Hans Rosling

Idag har jag läst ut boken Hans Rosling - hur jag lärde mig förstå världen. Det var verkligen intressant att läsa den.Man får följa honom från barndomen där pappan betydde mycket för honom. Hur han läste på universitetet och sedermera blev professor. Åren i Moçambique formade hans liv. Han var läkare men tvingades att forska när han stötte på en sjukdom ingen kände till. Det var en förlamningssjukdom som orsakade av hunger och felaktigt tillagad kassava rot. Den insikten blev banbrytande. Hans forskning rönte stor uppmärksamhet och han fick föreläsa lite överallt. Han blev lärare helt enkelt. Sonen Ola och hans blivande hustru Anna introducerade och lärde honom om ett dataprogram som kom att bli en succé. Intressant att se hur Hans sa nej till sonens förslag både en och två gånger. Intressant därför att just vid den brytpunkten blir paradigmskiftet så tydligt.

Boken avslutas också med kapitlet "Mitt livs föreläsning". Hans föreläser för 500 av de främst ledarna i Afrika Temat var Afrika 50 år framåt, och Hans redogjorde för sin forskning och menade att fattigdomen  kunde utrotas på 20 år. Efteråt fick han del av arrangörernas besvikelse. Hans hade inte förmedlat något nytt. Han, menade dem, saknade visioner för Afrika. Det han sagt visste de redan men de ville veta så mycket mer. Vad kommer efter att fattigdomen är borta? Han anklagades för att tänka så typiskt västerländskt när han hoppades att hans barnbarn en dag skulle kunna resa med höghastighetståg i Afrika. Konferensens ledare önskade att hennes barnbarn skulle kunna resa med höghastighetståg i Europa och i Sverige. Upp till midnattssolens land och sova över på ishotellet. Så långt hade inte Hans reflekterat.

Eftersom jag just avslutat boken har den inte riktigt hunnit sjunka in ordentligt, men jag ser och funderar över paradigmskiftet. Det är uppenbart att Hans själv inte riktigt hängde med när sonen och hans sambo fixade datorprogrammet. Inte heller när han höll sitt livs föreläsning. Tiderna förändras brukar vi säga men sedan 1970-talet har det gått fort, om inte i Sverige så i alla fall i övriga delar av världen. Jag undrar om jag inte hört Rosling själv säga att vi får sluta tala om U-länder. Är det någonstans länder utvecklats så är det i Afrika och i Asien, men knappast här hemma i Sverige. Här står det relativt still sedan decennier. Det är som att alla våra pengar går åt till att hålla igång välfärdssystemen. Vi har inte råd att utveckla landet!

Självklart kan jag inte låta bli att fundera över Svenska kyrkan och västerländsk kristenhet. I Afrika och Asien kommer människor till tro i hundratusentals och här minskar antalet kristna dagligen. Något är fundamentalt fel. Men vad kan vi göra åt det? Kan paradigmskiftet som vi inte ser mycket av bland kyrkor och samfund ha betydelse? Vilken i sådana fall? Måste vi lämna nationalkyrkorna åt sitt öde för att i stället ägna oss åt "det enda nödvändiga"?  Vi gör vad vi kan för att upprätthålla folkkyrkorna fastän där knappt finns något folk. I varje fall inte i relation till antalet tillhöriga. Vi tror inte längre på mission utan på ett mångkulturellt samförstånd. Vad då folkkyrka? Har den idag något alls att göra med kristet liv och kristen tro? Jag är inte längre övertygad. Kanske behöver vi återupptäcka Kyrkans katolska och ekumeniska dimensioner också i organiserad form. Jag vet inte, men är glad för att kunna läsa Guds Ord och fira mässan hemma tillsammans med några vänner.

Kanske får jag lite bättre förståelse när jag nu ska ta mig an Roslings egen bok Factfulness.

Apg 8:14-17

Apostlarna fick snart höra att flera församlingar bildats i Samarien och då uppstod ett antal frågor. Var det Gud som verkat i Samarien? Vad följer av detta? Apostlarna måste nu ta ställning till detta, avfärda eller bekräfta vad som skett.

8 ¹⁴ När apostlarna i Jerusalem fick höra att Samarien hade tagit emot Guds ord, sände de dit Petrus och Johannes. ¹⁵ Dessa kom ner och bad för dem att de skulle få den helige Ande, ¹⁶ eftersom Anden ännu inte hade fallit över någon av dem. De var bara döpta i Herren Jesu namn. ¹⁷ Apostlarna lade då händerna på dem, och de tog emot den helige Ande.

V 14-15 När Petrus och Johannes kommer till Samarien blir de snart överbevisade om att Gud verkat. När de lägger händerna på de nyomvända blir de fyllda med Anden och sedan råder ingen tvekan om vad som skett.

V 16-17 betraktas av några kommentatorer som några av de märkligaste versarna i hela NT. Dopet i vatten och dopet i Anden är här skilda åt. Det finns endast två bibelställen där dessa skiljs åt och det är i denna vers och i 10:44 ff. Dessa versar har delat kristenheten i två läger på så sätt att en del av kristenheten, främst den som präglas av en baptistisk-pentakostal tradition, menar att de ska vara åtskilda. De menar att först kommer en människa till tro, sedan döps hon i vatten och sedan följer en andra välsignelse, dopet i den Helig Ande.

Den andra delen av kristenheten, den katolska, ortodoxa och vår egen, menar att dessa två versar är undantag. De lär, som hela NT för övrigt, att en människa fogas in i Kristus och samtidigt får del av eller tillgång till Anden. Det går att förstå på följande sätt. Det som händer i Samarien var oväntat och skapade förvirring. Därför låter Gud apostlarna resa till Samarien för att själva undersöka vad som hänt. När de själva får se hur Gud ger dem Anden är saken klar. De blir nu övertygade om att evangeliet om Guds rike verkligen ska spridas vidare från det judiska folket till samarierna och hedningarna. Vi kan säga att händelsen utgör ”samariernas pingstdag”. Det är samma sak som sker i Apg 10. Petrus är förundrad över att bli kallad till Cornelius hus, eftersom denne är en romersk officer, en hedning. Gud övertygar Petrus på två sätt. För det första får Petrus i en syn, 10:9-16, höra att Gud förklarat det orena för rent. Jesu död och uppståndelse försonar världen med Gud. Nu kan och ska Petrus gå till Cornelius hus och predika just detta. Petrus lyder. När han sedan, för det andra, vittnar och predikar faller den Helig Ande över dem som lyssnar, 10:44 f. Det blir då ytterligare ett bevis för Petrus att tiden för hednamissionen är inne. Det betyder med andra ord att vi ska läsa dessa två texter som undantag, undantag som krävdes för att apostlarna skulle våga gå vidare med evangelium till hedningarna. De två undantagen ska alltså förstås ur ett missionsteologiskt perspektiv. Till detta kan också läggas att de troende i Samarien genom apostlarnas handpåläggning fogades i i den apostoliska kyrkan och förpliktades att fortsättningsvis ”troget hålla fast vid apostlarnas undervisning”.

Apg 8:9-13

V 9-11 I staden fanns en trollkarl som hette Simon. Han var en central figur i Samarien men hade uppenbarligen inte kunnat möta människornas mer grundläggande behov.

8 ⁹ Men i staden fanns sedan tidigare en man vid namn Simon, som utövade magi och hade slagit folket i Samarien med häpnad. Han sade sig vara något stort, ¹⁰ och alla, både små och stora, lyssnade till honom och sade: "Det är han som kallas Guds stora kraft!" ¹¹ De hade lyssnat till honom därför att han länge fascinerat dem med sin magi. ¹² Men när de nu trodde på Filippus, som förkunnade evangeliet om Guds rike och Jesu Kristi namn, döptes de, både män och kvinnor. ¹³ Till och med Simon kom till tro. Han blev döpt och höll sig sedan ständigt till Filippus, och han blev utom sig av häpnad när han såg de stora tecken och kraftgärningar som skedde.

Simon och gnosticismen

Innan Filippos kom till staden i Samarien hade en man vid namn Simon verkat. Han hade slagit befolkningen med häpnad både på grund av sin undervisning och på grund av de tecken och under han utförde. Han kallades därför för trollkarl, magiker eller mannen med den Stora kraften. Kyrkofadern Irenaeus menade att han var en av föregångarna till det som kallas för gnosticismen. Gnosticismen är ett uttryck för den samtida och synkretistiska kultur som råder i Romarriket. Om vi i endast några generaliserande punkter skulle beskriva gnosticismen kan vi säga att den är dualistisk, betonar gnosis och försöker tränga bortom det materiella, eftersom det betraktas som irrelevant.

Dessa grundläggande tankar kom att tränga in i och utgjorde ett allvarligt hot mot den första församlingen. Filosofen Platon menade att det var tvunget att skilja mellan det gudomliga och det materiella och dessa tankar tvingade de första kristna apologeterna att till exempel bearbeta förklara hur Gud kunde bli människa och hur Jesus kunde vara både sann Gud och sann människa. En av de det andra århundradets biskopar, Marcion, fogade samman den kristna tron med dessa tankar och menade att Jesus inte var sann Gud utan en människa som vi, - om än utomordentligt utrustad av Gud. Marcion förkastade GT och stora delar av NT. För honom var det ”bara Jesus”.

