Det står alltmer klart för mig att varje cell behöver ingå i ett sammanhang. Alternativet är förstås att den inte gör det vilket betyder att den i princip har lämnat den kristna Kyrkan. Under senare tid har det vid flera tillfällen stått klart för mig att en möjlig utveckling av postmodernismen och svensk kristenhets tafatthet är just att helt och hållet gå över till privatkristendomen. Historiskt betyder det att gå från det ena diket till det andra. Tidigare var det den allrastörsta synd att "bilda eget". Etablerade kyrkor och samfund ondgjorde sig mot detta under hela 1900-talet. Tänk bara vad medlemmarna i Livets Ord fick gå igenom när det "bildade eget"! Och kom ihåg att den värsta förföljelsen stod de kristna för. Glöm inte det! Hela situationen var mycket oskickligt hanterat av de kristna.
Under dagar som kommer verkar många vara på över till det andra diket. I det diket är det privatkristendom för hela slanten. I bästa fall talar man om Jesus men man vill inte tillhöra något man kommit att förakta. Jag kan förstå reaktionen om det inte vore för det att den oftast bygger på ett missförstån. man har förväxlat sin församling och sitt samfund med Kristi Kyrka. När det sker kastar man ut barnet med badvattnet. Det är så sorgligt att se. Och lika sorgligt att etablissemanget inte verkar bry sig. Vad görs för att förklara för människor att till exempel Väranmo församling, Svenska kyrkan och Kristi Kyrka inte är identiska storheter? Var finns sambanden emellan dem? Vad kan vi eller rent av ska vi bortse från?
Det finns många skäl att samtal om ekklesiologi framöver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar