Ny bibelkommentar färdig

I lördags studerade vi kapitel 5 och 6 och avslutade därmed vårt studium av Galaterbrevet. Det var ett 30-tal personer närvarande och en fantastiskt god anda. Det är verkligen härligt att få vara i ett sammanhang med en sådan öppenhet och längtan efter att höra Guds ord. Jag blir själv upplyftad bara av att tänka på sammanhanget. Tänk att Paulus vågade tala så frankt med judaisterna, att han trädde upp mot den dominante Petrus och gjorde sådana nytänkande tolkningar av Skriften som han gjorde. Paulus kan aldrig ha vetat om hans mod skulle kunna löna sig eller inte. Som om det inte räckte försökte människor inte bara trakassera honom utan också misshandla honom. Han hade inget stöd från Stora rådet utan betraktades som en förrädare. Det var knappt han hade stöd från de kristna, i vart fall inte när han skrev Galaterbrevet. Efter apostlamötet i Jerusalem gjordes visserligen en överenskommelse men det var därför att det behövdes. Saken var med andra ord inte klar. Ovanpå det skulle den överenskommelsen sprida sig och vinna erkännande bland de kristna. Paulus var i sanning en kämpe.

Något som vi gång efter annan återkom till var detta att den kristna etiken är inbyggd i evangeliet. Det är förvisso så att Paulus talar om att vi blir rättfärdiga endast genom tron på Jesus. Ingenting, säger ingenting, får eller kan läggas till det enkla, rena, klara och tydliga evangeliet att Gud Fadern har genom Jesus försonat oss med sig själv. Punkt och slut. Det går inte att värja sig mot korset genom att hävda något lite av vår egen rättfärdighet. Det går inte att hindra den egna döden som förverkligas i samma stund vi tar emot evangelium. Samtidigt är inte den kristna etiken ett tillägg: "Nu när du har blivit en kristen måste du ..." Nej, vi måste ingenting. Däremot är den kristna etiken inbyggd i evangeliet.När vi vandrar i trons gemenskap med Herren Jesus förverkligas "Kristi lag" eftersom just det att vi vandrar i trons gemenskap med honom är uppfyllelsen av lagen.

När vi lever i gemenskap med Herren Jesus vill vi följa hans exempel. Vi vill verkligen av hela vårt hjärta göra hans vilja, men vår erfarenhet säger att vi inte förmår göra det. Detta är den kristnes dilemma, att vilja men inte kunna. Låter det märkligt? Det är det inte, men det gör oss helt beroende av att vi är förenade med Herren Jesus, som en gren behöver vara fästad vid trädet för att kunna bära frukt. Saven vi lever av heter syndernas förlåtelse och varje gång syndernas förlåtelse flyter igenom oss får vi förnyad kraft att växa vidare.

Vi fick särskilt stanna upp vid "köttets gärningar" och "Andens frukt" eftersom detta avsnitt är mycket missförstått. Det är inte alls så att en kristen måste kämpa med och övervinna köttets gärningar. Det är inte ens så att en kristen måste välja mellan att göra köttets gärningar eller göra Andens frukt. En kristen lever i trons gemenskap med Kristus och kan bara leva andligt. Det är en annan sak att synden som bor i vår köttsliga natur gör motstånd. Återigen vi vill men förmår inte.

Jag tycker om den tolkning som säger att Paulus beskriver en människan väg från de köttsliga gärningar som präglar den gamla människan till den nya människans andliga frukt. Om du vill kan du tänka på Israels barns uttåg ur Egypten in i det utlovade landet, det lans som flyter av mjölk och honung.På samma sätt går vi från vårt Egypten till det utlovade landet som beskrivs med orden frid, kärlek, tålamod och så vidare.

Ja, det var i sanning en god dag. Samtidigt kunde jag meddela att min bibelteologiska kommentar till Galaterbrevet just nu håller på att tryckas. Och jag kunde ta upp förhandsbeställningar. I morgon ska jag se om jag inte kan ge också dig käre läsare möjlighet att förhandsbeställa boken.

En härlig Palmsöndag

Det har varit en fin dag på flera sätt. Förutom att solen har värmt oss i både bildlig och bokstavlig mening.

