Idag var det inte fullsatt i Mariakyrkan, men så var det inte heller 1 advent utan 2 advent och av någon underlig anledning brukar det minska 2 och 3 advent. Förklara den som kan. Annars är det nog allmänt så att även om antalet besökare minskar decennium efter decennium så firar de som brukar fira alltmer regelbundet. De där topparna som var förr i tiden vid 1 advent, julottan och några dagar till är inte längre lika tydliga.
Det har varit en god helg. Igår var vi samlade, tolv stycken, här hemma för att närmare studera ämbetsfrågan. Det talas sällan eller aldrig om ämbetsfrågan i våra sammanhang. Det talas mycket om HBTQ och miljö som om vore bland det viktigaste i den kristna tron, men mer sällan om ämbete och offer. Och då får man ändå påstå att de senare frågorna är mer centrala för kyrkan än de förra. De förra kan vara nog så viktiga men fe frågorna delar vi med alla människor av god vilja. De är inte specifikt kristna frågor. Till de mer centrala frågorna för oss som kristna hör till exempel frågor som berör offer särskilt i adventstid som är en fastetid. Också de personliga offer vi får göra i forma av fasta, omvändelse och förnyelse.
Frågor som har med ämbete, ämbetet eller ämbeten, att göra är avgörande beståndsdelar i den kristna kyrkan. Och ändå talas det sällan eller aldrig om detta. Men frågan kommer vad jag förstår att komma tillbaka med kraft. Inom Svenska kyrkan har vi tystat ner samtalet om ämbetet. Vi har nöjt oss med att kringgå de bibelteologiska frågorna och i stället valt att hålla oss till demokratiskt fattade beslut. Det kan man uppenbarligen göra för en tid, men senare kommer de ifatt oss. Frågorna om ämbetet kommer till ytan. När snön smälter blir de synliga på nytt. Det är en fråga om tid.
Att frågorna kommer tillbaka kan jag påstå med viss säkerhet. En kyrka i historisk-teologisk mening består nämligen av Guds Ord, Sakrament, Ämbete och Församling.l Fattas någon del av dessa fyra är det inte en kristen kyrka. Visst finns det sammanhang som annorlunda ut men i den allmänkyrkliga tradition som Svenska kyrkan vill tillhöra hör dessa fyra komponenter samman.
Därför har jag under tio timmar talat med vännerna om kyrkans ämbete, om dess ursprung, om Jesu hållning och val av apostlar, om ämbetet i Apostlagärningarna och hos Paulus. Vi har talat om den apostoliska successionen både i snävare och vidare mening. Vi har läst kyrkofädernas uttalande och konstaterat att frågan om ämbetet var en självklarhet. Vi har sammanfattat ämbetets väsen och funktion. Men det var två områden som vi sparade till dem tolv som var särskilt intresserade. Det handlade om påven och ekumeniken och om kvinnliga präster.
Så nu har jag ett ganska digert material om ämbetet. Vi får väl se om någon församling eller något sammanhang ber mig komma och undervisa om ämbetet.
Annars, som jag tidigare berättat, verkar det som att den renodlade Cellkyrkan kommer att få nytt liv. Plötsligt har konceptet börjat leva på nytt. Denna gång kanske det inte stannar vid eller förblir ett projekt utan ett vekligt sätt att leva sitt liv. Det blir allt tydligare att det kristna livet kommer att ta sig uttryck i en annan livsstil än den som präglar vår tid och vårt samhälle. Denna andra (kristna) livsstil behöver till en början åtminstone en teoretisk förebild. Jag tror att de första kristna ända fram till 300-talet kan vägleda oss.
Den renodlade cellkyrkan ville gärna efterlikna de första kristna och nu har jag på nytt börjat få beställningar på materialet. Roligt.
I advent upptar bön och eftertanke en hel del tid. I detta ingår för min del att läsa ett manus om bönen. Brodern Boris Salo har i Finland gett ut ett antal böcker, men jag tror att just den här om bönen är hans allra bästa. Jag lovar att återkomma till den efter att ha ägnat den både bön och eftertanke.