Det var särskilt tre kyrkofäder som i apostlarnas efterföljd fick bekämpa dessa tankar och det var Irenaeus (130-190), Tertullianus (160-220) och Hippolytus (170-236). Irenaeus var en lärjunge till aposteln Johannes, först efterträdde han denne i Efesos och blev sedan biskop i Lyon i Frankrike mellan åren 140-190. Tertullianus var jurist och verksam i Kartago, Egypten. Han är den som mest bidragit till dogmen om att Jesus är sann Gud och sann människa. Hippolytus var biskop i Rom.

V 12-13 Simon skulle med andra ord ha varit en profet av sin tid, men när Filippos kommer till staden kommer den som är starkare. Det finns en väldig kraft i talet om att Gud blivit människa, en av oss. Vår text säger att såväl stadens befolkning som Simon själv kom till tro. De döptes och höll sig sedan nära Filippos. Av Lukas fortsatta berättelse framgår att Simons omvändelse aldrig gick på djupet och att en konfrontation dem emellan blev oundviklig. Det sägs att hans motstånd tilltog med åren.

Bok-slut 2018

År 2018 börjar närma sig sitt slut och jag har haft anledning att se över hur försäljningen av mina böcker har gått. Det var på sätt och vis trevlig läsning. På sätt och vis? Ja, böckerna börjar ta slut och det tycker jag är tråkigt. Frågan inställer sig om jag ska trycka nya upplagor. Jag är mycket nöjd med mitt förlag Recito. Men när det kommer till försäljning säljer de bara ett år och sedan har jag förpliktat mig att köpa de exemplar som blivit över. Så här ser tillgången ut för närvarande:

Det finns 22 exemplar kvar av Galaterbrevet.

Jakobs brev har gått ut i en andra upplaga. Den köper du numera från Semnos förlag.
Dit kommer du genom att klicka här.

Det finns 6 exemplar kvar., men det kom ut en ny förbättrad upplaga i boken Vänner eller fiender? 

Det finns drygt 150 tillgängliga exemplar av den

Dessa böcker köper du bäst genom att klicka på hemsidan www.sunnliden.se. I mars månad räknar jag med att komma ut med en bibelteologisk kommentar till Evangelium enligt Matteus. Den ligger färdig men det tar lite tid att producera. Jag återkommer.

Mellandagar

Det är kväll. Annandag Jul har gått till ända. Julfrid råder.
I morgon, torsdag och fredag-lördag är det mellandagar.

Jag hoppas julen har börjat bra för er alla och önskar er en god fortsättning. Snart är det dags att summera året som har gått, eller ... inte. Det verkar bli så med åren att det där med att summera vad man gjort eller planera det man ska göra inte har så mycket med almanackan att göra. Det är andra faktorer som väger tyngre.

För egen är jag mitt uppe i ett antal projekt och det finns ytterligare några som jag vill påbörja. Det spelar mindre roll om de hinns med innan nyår eller påbörjas innan nyår. Det finns ett ord i Psaltare som har talat till mig under senare år:

Han är som ett träd, planterat vid vattenbäckar, som bär sin frukt i rätt tid.   

Jag förmodar att den versen talar till fler än jag. För vem vill inte vara som ett träd planterat vid vattenbäckar och bära frukt. Det är säkert så att åldern får oss inte bara att tänka tillbaka, inte bara att tänka framåt utan helt enkelt att önska bära frukt. Jesus sa vid ett tillfälle att vi människor tänker att det är tre eller fyra månade kvar till skörd. Det är en vers som många präster tröstat sig med eftersom de inte tyckte sig se någon skörd. Men Jesus lär oss att det inte finns någon tid mellan sådd och skörd eftersom den nya tidsålder redan kommit. "Nu är frälsningens dag", utbrister aposteln Paulus.

Det är idag jag är planterad i Jesus Kristus och lever i och av den helige Ande. Det är idag jag får del av det livgivande trädets sav. Det är idag jag bär frukt. Idag är den rätta tiden. Det går inte att se sig tillbaka och det går inte heller att förlägga sitt liv någon gång in i framtiden.

Men visst finns det skäl att börja och att avsluta. Först och främst den dag som är idag, men sedan också be om nåden att kunna avsluta några projekt och att påbörja nya. Det är enastående att få vara en kristen oberoende av almanackan men helt beroende av den nåd HERREN skänker.

Den dag som nu kommer är aposteln Johannes dag. Han om någon visste vad det är att leva av Guds kärlek. Han får vara vårt föredöme under den dag som nu är. Han berättade att Jesus lärt honom att "mig förutan kan ni ingenting göra". Ingenting. Samtidigt skriver aposteln Paulus att "allt förmår jag i honom som ger mig kraft". Vilken förunderlig spänning. 

Ukrainas självständiga ortodoxa kyrka

Svenska kyrkan tillhör den västliga delen av kyrkan, den Romersk-katolska kyrkan. De flesta av oss har relativt god koll på den västerländska kyrkans historia. Men mindre koll har vi på den östliga delen av kyrkan och dess biskopar och påvar. Ja, de har faktiskt flera "påvar". De östliga det vill säga de ortodoxa kyrkorna, de är flera, leds var för sig av en patriark. Ordet patriark svarar mot ordet påve och det betyder "fader med makt". I den östortodoxa kyrkan finns nio patriarker och patriarken i Konstantinopel ses som "den förste bland jämlikar". Han är "påve" för 250 miljoner östligt ortodoxa. Den nuvarande patriarken, kallas också den ekumeniske patriarken, är Bartolomeus I.

Den ekumeniska patriarken Bartolomeus I

Nu har denne "förste bland jämlikar" erkänt den nyskapade Ukrainas självständiga ortodoxa kyrka vilket betyder att den kyrkan numera står under hans patriarkat. Det kanske kan tyckas som en liten sak, men i själva verket är detta det största som har hänt inom den östliga delen av kyrkan i modern tid. Problemet är att de ortodoxa kyrkorna i regel är starkt nationalistiska för att inte säga att de är statskyrkor och som bekant är det något spänt mellan Ryssland och Ukraina sedan Ukraina påbörjat sin självständighet efter det gamla Sovjetunionens fall. Det har gått så långt att Ryssland ockuperat Krim och ständigt hotar Ukraina. 

I det läget har Ukraina arbetat på att "förnya" kyrkan som tidigare har stått under patriarken i Moskva. Nu har den nygrundade kyrkan som består av 30 % av Ukrainas befolkning ställt sig under patriarken i Konstantinopel och ryssarna är mycket arga. I Ukraina fanns 30 000 ortodoxa församlingar som stod under patriarken i Moskva. 12 000 av dessa tillhör numera Ukrainas självständiga ortodoxa kyrka under patriarken i Konstantinopel. Det betyder i praktiken dels att den rysk-ortodoxa kyrkan inte längre kan göra anspråk på att vara den största och ledande kyrkan och dels att Ryssland det vill säga Vladimir Putin förlorar den kanal genom vilken han har kunnat påverka politiken i Ukraina. Putin är inte glad.

Sedan några år läser jag Ortodox Tidning (OT) och följer något av vad som händer i den ortodoxa världen. Tidningen vill inte ta ställning i det oerhörda som skett, men den citerar Ryska Utlandskyrkans Biskopssynods utlåtande i saken. Vi

uttrycker vår djupa indignation över Konstantinopels Ortodoxa Kyrkas skändliga kränkning av de heliga kanones ... exempellöst intrång av en lokal Kyrka i ett avlägset kanoniskt territorium, som har sin egen lokala Kyrka och ensamt ansvarar för den ortodoxa hjorden i detta land.

Onsdagen den 19 december kommenterade chefen för Rysslands- och Euroasienprogrammet vid Utrikespolitiska institutet, Martin Kragh, salen. Av den kommentaren förstår jag att saken har storpolitiska konsekvenser. Kragh räknar upp fyra.

För det första vill Putin och den rysk-ortodoxa kyrkan se Ukraina som "den rysk-ortodoxa civilisationens vagga".

För det andra var den rysk-ortodoxa kyrkan i Ukraina "den sanna trons försvarare". 

För det tredje utgjorde den rysk-ortodoxa kyrkan i Ukraina "en mur mot den väst".

För det fjärde menar den rysk-ortodoxa kyrkan att ryssar och ukrainare i själva verket är "ett och samma folk".

Den nya ortodoxa kyrkan, Ukrainas självständiga, drar hela landet Ukraina västerut och minskar Putins inflytande. Det är därför detta kanske är den största händelsen inom östkyrkorna i modern tid. Var detta ska sluta vet bara Gud, men det kan finnas anledning för oss att både följa skeendet och lära oss att förstå något av det. 

Kyrkorna såväl i väst som öst har alltid haft ett förhållande till staten. Ibland ett lugnt sådant och ibland ett spänt. Så har det alltid varit och så kommer det att vara också fortsättningsvis. De båda, stat och kyrka, balanserar varandra. Vänner, detta gäller också staten och Svenska kyrkan. Men det har vi kanske insett?