När klockan närmade sig 11.00 bar det iväg till Högmässan som det anstår oss kristna. Idag hade jag glädjen att kunna fira mässan i den Romersk-katolska församlingen som heter Marie födelses Katolska församling. Högmässan började ute på gården med en palm procession och fortsatte inne i själva kyrksalen. Idag firar församlingen tre högmässor. Förutom den svenska även en polsk och en vietnamesisk högmässa. Men det börjar bli fler och fler svenskar som söker sig dit.Tre av våra goda vänner har konverterat och nu fick vi alltså glädjen att fira högmässan tillsammans även om det stör mig något alldeles oerhört att inte få del av sakramentet. Men vi råder inte över allt. Det finns några andra som för länge, länge sedan har bestämt att vi reformerade inte ska ha tillgång till sakramentet. Jag säger inte mer.

Sedan åt vi lunch här hemma. Det blev en riktigt god och vällagad älgstek. Sedan kaffe och våfflor, förestås. Men vad roligt att få sitta ner med goda vänner i lugn och ro och slippa det där interna svenskkyrkliga bråket, även om vi i och för sig kommenterade Helena Edlunds vittnesbörd. Jag kan inte nog tacka Herren för att vi numera kan fira gudstjänst i hemmet.

Till dagens glädje hör förutom Jesu intåg också Hammarbys genrep mot IFK Norrköping och jag måste säga att det såg bra ut särskilt i andra halvlek. Bajen-IFK 3-2.

Gästblogg: Kerstin Berggren

Kerstin är diakon och har skrivit nedanstående rader för Svenska kyrkans fria synod. Jag publicerar det med glädje och benäget tillstånd här:

Församling i hemmet - en del av Värnamo koinonia

I Värnamo har vi sedan ca 20 år samlats i våra hem i en gemenskap som vi nu kallar koinonia. Det började med cellgrupper som samlades i hemmen varje vecka med en gemensam storsamling i månaden. Nu har detta förändrats och utvecklats till en autonom gemenskap med flera olika typer av grupper.

Vår grupp, som just nu är 8 personer, fungerar snarast som en "församling". Vi möts en vardagskväll i veckan för gudstjänst. Då delar vi en enkel måltid tillsammans i vilken vi firar mässan under ledning av Håkan, vår präst. Hela måltiden har prägel av gudstjänst. Samtalet handlar ofta om det vi just nu kämpar med i våra liv. Ett ärligt och uppriktigt samtal som leder över till lovsång, tillbedjan och mässa. Mässans ordning följer i stort en svenskkyrklig vardagsmässa. Bön och förbön är en integrerad del liksom samtalet om vår kallelse som enskilda och som gemenskap. Vi uppmuntrar varandra i mötet med de människor vi bär i våra hjärtan och i vår bön. Vi utmanas i vår omsorg om varandra och dem Herren sänder i vår väg. Själv tror jag att vi alla behöver en fördjupad gemenskap som är äkta och vardagsnära.

Vår "församling" ingår i en större gemenskap – koinonia - i Värnamo på ca 40 personer. Denna gemenskap har en öppen storsamling varje månad, med gemenskap, bön, lovsång och undervisning i någon av våra hem. Regelbundet inbjuds också till särskilda undervisningstillfällen med framför allt bibelundervisning. Koinonians medlemmar avger löften (förnyade konfirmationslöften) en gång om året inför Gud och varandra. Detta är en ekumenisk gemenskap vilket är en stor glädje men också en utmaning att visa på kärleken till bröder  och systrar i tron.

För mig personligen betyder vår "hemförsamling" basen, grunden i mitt liv, Kristi kropp konkret. Den nära gemenskapen där vi samlas i Herren Jesus, i full gemenskap med honom. Här delar jag livets glädje och sorg, reflektioner och utmaningar och får möjlighet att bli betjänad av andra och själv vara till tjänst i den kyrka som Herren Jesus själv bygger. Ofta får vi dela bönesvar och hjälpas åt att se hur Herren verkar bland människor i vår vardag. Jag är så tacksam att få vara en del av Hans kyrka på jorden på detta sätt. 

Helena Edlund

Nu har jag läst Helena Edlunds bok. Den omfattar 350 sidor och beskriver hur hon uppfattar systemet Svenska kyrkan. Det är ingen rolig läsning. Det är inte lätt att läsa om hur hon har behandlats. Författaren Katerina Janouch har skrivit några talande rader på omslaget:

Det svindlar när jag läser Helena Edlunds bok. Tänk att Svenska kyrkan, som jag alltid föreställt mig var mån om alla människors lika värde, kan behandla någon så. Det är ett svek mot allt vad kristendom heter. Förutom att boken är spännande som en thriller ger den också en isande insyn i ett maktspel bland beräknande vuxenmobbare och fega småpåvar. När du är klar kommer din bild av svensk kristlig fromhet för alltid att vara förändrad.

Det är många gånger jag undrat och ibland uttryckt det här på bloggen varför ingen avslöjar maktspelet inom Svenska kyrkan. Var finns alla undersökande journalister? Jag förstår att "vanliga" journalister inte längre besitter förmågan att förstå än mindre debattera religion. De kan få vara ursäktade även om det är beklagligt att vi har så många religiösa analfabeter inom journalistkåren. Men det var så man ville ha det en gång i tiden. Jag har för närvarande sex böcker som jag håller på med. Tre av dem hålls samman av läget i Svenska kyrkan. Först har jag läst Helena Edlunds bok, Konsten att överleva Svenska kyrkan, som jag kan rekommendera den som är nyfiken på att få veta hur spelet går till inom organisationen Svenska kyrkan. Den andra ligger bredvid mig och den får jag ta mig an som nästa bok. Det är 68-kyrkan av Johan Sundeen. Den handlar om svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965-1989. Också den kommer jag att läsa med stort intresse eftersom den handlar om min generation och mina kollegor. Den tredje boken som i en mening kan passa in i sammanhanget heter Omgiven av idioter. Jag lovar att återkomma till dessa.

Helena Edlunds bok är mycket välskriven. Hon är utbildad journalist och det märks inte bara i det fängslande språket utan lika mycket i hennes faktagranskning. Här finns den där boken som vi efterlyst, den som ger oss ett inifrån-perspektiv. Men hon har fått betala ett högt pris och jag tycker hon ska se boken inte bara som en terapi utan lika mycket som en belöning. Hoppas den sprider sig ordentligt, att många köper den och läser den. Den finns att klicka hem från Ad Libris.

Jag tror inte att jag ens försöker återge exempel från hennes bok på maktmissbruk. De finns där sida upp och sida ner och de är alla insatta i hennes person. Det är det som gör att boken blir personligt berörande. Hela boken andas hennes livskamp. Spännande som en thriller, skrev Katerina Janouch, och det är bara att hålla med.

Hur många förskräckliga exempel Helena än ger och hur illa hon blivit behandlad måste jag säga att jag inte är förvånad någonstans. Vi är ganska många, anställda i Svenska kyrkan, som farit förskräckligt illa genom åren och kanske var det bara en tidsfråga innan en bok som denna skulle komma. Skönt att den nu är tillgänglig. Det är knappas troligt att boken påverkar kyrkans ledning, men den kanske kan ge läsare mod att se sanningen och att söka sig alternativa vägar för sitt andliga liv, sådana som vi på gräsrotsnivå ber och arbetar för. Men mer om det i morgon.

För övrigt kan du besöka Helena genom att klicka här. 

Att påverka barn

I min dagliga bibelläsning läser jag för närvarande Psaltaren. Häromdagen Ps78 som talade särskilt till mig eftersom (S) gjort klart att man vill stänga alla religiösa friskolor. Det sekulära samhället "kräver" att barnen ska få välja själva. I mitt tycke kvalificerat skit-snack. Skulle skolan vara "neutral" som man så ivrigt hävdade under min skolgång på 60-talet? Är den kristna tro som har gett oss skolväsendet av ondo? Är de kristna värderingarna inte längre gångbara? Men, visst jag kan förstå resonemanget. Det jag däremot inte kan förstå är Svenska kyrkans hållning till saken, särskilt inte efter att ha läst Ps 78:

v 3 Vad vi har hört och lärt känna,
vad våra fäder berättat för oss
vill vi inte dölja för deras barn ...

v 5 Han ... befallde våra fäder
att lära ut den till sina barn

v 6 så att den blev känd
för det kommande släktet,
de barn som skulle födas

v 7 så att de sätter sitt hopp till Gud

Det får man nog säga är ganska tydliga anvisningar. Men som sagt kan jag förstå hur (S) vill ha det, men Svenska kyrkan? Det har nu kommit statistik som visar hur misslyckat kyrkans barnarbete är eftersom kyrkan skiljer barnen från sina föräldrar. Det går inte att nå föräldrarna, familjen genom barnen, MEN det går att nå barnen genom sina föräldrar, något Svenska kyrkan inte verkat för lika mycket - och fortfarande inte gör. Går det att förändra detta?

