GOTT NYTT ÅR - 2010

Det är Nyårsafton. Klockan är 15.30. Jag ska strax ge mig upp till Sjukhuset eftersom jag numera åtminstone delvis är sjukhuspräst. Jag måste bara nämna att denna tjänst berikar mitt liv väsentligt. Här möter jag verkligheten i större utsträckning än annars. Jag ska ha en enkel gudstjänst där kl 18 innan Kari och jag går hem till Kerstin B i kväll där vi ska ha vår uppesittarkväll tillsammans med några vänner.

Jag har precis läst en mycket intressant artikel om karisamtisk teologi skriven av TD Göran Wiking, sjömanspräst i Singapore. Han visar på motsättningen mellan karismatisk/evangelikal och liberal teologi, mellan kyrkan i nord och kyrkan i syd. Det blir alltmer uppenbart att den liberalteologiska teologin inte har något gott att erbjuda den längtande människan. Det är i och för sig inget nytt men behöver sägas eftersom vårt land och tyvärr också vår svenska kristenhet överflödar av liberalism. Jag känner att jag behövde läsa denna spännande artikel. Jag tycker hösten har varit ovanligt tung, - andligt sett.

Kyrkomötets beslut om en förändrad syn på äktenskapet betraktar jag som en ren katastrof. Jag har inget att säga om att staten tar ett sådant beslut. Jag vill inte se ner på de homosexuella. Det är inte det det handlar om utan om vad Kyrkan lär om äktenskapet och hur det uttrycks i vigselgudstjänsten. Hur i all sin dar kan ett kyrkomöte ta ett sådant beslut de tog utan att ägna en tanke åt följderna? Det vittnar om total förvirring, en blindhet långt värre än vi kunnat se hittills. Jag befarar att det ganska snabbt går utför. Låter det bittert? Jag tror inte det, men cynismen anfäktar mig hela tiden.

Det är min övertygelse att ur katastrofer kan något mycket gott komma. Jag ber, tror och hoppas att de heligas gemenskap ska komma att bli allt viktigare. Dem kommer att uttryckas på olika sätt som gudstjänstgemenskaper, kommuniteter, gemenskaper, cellkyrkor av olika slag ... Inom mig bär jag fortfarande på visionen om lekmännens uppvaknande och ansvarstagande och år 2010 kommer jag att arbeta för detta på olika sätt. Men det ska jag återkomma till.

Det ska bli spännande att på nära håll följa det kyrkopolitiska spelet. I bästa fall kanske jag kan få bidra med någon bit klassisk kristen tro här eller där. Jag har ju möjligheten att något bidra till såväl Växjö stift där jag är ersättare för Dag Sandahl i stiftsstyrelsen och till kyrkan som helhet genom kyrkomötet. Dag vill nog gärna att vi turas om med stiftsstyrelsen eftersom det är en ganska betungande post. Jag lägger härmed in en länk till FK-gruppen - www.frimodigkyrka.se/content/view/27/96. Också det politiska spelet ska jag fortsättningsvis berätta om på denna blogg som jag tänker fortsätta använda mig av.

Den här gången ville jag bara skriva några rader för att önska er alla ett riktigt gott nytt år 2010.

GOD JUL

Julen tycks komma fortare och fortare för varje år. Det är naturligtvis en högst subjektiv känsla, men ändå verklig. Vid 13 kommer Claes och Elisabet (vår dotter) för att äta lunch med oss. 15 går Kari och jag till Församlingshemmet för att fira jul med ett 80-tal vänner. Det ska bli roligt att få träffa dem just på julafton. Vid 17 ska jag besöka ortopeden på Värnamo Sjukhus och 18 läsa julevangeliet, sjunga några psalmer och tillbe Frälsaren. Sedan blir det tillbaka till Församlingshemmet och därefter går Kari och jag hem för att dela en stund med varandra i tacksamhet över att Gud har kommit till oss. Och i tacksamhet för våra barn och barnbarn. Inte heller ska jag glömma mor och far i Katrineholm.

Vid 23 börjar så årets stora julnattsmässa. Den är alltid festlig. Fullsatt kyrka betyder knappt 700 personer och alla hemmavarande präster och diakoner i fullt arbete med att tjäna Gud och människor med Honom som vilar i krubban. Men trots att kl nu bara är 12 har ett visst vemod redan infunnit sig. I Kyrkans tidning hade KG Hammar en betraktelse över evengeliet som utvecklade sig till motsatsen. I SvD fortsatte krönikören på samma tema. KG Hammar talade om "den kristna konstruktionen" och Thomas Gür skrev att det inte spelade någon roll om nattens firande var historiskt förankrat eller ej. Det är möjligheten att genom handling förverkliga idéer till verklighet som är det viktiga, visste han. Jag fick ett mail från en gammal barndomskamrat för några veckor sedan. Hon är tillsammans med en Värnamobo och kommer hit till julen. Hon undrade när vi firade gudstjänst och ville gärna komma för att få "lite hopp inför framtiden". Nu ber jag till Gud att jag aldrig ska komma på skam, aldrig överge Honom som en gång för längesedan kom till mig utan kunna hålla ut i en värld fylld av mörker och lögn.

Kyrkan firar jul därför att Gud har blivit människa. Han som av evighet är Gud har i denna natt antagit mänsklig natur. Genom sin mänskliga natur kunde han lida och dö tillsammans med oss och genom sin gudomliga natur kunde han uppväckas från de döda och föda oss till ett levande hopp. Vår tro, vårt hopp och vår kärlek må vara subjektiv, men den är född ur och förankrad i en obejktiv verklighet. Det är sannerligen något att fira! God jul alla vänner!

Lite mer om ...

Ursäkta om jag blir lite självcentrerad, men som du förstår av förra bloggen försöker jag samla ihop mina insatser. Helst skulle jag vilja ha allt på en och samma sida, men det blir visst svårt. Nu har jag iallafall lagt till länken Bibelförklaringar här vid sidan om. Just ikväll har jag avslutat 2 Thessalonikerbrevet och min kärlek till Guds ord växer sig allt starkare. Klicka på http://www.bibelforklaring.nu/ så kommer du till de förklaringar jag åstadkommit hittills. Det har blivit en del. Du kan klicka på dem och så lyssna direkt på datorn. Är det inte fantastiskt? Förklaringarna finns även som skriftliga kompendier.

Som jag berättade tidigare har jag blivit invald i kyrkomötet. Det är med blandade känslor jag tar mig an det. Är det verkligen möjligt att göra någon skillnad? Om du klickar på http://www.frimodigkyrka.se/content/view/27/96/ får du en uppfattning om vilka som sitter med i kyrkomötet och vad vi vill arbeta för. Jag skrev något om lekmännen och de små sammanhangen. Jag tror verkligen att det hela avgörs där. Men naturligtvis ska vi inte spela ut detta mot det som sker i de större sammanhangen, men de båda behöver varandra.

Ibland är det skönt att dela med sig.

Kan du hjälpa mig?

Just nu behöver jag någon som kan hjälpa mig att administrera www.cellkyrkan.nu. Det gäller att sprida information om hemsidan, att hålla den uppdaterad, att följa skeendet i vårt land och att hitta nya vägar för att stärka lekmännen. Min vision är att få vara med om att bilda tusentals nya grupper, samla dem i nätverk och se hur Guds rike utbreder sig trots Svenska kyrkans brist på engagemang.

Det står alltmer klart för mig att det inte är en mans jobb att bistå skeendet i landet. Nu behövs det hela gemenskaper. Det behövs heliga gemenskaper som i sig är och agerar myndigt. De ska själva välja att bekänna sig till och leva med den enda Kyrkan, - inte därför att de måste eller för att andra säger det.

Om du vill vara med i detta arbete får du gärna kontakta mig på min email: hakan.sunnliden@svenskakyrkan.se. Kanske kan du bli en länk i den kedja jag tror Herren vill låta mig ingå i. Du kanske inte är dataexpert, men kan medverka på annat sätt. Skriv några rader så ber jag att få återkomma med fler tankar.

Jag är mycket glad för att kunna berätta för dig att den bok jag skrivit De heligas gemenskap - om celler inom Svenska kyrkan kommer att ges ut av Artos förlag, ett av de bästa kristna förlagen enligt mitt tycke. Jag kan också berätta redan nu att Cellkyrkan i Värnamo nu blir alltmer självgående. Det finns nu ett ledarskap som vill gå vidare och jag känner att jag alltmer får tjänstgöra som "konsult", samtidigt som jag själv vill vara med i en cell. Det är svårt att vara utan livet i de heligas gemenskap när man väl vant sig.

Vi kommer sannolikt att genomföra en cellkyrkokonferens i Värnamo 16-18 april 2010, men det ber jag att få återkomma med. Jag ska framöver berätta mer för dig om hur livet och arbetet i Kristus utvecklar sig.

Kristen utan kyrka?

Det står alltmer klart för mig att varje cell behöver ingå i ett sammanhang. Alternativet är förstås att den inte gör det vilket betyder att den i princip har lämnat den kristna Kyrkan. Under senare tid har det vid flera tillfällen stått klart för mig att en möjlig utveckling av postmodernismen och svensk kristenhets tafatthet är just att helt och hållet gå över till privatkristendomen. Historiskt betyder det att gå från det ena diket till det andra. Tidigare var det den allrastörsta synd att "bilda eget". Etablerade kyrkor och samfund ondgjorde sig mot detta under hela 1900-talet. Tänk bara vad medlemmarna i Livets Ord fick gå igenom när det "bildade eget"! Och kom ihåg att den värsta förföljelsen stod de kristna för. Glöm inte det! Hela situationen var mycket oskickligt hanterat av de kristna.