Den enda kvinnliga aposteln

Här om dagen klev professorn i litteraturvetenskap in som ny ledamot i den Svenska Akademien. Hans namn är Mats Malm. Gott så. Det behövs som bekant nya medlemmar. Vid Akademiens högtidssammankomst i torsdags höll han ett tal som SvD rubricerade enligt ovan. Jag läste det noggrant. I ingressen (är det SvD som skrivit den?) sägs: Trots att forskarna är överens om att en av de tidiga apostlarna var en kvinna omnämns hon som en man även i den senaste svenska bibelöversättningen.Den vers det handlar om är Rom 16:7 där det står

Hälsa Andronikus och Junias, mina stamfränder och medfångar;
de är högt ansedda som apostlar och har bekänt sig till Kristus före mig.

Det är sant att Junias är namnet på en man. Men den riktigt senaste svenska översättningen eller Svenska Folkbibeln 2015 som jag själv använder har Junia som är ett kvinnonamn. Till den versen finns en not som jag tycker Malm borde ha läst innan han höll sitt viktiga tal Noten säger riktigt:

Junia. Annan tolkning "Junias" (ett mansnamn). Fornkyrkliga vittnesbörd och många handskrifters accentmarkeringar stöder dock kvinnonamnet.

Det är med andra ord inte helt klart vilken översättning som är bäst. Vad skriver då Paulus? Vad står det i den så kallade grundtexten? Där står det Iounian och av det namnet framgår inte om det är en man eller kvinna. Skälet till att det förståtts som ett kvinnonamn är att det kopplats samman med Andronikus.  Då skulle de utgöra man och hustru, Andronikus och Junia. Så har många förstått det hela. De utgjorde ett par på samma sätt som Aquila och Prisca var det. Nåja, det kan säkert diskuteras hur det ska vara, men så enkelt som Mats Malm gör det för sig är det inte.

Problemet är att Malm gör detta till en stor sak eftersom han menar att det påverkar vår uppfattning om kvinnans roll i kyrkan. Sedan går han ännu längre när han säger:

Inte minst med tanke på det motstånd mot kvinnliga präster som fortfarande finns, är frågan central.

Här menar jag att Malm går över gränsen mer än lovligt. Det är att ta väldigt billiga poäng. Det är att sparka på kristna som redan ligger. Oförskämt, tycker jag. För det första finns det mig veterligt inget motstånd. Vem gör motstånd? På vilket sätt? Var har det hänt? Är det inte självklart att Svenska kyrkan har kvinnliga präster? Eller talar ledamoten om den Romersk-katolska kyrkan? Eller de ortodoxa? Det är oklart, men jag tror han syftar på Svenska kyrkan. Är det att tro för mycket? Knappast, det vore väl irrelevant att mena andra kyrkor och dessutom inte säga det i sådana fall.

Sannolikt är det så att Malm menar att det finns människor också inom Svenska kyrkan som har en annan uppfattning i fråga om kvinnliga präster. Än sen då? Är det inte lovligt? Är det inte bra att det finns olika uppfattningar? Har de som menar att beslutet 1958 gick till på fel sätt inga argument?

För det andra kan man fråga sig varför Malm kopplar ihop Paulus ord i Rom 16:7 med motstånd mot kvinnliga präster. Om det fanns kvinnliga apostlar, vilket inte alls är omöjligt, har det lite att göra med den så kallade ämbetsfrågan. Varje bibelläsare vet att Jesus utvalde 12 män att vara apostlar i den meningen att de skulle utgöra normen för det framväxande ämbetet. Paulus hade ingen annan syn. Men varje bibelläsare borde också känna till att ordet apostel i vidare mening och rent allmänt betyder utsänd. Det finns många utsända både av manligt som av kvinnligt kön. Inget konstigt med det. I vidare mening är aposteln en missionär, inte att utan vidare blanda samman med an av de tolv.

Det hade varit bättre om Malm varit lite mer insatt i frågan när han skulle hålla ett så viktigt tal. Eller åtminstone att han hållit sig till den rent språkliga saken och inte blanda in massa genustrams. Kanske hade Malm hoppats att ärkebiskopen skulle varit på plats? Trodde han att hon skulle ha applåderat? När Svenska kyrkan går för att fira jul annonsera man i sin julinsamling: Oss är en flicka född. Det är klart att jag förstår passningen. Men också den är onödig. Alla vet att det föds flickor men att julen firas därför att den andra personen i gudomen antar manlig gestalt. Det kan man naturligtvis ogilla och göra sak av, men inte desto mindre är det ett faktum.

Ett förslag till näste nya ledamot kunde vara att tala över ämnet manligt och kvinnligt, gärna inom Svenska kyrkan. Det skulle vara välgörande ... kanske.

Nu reser Kari och jag till Skåne för att fira Jesus Kristi födelse. Men eftersom julen inte börjar förrän på måndagskväll får jag säga: Jag önskar er alla ett riktigt gott slut på adventet och sedan när julen kommer en riktigt god jul!

Vi hörs i mellandagarna.

Apg 8:1-8

Dessa verser utgör närmast en övergång till den första missionen som börjar i 8:4. Lukas är mån om att skriva att apostlarna, det vill säga de tolv, troget stannade kvar i Jerusalem.

8 ¹ Samma dag utbröt en svår förföljelse mot församlingen i Jerusalem, och alla utom apostlarna skingrades över Judeen och Samarien. ² Några gudfruktiga män begravde Stefanus och visade djup sorg över honom. ³ Men Saulus försökte utplåna församlingen. Han gick in i hus efter hus och släpade ut både män och kvinnor och satte dem i fängelse.

Förföljelsen, iscensatt av ondskans makter bröt ut samma dag som Stefanus begravdes och fick till följd att hundratals kristna, kanske tusentals flydde ut över landet. Naturligtvis berättade de för dem de mötte om Jesus, om vad som hänt med Jesus, Stefanus och om vad det innebär att ta emot och följa Jesus. Vi får i kapitel 8 två exempel på hur Samarien blir evangeliserat, i v 5-25 en hel stad och v 26-40 den etiopiske hovmannen.

Vi får vidare veta att Saulus var med i vid rättegången mot Stefanus och att han hårdhänt ledde den första förföljelsen. Han berättar själv om detta i 1 Kor 15:9, Gal 1:13, 23 och Fil 3:6.

8 ⁴ De som nu hade skingrats gick från plats till plats och förkunnade evangeliet. ⁵ Filippus kom ner till staden Samaria och predikade Kristus för folket där. ⁶ De lyssnade alla noga till det som Filippus förkunnade när de hörde och såg de tecken han gjorde: ⁷ från många som hade orena andar for dessa ut med höga rop, och många lama och halta blev botade. ⁸ Och det blev stor glädje i den staden.

V 4 Både Stefanus och Filippos omnämns i 6:5. Vi kallar dem lite slarvig för diakoner, men i 8:5 möter vi Filippos som evangelist. Det är med andra ord inte aposteln Filippos som omtalas. Apostlarna var kvar i Jerusalem.

V 5 Här möter vi för första gången det grekiska ordet euvangelizo. Det förekommer fem gånger i detta kapitel, se förutom v 5 också v 12, 25, 35 och 40 och översätts i FB med orden predikade evangelium. 

Samarien

Judar och Samarier levde fientligt inställda mot varandra sedan ungefär 1 000 år tillbaka. Efter kung Salomo bröts riket sönder och tio av de tolv stammarna, Nord-Israel, hade gjort Samaria till sin huvudstad. Det var endast två som förblev Jerusalem och Syd-Israel troget. De tio stammarna fördes senare bort i vad som kallas den assyriska deportationen 722 f Kr och landet hade besatts av främmande stammar och kvarvarande judar assimilerats av dem. När judar senare, på 500-talet, återvände för att bygga upp templet ville de inte ha med blandfolket i Samarien att göra. Denna schism hårdnade under 300-talet då samarierna byggdes sitt eget tempel på berget Gerissim. Judarna förklarade dem därmed för icke-judar och förkastade deras religion som trots detta byggde på samma skrifter som judarnas egen tro. Johannes skriver helt enkelt i Joh 4:9 att judar inte vill ha något att göra med samarier.

I FB står det i v 4 om staden Samaria medan det i grundtexten står staden i Samaria, men Samarien har flera städer. Bibel 2000 tar fasta på den bestämda artikeln och översätter huvudstaden i Samaria. Herodes den store, som levde när Jesus föddes, hade gett den gammaltestamentliga staden namnet Sebastos efter kejsare Augustos. Lukas kan också ha åsyftat den gammaltestamentliga staden Shechem som på Jesu tid hette Neapolis. Idag heter staden Nablus. Den ligger i Samarien eller som svensk media säger på Västbanken. Som bekant är detta inte heller idag något fredligt område.

V 6 När Filippos predikar evangelium överraskas han av att de endräktigt lyssnade till honom, tog emot och lät döpa sig, se v 6 och 12. Vi måste förstå att det som sker är häpnadsväckande dels därför att judar och samarier inte har med varandra att göra och dels, vilket är viktigare, därför att någon mission ännu inte var planerad och bejakad av församlingen. Filippos hade inte kommit för att predika för samarier utan han hade flytt Jerusalem tillsammans med många andra. Den judiska tankegången var den att hela Israel först skulle omvändas till Messias/Kristus innan budskapet skulle föras vidare. Det var troligen det skäl som gjorde att apostlarna stannade kvar. Jesus hade också sagt till dem att de inte skulle gå in i någon samarisk stad, Matt 10.5.

