Apg 8:1-8

Dessa verser utgör närmast en övergång till den första missionen som börjar i 8:4. Lukas är mån om att skriva att apostlarna, det vill säga de tolv, troget stannade kvar i Jerusalem.

8 ¹ Samma dag utbröt en svår förföljelse mot församlingen i Jerusalem, och alla utom apostlarna skingrades över Judeen och Samarien. ² Några gudfruktiga män begravde Stefanus och visade djup sorg över honom. ³ Men Saulus försökte utplåna församlingen. Han gick in i hus efter hus och släpade ut både män och kvinnor och satte dem i fängelse.

Förföljelsen, iscensatt av ondskans makter bröt ut samma dag som Stefanus begravdes och fick till följd att hundratals kristna, kanske tusentals flydde ut över landet. Naturligtvis berättade de för dem de mötte om Jesus, om vad som hänt med Jesus, Stefanus och om vad det innebär att ta emot och följa Jesus. Vi får i kapitel 8 två exempel på hur Samarien blir evangeliserat, i v 5-25 en hel stad och v 26-40 den etiopiske hovmannen.

Vi får vidare veta att Saulus var med i vid rättegången mot Stefanus och att han hårdhänt ledde den första förföljelsen. Han berättar själv om detta i 1 Kor 15:9, Gal 1:13, 23 och Fil 3:6.

8 ⁴ De som nu hade skingrats gick från plats till plats och förkunnade evangeliet. ⁵ Filippus kom ner till staden Samaria och predikade Kristus för folket där. ⁶ De lyssnade alla noga till det som Filippus förkunnade när de hörde och såg de tecken han gjorde: ⁷ från många som hade orena andar for dessa ut med höga rop, och många lama och halta blev botade. ⁸ Och det blev stor glädje i den staden.

V 4 Både Stefanus och Filippos omnämns i 6:5. Vi kallar dem lite slarvig för diakoner, men i 8:5 möter vi Filippos som evangelist. Det är med andra ord inte aposteln Filippos som omtalas. Apostlarna var kvar i Jerusalem.

V 5 Här möter vi för första gången det grekiska ordet euvangelizo. Det förekommer fem gånger i detta kapitel, se förutom v 5 också v 12, 25, 35 och 40 och översätts i FB med orden predikade evangelium. 

Samarien

Judar och Samarier levde fientligt inställda mot varandra sedan ungefär 1 000 år tillbaka. Efter kung Salomo bröts riket sönder och tio av de tolv stammarna, Nord-Israel, hade gjort Samaria till sin huvudstad. Det var endast två som förblev Jerusalem och Syd-Israel troget. De tio stammarna fördes senare bort i vad som kallas den assyriska deportationen 722 f Kr och landet hade besatts av främmande stammar och kvarvarande judar assimilerats av dem. När judar senare, på 500-talet, återvände för att bygga upp templet ville de inte ha med blandfolket i Samarien att göra. Denna schism hårdnade under 300-talet då samarierna byggdes sitt eget tempel på berget Gerissim. Judarna förklarade dem därmed för icke-judar och förkastade deras religion som trots detta byggde på samma skrifter som judarnas egen tro. Johannes skriver helt enkelt i Joh 4:9 att judar inte vill ha något att göra med samarier.

I FB står det i v 4 om staden Samaria medan det i grundtexten står staden i Samaria, men Samarien har flera städer. Bibel 2000 tar fasta på den bestämda artikeln och översätter huvudstaden i Samaria. Herodes den store, som levde när Jesus föddes, hade gett den gammaltestamentliga staden namnet Sebastos efter kejsare Augustos. Lukas kan också ha åsyftat den gammaltestamentliga staden Shechem som på Jesu tid hette Neapolis. Idag heter staden Nablus. Den ligger i Samarien eller som svensk media säger på Västbanken. Som bekant är detta inte heller idag något fredligt område.

V 6 När Filippos predikar evangelium överraskas han av att de endräktigt lyssnade till honom, tog emot och lät döpa sig, se v 6 och 12. Vi måste förstå att det som sker är häpnadsväckande dels därför att judar och samarier inte har med varandra att göra och dels, vilket är viktigare, därför att någon mission ännu inte var planerad och bejakad av församlingen. Filippos hade inte kommit för att predika för samarier utan han hade flytt Jerusalem tillsammans med många andra. Den judiska tankegången var den att hela Israel först skulle omvändas till Messias/Kristus innan budskapet skulle föras vidare. Det var troligen det skäl som gjorde att apostlarna stannade kvar. Jesus hade också sagt till dem att de inte skulle gå in i någon samarisk stad, Matt 10.5.

V 7-8 När Filippos predikade tvingades onda andar lämna folk och många blev helbrägda. I v 8 heter det att det blev stor glädje i den staden. Det betyder knappast att alla blev kristna men det var ändå tillräckligt många för att det kunde skrivas att de representerade staden. Sannolikt har flera församlingar börjat spira. Till detta ska vi lägga märke till vad som står i v 25, nämligen att även många andra städer tog emot evangeliet. När samarierna nu kom till tro ställdes en rad problem på sin spets. Skulle de omskäras? Skulle de iaktta matföreskrifterna och så vidare, - ännu olästa problem.

Men Jesus hade också sagt att de skulle sprida evangeliet om Guds rike vidare till Samarien, Judéen och hela världen, 1:8. Men skulle inte hela Israel omvändas först? Skulle han inte först upprätta riket?

Det är knappast troligt att Filippos planerat det som hände. Han förstod emellertid att han var ledd av Jesu Ande, jämför med v 18, 26 och 39. Det var den Uppståndne Jesus som verkade och bekräftade förkunnelsen med tecken och under.

Väckelsen gjorde att det blev stor glädje. Budskapet var ett gott budskap som gjorde att människor blev glada.