Under dagar som kommer verkar många vara på över till det andra diket. I det diket är det privatkristendom för hela slanten. I bästa fall talar man om Jesus men man vill inte tillhöra något man kommit att förakta. Jag kan förstå reaktionen om det inte vore för det att den oftast bygger på ett missförstån. man har förväxlat sin församling och sitt samfund med Kristi Kyrka. När det sker kastar man ut barnet med badvattnet. Det är så sorgligt att se. Och lika sorgligt att etablissemanget inte verkar bry sig. Vad görs för att förklara för människor att till exempel Väranmo församling, Svenska kyrkan och Kristi Kyrka inte är identiska storheter? Var finns sambanden emellan dem? Vad kan vi eller rent av ska vi bortse från?

Det finns många skäl att samtal om ekklesiologi framöver.

Därför är jag med i Svenska kyrkan! Del 5

Här ska ni få något som vid närmare eftertanke verkar helt fel. Jag har skrivit ett brev till Domkapitlet, men inte skickat det ännu. Ni får det alltså före Domkapitlet. Men jag ska skicka det imorgon om inget oförutsett inträffar. Rätt eller fel. Brevet lär väl bli offentligt om någon bryr sig hur som helst. Så här lyder det:

Uttalande efter kyrkomötets beslut om vigsel av samkönade par

Det är med sorg jag har tagit del av kyrkomötets splittrande beslut om vigsel av samkönade par i oktober 2009.

Det torde vara uppenbart även för dem som inte är särskilt väl insatta, att beslutet avviker från vår kyrkas tro, bekännelse och lära. Det strider mot skapelseordningen sådan den är uppenbarad för oss och den strider mot Jesu egen undervisning om äktenskapet.

Beslutet väcker en rad frågor som borde behandlats innan beslut togs vilket också de reserverande biskoparna hävdade.

Jag anser att kyrkomötet genom sitt beslut att bejaka en civilrättslig vigsel mellan människor av samma kön har försökt hävda identitet mellan en religionsneutral och en kristen äktenskapssyn. Detta låter sig inte göras. Bibeln är för Kristi kyrka helig Skrift och tillsammans med kyrkans tradition vägledande vid svåra vägval, inte majoritetsbeslut. Kyrkomötet har enligt min mening överskridit sina befogenheter och beslutet är att betrakta som politiskt betingat.

Jag har därför också fortsättningsvis för avsikt att hålla fast vid den apostoliska successionen, den Heliga Skrift och den syn på äktenskapet som är den allmänneliga Kyrkans.

Med vänlig hälsning

Håkan Sunnliden
VDM

Så lyder brevet. Jag försöker inte argumentera eller övertyga Domkapitlet, men jag känner behov av att få uttala mig. Och eftersom jag fortfarande är kvar i Svenska kyrkan har jag en möjlighet att få göra det.

Därför är jag med i Svenska kyrkan! Del 4

Idag känner jag mig till och med något uppmuntrad trots att jag tillhör Svenska kyrkan. Jag är inte ensam om att brottas med min tillhörighet. Göran Skytte skriver i dagens SvD under rubriken "Jag stannar tills de kastar ut mig". Han är införstådd med Svenska kyrkans förfall och förstår att det kan bli sämre. Det kan bli sämre därför att sådana som Jonas Gardell och Helle Klein har blivit vägledande. Hörde förresten att Gardell skulle få eget TV-program där han ska tala med svenska folket om Gud och Jesus, - i åtta delar! Skytte skriver att han stannar kvar för att stödja dem som försöker stå emot förfallet.
Det är som jag skrivit tidigare ganska många som är kvar trots allt. Det är egentligen bara de som kan påverka Svensak kyrkan. De andra står ju utanför!
Det är visserligen sant att Svensnak kyrkans makt blivit politiserad, men jag tror att de samtidigt mist den andliga makten. Den andliga makten som djupast sett är all makt är Guds. De kristna som ingår i Guds hushåll är hans arvingar. De får del av Guds makt redan i tiden genom Anden. Tillsammans utgör de Kristi kropp på jorden och Gud fortsätter att verka genom den. Inte m indre utan mer än någonsin. Något nytt håller på att ske i vårt land. Märker ni det inte? Gud organiserar oss ekumeniskt och vi förvandlar till en armé som kan strida mot sekularisering och vinna sakralisering i stället. Vi kan strida mot söndring och vinna ekumenik. Vi kan strida mot kyrkopolitik och vinna lekmännens hjärta i stället. Vi har en god kamp att kämpa men vi behöver göra det tillsammans. Var med i den kyrkokamp som utkämpas inom Svenska kyrkan uppmanar jag dig.

Därför är jag med i Svenska kyrkan! Del 3

Det är inte lätt att förklara varför man är med i Svenska kyrkan, - men det går. Så sent som idag kom en man till expeditionen och funderade på att lämna Svenska kyrkan. Han beslutade sig för att stanna kvar tills vidare för att stödja oss som arbetar lokalt. Sedan han förvissat sig om att ingen präst i Värnamo viger människor av samma kön och att hans pengar inte hamnar i Kyrkans hus i Uppsala så beslutade han sig för att stanna kvar. Man tackar ocxh bugar för det lokala stödet samtidigt som jag inser att vi är hårt trängda. Jag kommer att fortsätta med att envist hävda att det är du som är lekman som har en stor del av avgörandet i dina händer. 99 personer av 100 är väl lekmän? Är det då inte där det avgörs? Låt mig få berätta om en god broder och hans initiativ.

Anders bor i ett hyreshus i Växjö. Han har länge längtat efter en sann helig gemenskap. Han har besökt på många församlingarn och har mycket goda vänner i dem alla. Men nu har hans langtan tagit sig nya uttryck. Han har fått tillåtelse av hyresvärden att disponera ett cykelgarage med ingång från gatan. Han har gjort om detta garage till ett kapell. Det heter Det Heliga Hjärtats kapell. Där ber han sina böner men alla är välkomna och alla som kommer får tillfälle att få förbön, att få uttrycka sig och att meditera. Kapellet är kyrkligt smakligt inrett. Väggarna är målade i en mörkt vinröd färg och har en ganska bred bård i guld. Väggarna är smyckade med ikoner och "sittplatserna" består av små bönpallar. Hit kommer nu sedan någon eller några månader tillbaka en relativt stor skara av människor för att be och meditera. Många av dem besöker aldrig annars någon gudstjänst. Anders har öppnat dörren för nya människor. De kommer med sina funderingar, bekymmer och har med sig kamrater och vänner i förbön.
Men nu kommer jag till det riktigt fina. Anders bad biskop Sven Thidevall att komma för att inviga kapellet. Biskopen kom tillsammans med sin hustru och de firade en mässa i ett fullsatt kapell, det vill säga drygt 30 personer. Ett antal präster är vidtalade och gläder sig tillsammans med Anders. Jag blev själv ombedd att leda en mässa för några veckor sedan och tackade ja med största glädje. Mässan började med att David Åhlén spelade, sjöng opch bad sju sånger till akustisk gitarr. Vid det här laget var lokalen fylld av den allraunderbaraste rökelse, införskaffad från ett kloster i Egypten. Jag ledde som sagt mässan och vid tre tillfällen under konsekrationen klingade primklockorna skönt. Dem hade Anders fått låna av några nunnor i staden. Nu vill han gärna ha ett par egna. Mässan avslutades efter kommunionen med fri bön ch människor kunde stanna kvar i meditation så länge de vill.
Därför är jag med i Svenska kyrkan! Jag vill gärna att det uppstår ett kapell i varje hyreshus och ska gärna åka till dem alla för att vara medverka till att Kristi kyrka sådan hon verkligen är återigen blir synlig.

Därför är jag med i Svenska kyrkan! Del 2

Jag inser att jag fortsättningsvis i lika hög grad som tidigare kommer att använda mig av tesen att Kyrkan uppträder på olika nivåer. Förutom att det är bibliskt löser det massor av frågor. Dessa frågor må vara av dogmatiska, ekumenisk eller pastoral art. De blir helt enkelt lösta på sin nivå. Jag ska förklara.

1. Vi talar om Svenska kyrkan och hur den glider bort från den allmänneliga kyrkan. Vem löser det problemet? I vart fall inte du eller jag, knappast några andra individer heller ens biskopar. Svenska kyrkan är ett samlingsbegrepp för att relatera till andra kyrkor och samfund. Det är bara i relation till Romersk-katolska, ortodoxa kyrkor eller Anglikanska kyrkan som vi kan få ordning på Svenska kyrkan. Problemet måste behandlas på den nivån och av dem människor som finns där.

2. Vi talar om Värnamo församling. Nu blir det lite svårare eftersom församlingen lider under stiftets och Svenska kyrkans tillsyn. Samtidigt medför det en hel del fördelar. Här gäller för församlingen att manövrera rätt. Själv tror jag att det bör ske ekumeniskt också på lokalplanet men det kan bara bestämmas av dem som har möjlighet att bestämma detta, det vill säga kyrkofullmäktige eller kyrkoråd. Här ska vi veta att kyrkoherden har en mycket stark position och det är viktigt vem som innehar den posten. Det här vet kyrkkopolitikerna om och de gör vad de kan för att styra valet av kyrkoherde vilket ofta är ett mycket stort misstag. Hur kan vi påverka på den här nivån? Paulus lär oss att vi ska be för våra ledare. Det är absolut den bästa vägen. Att inta en överlägsen attityd, vara generellt kritisk mot systemet och glömma bort att också kyrkopolitiker är människor leder inte till något gott. Ett annat sätt väl så effektivt är att lära känna, stödja och samtala med präster, kyrkopolitiker och andra ledare. Ett tredje sätt som kan vara bra i synnerhet på lokalplanet är att röst rätt på valdagen. Men det vi inte kan göra kan vi inte göra.

3. Men så uppträder kyrkan också på andra nivåer, på zon eller cellnivå som en husförsamling. Hur mycket tror du att du kan påverka där? Käre broder och kära syster - 100%! Nu gäller det att lekmännen tar ansvar eller är det så att förfallet inte bara gått från riksnivå till lokalplanet, utan också in i ditt och mitt hem? På något sätt upplever jag ditt och mitt hem som den sista kristna utposten. Om den ska stå eller falla avgör vi helt och hållet själva. Det betyder inte att vi inte behöver stöd och hjälp från lokal- eller riksplanet, men spelreglerna utgår inte därifrån utan från himmelen och vårt eget hem i den mån vi lever av himmelen.

Därför är jag med i Svenska kyrkan! Del 1

Jag måste erkänna att jag bitvis skäms för Svenska kyrkan. Först gjorde vi oss av med ämbetet och nu med äktenskapet. Det är därför det är så angeläget för mig att bejaka det äkt-kyrkliga. Det som har med Guds rike, ämbetet och sakramenten att göra. Sedan får vi göra det bästa av situationen även om vi i slutänden skulle uppleva hela Svenska kyrkan som innehållslös. Här är två åsikter sedan politikerna ännu en gång kört över de kristtrogna.
För det första om jag lämnar Svenska kyrkan; - vart tar jag vägen då? Vem blir glad för det? Jag menar att det inte finns något bra alternativ. Annat än möjligen en personlig vinst. Men nu handlar det inte om min person utan om det ämbete jag gett mitt liv till. Ska jag förneka den prsätvigning jag har varit med om? Jag har förståelse för dem som vill lämna Svenska kyrkan, men blir samtidigt väldigt nyfiken på hur deras framtis kommer att se ut.
För det andra är det allas vår kallelse som kristna att sprida Guds rike och bygga Kristi kyrka på jorden. Om Svenska kyrkan förskingrar sitt apostoliska arv, sitt reformatoriska arv och sitt väckelsearv kan det likväl inte vara ett hinder för mig att sprida Guds rike och bygga Kristi kyrka. Nu är det viktigare än på mycket, mycket länge att sprida Guds rike och bygga Kristi församling och kyrka. Men detta går inte utan lekmän. Nu är det dags för lekmännen att träda fram och vara med om att sprida Guds rike och bygga kyrkan, - om än i miniformat. Låt oss se till att det växer upp nya församlingar överallt! Mer om detta senare.

Varför är du med i Svenska kyrkan? Del 5

Det blev visst en hel liten serie på ämnet. Jag har i dagarna fått höra från flera personer oberoende av varandra att de kämpar med samma fråga. Kanske är det rätt tid att ställa frågan om vi ska vara solidariska med Svenska kyrkan och till vilken grad. Jag vet inte om du noterat att jag blev inkryssad i såväl Stiftsfullmäktige som Kyrkomötet. Det är med mycket blandade känslor jag konstaterar det, men när det nu gått några dagar har jag smält det lite bättre. Jag tror att Gud leder oss på rätta vägar för sitt namns skull. Det finns ingenting i min tankevärld som talar för att jag skulle blivit invald. Det är att betrakta som ett smärre mirakel. Jag förstår inte varför Gud vill att jag ska vara med i dessa sammanhang. Det kan ofta vara så att vi inte förstår. En kollega och broder som ville gratulera mig sa: Du vet väl om att du nu går i fiendeland? Jo, jag vet det, svarade jag. Men det skrämmer mig inte något.
Jag läste ett citat någonstans, också häromdagen: "Bara den som vet att han inte spelar någon roll, kan spela någon roll." Jag känner igen korsets princip i detta.
Den kritiska hållning jag alltid haft mot Svenska kyrkan och som stärkts genom åren kanske ska vara mitt bidrag. De flesta förtroendevalda vet att situationen är ohållbar och att vi lever mitt i ett paradigmskifte där den kristna tron på nytt måste väckas till liv. Vi får se hur saker och ting utvecklas. Jag har gått sällskap med andra kolleger i Kyrkomötet eftersom 11 av de 13 invalda är präster. Jag tror inte det bara är en tillfällighet.
För övrigt är jag hemma några dagar i influensa och läser Den kristna kyrkans historia av Jonathan Hill. I ett av kapitlen beättar han om hur Ignatius med flera framhöll den apostoliska successionen som en sammanhållande länk under det första de första århundradena och hur prästerskapet stärktes genom denna. Det är precis så jag också upplever det hela. Därför var det extra intessant att läsa om hur Ulf Ekman inte kunde finna belägga för kvinnliga föreståndare i Skriften. Här håller uppenbarligen något på att hända. Pastor Ulf är också vigd av Biskop Bertil året efter mig. Stefan Swärd lovade att kommentera detta på sin blogg framöver så jag lär väl få återkomma i saken.

Varför är du med i Svenska kyrkan? Del 4

Det finns fortfarande människor inom Svenska kyrkan som tror Svenska kyrkan är närmast identisk med Kristi kyrka. I bästa fall tänker de som kyrkofadern Augustinus (354-430 e Kr) som menade att det finns både goda och onda människor inom kyrkan, inte bara goda. Men som jag påpekat i tidigare inlägg är läget idag betydligt allvarligare än så. Nu handlar det snarare om det finns något kvar av Kristi kyrka i Svenska kyrkan och om det är rimligt att vara kvar i en sådan organisation. I senaste numret av Svensk Pastoraltidskrift finns ett avslöjande citat. Ulla Carin Holm, anställd som präst i Svenska kyrkan och känd feministteolog skriver följande i studien Hennes verk skall prisa henne:

"Det är inte bara frågan om kvinnliga präster som skiljer lägren åt. Snarare är det ett helt symbolsikt system med liturgi, bibelsyn, människorsyn och organisation som skiljer dem åt. Kanske är det en förklaring till att kvinnoprästdebatten utmynnat i så hårdalåsningar. Motståndaren känner mer eller mindre intuitivt att om de ger efter på denna punkt så går proppen ur kärlet och innehållet i den traditionella kristendomen rinner ur. Då gpår det inte längre att försvara mässkrudar, biskopsvigningar, äktenskapets oupplöslighet eller ens Faderns monoipol i himlen. Kvar finns en namnlös, intim gudomlig närvaro, en öppen diffus församling med anonyma medlemmar, en situatuinsetik utan bestämda regler och obundna (känslosamma?) gudstjänster. Det vore underligt om två så artskilda system kunde samsas i samma kyrka."

Kan det sägas tydligare?

Varför är du med i Svenska kyrkan? Del 3

Såsom jag har resonerat nedan hänger Svenska kyrkan på en skör tråd. Vad är det som håller henne samman om inte ämbetet och sakramenten. Om jag varit lite mer evangelikal som det heter hade jag sagt Guds Ord och nådemedlen. Det spelar mindre roll. När jag var ung teologiestuderande och sökte mitt djup snarare än min yta läste jag fader Gunnar. Böcker som Vårt katolska arv och Nådens År har betytt oerhört mycket för mig. Fader Gunnar hävdade vad som kallas apostolisk succesion det vill säga att det finns en obruten kedja från Jesus och apostlarna fram till våra dagar. Logiken och svårigheten är att de som inte ingår i denna kedja inte i strikt mening kan räknas som Kristi ämbetsbärare. Mot det måste sägas att det finns många andra riktiga och goda tjänster. Alla har inte del av detta tredelade ämbete som består av biskopar, präster eller diakoner. Denna undervisning är inte märkvärdig utan har hållit samman kyrkan under tvåtusen år! Imponerande må jag säga. När reformationen slutligen genomfördes i Sverige 1593 var det noga att denna succesion bibehölls och fader Gunnar arbetade bland annat för att den skulle bli synlig också i några andra länder som missat den till exempel Norge. Denna tradition bröts 1958 när ämbetet öppnades för kvinnliga präster och sedan dess har ämbetet tonats ner bit för bit fram tills år 2000. Då skiljdes stat och kyrka och Svenska kyrkan blev en organisation styrd av politiker snarare än av något ämbete. Den siste biskopen med en strikt apostolisk succesion var Biskop Bertil Gärtner. Jag prästvigdes av honom 1978 i en så kallad särvigning och är glad över att ha del av den apostoliska succesionen. Men jag är inte biskop, - bara präst. För mig är det ändå fortfarande ett skäl till att vara kvar och leva solidariskt med i den allmänneliga kyrkan även om hon är svag i Svenska kyrkan.