V 7-8 När Filippos predikade tvingades onda andar lämna folk och många blev helbrägda. I v 8 heter det att det blev stor glädje i den staden. Det betyder knappast att alla blev kristna men det var ändå tillräckligt många för att det kunde skrivas att de representerade staden. Sannolikt har flera församlingar börjat spira. Till detta ska vi lägga märke till vad som står i v 25, nämligen att även många andra städer tog emot evangeliet. När samarierna nu kom till tro ställdes en rad problem på sin spets. Skulle de omskäras? Skulle de iaktta matföreskrifterna och så vidare, - ännu olästa problem.

Men Jesus hade också sagt att de skulle sprida evangeliet om Guds rike vidare till Samarien, Judéen och hela världen, 1:8. Men skulle inte hela Israel omvändas först? Skulle han inte först upprätta riket?

Det är knappast troligt att Filippos planerat det som hände. Han förstod emellertid att han var ledd av Jesu Ande, jämför med v 18, 26 och 39. Det var den Uppståndne Jesus som verkade och bekräftade förkunnelsen med tecken och under.

Väckelsen gjorde att det blev stor glädje. Budskapet var ett gott budskap som gjorde att människor blev glada.

Att investera nåd

Undervisningen om den yttersta tiden gick bra. Det är alltid roligt att undervisa när det finns intresserade deltagare. Man lär sig mycket själv också genom att undervisa. När vi kommer till Matt 24-25 blir det tydligt hur Jesus lämnar det gamla och ger sig in i något alldeles nytt. Några forskare menar att hans tal egentligen börjar redan med kapitel 23 som innehåller de så kallade Ve-ropen över fariséerna och de skriftlärde. Där fäller Jesus domen över det gamla, sedan talar han i kapitel 24 med lärjungarna om hur templet skulle rivas och inte lämna sten på sten. Så skedde också år 70 när romarna invaderade Jerusalem och ödelade staden.

En viktigt poäng vi kunde konstatera är att Jesus talar till sin samtid. De kristna läser gärna kapitlen oreflekterat som handlade de om tecknen för den yttersta tiden. Då blir det lätt obalans. Bara om vi minns att han talade med sin samtid kan vi balanser rätt. Lärjungarna visste att templet skulle stå till ändens tid. Jesus talade om ändens tid och om sin återkomst, men de första kristna fick aldrig uppleva den. Visserligen förklarade fornkyrkan att Jesus kommer i sakramenten men det var knappast vad Jesus själv menat. Han talade om sin återkomst i härlighet. Såsom den omtalades i Daniels bok, kap 7. Där står det att Människosonen ska komma på himmelens skyar med makt och ära. Makten och härligheten ska han ge åt sina utvalda ...

Nej, de första kristna skilde inte mellan tiden för templets undergång, ändens tid och Jesu återkomst. De var övertygade om att det skulle ske under deras livstid.

En annan underbar förklaring är den där Jesus ger oss liknelsen om talenterna. Jag återger något av den här. Texten finns i Matt 25:14. En man fick "bara" en talent, det vill säga 20 årslöner. Hur mycket pengar är inte det? En annan fick två och en tredje man fick fem talenter. Med andra ord stora pengar. Mannen med en talent investerade inte pengarna. De grävdes ner och sjönk i värde. Det var inte det att han inte kunde utan han ville inte! Uppenbart nonchalant! Men här kommer en annan utläggning:

Den romersk-katolske prästen Robert L. Schoenstene, som också är adjungerad professor i Biblical Studies and Homiletics vid University of Saint Mary of the Lake, påminner om att en talent, hebreiska kikkar, i Gamla testamentet är måttet på en vikt. En talent är ett stycke ädel metall som väger 30-40 kg. Fem talenter motsvarar närmare 200 kg. Den allra tyngsta vikten i Skriften är emellertid Guds härlighet, hebreiska kabod, grekiska doxa eller latin gloria. Guds härlighet väger tyngst, skulle vi säga. Denna härlighet ansågs vila på Nådastolen inne i templets allraheligaste rum. Schoenstene menar att de som lyssnade till Jesus skulle tänkt på denna Guds nåd, barmhärtighet, kärlek och förlåtelse. Att ha fått en eller flera talenter betyder då att vi mer eller mindre fått del av Guds nåd. Den nåd, barmhärtighet, kärlek och förlåtelse vi har fått är alltid riktad mot medmänniskan. Den ska förvaltas genom ges vidare. Temat går igen i Jesu undervisning, till exempel i hans undervisning om bönen, Matt 6:12 och 14, i berättelsen om synderskan som fick mycket förlåtet, se Luk 7:36ff eller den om den förlorade sonen i Luk 7:47ff. Vi får absolut inte gräva ner talenten, det vill säga förvägra vår medmänniska Guds nåd. Den som vill kan läsa hela utläggningen genom att klicka här.   

Nu blir det lättare för oss att förstå v 29. Den som har del i Guds makt, ära och härlighet är skyldig att ge denna vidare, men den som inte vill investera i sin medmänniska riskerar att mista gåvan. Vi förstår då hur viktigt det är att inte låta den kristna tron stanna vid ett intellektuellt försanthållande utan investera den i vår medmänniska.

Apg 7:54-60

V 54-55 Stefanus är fylld av den Helig Ande. Det är en särskild smörjelse, en gudomlig härlighet som ges just martyrerna. Hans ansikte strålar bokstavligt som en ängels när han ser in i himlen, in i Guds härlighet enligt 7:55. När det talas om Guds härlighet, hebreiska kavod, grekiska doxa används samma ord som när det talas om den strålglans som omger Gud. Se 2 Mos 16:10, 24:16, 33:18 och 34:29-35. Samma härlighet läser vi om i Joh 1:14, 1 Tim 6:16 och 1 Petr 4:14.

7 ⁵⁴ När de hörde detta blev de ursinniga och gnisslade tänder mot Stefanus. ⁵⁵ Men fylld av den helige Ande lyfte han sin blick mot himlen och fick se Guds härlighet och Jesus som stod vid Guds högra sida, ⁵⁶ och han sade: "Se! Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida." ⁵⁷ Då skrek de högt och höll för öronen och stormade fram mot honom alla på en gång, ⁵⁸ och de släpade ut honom ur staden och stenade honom. Och vittnena lade sina mantlar vid fötterna på en ung man som hette Saulus. ⁵⁹ Så stenade de Stefanus, medan han bad och sade: "Herre Jesus, ta emot min ande." ⁶⁰ Sedan föll han på knä och ropade med hög röst: "Herre, ställ dem inte till svars för denna synd!" Med de orden somnade han in. Och Saulus hade samtyckt till att han dödades.

V 56 Folket höll för öronen, vilket betyder att de ansåg att Stefanus hädat. De ville inte höra mer.

V 57-58 berättar inte om det hållits någon rättegång alls eller om det var ett rent lynchningsförhållande. Det är möjligt att det fälldes en regelrätt dödsdom, eftersom det talas om vittnen. De verkar också ha iakttagit vissa regler eftersom de förde honom ut ur staden. 3 Mos 24:11 ff, 4 Mos 15:35 och 5 Mos 17:1-7 föreskriver detta. V 58b är en notis som förbereder den fortsatta berättelsen om Paulus.

V 59-60 Stenandet skedde vid den här tiden i två delar enligt Mishna Sanhedrin 6:1 ff. Först fördes den skyldige upp på en tre, fyra meter hög ställning med bakbundna händer och knuffades ner därifrån. Om den skyldige inte dog av fallet stenades denne till döds. Så kom Herrens broder, Jakob som var föreståndare i församlingen att stenas till döds år 62 e Kr, men i berättelsen om Stefanus verkar det rent gammaltestamentliga förfarandet ägt rum.

Berättelsen avslutas med en femte och sjätte jämförelse med Jesu död. Det heter för det femte att Stefanus överlämnade sin ande till Herren och, för det sjätte, att Stefanus bad för sina fiender.

Den yttersta tiden

Oj, vad fort dagarna går när det är mycket att göra. Sådant som dessutom är roligt att göra. Nu är det inte det enda skälet till att jag varit borta från bloggen ett tag. Det största skälet är att datorn har varit på lagning. Jag fick några konstiga mejl och blev fundersam på virus och lämnade in den för en genomgång, men det tog ett par dagar innan jag kunde få tillbaka den. Så med det.

I går firade vi ökenmässan, Basileios liturgin, och det är verkligen en förmån att få lära känna fornkyrkan och dess liturgi. Basileios liturgin är från 300-talet och har så klart rötter än längre ner i historien. Detta är är också den liturgi som bröderna och systrarna inom Bjärka-Säby firar. Det är därifrån vi fått översättningen. Nu har vi firat den i mer än ett år och hunnit komma in rätt så bra i den. Den flyter naturligt och vem vet någon gång kanske också "församlingen" upptäcker den. Jag funderade faktiskt på att ta kontakt med några ortodoxa vänner och informera dem. Här finns en hel del invandrare som kanske skulle känna igen liturgin. Undrar förresten om eller hur ofta de firar liturgin i Värnamo?

