Blodiga offer

Här följer den andra delen om försoningen. Om den första visar oss nödvändigheten av försoning vill jag här visa på detsamma ur ett religionshistoriskt perspektiv. Jag hoppas inte det uppfattas som långt, svårt eller tråkigt. Försoningen utgör faktiskt själva hjärtpunkten i kristen tro. I nästa del vill ha med de vanligaste sätten att tala om försoningen, nämligen offra, friköpa och försona (stifta fred). Texten är hämtad från mitt kompendium till 2 Korinthierbrevet.

Ett religionshistoriskt perspektiv

Ur ett religionshistoriskt perspektiv har människan alltid försökt blidka Gud med hjälp av blodiga offer. Inom hinduismen pågår det fortfarande där oftast höns eller getter får sätta livet till. I andra sammanhang fordras att människan offrar blommor eller gör goda gärningar för att hålla guden på gott humör. På Abrams tid skedde detta i den omkringliggande världen, men frågan för oss är dels hur försoningen ska gå till och dels vad den betyder för oss.

Verbet för att sona eller försona är på hebreiska kippär men det är osäkert var ordet kommer ifrån. Somliga tror att det kommer från ett assyriskt ord som betyder ”rena” eller ”utplåna”. Då är blodet ett reningsmedel. Andra tror att ordet härstammar från arabiskan och att det betyder ”täcka över”, ”skyla” eller ”dölja”. Men det som intresserar oss är hur försoning ska förstås ur ett bibliskt perspektiv och hur Paulus förstod det. Guds helighet och rättfärdighet kräver försoning för att vi människor inte ska gå förlorade. Men eftersom blommor, höns eller getter inte förändrar någonting griper Gud själv in med sin lösning.[1]

Redan i GT ger Gud de blodiga offren en mening. Vi förstår detta redan när vi läser om Israels barns uttåg ut ur Egypten, 2 Mos 12. Det slaktade Lammets blod skyddade dem från den dödsängel som gick fram genom Egypten. Det slaktade lammet betraktades inte ursprungligen som ett offerlamm, men senare, under profeten Hesekiels tid 590-570 f Kr, förbands försoningen med påsken, Hes 45:18-22. Så var fallet också under Jesu tid och Paulus kallar Jesus för vårt påskalamm, 1 Kor 5:7.

I det gamla Israels historia ser vi att profeterna vänder sig mot offerkulten därför att den blivit slentrianmässig. Profeter som Jesaja, Mika eller Hosea förkastar offerväsendet och säger att Gud inte har behag till dem. Det offer som behagar Gud är ett förkrossat hjärta, ett hjärta som vänder sig till Herren, hans nåd och barmhärtighet. Avståndet mellan Israels barn och Guds goda vilja ökar och blir till en avgrund. Var och en ville gå sin egen väg, skriver profeten Jesaja. Men det finns en helig rest som väntar på Guds ingripande. Det finns en önskan om att Gud själv en gång för alla ska lösa det till synes olösliga problemet. Drömmen om ett slut på lidande och ondska, ett borttagande av skulden, alltings återupprättelse, den nya skapelsen. Bara Gud själv kan åstadkomma något sådant. Och det är här som Guds Messias, Jesus från Nasaret, hans lidande, död och uppståndelse kommer in i bilden. Där på korset stiftar Gud slutlig frid. Jesus Kristus är försoningen för våra synder, inte bara för våra utan för hela världens samlade skuld. Här ges den fullkomliga förlåtelsen och här får vi på nytt tillträde till Gud själv.

När Gud ingick förbund med Abram fick denne hämta ”en treårig kviga, en treårig get, en treårig bagge, en turturduva och en ung duva”. Abram hämtades dessa, styckade dem och ”lade styckena mot varandra. Men fåglarna styckade han inte. Och rovfåglar slog sig ner på de döda kropparna, men Abram drev bort dem.” På den dagen slöt Herren ett förbund med Abram.

Det är tveklöst så att Paulus betraktar Jesu död på Golgata som försoningens kärna. Jesus blir gjord till synd och utlämnas till döden och så fullbordas lagens krav. Detta är helt och hållet Guds eget verk och det är Jesu Kristi eviga ära. Han är den som offrar och han är offret. Det går inte att tala om försoningen på uttömmande sätt eftersom den inte stannar inom juridiken utan äger rum därför att Gud älskar oss, Joh 3:16. Paulus använder sig av olika begrepp när han beskriver försoningen. Jag visar på de tre viktigaste, de om att offra, friköpa och försona.

---

[1] Det svenska ordet sona förklaras i Svenska Akademins Ordlista med betydelsen ”gottgöra” eller ”göra bot” för ett brott, medan det svenska ordet försona förklaras med orden ”bli sams”, antingen med något, med sig själv eller andra.