Nådemedlen är dopet och nattvarden. Så länge de brukas är Kyrkan förhanden, men det är klart att det måste finnas gränser där bruket snarare är ett missbruk. Men nu är ju detta den kamp vi är insatta i vare sig vi tycker om det eller inte. Kanske kan en del av våra nådemedel ändå återupptäckas. Jag tänker på äktenskapet. När nu staten tar över det helt och hållet kanske kyrkan kan tänka om eller varför inte vända om? Optimistiskt? Kanske, men lyssna på Biskop Sven Thidevall i ett inslag i Radio Kronoberg den 8 oktober (så länge det nu ligger kvar). Här är adressen:

http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=db&Id=1989807&BroadcastDate=&IsBlock=

Varför är du med i Svenska kyrkan? Del 2

Organism eller organisation? Nej, organism och organisation! Det är stora fördelar med att blogga därför att utrymmet är så begränsat. Jag måste skriva kort, - men då borde det samtidigt vara väl genomtänkt. Fast oftast blir väl bloggen både kort och spontan. Nackdel? Jag tror inte det. Synen om kyrkan, ekklesiologin, har alltid varit oerhört viktig av en rad olika skäl. Den allmänna kristna tron är ändå att Gud har gett oss Jesus Kristus. Men Jesus fortsätter att vara närvarande även efter sin himmelsfärd nämligen genom Kyrkan. Kyrkan är därför förlängningen av inkarnationen. Den Helige Ande har verkat och verkar i och genom Jesus Kristi kropp, det vill säga sin kyrka. Därför är kyrkan en, helig och allmännelig, på latin katolon. Detta är också min tro, men inte alla kristna förstår kyrkan på det sättet.

Nästa steg i tanken är att denna organism för kyrkan är en organism alltid tar sig uttryck i en organisation. Också det har att göra med inkarnationen. Ordet blev kött och tog sin boning ibland oss. Jesus tar sin boning i kyrkan/församlingen, men den består av människor som är organiserade som en kropp. Organisationen eller strukturerna kan natruligtvis se olika ut och förändras över tid. Det är viktigt att organisationen tjänar organismen. Därför är organisationen viktigt. Svenska kyrkans organisation är så undermålig att just dessa frågor är viktiga. Svenska kyrkan som tidigare bara var kyrkan i Sverige; det blev Svenska kyrkan första gången i slutet på 1800-talet när andra samfund blev tillåtna i Sverige har under 1900-talet glidit iväg så att det är nödvändigt att stryka under att Kristi kyrka och Svenska kyrkan är två olika enheter om de än överlappar varandra. Jag anser att det är en sådan krist att Guds folk nu måste förstå att ta ansvar för sina egna liv och inte förlita sig på biskoparna eller prästen. Det handlar nu om lekmännens vilja att ta ansvar för sig själva och sina hem. Då kanske den kristna tron kan överleva.

Det finns ytterligare en sammanhållande länk mella de två enheterna och det är sakramenten. Men det får jag inte rum att skriva om här och nu. Idag åker jag till Borås några dagar för sjukhusets räkning, på fredag till Göteborgs Domkyrka för att vara med på biskop Bertils begravning. Men kom gärna med synpunkter så återkommer jag.

Varför är du med i Svenska kyrkan? Del 1

Frågan var: Varför försvarar du Svenska kyrkan? Vad försvarar du? Eller varför stannar du alls kvar i Svenska kyrkan? Mitt svar idag är närmast en motfråga? Varför inte? Varför ska man överge sina trosvänner i Svenska kyrkan? Vart ska jag gå istället? Det är förvisso sant att Svenska kyrkan nu närmast befinner sig i fritt fall. Jag menar då tjänstemannaorganisationen och de människor som omdefinierar läran utan att ha stöd av hela Kyrkan. Vi har en organisation präglad av 1600-talet och som i kyrkovalet närmast framstår som löjlig. 90 % bryr sig inte och de som gör det har tagit makten - inte fått den. Kyrkomötet kallas av de mer initierade för det så kallade kyrkomötet därför att det inte har någon internationell eller teologisk status alls. Det är ju genompolitiserat. Dessa människor har nu tagit för sig av läran också och vill göra om den, popularisera den. Det finns inget skäl att försvara detta. Jag brukar säga om läget: Ju sämre, desto bättre. Men hur kan jag vara kvar i en sådan organisation? Frågan är berättigad.

Men beskrivningen av förfallet är bara en sida av saken. Det finns mer att säga om Svenska kyrkan. Där finns tusentals kämpar. Inte så få präster som envist fortsätter att predika Guds ord och förvalta de sakrament som Herren Jesus sa att vi skulle göra. De står i en internationnel gemenskap kallad Kristi kyrka. De utgör ett vittnesbörd och ett hopp genom sin envisa tro. Där finns också många enskilda troende som börjar finna varandra i en helig gemenskap. De bildar gemenskaper inom Svenska kyrkan och kommer att fungera som ett salt inom den, som ett ljus. Det svider i såren, men renar och läker samtidigt. Deras rätt att vara kristna inom Svenska kyrkan och att själva forma sin gemenskap ska jag försvara till döden.

Så ser den kyrkokamp ut i vilken Herren själv har placerat mig bland många andra. Kanske är det daga för andra icke tillhöriga att gå med som medlemmmar, bilda stridande celler och bidra till kampen.

Något om kyrkokampen

Den kyrkokamp jag hänvisat till gång efter annan är inte slut. Men jag tror att det är viktigt för dem som vill vara lärjungar idag att mogna och lära sig att urskilja. Alltför många förväxlar fortfarande Kristi Kyrka med Svenska kyrkan eller något annat samfund. Jag minns när jag första gången vågade erkänna för mig själv att den församling jag tjänade inte utan vidare var en kristen församling. Den fostran och tradition jag växt upp i hade förblindat mig och gjorde att jag inte kunde skilja mellan Kristi Kyrka och ett modernt kyrkosamfund. Det är två olika enheter om de än överlappar varandra i viss mån. Men denna kamp utkämpas på olika nivåer.

Göran Skytte som inte varit kristen särskilt länge i jämförelse med mig hade i SvD, 12/9 en klarsynt kolumn under rubriken Frihalsa kyrkan från slaveriet. Du hittar den genom att klicka på http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_3510841.svd Vi behöver kämpa den goda kampen på flera nivåer väl medvetna om att den kampen först och främst förs i det egna hjärtat.

Luther talade om våra fiender som världen, djävulen och vårt eget kött. Jag vill inte lägga till Svenska kyrkan, men är medveten om att den är starkt "ockuperad av världen". Men alla dem som vill vara uppriktiga lärjungar - oavsett kyrkosamfund - ska nu hitta varandra och tillsammans ska vi bättre representera Kristi Kyrka.

Glöm aldrig att du är "barn i Guds familj", "får i hans hjord", "en gren i det sanna vinträdet" och att "du kämpar den goda kampen tillsammans med alla andra i Guds armé". Enklast är att göra detta på vardagsnivå, i den lilla gemenskapen som också den är en fullgod gemenskap när Jesus är mitt ibland oss.

FRIMODIG KYRKA

Det är mer än 30 år sedan jag prästvigdes för Svenska kyrkan. På den tiden var Svenska kyrkan annorlunda även om den redan då var på glid. Den kyrkokamp som pågår mellan stat och kyrka har pågått i mer än hundra år. En av de större förändringarna ägde rum år 2000 när staten skulle skiljas från kyrkan. Det visade sig att det inte blev så, snarare tvärtom. Jag är inte längre anställd av Biskopen utan av den kyrkliga samfälligheten. Den kan avsätta mig när det passar utan att Biskopen kan göra någonting åt det. Men då har Svenska kyrkan blivit som vilken arbetsplats som helst och det var så staten ville att det skulle bli. Därför röstar jag på FRIMODIG KYRKA som vill att Svenska kyrkan ska fortsätta att vara en kristen kyrka utan inblandning ifrån de politiska partierna.
Sveriges riksdag har i år infört en könsneutral äktenskapslagstiftning. Hur kommer då Svenska kyrkan att förhålla sig? Jag fruktar det värsta. Den kommer att överge Jesu ord om att Gud skapat oss till man och kvinna och för den skull instiftat äktenskapet. I värsta fall, åtminstone på lite sikt, kommer Svenska kyrkan försöka tvinga mig att ställa in mig i ledet. Så sargas Svenska kyrkan på ytterligare en punkt. Vi kan inte ha det så här, därför röstar jag på FRIMODIG KYRKA.
Svenska kyrkan har ockuperats av vad som kallas en representativ demokrati. Demokratin har blivit en ideologi, en demokratism som utnyttjas av dem som sitter vid makten. Många av dem har till och med ställt sig över både Gud och den kyrka de skulle tjäna. Men hur representativa är dem? Ungefär 70 % av befolkningen är medlemmar men av dem är det ungefär 90 % som inte alls röstar. Vi måste därför arbeta för en kyrklig demokrati.
Det är nu viktigt att rösta för och frimodigt arbeta för Svenska kyrkans överlevnad. Vi vill ha en kyrka där Jesus får vara i centrum. I ett internationellt perspektiv har vi blivit alltmer marginaliserade i takt med att vi uppgivet slutat använda Bibeln som Helig Skrift och norm. Jag hoppas vi kan få en FRIMODIG KYRKA.

Jesper Svartvik en besvikelse

Här följer några korta kommentarer till framför allt Jesper Svartviks föredrag inför oss präster och diakoner i Växjö stift idag. Vi har varit samlade på S:t Sigfrids Folkhögskola för att få lära oss hur vi ska relatera till människor som är homosexuella. Det kan också vara en förberedelse för det beslut Kyrkomötet ska fatta senare i höst. Dagen var upplagd som en dag kring människosyn. Men hur kan någon ens misstänka att vi präster och diakoner skulle nedvärdera människan? Att vi skulle göra det så till den grad att vi behöver denna dag? Inte desto mindre hade Biskopen bett Svartvik att hålla ett bibelföredrag. Svartvik som gärna beskrivs som en lärjunge till Göran Larsson och som är oerhört kunnig när det gäller den judiska tron och traditionen har varit en person värd att lyssna till. Det är han även ikväll efter en mycket väl förberedd föreläsning om homosexualitet i Bibeln. Och ändå blev det så fel! Jag ska förklara med hjälp av fyra punkter.

1. För det första utgick han inte från skapelseberättelsen utan från Sodom och Gomorra. Han utgick från det negativa begreppet sodomi, ofta (miss-)förstått som homosexualitet. Han visade att berättelsen snarare handlade om sexuellt övervåld. Han fortsatte sedan på samma spår och förklarade att de få ställen i Bibeln som handlar om homosexualitet inte handlar om homosexualiltet. Detta var den röda tråden i föreläsningen.
2. För det andra avslutade han med att säga att många kommer att argumentera utifrån skapelseberättelsen, men att den inte handlar om man och kvinna, utan om familjebildning. Han hoppade över Jesu egna ord om att Gud skapade man och kvinna. Om han istället börjat föreläsningen här hade den förmodligen sett helt annorlunda ut.
3. För det tredje, och det smärtar mig mest, behandlade han Bibeln som ett antikt dokument, inte som en Guds uppenbarelse till det judiska folket. På en fråga menade Svartvik att det hebreiska och grekiska flutit samman på ett sådant sätt att GT skulle läsas i ljuset av sin antika samtid. Men detta är ju rena irrläran!
4. För det fjärde hanterades frågorna om homosexualitet enbart ur ett exegetiskt perspektiv. Ingenting sade om dogmatiken (Bibeln är ju vår norm) och ingenting om Kyrkans tolkning genom tiderna (annat än negativt). Däremot fanns ett pastoralt drag på så sätt att vi respektera och behandla homosexuella såsom Gud älskar dem. Det var snarast en uppmaning till oss. Här slog Svartvik in öppna dörrar. Det finns väl ingen som menar att vi ska behandla homosexuella illa.

Det var på flera sätt intressant och spännande att lyssna till Svartvik, men det var inte en kristen bibelförklaring. Han hanterade texterna som sekulära och antika dokument. Han tog inte in någon annan aspekt än de "vaga texterna" förutom att han misskrediterade dem. Svartvik sitter i Läronämnden och är en av dem som röstat för att Svenska kyrkan ska bejaka den nya äktenskapslagen. Nu förstår jag varför och jag sörjer.

De små passliga lögnerna - av Dag Sandahl

Jag vill inte ljuga. Det är Dag Sandahl som skrivit nedanstående. Han är en pärla i våra sammanhang, - påläst, kunnig, analytisk och rekommendabel. Läs gärna fortsättningsvis hans blogg om du inte redan gör det.

"Den lilla ondskan - elakheter i smått - blir samlade under ett dygnm jorden runt större än den stora ondskan, lärde jag mig någon gång. Nej, man kan inte samla. Men jag tror analysen är riktig. Den lilla ondskan blir ansenlig när man ser den i samlat skick. Och den tanken är möjlig att tänka för var och en av oss.
Är det på samma sätt med de små passliga lögnerna? Jag tänker på de politiker som nu försöker skaffa partierna röster genom att säga att det i höst är kyrkoval och i höst avgörs frågan om enkönad vigsel. De förklarar inte att valet alls inte påverkar det kyrkomötesbeslut som fattas i höst av det gamla kyrkomötet. Valet gäller nästa kyrkomötessessi0on - 2010-2013. Konsumentombudsmannen borde gripa in och med hot om vite förklara att detta är falsk marknadsföring.
Jag tänker också på det papper Anders Wejryd satt sitt namn under och hur saken nu redovisas av redaktionen på Kyrkans Hus. Rubriken är "Okej med samkönade äktenskap". Bara den som läser artikeln till slut förstår att röstsiffrorna i Läronämnden var 12-8. Det är inte så övertygande. Om två biskopar till röstat nej, hade det varit oavgjort. Så där jätteokej tycks det alltså inte vara - eller?
Jag kan för den delen gå till Läronämndens yttrande. Det heter: "Läronämnden framhåller att den grundläggande frågeställningen om samkönad samlevnad har behandlats under mycket lång tid. Detta yttrande går tillbaka på en diskussion som förts i Svenska kyrkan under mer än femtio år och som Läronämnden många gånger deltagit i."
Mer än 50 år? Jag har i år varit präst i 38 år. Jag läste teologi i Lund åren dess förinnan. Om inte Läronämnden menar att biskopsmötet genom biskopsbrevet 1951 tog avstånd från att homosexualitet skulle vara kriminaliserad så vet jag inte riktigt vad Läronämnden avser. Men det biskopsbrevet - vill verkligen Läronämnden hålla fram det för behandling av den aktuella frågan? Och vill man låtsas att biskop Bo Giertz (som till betydande delar höll i pennan när brevet skrevs, om jag fattat saken rätt) skulle vara med på den vagn där nu hästen ska spännas?
Vad säger biskopsbrevet Ett brev i en folkets livsfråga? Sexualproblemet är ett av de mest allvarstyngda och svårbemästrade, heter det först. Men också om man vill hålla fram sexuallivets positiva värden äventyras insatsen "om de av Skaparen givna normerna icke beaktas och sexuallivet betraktas främst ut ifrån den enskildes njutningskrav och lyckobegär." (s 3) Kyrkan måste nu förkunna Guds vilja, sådan den uppenbarats i evangeliet, skriver biskoparna vidare. De varnar för sex utom äktenskapet. Under vissa villkor medges preventivmedelsanvänding men ett äktenskap där makarna inte vill ha barn är felaktigt inriktat (s 8). Abort är tillåten när moderns liv är i fara (s 9) och barnet som fötts utom äktenskapet är lika värdefullt som andra barn (s 10) Sterilisering är ett tillgrepp som noga måste övervägas eftersom svåra misstag begåtts. Provrörsbefruktning, där en man lämnar sperma till inseminationsbarn, bryter mot själva faderskapets idé (s 12) och "Den som övar homosexuella handlingar bryter mot Guds bud." (s 14) Att lagen inte kriminaliserar homosexualitet får "icke tagas till intäkt för den uppfattningen, att homosexuella handlingar äro etiskt försvarliga." (s 14) Biskoparna menar det vara "en synnerligen angelägen uppgift för läkarvetenskapen att finna medel att medicinskt frigöra de homosexuellt inriktade från deras abnorma drift." (s 14)
Vad skrev nu Läronämnden? Diskussionen har förts i mer än 50 år? Jaså? Är inte biskopsbrevet något annat än ett diskussionsinlägg. Här talar Svea Rikes biskopar till dem som är präster i Svenska kyrkan. Detta är vad de ska säga till församlingarna - folket!
Läronämnden: "Med Biskopsbrevet 1951 tog kyrkan avstånd från kriminaliseringen av homosexuella handlingar och förstod i stället homosexualiteten i medicinska termer." Inte riktigt, som citatet visar. Biskoparna konstaterar vad gällande lagstiftning säger och för så ett resonemang, som är lätt att förstå. Det svårbegripliga är Läronämndens bekymmersfria hänvisning till biskopsbrevet. Om man nu inte helt enkelt ska uppfatta att det behövdes en liten passlig lögn ni sammanhanget i förhoppning att ingen längre skulle gå till själva dokumentet. "

Cellen och Kristi Ämbete?

Nu är jag riktigt inspirerade efter att Sigrid ställt frågan om hur man formar en gemenskap. För det är väl hennes fråga? Jag ber först om läsarnas förståelse. Jag skulle gärna skriva en bok i ämnet, men på en blogg måste man vara mer än kort.

Bakgrunden är att vi uppmanas att bilda nya församlingar, det vill säga forma nya gemenskaper på gräsrotsnivå. Problemet är hur detta förhåller sig till de redan befintliga. Tyvärr är situationen sådan att det beror på i vilken tradition redan lever eller vill leva i. Olika traditioner svarar på olika sätt - också inom en och samma tradition som Svenska kyrkan får vi olika svar. Jag måste därför deklarera att jag svarar utifrån min förståelse.

