan. Då berättade jag om Paulus syn på församlingen i Korint. Den är genomgående organisk eller rättare sagt eskatologisk. Paulus bemöter en rad problem i Korint genom att lägga till det eskatologiska perspektivet. Om vi drar slutsatsen av hans undervisning förstår vi att alla (riktiga) kristna är förenade genom tron på Jesus Kristus och att det är en skandal att vi inte bejakar detta.
Det är troligt att kristna i Sverige kommer att orientera sig åt det hållet. Det finns mycket som talar för det och det skär genom alla kyrkor och samfund. Gräsrätterna har börjat växa till sig.
Jag har i veckan som gått bland annat repeterat vad jag lärt om kulturella förändringar. Det finns klara orsaker till att en kultur förändras. Ronald Inglehart (1934-), professor i USA redovisar i sin forskning tre skäl till att en kultur förändras. För det första når välfärdssamhället en gräns där kostnaderna blir så höga att det inte längre går att höja standarden. Där befinner sig till exempel Sverige. För det andra kan han konstatera att förändringar i kulturen aldrig, säger aldrig, kommer ovanifrån. De sker alltid genom att gräsrötterna växer upp. Här snuddar han vid vad jag tror Magnus O menar. Det måste finnas en balans mellan under- och överordnade för att inte rörelsen ska köra i diket. Min fråga blir då om SvK håller på att köra i diket. Kan det vara så att biskopar, superherdar och kyrkopolitiker fjärmar sig från dem som lever i och firar Högmässa, att de har olika intressen, men riskerar att komma i obalans? Jag tycker det verkar så.
För det tredje visar det sig att när välfärdsstaten når en övre gräns minskar intresset bland vanligt folk att arbeta för förbättringar. Jag tänker direkt att så är det i SvK. Ingen bryr sig längre. Men samtidigt som tron på institutioner och förbättringar försvinner väcks intresset för hur jag som person kan utvecklas. Individualiseringen tar vid. Och det personliga sökandet efter andlighet tar vid. Det lär inte vara så att sökandet sker i institutionen utan individen söker nya spännande vägar.
En av dem som har föregått Ingleharts forskning är den amerikanske teologen Richard Niebuhr (1894-1962). Han menade nämligen att kristendomen till sitt väsen, redan från början, var och är en rörelse, inte en institution. Institutioner försöker alltid överleva. De har en mycket stark självbevarelsedrift, men den första kristnas stora intresse var och är att sprida budskapet om Guds rike. Om vi ska förstå Kyrkan måste vi förstå den som en rörelse, menar Niebuhr. Vi behöver ha en organisk förståelse, snarare än en organisatorisk, av kristet liv och kristen tro. Efter Niebuhr finns det många religionssociologer som går vidare på och förstår kristen tro på samma sätt.
Jag har i veckan haft förmånen att tala för samtliga präster, pastorer och kyrkligt anställda i Värnamo kommun. Detta med anledning av den ekumeniska veckan. Då berättade jag om Paulus syn på församlingen i Korint. Den är genomgående organisk eller rättare sagt eskatologisk. Paulus bemöter en rad problem i Korint genom att lägga till det eskatologiska perspektivet. Om vi drar slutsatsen av hans undervisning förstår vi att alla (riktiga) kristna är förenade genom tron på Jesus Kristus och att det är en skandal att vi inte bejakar detta.
Det är troligt att kristna i Sverige kommer att orientera sig åt det hållet. Det finns mycket som talar för det och det skär genom alla kyrkor och samfund. Gräsrätterna har börjat växa till sig.
1 kommentar:
Du har förstått mig korrekt. Därför måste en ledare alltid hålla sig med skarp kritik. Inte blott teoretiskt sagt. På frukten känner man trädet. Men om den religiösa medelklassen inte har detta utan odlar trappstegstrippen utan självkritik och hämtar stöd i calvinistiskt moral, så går det illa. Men det gör inget, ur ett större perspektiv. Därmed sätta tron på prov. / Magnus Olsson
Skicka en kommentar