Inkallad till Biskopen

Idag har jag varit kallad till Biskopen med anledning av att jag skickade tillbaka mitt vigselförordnande till Kammarkollgeiet. Samtalet nedtecknades av sekreterare. Ska bli intressant att så småningom få läsa vad jag sa. Bakgrunden är den att jag skickade tillbaka förordnandet (jag publicerade vad jag skrev i min blogg från den 16 februari). Frågan är vad som händer då och att jag skriver om det beror på att fler präster än jag borde ha intresse av det.

Kammarkollegiet tog emot min ansökan, diarieförde den och skickade en kopia för kännedom till "Svenska kyrkan" i Uppsala. I skrivelsen stod att läsa "Ert (Domkapitlet, min anm.) eventuella yttrande över Håkan Sunnlidens skrivelse ska ha kommit in till Kammarkollegiet senast den 9 mars 2011. Ärendet kan komma att avgöras även om ni inte hörs av inom den angivna tiden." Jo,jo så var det med det. Kammarkollegiet kommer att bevilja min ansökan och struntar i vad Domkapitlet tycker om saken.

Nu har inte Domkapitlet sitt nästa sammanträden förrän efter utsatt tid så Biskopen fick agera ändå. Han ställde tre frågor och jag fick veta att han i efterhand kommer att informera Domkapitlet och då blir det ärende de får ta ställning till. Jag menade då att jag måste få yttra mig och frågar om det blir muntligt eller skriftligt. Vi kommer mer eller mindre överens om att det blir skriftligt. Kanske kan det begränsas till de tre frågorna jag redan besvarat. Här känner jag att jag måste fundera vidare. Vad är nu bäst? Jag vill gärna ge och sprida mina funderingar så mycket som möjligt, även om det inte direkt kommer att hjälpa mig. Jag lär väl bli dömd och bestraffad oavsett. Vilka var då de tre frågorna? Skam till sägandes har jag glömt en av dem. Men den första var: Kan du tänka dig att viga en man och en kvinna? Jag tänkte snabbt. Vad är det för lurigt med den frågan? Om jag svarar ja, inser jag att "då kan du väl fortsätta att inneha förordnandet?" eller värre "då har du bejakat den nya äktenskapsbalken". Kontentan blev i alla fall att det inte är fråga om mitt ömma samvete, utan att jag anser Svenska kyrkan var på fel väg och att jag inte vill gå den vägen eller medverka till den utvecklingen. Alltså ett principiellt ställningstagande.

Sedan var det en fråga jag inte minns. Kanske var det något allmänt om vad jag tycker. Men i en tredje fråga skulle jag förklara varför jag inte är lojal mot kyrkomötets beslut. Inte så lätt att be om ursäkt i sådant läge. Men det ville jag inte heller. Jag minns efterår att när biskopskandidaten Johansson fick frågan om hur han ställer sig till samkönade vigslar svarade han kort: "Jag är lojal med kyrkomötets beslut." Men det var alltså inte jag. Problemet här är emellertid att det är den lokale arbetsgivaren, kyrkonämnden i Värnamo, som nu får en präst som inte är fullt ut arbetsduglig. "Bördan" att viga folk kommer därför att läggas på mina kollegor. Hur ska den lokale arbetgsgivaren hantera det? Det återstår att se. Ska de dra av på lönen? Ska de trakassera mig i den meningen att jag har blivit en sämre präst? Ska de ge mig avsked? Ibland kan jag känna av detta att jag ska betala ett pris och jag förstår att yngre kollegor inte gör som jag därför att de är rädda. Men vad är det då för kyrka vi har?

Slutligen för att inte göra det här för långt inser jag plötsligt att de tre präster som tidigare gjort som jag är pensionerade. Jag är den förste och hittills ende varande i tjänst som skickat tillbaka mitt förordnande. Jag inser att detta kan bli intressant för media, att min handling blir prejudicerande och att jag kan få vara med om något jag inte alls avsett eller önskat. Men hur var det Jesus sa? Vi tar en dag i taget!