Idag har jag varit på TBN-Nordic, TV-stationen i Stockaryd. Jag håller på och sonderar som det heter nu för tiden  möjligheten att få se en digital bibelskola komma till stånd. Jag har långt gående tankar och idéer men därmed är inte saken klar. Jag skulle önska att vi kunde få tillstånd en ekumenisk bibelskola med särskild inriktning på de unga. "Lektioner" om låt säga 10 minuter, inspelade på ett sätt att de kunde spelas upp både på dator, mobil och TV-skärmar. Det går faktiskt rent praktiskt att ordna, men det kostar ... Vi får se hur det blir, men jag ska jobba vidare med det.

Sedan har jag ägnat eftermiddagen åt att förbereda morgondagens undervisning om den yttersta tiden. Det är inget lättillgängligt ämne precis. Jag har tänkt beskära det så att vi begränsar oss till vad Jesus säger. Men det betyder att man får skala bort dispensationalistiska teorier som premillennialism och postmillennialism med sina olika varianter. För att inte tala om den i vår tradition förhärskande a-millennialismen, om ni förstår vad jag menar. Inte så att jag utan vidare håller dem för osanna men alla dess varianter leder oss bort från Jesu undervisning. Det ska bli intressant att se om jag och morgondagens åhörare klarar av att avstå från all de fördomar som råder i detta ämne.

Hursomhelst har jag begränsat mig till Matt 24-25 men det visar sig att inte ens det är lätt att hålla ihop. Här finns tankar som är svåra för dagens människor. Och ändå Jesu ankomst i härlighet är ett nödvändigt och givet inslag i vår bekännelse. Detta att Jesus uppväckte från de döda måste ha ett syfte! Nya himla och en ny jord, vad jag förstår. Men är, var och hur är inte lätt att svara på. Det gör inte heller Jesus, men många av hans efterföljare har mer eller mindre klara besked.

Avslutningsvis firar vi Mässan tillsamman där vi sitter runt bordet. Naturligtvis följer vi kyrkohandboken - ungefär. Kanske får jag återkomma med en lite rapport i morgon så ni får veta hur det hela utföll.

Apg 7:35-53

V 35-38 Nu kommer vi till en central del av talet eftersom Stefanus här framställer Moses som en förebild till Jesus. Det finns flera utsagor i Apostlagärningarna som pekar på detta.

1. Både Moses – Jesus avvisades av folket, se 3:13
2. Både Moses – Jesus var Guds ledare/befriare, se 5:31
3. Både Moses – Jesus gjorde ”tecken och under”, se 2:22
4. Både Moses – Jesus är Guds profeter, språkrör, se 3:22
5. Både Moses – Jesus förmedlade levande ord, se 7:38 (5 Mos 32:47)

Den här delen av talet är ett viktigt stycke Mose-Kristus-analogi. Detta avsnitt bygger på profetian i 5 Mos 18:15, 18. Petrus gör på samma sätt i sitt tal i 3:11–26. Jesus är den som fullbordar det Moses påbörjat.

7 ³⁹ Men våra fäder ville inte lyda honom. De avvisade honom och vände i sina hjärtan tillbaka till Egypten. ⁴⁰ De sade till Aron: Gör oss gudar som kan gå framför oss! Vad som hänt med den där Mose som förde oss ut ur Egypten, det vet vi inte. ⁴¹ Och de gjorde vid den tiden en kalv, och de bar fram offer åt avguden och gladde sig över sina händers verk. ⁴² Men Gud vände sig bort från dem och utlämnade dem till att dyrka himlens här, som det står skrivet i profeternas bok: Var det åt mig ni bar fram slaktoffer och matoffer under de fyrtio åren i öknen, ni av Israels hus? ⁴³ Ni bar Moloks tält och er gud Refans stjärna, de bilder ni gjort för att tillbe. Men jag ska föra bort er i fångenskap bortom Babylon.

V 39-43 Stefanus stryker under hur folket stötte bort Mose och hur de vände sig till avgudarna. Folket stötte bort Moses, de önskade sig tillbaka till Egypten, de tillverkade en kalv, de offrade åt avgudarna. Stefanus hänvisar till Amos 5:25–27 som låter oss förstå att Gud förkastade deras fester och högtider. Under de fyrtio åpren i öknen offrade de alls ingenting till HERREN men däremot till andra gudar som de själva uppfunnit. Israels barn har inte bara motsatt sig HERREN. De har dessutom sökt sig till andra gudar.

Nu lämnar Stefanus talet om den felaktiga gudstjänsten och går över till att tala om den rätta gudstjänsten. Tabernaklet var gjort efter den bild som Gud gjort, 2 Mos 25:8-9 och 40. Israeliterna hade med andra ord, mitt i avfallet, Guds vittnesbörd mitt ibland sig.

7 ⁴⁴ Våra fäder hade vittnesbördets tält i öknen, utformat så som Gud hade bestämt. Han hade befallt Mose att göra det efter den förebild denne fått se. ⁴⁵ Det tältet fick våra fäder i arv, och de förde det hit under Josuas ledning när de tog över landet efter folken som Gud drev undan för dem. Här stod det fram till Davids tid. ⁴⁶ Han fann nåd inför Gud och bad att få finna en boning åt Jakobs Gud. ⁴⁷ Men det blev Salomo som byggde ett hus åt honom. ⁴⁸ Den Högste bor dock inte i hus som är byggda av människohand. Profeten säger:

⁴⁹ Himlen är min tron och jorden är min fotpall. Vad för ett hus kan ni bygga åt mig, säger Herren, eller vad för en plats där jag kan vila? ⁵⁰ Har inte min hand gjort allt detta?

Tabernaklet förvaltades av den ena generationen efter den andra och Joshua tog det med sig in i löfteslandet när ”han tog det i besittning”, se v 5 Giertz översättning, egendom i FB. Så uppfyllelsen av Guds löfte till Abraham börjar redan här, men israeliterna hade ändå valt att tillbe egna gudar.

Under hela Domartiden står tabernaklet mitt ibland dem men när Kung David kommer till makten vill han finna en boning åt Herren, en viloplats enligt Ps 132:3-5, 8. Här fortsätter uppfyllelsen av Guds löfte och det fortsätter ytterligare när Salomo bygger templet, v 47.

Så långt hänger Stora Rådet med, men den första kristna församlingen visste att Salomos tempel inte är slutet på uppfyllelsen, utan början! Det var så Jesus hade menat och så trodde de första kristna, se Joh 1:11, 14. Alla Skrifterna handlar ytterst om Jesus Kristus, Messias som avslutar det gamla och påbörjar det nya. Det är därför Stefanus nu citerar från Jes 66:1.

Dessa ord kommer ursprungligen från kung Salomo, se 1 Kon 8:27, vilket betyder att redan kung Salomo tänkt sig att Gud ”går utöver templet”. En rätt gudstjänst kan ske i Jerusalems tempel, men inte begränsas till det. Gud kan inte fångas in i templet eller begränsas till tempelbyggnaden. Han är mycket större än så. Han är Universums Gud som går från ”Jerusalem och Judéen till Samarien, Galiléen och sedan hela världen”.

De flesta exegeter brukar framhålla att Stefanus var kritisk, rent av negativ till templet. Det var också den anklagelse stora Rådet riktat mot Stefanus. Jag har inte följt den linjen helt och hållet utan menar med Larsson att Lukas i tidigare uttalanden till exempel 2:46 visar att de första kristna var, om inte direkt positiva till templet och dess gudstjänst, så i varje fall neutrala. Kärnfrågan är nämligen inte förhållandet till templet utan vad som sker i människors hjärta.

 

7 ⁵¹ Hårdnackade är ni och oomskurna till hjärta och öron! Ständigt gör ni motstånd mot den helige Ande, ni som era fäder. ⁵² Finns det någon profet som era fäder inte har förföljt? De dödade dem som förutsade den Rättfärdiges ankomst, och nu har ni förrått och mördat honom, ⁵³ ni som fått lagen förmedlad av änglar men inte hållit den."

V 51-53 Anklagelsen visar att Stefanus nu lämnar den historiska exposén och riktar sig just till människors hjärtan, uttrycken är karaktäristiska för upproriska israeliter. Stefanus har beskrivits som fylld av Helig Ande och att stå emot Stefanus är därför att stå emot Anden. Men djupast sett är det att stå emot Gud själv och den Rättfärdige han har sänt. Stora Rådet har förkastat Jesus och nu ger de sig på hans församling som är uppfyllelsen av de löften Gud gav Abraham.  Uppfyllelsen har skett ”på denna plats”, mitt framför ögonen på dem. Om de hade varit lite lyhörda för Gud hade de känt igenom Jesus i de profetiska orden från 5 Mos:18:15, 18 och inte förkastat honom.