Jag tror att den Helige Ande har verkat och verkar i den historiska kyrkan. Jag är för mycket av den utveckling vi kan se i historien, när den springer fram ur NT! En sådan fråga är den om Kristi Ämbete. Med Kristi Ämbete menar jag Kristi Ämbete. Men vilken betydelse ska vi tillmäta apostlarna? Är de som ordet apostel betyder befullmäktigade ombud? Har Jesus utvalt dem och givit dem särskilda befogenheter? Hur är det då sedan fortsättningsvis? Med apostlarnas lärjungar? Har de samma kallelse och ansvar som de första apostlarna? Jag tror det i den meningen att de lever av samma kallelse. Står i samma tradition ... och i slutet av denna tradition står också jag, - insatt av Gud. Nu är frågan hur ska lekmän förhålla sig till dem?

När jag frimodigt skriver om att bilda nya församlingar, forma nya gemenskaper syftar jag på gräsrotsnivå. Det är lekmännen som ska göra detta - i sina hem. Det är deras rättighet och faktiskt också skyldighet. Tron ska levas i deras vardag. Det verkar för mig som ett gigantiskt uppdrag bara att få dessa lekmän att begripa detta. Jag vill gör allt jag kan för att hjälpa till och stödja detta.

SEDAN uppstår frågan hur dessa ska förhålla sig till apostlarna efterföljare, dem vi kallar biskopar. Naturligtvis så positivt de bara kan. De ska stå under Biskopens beskydd, så när världen, djävulen och vårt eget kött strider mot oss ska vi kunna säga: "Vi står under Biskopens beskydd" och hänvisa till honom. Egentligen är det ganska enkelt.

Eftersom jag inte vill skriva för långt och krångligt stannar jag här och hoppas på ett fortsatt samtal där vi kan utveckla tankarna.

Bilda nya församlingar!

Det har blivit många bloggar om församlingsbegreppet. Det har för det första blivit en huvudsak att omdefiniera begreppet, eftersom det idag saknar innehåll. För det andra används begreppet på olika nivåer, vilket betyder att vi borde ha tre olika begrepp för var och en av dessa nivåer. Ett ord för den lilla församlingen, ett för den lokala eller ekumeniska församlingen och ett för den stora församlingen. Men det har vi inte och det är kanske lika bra det, eftersom allt är en och samma församling.

Det har blivit alltmer tydligt för mig hur viktigt det är att bilda nya "små församlingar". Det borde finnas en i varje hem som bebos av kristna. För många år sedan var det värsta någon kunde göra att "köpa orgel och bilda eget". Det räckte med att någon tänkte tanken för att denns skulle karaktäriseras som sekterist och villolärare, bli en person som skulle förskjutas. Det många inte tänkte på var att begreppet församling kan användas på olika sätt.

Jag hörde om en underbar händelse som just ska äga rum häromdagen. En broder i Växjö har byggt sig ett eget kapell i källaren på ett hyreshus därför att han vill utveckla sitt böneliv. Det är inrett efter vad jag förstår efter konstens alla regler och hör här: På söndag kommer Biskop Sven Thidevall dit för att inviga det! Detta är ett exempel att följa. Bilda eget. Ta ansvar för dig själv och dina närmaste på den vardagsnivå ni lever. Jag tror att de flesta fortfarande tänker på konventikelplakatet, det förbud som förbjöd svenskar att samlas till kristna samlingar i hemmen. Men det upphävdes jag tror det var 1856. Jag tror att vi 200 år senare har en helt annan situation som också kräver förändringar av teologin.

Jag läser just nu Joel Comiskeys senaste bok Planting Churches that Reproduce. Han har i den bland annat en genomgång av den Helige Andes sätt att låta nya församlingar uppstå. Ur detta studium framkommer fyra punkter som ska föras till begreppet församling:

1. Den består minst av två eller tre människor.

2. Dessa relaterar till dem som innehar Kristi Ämbete.

3. Jesus Kristus är huvudet i församlingen.

4. De lever i dopet och av nattvarden.

Jag tror att den typen av definitioner behöver finnas med också i den lilla församlingen. Och det är väl inte omöjligt.

Ämbete, församling och lekmän

Befinner mig nu mitt i semestern. Igår kom vi hem efter två veckor på Cypern. Det regande vid ankomsten till Värnamo, - är jag förvånad? Nej. När Kari och jag har semester tar vi det mycket lugnt och läser en hel del. Jag har bland annat läst och funderat kring Tomas Franssons mycket välskrivna avhandling "Kristi Ämbete". Den handlar om de diskussioner som fördes inom Svenska kyrkan om biskopsämbetet under 1930-40 och 50-talen. Det visade sig hur underligt det än låter att vi tror på ett Kristi ämbete i en apostolisk succesion, men att vi inte tycker att det är viktigt. Det fanns redan då två motsatta uppfattningar och båda godtogs. Det är inte underligt att det blir något förvirrat ibland.

Jag har också, för det andra, funderat vidare på detta med församlingen. Jag hävdar fortfarande att begreppet är närmast oanvändbart, men använder det ändå i dess vidare betydelse. Det står mer och mer klart för mig att församlingen uppträder på olika nivåer och att dessa inte alltid eller rentav sällan stämmer överens med varandra. Ur den enskildes perspektiv är den närmaste gemenskapen viktigast samt att den ligger i linje med den allmänkyrliga förståelsen av vad en kyrka är. Den lokala församlingen betyder minst. Tyvärr är de flesta kyrkokristna mest upptagna med det som betyder minst. Jag menar inte att den lokala församlingen med dess präster eller pastorer är oviktiga, bara att de betyder minst. Tänk om den kristna tron skulle stå och falla med den lokala församlingen, - ur skulle det då se ut?

Det tredje som ska följa med under flera år framöver och som jag ofta ska återkomma till är lekmännens plats och betydelse. Det är hög tid att tala om lekmännen INTE i förhållande till prästerna eller nattvardsfirandet, utan i förhållande till varandra! Detta är den nivå som ligger närmast och här behöver vi nu få se hundratals, ja tusentals små gemenskaper växa fram. Det vill jag gärna medverka till!

Vad då församling?

Nu har bloggen stått stilla länge. Det kan bli så ibland har jag förstått. Tänkta diskussioner tog liksom inte fart, kanske av flera skäl. Ett är förstås att det inte är så många som läser denna blogg ivartfall inte kommenterar. En annan kan vara att ämnet synen på församlingen är svårare för de flesta än man först tänker sig. kanske särskilt för dem som är med och är aktiva i en sådan. Då börjar det emellertid bli lite märkligt. Är det så att dessa människor djupast sett är slavar i sina församlingar och därför inte kan ha några egna funderingar? Eller är det bara okunnighet? Jag vet inte. Inte mer än än det kan vara ett lidande att vara medlem i en församling, det vill säga klubb för inbördes beundran.

Vi har just kommmit hem från en missionsresa i Albanien och på förmiddagen har jag läst ifatt tidningarna. Det var ingen munter läsning med hotbrev från den anglikanska kyrkan. De funderar på att bryta med Svenska kyrkan som har kärt över alla andra kyrkor i allmänhet och anglikanska i synnerhet när det gäller homovigslar. En annan nyhet var att invandrare i Sverige gärna vill leva med i en kristen gemenskap bara den inte heter Svenska kyrkan som är alldeles för ljum. Glädjande var emellertid att vår Biskop sagt ifrån, - alltid något.

Den ekumeniska församlingen!

Nu har det stått stilla ett tag. Men jag tänker. Vi hade en samling med präster, pastorer, diakoner, assistenter och så vidare för någon vecka sedan. Då föddes ett nytt namn i mitt inre: Den ekumeniska församlingen! Förr talade vi om den lokala församlingen, men också det begreppet blev obegripligt eftersom "vissa" församlingar i staden la beslag på det. Men den ekumeniska församlingen borde kunna fungera. Detta är ett helt igenom bibliskt begrepp och borde kunna vinna mark med tiden. Dessutom är begreppet ekumenik ett biblsikt begrepp och mäkta populärt just nu, så varför skulle inte den ekumeniska församlingen kunna fungera?

Sedan är det självklart så att begreppet reser en hel del nya frågor, MEN dessa kommer plötsligt i ett nytt ljus och blir riktigt spännanden. Tänk efter. Vilka tjänster finns i den ekumeniska församlingen? Hur relaterar de till varandra? Vem avlönar dem, - om de ska avlönas? Hur förhåller sig den ekumeniska församlingen till de historiska kyrkorna och samfunden? Här har vi plötsligt hur mycket som helst att samtala om.

Ny definition av begreppet församlingen

Nu har jag fått en ny tanke i min brottningskamp med församlingsbegreppet. Tänk om jag kunde använda ordet församling som ett samlingsbegrepp (ungefär liktydigt med den lokala, det vill säga den ekumeniska församlingen)? Församlingen kunde då bestå av Svenska kyrkan, Missionskyrkan, Pingstkyrkan, kommuniteten och cellkyrkan. Var och en kunde sköta sitt så att säga men först tillsammans är vi församlingen. På det sättet har vi både närmat oss det bibliska begreppet och fört ekumeniken ett steg framåt genom att ställa alla nuvarande församlingar offside.

Jag vet varför jag aldrig tänkt på detta förut. Det beror på att jag har utgått från församlingen, i bestämd form. Jag har så att säga själv stått mitt i den och sedan försökt beskriva den. Det har säkert också varit så att dogmatiken låst läget och gjort att jag sett andra samfund utanför mitt eget.

Nu är jag bara spänd på att se om denna nya definition av församlingen håller på sikt.

Mitt förhållande till församlingen

På förekommen anledning vill jag skriva. Bloggen visar hur mina tankar går och kan ni tänka e. Häromdagen ställdes frågorna igen av fem (!) olika personer oberoende av varandra. Först av Sigrid, se kommentaren från förra bloggen. Sedan i samband med ett telfonsaamtal där personen i fråga absolut inte kunde tänksa sig att bidra till den gudstjänstfirande församlingen. Därefter i samband med ett hembesök hos ett par där den ene valt bort den kristna gemenskapen och inte kunde tänka sig att gå tillbaka och bli som dom. Sedan av en annan broder med ungefär samma situation. Därefter fick jag ett mail med ungefär samma innehåll som menade att Paulus gärna hade sett att allt hamnade i synagogan. Tänkvärda inlägg allihop. Låt mig få kasta in följande medveten om att Gud verkar i detta.

1. Guds skeende är anpassat till den lokala situationen. Men hur det än går till måste kristna relatera till varandra. Det kan väl vara OK att "bara" samlas i ett hem, men hur förhåller du dig då till grannen som också är kristen? Hur förhåller du dig till dem som betjänar dig? Hur förhåller du dig till Bibeln? Nattvardsbordet? Frågorna kan mångfaldigas. Om Sigrid undrar hur en tvärekumenisk ska underordna sig ett ledarskap blir väl frågorna desamma, eller ... Det kan säkert se olika ut på olika platser och Gud kan använda olika strategier på olika platser, men bönen om enhet kan väl aldrig lämnas åt sidan? Låt säga att en grupp är sig själv nog. De betraktas som en "församling". Kan någon då förklara för mig eller ge mig sakargument för en sådan hållning?

2. Jag tror man ska tänka överlappning. Tänk dig tre cirklar som går in i varandra. Den första cirkeln är den andliga, osynliga Kyrkan. Alla som är kristna är med i den. Ingen utanför kan vara kristen. Den andra cirkeln är den historiska organisationen, Svenska kyrkan eller någon annan. Den är i hög grad ofullkomlig, men en del av cirkeln går in i, överlappar, den första cirkeln. I den finns "sanna" kristna. De ingår i Kyrkan och i den finns "namnkrisnta" och de ingår inte i Kyrkan. De är bara medlemmar på något sätt, men upptagna i Guds familj. Sedan finns det en tredje cirkel. I den finns alla dem som "samlas i hemmen". Många av dessa borde också vara "sanna" kristna, det vill säga samtidigt finnas med i den andra och första cirkeln. Men det är klart att det alltid kommer att finnas dem som "bara" är med i hemmen, men de är inte sanna och de är inte med någonstans.

3. Måste man alltid underordna sig någon ledare? Ja och nej. Alla kristna har fäder och mödrar på något sätt, ledare av något slag eller människor som betjänar dem, några som de lyssnar till. Varje kristen måste emellertid själv ansvara för sitt liv. Ingen ledare kan ansvara för ditt liv. Du kan ALDRIG skylla på dåliga präster eller pastorer. MEN du kan frivillligt lyssna till OCH lyda dem som gått före dig. Jag tror det ligger i de gener den Helige Ande gett oss i samband med nya födelsen. Du måste förbehålla dig rätten att själv ansvara för ditt liv och (frivilligt) handla utifrån ditt eget hjärta. Var finns rätte lärare? Det är en annan fråga.

Församlingen är insatt i ett sammanhang

Hej Sigrid L. I din kommentar till min förra blogg frågade du hur man skulle definiera begreppet församling, om vi kunde börja från noll. Om vi vore 50 pers och inget annat. Bra fråga som föranleder nya tankar. Tyvärr måste jag börja med att underkänna själva frågan. Saken är ju den att alla vi som är kristna är infogade i ett sammanhang, nämligen i vittnebördet om Herren Jesus och efterföljarnas, det vill säga Kyrkans tradition. Då menar jag att om vi vore 50 personer utan sammanhang så måste vi ändå sortera in oss i denna allmänkyrkliga tradition. De 50 är naturligtvis en församling i biblisk mening (!), men i praktiken betyder det ändå att vi måste söka efter och knyta an till Kyrkan med stort K. Någonstans finns det en annan församling, en bekännelse eller en allmän biskop. Vi fogar in oss själva under dennes tillsyn. Varje församling behöver en tillsyningsman (grekiska episkopos), någon som kan tala in i vår gemenskap. Det är så jag resonerar om varje cell eller zon.

Mitt svar blir alltså att dessa 50 utgör en församling i biblisk mening, men att de ska knyta an till den nivå som är över dem. Jag har med andra ord ett hierarkiskt tänkande. Detta har sina fördelar och sina risker som allt annat. Men jag tror att det var så Jetro gjorde, de första kristna och det var så den första Kyrkan var uppbyggd.

Församlingsbegreppet - igen

Med risk för att verka tjatig skriver jag igen om det omöjliga begreppet församling. Det är omöjligt därför att det går att definiera på så många olika sätt. Jag säger inte att det är helt obrukbart eftersom det är ett bibliskt begrepp. Församlingen, grekiska ekklesia, finns i Skriften även om det inte ens där är entydigt. Men i vår tid finns det säkert ett tiotal olika definitioner. Så vem vet egentligen vad som menas? Jag tror vi behöver använda andra kompletterande ord.

Det allmänna ordet församlingen som det används inom Svenska kyrkan i normalfallet borde kanske kyrkokommunen eller samfälligheten. Men det går inte heller eftersom vi inte längre är kommuner. Samfälligheten har en kyrkoherde, men kan bestå av flera församlingar. Så det är inte heller bra. Men något som pekar mot en organisation borde det vara. Kanske ska vi använda ordet pastoratet som visar på pastors tjänstgöringsområde. Pastoratet kan i sin tur bestå av flera församlingar eller distrikt.
Om vi ska fortsätta använda ordet församling borde det snarast syfta på den gudstjänstfirande församlingen. Uttrycket den lokala församlingen går inte, eftersom Svenska kyrkan numera i regel bara är en församling bland flera andra på orten. Man kunde också tänka sig att kalla alla de olika verksamheterna eller gemenskaperna inom till exempel för Svenska kyrkan för församlingar, eftersom de just är människor som är församlade. Det är också grundbetydelsen av ordet ekklesia, men visst inte den kristna särbetydelsen. Nej församlingen får nog vara den gudstjänstfirande församlingen. Fast ordet skulle nog teologiskt också kunna syfta på vad vi i Värnamo kallar för zonen, det vill säga den gemenskap som består av 4-6 celler, cirka 50 personer. Det skulle då motsvara vad andra kallar för husförsamling eller huskyrka, vilket för övrig tockså är ett bra begrepp. Det säger nämligen vad det är fråga om. Tränger vi längre ner i Kyrkans beståndsdelar är cellen en församling, men det blir inte bra trots att cellen är en församling eller kyrka i miniformat.
Jag stannar vid följande förslag. Vi skulle kunna tala om

1. pastoratet med sina eventuella distrikt (styrt av kyrkopolitiker, men i samarbete med kyrkoherdenoch distriktsprästen)
2. församlingen, det vill säga den gudstjänstfirande församlingen som i sin tur består av husförsamlingar.
3. cellerna

Detta är ett samtal som lär pågå länge.

Har ordet församlingen blivit helt meningslöst?

Nu är i det närmaste klart att S:ta Klara vänner "tar över" gudstjänstlivet och det ekonomiska ansvaret för anställningarna i Klara kyrka. Bra. Då får Sören Ekström frågan: Har det nu blivit en församling i församlingen? Nej, inte alls, svarar han. Konstruktionen liknar mer Ansgarsstiftelsen i Uppsala eller Laurentiistiftelsen i Lund. De firar visserligen gudstjänst i egna kyrkolokaler. Här är det mer fråga om "ett lån", men konstruktionen kan bli ett mönster för liknande gemenskaper runt om i landet, fortsätter Ekström.

Jag tycker detta är underbart och hopppas att de troende organiserar sig i celler för att sedan fira gudstjänst inom de olika samfunden. Jag tror detta är en del av framtiden. Men visst talar vi om nya församlingar, - i bibliska mening. Om det fortfarande är känsligt så låt oss använda andra ord då. Men då åfår vi väl på nytt samtala om vad som kännetecknar en församling.

Vad då ekumenik?

Vi har haft en ekumenisk bibelhelg i Värnamo. En otrolig helg. Fredagkväll blev en kväll med gemenskap, 200 närvarande. Lördag förmiddag hade vi seminarier, själv talade jag om Bibelns trovärdighet. På eftermiddagen ledde Daniel Grahn (gammal Värnamo-bo) ett panelsamtal där bland andra kommunalrådet deltog. Förmodligen mer intressant än vi förstår. På kvällen stor musikfest med kanske 800 deltagare och idag Högmässa i Värnamo kyrka med uppskattningsvis 750 deltagare. Vi har kanske varit med om ett ekumeniskt genombrott.