Det har varit en god helg. Igår var vi samlade, tolv stycken, här hemma för att närmare studera ämbetsfrågan. Det talas sällan eller aldrig om ämbetsfrågan i våra sammanhang. Det talas mycket om HBTQ och miljö som om vore bland det viktigaste i den kristna tron, men mer sällan om ämbete och offer. Och då får man ändå påstå att de senare frågorna är mer centrala för kyrkan än de förra. De förra kan vara nog så viktiga men fe frågorna delar vi med alla människor av god vilja. De är inte specifikt kristna frågor. Till de mer centrala frågorna för oss som kristna hör till exempel frågor som berör offer särskilt i adventstid som är en fastetid. Också de personliga offer vi får göra i forma av fasta, omvändelse och förnyelse.
Frågor som har med ämbete, ämbetet eller ämbeten, att göra är avgörande beståndsdelar i den kristna kyrkan. Och ändå talas det sällan eller aldrig om detta. Men frågan kommer vad jag förstår att komma tillbaka med kraft. Inom Svenska kyrkan har vi tystat ner samtalet om ämbetet. Vi har nöjt oss med att kringgå de bibelteologiska frågorna och i stället valt att hålla oss till demokratiskt fattade beslut. Det kan man uppenbarligen göra för en tid, men senare kommer de ifatt oss. Frågorna om ämbetet kommer till ytan. När snön smälter blir de synliga på nytt. Det är en fråga om tid.
Att frågorna kommer tillbaka kan jag påstå med viss säkerhet. En kyrka i historisk-teologisk mening består nämligen av Guds Ord, Sakrament, Ämbete och Församling.l Fattas någon del av dessa fyra är det inte en kristen kyrka. Visst finns det sammanhang som annorlunda ut men i den allmänkyrkliga tradition som Svenska kyrkan vill tillhöra hör dessa fyra komponenter samman.
Därför har jag under tio timmar talat med vännerna om kyrkans ämbete, om dess ursprung, om Jesu hållning och val av apostlar, om ämbetet i Apostlagärningarna och hos Paulus. Vi har talat om den apostoliska successionen både i snävare och vidare mening. Vi har läst kyrkofädernas uttalande och konstaterat att frågan om ämbetet var en självklarhet. Vi har sammanfattat ämbetets väsen och funktion. Men det var två områden som vi sparade till dem tolv som var särskilt intresserade. Det handlade om påven och ekumeniken och om kvinnliga präster.
Så nu har jag ett ganska digert material om ämbetet. Vi får väl se om någon församling eller något sammanhang ber mig komma och undervisa om ämbetet.
Annars, som jag tidigare berättat, verkar det som att den renodlade Cellkyrkan kommer att få nytt liv. Plötsligt har konceptet börjat leva på nytt. Denna gång kanske det inte stannar vid eller förblir ett projekt utan ett vekligt sätt att leva sitt liv. Det blir allt tydligare att det kristna livet kommer att ta sig uttryck i en annan livsstil än den som präglar vår tid och vårt samhälle. Denna andra (kristna) livsstil behöver till en början åtminstone en teoretisk förebild. Jag tror att de första kristna ända fram till 300-talet kan vägleda oss.
Den renodlade cellkyrkan ville gärna efterlikna de första kristna och nu har jag på nytt börjat få beställningar på materialet. Roligt.
I advent upptar bön och eftertanke en hel del tid. I detta ingår för min del att läsa ett manus om bönen. Brodern Boris Salo har i Finland gett ut ett antal böcker, men jag tror att just den här om bönen är hans allra bästa. Jag lovar att återkomma till den efter att ha ägnat den både bön och eftertanke.
2 kommentarer:
Påveämbetet är nog lättare att förstå när man förstår det som Petrusämbetet; att när Jesus kallar honom klippan och bygger sin kyrka på honom menar han inte endast Petrus tro utan Petrus i egen hög person. Petrus särställning framgår sedan när evangeliet fortsätter och sen också i Apostlagärningarna.
I den tidigaste kyrkan är det också tydligt hur man håller sig från politiken men är inte rädd för att stå upp för evangeliet. Idag har kanske Påveämbetet återgått till den hållningen, till skillnad från t.ex. Ortodoxa kyrkan som är genompolitiserad och nationalistisk (jämför ortodoxerna i Ukraina och Ryssland samt den österländska syrianska kyrkan).
Jonas M
Är inte det arbete och engagemang som Du la ner på Cellkyrkan likt "vetekornets lag" som behöver " sås" igen?
Visst är dogmatiken viktig, men om den inte omsattes i församlingsliv, där tron blir personlig, konkret, synlig, tillämpad på gräsrotsnivå mellan kristna och ut i världen ,så har vi nog missat målet? Lära och liv hör ihop, liksom tro och lydnad.
Skicka en kommentar