Det finns skäl att tro att detta ur ett lukanskt perspektiv inte är ett försvarstal och inte ett missionstal. I stället har Lukas dragit upp en linje mellan den tro Stora Rådet gjort sig till tolk för och den första församlingen. Här äger det brott mellan judar och kristna rum som sedan skulle komma att förvärras.

Apg 7:20-34

7 ²⁰ Vid den tiden föddes Mose, och han var vacker inför Gud. Under tre månader sköttes han i sin fars hus, ²¹ och när han sedan sattes ut tog faraos dotter upp honom och uppfostrade honom som sin egen son. ²² Och Mose blev undervisad i all egyptiernas visdom, och han var mäktig i ord och gärningar. ²³ När han fyllt fyrtio år fick han tanken att besöka sina bröder, Israels barn. ²⁴ Han fick då se hur en av dem blev misshandlad, och han tog honom i försvar och hämnades honom genom att slå ihjäl egyptiern. ²⁵ Nu trodde Mose att hans bröder skulle förstå att Gud ville rädda dem genom hans hand, men det gjorde de inte. ²⁶ Nästa dag träffade han på några av dem när de slogs, och han försökte få dem att bli sams. Han sade: Ni män är ju bröder! Varför gör ni varandra illa? ²⁷ Men den som hade gjort orätt mot sin landsman stötte undan Mose och svarade: Vem har satt dig till ledare och domare över oss? ²⁸ Tänker du döda mig så som du dödade egyptiern i går? ²⁹ Vid de orden flydde Mose, och han levde sedan som främling i Midjans land där han fick två söner.

V 20-23 Stefanus säger att Moses blev undervisad i egyptiernas visdom och var mäktig i ord och gärningar. Det har han hämtad från den judiska traditionen för så står det inte i 1 Mos 2:1–10. Den fortsatta berättelsen om Moses i v 23-29 bygger på 2 Mos 11-22.

V 24-29 Nu händer något väsentligt för talet som utvecklas i v 26-29. Den välsignade Moses förkastas av sina landsmän. Nu har Stefanus två huvudspår. Det första handlar om Guds vilja att frälsa folket och det andra handlar om hur folket strävar emot och tvingar Moses på flykt.

7 ³⁰ När fyrtio år hade gått visade sig en ängel för honom i öknen vid berget Sinai, i lågan från en brinnande törnbuske. ³¹ Mose var förundrad över synen han såg, och när han gick närmare för att se efter vad det var, hördes Herrens röst: ³² Jag är dina fäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud. Då darrade Mose av fruktan och vågade inte se dit. ³³ Men Herren sade till honom: Ta av sandalerna från dina fötter, för platsen där du står är helig mark. ³⁴ Jag har själv sett hur mitt folk förtrycks i Egypten och hört hur de suckar, och jag har stigit ner för att befria dem. Gå nu! Jag sänder dig till Egypten.

V 30-32 Berättelsen hoppar sedan 40 år framåt i tiden och påminner om hur Gud uppenbarade sig för Moses. När Gud uppenbarar sig för Moses i den brinnande busken låter han Moses förstå att han ska vara ett Guds redskap när Herren ska befria Israels barn ut ur Egypten.[1]

V 33-34 Moses blir ombedd att ta av sig skorna därför att platsen där Gud uppenbarar sig är helig mark, 2 Mos 3:5. I v 7 anknyter Stefanus till detta berg, denna plats. Han knyter här sannolikt an till en judisk tradition som binder samman eller överför uppenbarelsen från Sinai till Jerusalems tempel. Denna länk var väl känd av de bröder och överstepräster han talar till.

---

[1] Moses gör vad han kan för att tacka nej till uppdraget, se 2 Mos 3:11, 13c, 4:1, 10, 13 men lika många gånger ger Gud sina löften, se 2 Mos 3:12, 14, 4:2 ff, 12 och v 15.

Bön och eftertanke

Idag var det inte fullsatt i Mariakyrkan, men så var det inte heller 1 advent utan 2 advent och av någon underlig anledning brukar det minska 2 och 3 advent. Förklara den som kan. Annars är det nog allmänt så att även om antalet besökare minskar decennium efter decennium så firar de som brukar fira alltmer regelbundet. De där topparna som var förr i tiden vid 1 advent, julottan och några dagar till är inte längre lika tydliga.

Det har varit en god helg. Igår var vi samlade, tolv stycken, här hemma för att närmare studera ämbetsfrågan. Det talas sällan eller aldrig om ämbetsfrågan i våra sammanhang. Det talas mycket om HBTQ och miljö som om vore bland det viktigaste i den kristna tron, men mer sällan om ämbete och offer. Och då får man ändå påstå att de senare frågorna är mer centrala för kyrkan än de förra. De förra kan vara nog så viktiga men fe frågorna delar vi med alla människor av god vilja. De är inte specifikt kristna frågor. Till de mer centrala frågorna för oss som kristna hör till exempel frågor som berör offer särskilt i adventstid som är en fastetid. Också de personliga offer vi får göra i forma av fasta, omvändelse och förnyelse.

Frågor som har med ämbete, ämbetet eller ämbeten, att göra är avgörande beståndsdelar i den kristna kyrkan. Och ändå talas det sällan eller aldrig om detta. Men frågan kommer vad jag förstår att komma tillbaka med kraft. Inom Svenska kyrkan har vi tystat ner samtalet om ämbetet. Vi har nöjt oss med att kringgå de bibelteologiska frågorna och i stället valt att hålla oss till demokratiskt fattade beslut. Det kan man uppenbarligen göra för en tid, men senare kommer de ifatt oss. Frågorna om ämbetet kommer till ytan. När snön smälter blir de synliga på nytt. Det är en fråga om tid.

Att frågorna kommer tillbaka kan jag påstå med viss säkerhet. En kyrka i historisk-teologisk mening består nämligen av Guds Ord, Sakrament, Ämbete och Församling.l Fattas någon del av dessa fyra är det inte en kristen kyrka. Visst finns det sammanhang som annorlunda ut men i den allmänkyrkliga tradition som Svenska kyrkan vill tillhöra hör dessa fyra komponenter samman.

Därför har jag under tio timmar talat med vännerna om kyrkans ämbete, om dess ursprung, om Jesu hållning och val av apostlar, om ämbetet i Apostlagärningarna och hos Paulus. Vi har talat om den apostoliska successionen både i snävare och vidare mening. Vi har läst kyrkofädernas uttalande och konstaterat att frågan om ämbetet var en självklarhet. Vi har sammanfattat ämbetets väsen och funktion. Men det var två områden som vi sparade till dem tolv som var särskilt intresserade. Det handlade om påven och ekumeniken och om kvinnliga präster.

Så nu har jag ett ganska digert material om ämbetet. Vi får väl se om någon församling eller något sammanhang ber mig komma och undervisa om ämbetet.

Annars, som jag tidigare berättat, verkar det som att den renodlade Cellkyrkan kommer att få nytt liv. Plötsligt har konceptet börjat leva på nytt. Denna gång kanske det inte stannar vid eller förblir ett projekt utan ett vekligt sätt att leva sitt liv. Det blir allt tydligare att det kristna livet kommer att ta sig uttryck i en annan livsstil än den som präglar vår tid och vårt samhälle. Denna andra (kristna) livsstil behöver till en början åtminstone en teoretisk förebild. Jag tror att de första kristna ända fram till 300-talet kan vägleda oss.

Den renodlade cellkyrkan ville gärna efterlikna de första kristna och nu har jag på nytt börjat få beställningar på materialet. Roligt.

I advent upptar bön och eftertanke en hel del tid. I detta ingår för min del att läsa ett manus om bönen. Brodern Boris Salo har i Finland gett ut ett antal böcker, men jag tror att just den här om bönen är hans allra bästa. Jag lovar att återkomma till den efter att ha ägnat den både bön och eftertanke.

Apg 7:9-19

7 ⁹ Våra stamfäder blev avundsjuka på Josef och sålde honom till Egypten. Men Gud var med honom ¹⁰ och räddade honom ur alla hans lidanden. Han gav honom nåd och vishet inför farao, kungen i Egypten, som satte honom till styresman över Egypten och hela sitt hus.

¹¹ Men hela Egypten och Kanaan drabbades av svält och svår nöd, och våra fäder fann ingenting att äta. ¹² När Jakob fick höra att det fanns säd i Egypten, sände han våra fäder dit en första gång. ¹³ Den andra gången gav sig Josef till känna för sina bröder, och farao fick höra om Josefs släkt. ¹⁴ Josef skickade då bud och lät hämta sin far Jakob och hela sin släkt, sjuttiofem personer. 

V 7-10 Stefanus fortsätter med att tala om Josef. Han gör därmed ett rejält hopp därför att han vill visa något särskilt, genom Josef uppfylls den första delen som säger att folket skulle leva i fångenskap. När Josef såldes av bröderna, av illvilja till Egypten var Gud med honom. Detta är en poäng. Gud verkar också utanför Israel, inte endast bland infödda hebréer, utan också bland diasporajudarna, - för att anknyta till den situation vi läser om i Apg 6. Gud var till och med hos Josef på ett sådant sätt att han kom att styra Faraos förvaltning!