MEN på vilken nivå? Det kristna livet utspelar sig på minst tre olika nivåer. "Längst ner" på cellnivå. Här satsar vi på god gemenskap lekmän emelllan, ekumenisk celledarutbildning och så vidare. Nästa nivå är ekumeniken mellan församlingarna. Här gäller det att relatera också till katolska kyrkan och frifräsare av olika slag. Det kommer nog att gå sakta. MEN kanske kan vi samarbeta!? Vi kan ha en del helger tillsammans, starta behandlingshem eller föra samtal. Den tredje nivå som vi inte berörde är den som handlar om relationen mellan de olika samfunden. Jag tror vi lämnar dessa till samfundsledarna. Det är ganska skönt måste jag säga kunna överlåta svårigheterna som vigsel av samkönade, nattvardsgemenskap et cetera till dem.

Den utveckling som Svenska kyrkan befinner sig i innebär att de lokala församlingarna själva ska bestämma. Det betyder att på riks kan de göra avtal mellan Missionskyrkan och Svenska kyrkan. Hur vi gör lokalt är en annan sak. Rätt eller fel? Jag vet inte, men jag är väldigt glad för den här heögen. Fortsätttning följer.

En ny församling eller inte ...

Det är väl det jag har känt på mig alltmer! Nu bildas en församling inom församlingen som får tilgång till kyrkbyggnaden. Jag läste idag i Dagen om S:ta Klara i Stockholm. S:ta Klaras Vänner är en förening inom EFS som fungerar som ett organiserat stöd för gudstjänstfirarna i Klara kyrka. Carl-Erik Sahlberg har sedan några år tillbaka väckt fråganom de inte kunde få ta över gudstjänstfirandet helt och hållet så sparar Domkyrkoförsamlingen ett par miljoner. Kyrkorådet har nu ställt sig posititvt. Jag är ganska säker på attom de kristna kunde organisera sig i församlingar skulle det få stor betydelse på många sätt. Må det ske på plats efter plats.

Vad är en församling?

Det är möjligt att frågan om att bilda nya föramlingar gått så långt att många inte bryr sig, många tycker att det är självklart och många tycker absolut inte. Där har vi dilemmat! För min del är det närmast en teologisk fråga. Nu fick jag en kommentar på min förra blogg om att bilda nya församlingar. Frågan var kanske given; ska vi omdefiniera begreppet församling eller ska vi ändra oss? Det beror naturligtvis på utgångspunkterna. Låt mig för att göra det kort visa på mina. Utgångspunkten är att Bibeln har företräde., Den är Kyrkans norm. I Bibel talar inte vare sig om någorn förening (enligt svensk lagstiftning) eller om någon kyrkokommun. Där betyder Kyrkan eller församlingen helt enkelt Guds utvalda eller församlade. Räcker inte det?

Jag är öppen för andra tolkningar, men jag tror att vi måste ta diskussionen. Detta betyder att om någon menar att församlingen är en förening eller kommun argumenterar jag emot detta. Om detta är definitionen menar jag att vi behöver göra om den. Jag ska inte behöva anpassa mig efter svensk lagstiftning för att vara en god kristen. Kristen är jag på Bibelns grund.

Är det jag eller verkligheten som förändras?

Nu finns det mycket att blogga om. Jag tänker först på detta med att bilda nya församlingar, - en oerhört provocerande tanke för en sådan som mig. Men när vi nu tvingas omdefiniera begrepp som församling eller äktenskap och så vidare blir allt mycket enklare. Det behöver inte alls vara att gå vid sidan om ämnet eller att slilngra sig. Jag tror snarare att det är verkligheten som slingrar sig. För mig är Guds uppenbarelse i och genom Jesus Kristus den givna normen. Borde det inte vara det för varje kristen?

Jag skickade ett mail till Biskop Sven och tackade honom för hans inlägg i äktenskapsdebatten. Jag har inte fått något svar - ännu.

Imorgong reser KAri och jag till goda vänner, barn och barnbarn och sedan reser jag vidare till Stockholm för att sitta med på ett två-dagars styrelsemöte för Hela Människan. Jag ser fram emot det därför att det är skönt att vara ledig, träffa Victor och därför att det sker bra saker inom Hela Människan just nu.

Nya församlingar är nya gemenskaper

Bloggen har legat nere ett tag trots att det varit mycket att skriva om. Nu har jag fått ett par kommentarer och blir genast lite upplivad. Är det inte så, bortsett från denna blogg, att vi ofta är hopplöst passiva? Jag tänker till exempel på nya äktenskapslagen. Det är märkligt, men måste väl vara ett tecken på att församlingen inte riktigt lever. Den är i vartfall inte särskilt offensiv. Den verkar mest upptagen av sig själv och sin egen ångest. Nej, det får bli nya församlingar, det vill säga nya gemenskaper. Gemenskaper som i sin tur igår i andra gemenskaper, som ingår i Kristi Kyrka ...

Det finns många olika perspektiv som kan anläggas när vi talar om nya församlingar. De ska redovisas. Jag tror emellertid att vi har mycket att lära av Apostlagärningarna och de församlingar som är omvittnade i Nya Testamentet. Ja, faktiskt av den enda kyrkan sådan hon var fram till 1054 e Kr. Sedan blir det svårare. När jag talar om nya församlingar tänker jag först på att dess medlemmar ska ha Bibeln som norm. Sedan kan de ingå i olika lokala församlingar eller samfund. För egen del är jag glad över att stå i den allmänneliga tradition som varit rådande i Sverige sedan 1000-talet e Kr. Den som på lokalplanet är organiserad kring Ordet, Sakramenten och Ämbetet. Men i vår tid är det hemplanet som behöver leva upp och där gäller den egna viljan att följa Jesus. Det måste finnas en självständighet, en frivillighet rotad på basplanet hos de enskilda kristna gemenskaperna att vilja följa Jesus. Det går inte längre att skyll på biskoparna eller kyrkomötet. Vi måste själva bli ansvariga - på vår egen nivå är det fullt möjligt. Allt därutöver betraktar jag som bonus!

Nya församlingar?

Vad roligt att få en respons på bloggen. Det var länge sedan jag skrev något riktigt initierat och intressant. Jag är nog för feg eller är jag vis? Det finns mycket jag skulle kunna berätta känner jag som jag inte kan eller vill. Men här kommer några rader om att bilda nya församlingar, - apropå kommentaren på förra bloggen. Jag lutar mer och mer mot att vi ska göra det. Det finns två skäl till det. Det första skälet är att Svenska kyrkan knappast längre kan räknas som en kristen kyrka. Det andra skälet är att det är dags att omdefiniera begereppet församling. Församlingen är inte i första hand en juridisk term, utan en biblisk. Begreppet är en term på den kristna gemenskapen. Om dessa människor sedan går hit eller dit på söndagförmiddag är en helt anna fråga. Vi är nu i desperat behov av vad våra Bekännelseskrifter kallar de heligas samfund.

Men var lugn. De håller just nu på att växa fram.

Apropå en undran ...

Hej Sonja,

Nej, jag lyssnade inte på det, men kan ana vad det handlade om. Biskop Sven skrev däremot om detta i förväg i sitt julbrev till oss i vigningstjänst. Vi har två problem. Ett mindre allvarligt och ett mycket allvarligt. För det första inställer sig frågan om vi ska avsäga oss vigeselrätten - vilket vi ska eller borde, även om det inte gör någon skillnad. Politikerna gör ändå vad de ska. För det andra blir detta en bekännelsefråga, det vill säga inte en ordningsfråga som ämbetsfrågan blev. Är det en ordningsfråga kan vi ha en samvetsklausul. ÄB-frågan kommer däremot att återspeglas i Handboken som visar vår bekännelse. Ja eller nej till samkönade blir en bekännelsefråga. Det är allvarligt, ty antingen bejakar vi Svenska kyrkans bekännelse eller också gör vi det inte.

Vi lär väl få återkomma

mvh Håkan

Hamas spelar en nyckelroll

Usch. Det är bara timmar sedan jag var ute och kollade läget. Jag ser att läget i Palestina gått långt längre än någon önskar. Det stör mig att Hamas inte löser det här en gång för alla. Det finns nämligen en enkel lösning. Om Hamas ger upp och erkänner staten Israel är saken klar. Tänk att det kan vara så enkelt.

Israels utrikesminister beklagar sig över att Hamas inte vill ta emot hjälp och misstänker att det palestinska folket är underordnat de politiska målen. Det var vad jag skrev i morse. Saken är tämligen uppenbar. Hon frågade också efter förslag från världsopinionen som gör att de kan besegra terroristerna på ett för folket bättre sätt. Men har inget sådant förslag hörts. Det enda vi hört är att USA skulle agerat på samma sätt ... vilken värld vi lever i.

CorVita i konkurs

Nyhet nummer två är att CorVita har gått i konkurs. Vi hade hoppats en hel del på dem för att om möjligt kunna få lite spridning på Cellkyrkans idéer och material. Men så kan det gå. Den som gapar efter mycket, mister ofta hela stycket. Nåja det ska nog lösa sig på något sätt. Vi har ju ett helt år på oss.

... och Gott Nytt År

Ett nytt år har börjat. För Israels del började det med ett krig. Jag tycker uppriktigt synd om befolkningen i Palestina. Tänk att ha en sådan regering som Hamas. Något så fruktansvärt. Befolkningen är i deras ögon inte värd någonting. Hela befolkningen, kvinnor och barn är underordnade det politiska målet - att döda alla judar. Att döda en j ude är som att döda 30 miljoner, påstod en av ledarna inom Hamas. Usch. Hoppas i alla fall israelerna hinner vinna en rejäl militäriskt seger.