V 11-14 återger Stefanus berättelsen om uttåget på ett beundransvärt sätt. 1 Mos 42-49 sammanfattas i fyra meningar och alla väsentliga moment är med. Han får med den hungersnöd som drabbade hela världen, att det fanns säd i Egypten, brödernas resor dit, att Josef gav sig tillkänna och att hela släkten reste ner till Egypten och bosatte sig där.

7 ¹⁵ Och Jakob drog ner till Egypten, och där dog han och våra fäder. ¹⁶ De fördes till Shekem och lades i den grav som Abraham hade köpt för en summa i silver av Hamors barn i Shekem. ¹⁷ När tiden närmade sig då Gud skulle uppfylla sitt löfte till Abraham, växte folket i antal och de blev allt fler i Egypten, ¹⁸ ända tills en annan kung kom till makten i Egypten, en som inte kände till Josef. ¹⁹ Han gick fram med list mot vårt folk och förtryckte våra fäder och tvingade dem att sätta ut sina nyfödda för att de inte skulle överleva.

V 15-16 Men så långt är bara den första delen av profetian uppfylld. Den andra delen handlar om hur Gud ska föra folket ut ur Egypten så att de kan dyrka honom på denna plats, det vill säga i Jerusalem.

V 17-19 Verserna kan sägas utgöra en övergång till nästa person i frälsningshistorien som är Moses. I och med v 20 börjar den egentliga berättelsen om Moses och det Guds handlande som är till Israels fördel.

Evangelium enligt Matteus

Det blev en lång dag framför datorn. Det hände sig nämligen för någon månad sedan att två församlingar, oberoende av varandra, hörde av sig till mig och undrade över konceptet den renodlade Cellkyrkan. Det är nästan så jag börjar tro på en renässans för Cellkyrkan. Det finns mycket att lära och mycket att hämta. På förekommen anledning fick jag därför uppdatera ledarutbildningen för att kunna skicka den till dem. Och det är ganska mycket. Utbildningen är på 8 veckor och till den hör inte mindre än 76 OH-bilder. Ja, det var sådana man använde på den tiden. Nu har jag i alla fall gått igenom allt och färdigställt det så jag har kunnat skicka det till dem. Måste erkänna att det var lite stimulerande även om det tog hela förmiddagen,

Som om det inte räckte har jag sedan ägnat hela eftermiddagen åt att färdigställa min kommentar till Evangelium enligt Matteus. Den är på 319 A 4 sidor så jag har verkligen inte gjort allt idag. Nej, den har tagit mig flera år och därför är det svårt att beskriva känslan när den nu är klar.

Det har verkligen varit spännande att arbeta med Matteus. Han var en mycket intressant person som gick från att ha varit en förrädare i judarnas ögon till att bli en apostel åt Herren Jesus. När jag skulle skriva om bokens tillkomst tillämpade jag samma tänkande som jag gjort med Jakobs brev och Galaterbrevet. Jag har ställt innehållet i fokus och placerat böckerna sinsemellan på det sättet. Med den logiken blir Matteus den förste och det var också just vad biskopen i Hierapolis, Papias (70-163 e Kr) påstod: "Matteus skrev ner orden på hebreiska ..." liksom biskopen i Caesarea, Eusebius (263-339 e Kr) höll med om: "Matteus hade tidigare förkunnat ordet för hebréerna, men när han ville bege sig till andra folk, skrev han sitt evangelium på modersmålet (hebreiska, min anm) för att genom denna skrift ersätta sin närvaro hos dem som nu lämnade."

Det är sant att dagens forskare daterar annorlunda men de går efter de textfynd de har tillgång till. Men Matteus var också då sannolikt den som berättade för dem som skrev vad han själv varit med om. Det är fascinerande att läsa Evangelium enligt Matteus och se hur han ur ett judiskt perspektiv betraktar Jesus och Skriften.

Kommentaren beräknar jag ska komma ut på marknaden i mars eller april.

Lår Svenska kyrkans präster själva anhålla om sitt vigselförordnande

I min förra blogg antydde jag, antydde var ordet, det fulspel som bedrivs också i kyrklig miljö Det är ingenting som egentligen förvånar mig längre. Tidigare hade jag höga tankar och önskningar för Svenska kyrkan. Den kallelse jag fick från och bejakade för Svenska kyrkan står jag fortfarande kvar i, men jag måste erkänna att jag tidigare trodde mer om Svenska kyrkan. När jag emellertid väl insett hur korrupt och eländig, hur fallen och obotfärdig, den fallna skapelsen, inklusive mig själv naturligtvis, är, har det verkande befriande. Sedan jag kunnat avsluta min tjänst har jag känt en stor lättnad. Det var ju också ett huvudskäl till att jag ville sluta nämligen att jag inte vill medverka till den numera mycket påtagliga utvecklingen. Kan jag däremot "utifrån" bidra med något gott götr jag gärna det. Vadan detta utfall?

Jo, jag läste nyss i Världen idag att en av Svenska kyrkans höjdare i Kyrkans Hus nu anser att det är problematiskt att det finns präster som har samvete att inte viga samkönade. Det talas som bekant i Domkapitel och korridorer om att ta bort den där samvetsklausulen som gavs år 2009 när beslutet om att "utvidga" äktenskapet togs. Vi var ganska många som reserverade oss och inte så få som anade att detta löfte en dag skulle inte bara ifrågasättas utan också upphävas. Så fungerar det! Och nu påminns vi om det. Det har ännu inte skett men vänta bara ...

Den som vill läsa artikeln kan göra det genom att klicka här.

Bibeln eller som det hette förr i tiden den heliga Skrift har alltid ansetts vara normen för kristen tro. Visst kan den diskuteras, ifrågasättas eller tillämpas på olika sätt i olika tider, MEN den kan aldrig upphävas. Det som står där och som anses normgivande står där även om det i vår postmoderna tid anses viktigt att vara normkritisk.

Vi var cirka 800 präster som skrev på en protestlista när det blev tal om att börja viga samkönat. Vi menade att det inte stämde överens med Skriften och att man var tvungen att göra våld på eller rentav upphäva den för att kunna besluta om samkönade vigslar. De är helt enkelt obibliska. Därför var jag aningen förvånad när dessa kollegor inte protesterade mer när beslutet överraskande togs. Själv valde jag att skicka in mitt vigselförordnande till Kammarkollegiet. Det är nämligen staten som utfärdar dessa förordnande, inte Svenska kyrkan.

Den definition som nu gäller för äktenskap är statens definition. Beslutet att viga samkönade är ett politiskt beslut som jag inte har något att invända emot. Det är demokratiskt fattat i en sekulär stat. Men vi som är präster är inte det på statens uppdrag utan på kyrkans uppdrag. Jag kan fortfarande förrätta vigslar, men bara kyrkliga sådana!

Är det inte dags att lyssna till och lyda Herren Jesus när han säger: Ge kejsaren vad kejsaren tillhör och Gud vad Gud tillhör.

Kyrkomötets efterspel

I det senaste numret av Kyrkans Tidning, 48/2018, ställde journalisten Kajsa Söderberg en "utvärderingsfråga" till ett antal ledamöter. Vad tyckte ni om årets kyrkomöte? Det var sju personer från sju olika nomineringsgrupper som fick svara. Frimodig kyrkas Leif Nordlander menade att debatten om konfessionella friskolor kunde ses som en möjlighet för Svenska kyrkan. Han liksom de flesta andra inser att begreppet mission håller på att avvecklas och betonade därför hur viktig missionen är. Sedan uttryckte han sig kritiskt mot motionen om böneutrop. I det fallet håller jag inte med Leif. Jag menar att Svenska kyrkan ska vara emot bönerop (samhället kan vara för) och jag fann anledning att reservera mig mot beslutet att avvisa motionen. Men i Frimodig kyrka har vi en överenskommelse att var och en av oss får argumentera och rösta efter förmåga. Här gäller ingen partipiska även om vi ofta är överens inom gruppen.

Socialdemokraternas ledamot Jesper Eneroth fick också svara. Och med tanke på det avslöjande svaret kan jag gott återge det:

Jag måste säga att det som gjorde störst intryck på mig var det ovanligt höga och hårda tonläge från framförallt Frimodig kyrka. FK tog även en osolidarisk stor del av talartiden vilket ledde till att utrymmet för andra att uttrycka sina åsikter i talarstolen blev mindre.

Vad avslöjas här? För det första blir det jag kallar "fulspel" tydligt. Majoriteten (S) och (C) framför allt bestämmer inte bara hur valet ska sluta utan också vad som får sägas och hur det ska röstas. Inom (S) råder partipiskan och även om jag aldrig varit med på något av deras interna överläggningar tycker jag mig se hur de går till. Här finns en kyrkopolitisk linje, här finns uttalade motståndare och här råder disciplin. Jag kan se att många av dess ledamöter aldrig säger någonting.

För det andra är den socialdemokratiska hållningen en icke-demokrati. Demokrati handlar i grund om att visa hänsyn och omsorg om minoriteter. Varje människas rätt att tänka, tala och rösta är lika mycket värd. Det går inte att bara köra över minoriteter utan att det säger något om dem som gör så. Jag tror att det här kan vara ett skäl till att jag tycker så illa om politiken. Man missbrukar helt enkelt dess väsen och det är inte underligt att förtroendet för politiker urholkas. Det gäller politikerna som grupp och i än högre grad kyrkopolitiker. Varför det?

För det tredje är Jesus kyrkans Herre och inte den politiska majoriteten. Det är sant att också politiker är människor och som sådana inte fullkomliga, men just i kyrkopolitiken blir det så tydligt osmakligt när människor sätter sig i Herrens ställe, anti-krist. Det händer alltför ofta att klassiskt kristna sanningar, argument och handlingar bara viftas bort. Och eftersom kyrkomötets majoritet driver en sådan linje behöver den inga argument utan det räcker med att den ser till att den gör gemensam sak med minoriteterna.

För det fjärde kan den socialdemokratiska hållningen närmast beskrivas som en ideologisk pluralism. Det är lätt att säga att alla ska få komma till tals när det i själva verket inte betyder någonting. Om, säger om, minoritetens argument visar sig både riktiga och starka, upplevs de snarast som ett hot och de låter det som Jesper Eneroth i citatet ovan. Citatet är med andra ord inte unikt utan visar på den hållning som råder.

Det är bra att kyrkopolitikens fulspel blir synligt. Det gör ingenting bara ledamöterna inte tar personlig skada utan kan vara salt på jorden. Det finns mer att säga om kyrkopolitik också när den kommer ner på det lokala planet. Men ärligt talat bryr jag mig allt mindre om den. Det finns viktigare saker här i livet.

Fullsatt i Mariakyrkan

Det var härligt att komma till kyrkan denna söndag. Det är alltid härligt, nästan kanske är bäst att tillägga, att samlas till mässa. Idag är det dessutom 1 advent och vi får börja ett nytt kyrkoår, andra årgången gäller framöver.

Ofta är högmässan i Mariakyrkan välbesökt, men långt ifrån fullsatt. Det kunde vara en god idé att satsa mer på denna högmässa. Som det är nu sköts det hela lite med vänster hand. Gudstjänstlivet är annars något som kyrkan menar är central även om det allt oftare händer att småkyrkorna medvetet avlövas och gudstjänstlivet centraliseras. Det är naturligtvis förödande och ett sätt att motarbeta den kallelse Gud har gett oss. Men låt mig inte fördjupa mig i det denna dag.

Kyrkan var fullsatt idag och psalmsången god. Alla kan ju adventspsalmerna och tycker det är roligt att sjunga dem. Evangeliet om intåget i Jerusalem ska läsas varje årgång och är lika känt. Kommentaren till evangelieläsningen var en rolig historia, föredömligt kort och en påminnelse om att Jesus är mitt ibland oss. Vi behöver inte vänta och vi ska ta tillvara dagen så vi inte behöver vara efterkloka.

Söndagsskolan var på plats. Tyvärr anser inte pastoratet att den är något att satsa på men den sköts av frivilliga som det heter. Bra att det finns sådana men det dåliga understödet är problematiska med tanke på barnkonsekvensanalysen och med tanke på framtida satsningar. Men än en gång låt mig inte fördjupa mig i detta utan i stället tacka Gud för att Leonard denna goda söndag fick en Barnens bibel. Han blev glad för den även om han inte kan läsa. Mamma lovade att läsa den för honom.

Efteråt var det i vanlig ordning kyrkkaffe och tillfälle att språka något med gamla och nya vänner. Även om det bara är en tillfällig gemenskap som skiftar från söndag till söndag är det ändå en möjlighet att ta tillvara. Kanske kunde man göra något mer med dessa samlingar än att dricka kaffe. Dagen till ära hade det anordnats ett lotteri eftersom man vill samla pengar till Svenska kyrkans julinsamling eller internationella arbete som det än så länge heter. Kyrkomötet har bestämt att namnet ska ändras till Svenska kyrkan - ACT eftersom vi anslutit oss till en internationell organisation med det namnet. Om folk visste vad den sysslar med kanske de hellre skulle ge pengarna till Rädda barnen eller någon annan organisation som sedan länge arbetar med katastrofhjälp av olika slag.

Kari och jag deltog i lotteriet och vann en burk med senap som vi just har avsmakat. Den var god och får väl anses vara en bonus så här på första advent.

Ja, så har då advent börjat och tänk om vi kunde betänka att denna tid, fram till julafton, är en fastetid. Julfastan som jag naturligtvis iakttar är en förberedelse för julfirandet. Jag förbereder mig genom bön, särskild andlig läsning, avstår från ... och undviker självklart alla julbord. Det är en fin tid som nu har börjat.

Jag önskar er alla ett riktigt gott advent!

Apg 7:1--8

Vi har framför oss det längsta av de 24 tal som finns återgivna i Apostlagärningarna. Det bör ha hållits år 33, tre år efter Jesus död och uppståndelse.[1] Det avviker markant från de övriga talen. Namnet Jesus nämns inte alls och någon uppmaning till omvändelse finns inte heller. Det senare är ett av kännetecknen på missionspredikningarna. Vi har inte en missionspredikan framför oss. De flesta exegeter menar att talet är ett försvarstal och det är förvisso framställt som sådant, men ursprungligen var det knappast det heller.

Talets förhistoria antyder att vi har att göra med en judisk historieöversikt, om än i kristen version. Sådana översikter var inte ovanliga, se till exempel Ps 105. Det kan mycket väl vara så att Stefanus använt sig av en sådan i sin undervisning av nya kristna och att Lukas funnit det lämpligt att infoga den i berättelsen om Stefanus. Den här översikten bygger på 1 och 2 Mosebok, Psaltaren 105 och 78. Paulus använde sig av en sådan översikt i Apg 13:16-41 även om den där ingår i en missionsförkunnelse och är betydligt kortare.

Talet kan delas upp på följande sätt:

1                    inledande fråga

2-8                             löftet till Abraham

9-16               Josef och Egypten

17-43             Moses historia

44-50             tabernaklet och templet

51-53             avslutande anklagelse

7:1-2aInledande fråga

7 ¹ Då frågade översteprästen: "Är det verkligen så?" ² Stefanus svarade: "Bröder och fäder, lyssna på mig!

V 1-2a I 6:12 står det att Stefanus ställdes inför Stora Rådet och översteprästens fråga i 7:1 får anses bilda övergång till talet.

7:2b-8 Abrahams historia

Den här inledande delen av talet bygger i stort på 1 Mos 11-17. Talet tar sin utgångspunkt i Guds löfte till Abraham. För det första skedde detta inte i Israel, utan i hednalandet Mesopotamien. Det var där härlighetens Gud uppenbarade sig. Stefanus har hämtat uttrycket från Ps 29:3 (LXX) som är en psalm om skapelsen och Guds allmakt. Redan här antyder Stefanus att Gud suveränt kan handla utanför våra ramar. Nu säger emellertid Gud att Abraham ska bege sig därifrån och gå till det land som Han ska visa. Lägg märke till att Lukas här som vi sett tidigare är mån om att det är Gud som handlar. 

7 ^2bHärlighetens Gud uppenbarade sig för vår fader Abraham i Mesopotamien, innan han bosatte sig i Haran. ³ Han sade till honom: Lämna ditt land och din släkt och bege dig till det land som jag ska visa dig. ⁴ Då lämnade Abraham kaldeernas land och bosatte sig i Haran. Och när hans far hade dött, förde Gud honom därifrån till det land där ni nu bor.

⁵ Han gav honom ingen arvedel i landet, inte ens en fotsbredd, men han lovade att ge det som egendom åt honom och hans efterkommande, trots att han var barnlös. ⁶ Detta är vad Gud sade: Hans efterkommande ska bo som främlingar i ett land som inte är deras. Man ska göra dem till slavar och förtrycka dem i fyrahundra år. ⁷ Men det folk vars slavar de blir ska jag döma, sade Gud, och sedan ska de dra ut och tjäna mig på denna plats. ⁸ Och han gav honom omskärelsens förbund. Så blev Abraham far till Isak och omskar honom på åttonde dagen, och Isak blev far till Jakob, och Jakob till de tolv stamfäderna.

V 3 För det andra är befallningen att Abraham ska gå ut, hebreiska lekh lekha, förbundet med ett löfte. Abraham ska gå för att få del av välsignelsen. Lägg märke till att Abraham inte ska få tillgång till landet, tvärtom heter i v 5 att han aldrig fick någon mark. Han fick bara löftet och skulle sedan leva genom/av tron. Det var hans efterkommande som skulle få inta landet, efter att de blivit befriade av Gud.

V 6-7 Orden är hämtade från 1 Mos 15:13f och är centrala i talet. Här säger Gud att Abrahams ättlingar ska leva som främlingar i ett annat land, men att Gud ska befria dem så att de kan tjäna honom på denna plats, det vill säga Israel, Jerusalem och särskilt templet. Se vidare om detta i kommentaren till v 34. Gud ger med andra ord ett löfte till Abraham och ingår ett förbund med honom. Detta bekräftas genom omskärelsen som garanterar att förbundet bärs vidare från generation till generation. När Abraham omskär Isak betyder det att Isak infogas i löftet. 

---

[1] Om Jesus dog och uppstod år 30.