Undersökningen eller rättare sagt rapporten från Youth for Christ har frågat unga hur de påverkats i sin tro. 73 % svarar familjen, Fredrik Sidenvall som skriver ledaren i Kyrka & Folk, nr 11-12 2018 påminner om att detta stämmer väl med anknytningspsykologin. "Det är genom den emotionella anknytning till föräldrar som vi växer och mognar psykologiskt och mest effektivt tar emot värden, traditioner och kultur".

Jag har ofta funderat över hur jag har kunnat konfirmera hundratals, kanske tusentals unga, men sedan aldrig eller nästan aldrig fått se dem stanna i Svenska kyrkans sammanhang. Visst, finns det dem som har kommit till och förblivit i tron men det är inte dem jag syftar på. Jag talar om alla dem som inte ville tro. Vad hände med dem när de kom hem? Fick de inte tillräckligt stöd? Vad tyckte skolan om att de "gått och läst för prästen"? Kanske var skolan negativ eller i varje fall inte uppmuntrande?

På text-TV kunde jag idag läsa att frekvensen av döpta barn gått ner från 82 % till 67,5 % de senaste tio åren. Kanske lika bra det. Om Svenska kyrkan eller föräldrarna inte kan förmedla tron till sina barn är det lika bra att tänka om. Annars urholkas trovärdigheten ännu mer.

Nästan skrämmande blev det att läsa längre ner i ledaren att en engelsk undersökning visar att bland dem som bekänner sig som kristna är det bara 36 % som vill att deras barn ska bli kristna. Då undrar jag om föräldrarna verkligen är kristna. Men vem är jag som dömer? Jag bara visar på något problematiskt.

Konsten att överleva Svenska kyrkan

Kyrkokritisk? Jo, visst. Jag kan inte förneka att jag är kritisk mot utvecklingen inom Svenska kyrkan. Ur den kristna traditionens perspektiv är Svenska kyrkan en katastrof. Jag har på mycket nära håll kunnat följa utvecklingen under 40 år som präst. Idag är det är särskilt två aspekter som fortfarande gör mig ledsen. Den första handlar om att förfallet på nationell nivå oundvikligen kommer att nå också lokal nivå. Det finns ingen som kan hindra att så sker. Under många år, jag har varit de senaste 20 åren i Värnamo pastorat, har vi sagt att "just i Värnamo är allt så bra." Och jag vet att man försöker försvara sig på ett liknande sätt på andra platser. Sluta med det. Även om det finns öar inom Svenska kyrkan som samlar mycket folk och där det sjungs härliga lovsånger är det en tidsfråga innan det nationella får sitt genomslag också lokalt. Och hur beredda är man på lokalplanet då?

Den andra aspekten som gör mig lika ledsen är att så få och nu talar jag främst om lokalplanet protesterar. Det kan bero på att man helt enkelt inte ser klart. Många gudstjänstfirare befinner sig som grodan i det sjudande vattnet utan att märka någonting. Tyvärr är det ofta de allra finaste kristna människorna som befinner sig i kastrullen. De vill absolut inte lämna Svenska kyrkan. Det kan jag förstå för jag älskar också Svenska kyrkan - sådan hon är enligt sin bekännelse! Det är därför det gör så ont att se avvecklingen. Men vi lever i en tid när lekmännen inte längre vet vad bekännelsen säger. De många vill helst bara att det ska vara trevligt. Vi ska inte bråka i kyrkan. Vem är det som bråkar och varför i sådana fall?

För någon timme sedan fick jag hem en ny bok för läsning. Den heter Konsten att överleva Svenska kyrkan och är skriven av prästen Helena Edlund. Hon har inte varit präst så länge, men på "fel" sida om 2000-talet tycks det räcka med tolv år. Underrubriken till bokens titel lyder: Mina tolv år på Sveriges farligaste arbetsplats. Jag har inte läst den ännu. Då ska jag återkomma, men texten på baksidan har jag läst. Där står det:

Hon är prästen som blev bannlyst av kyrkan, efter att ha uppmanat till solidaritet med förföljda kristna. Hur kunde det blir så inom en organisation som säger sig stå för förlåtelse och medmänsklighetP

Trots att Svenska kyrkan har sex miljoner medlemmar, så finns det få röster som har berättat om spelet bakom folkkyrkans kulisser. Men hur är det att tjänstgöra inom en organisation där yta och innehåll inte stämmer överens? Inom en kyrka där politisk ideologi trumfar den kristna tron? Där mobbning och trakasserier är vardag trots att man utåt sett säger sig stå för goda värderingar, och där bannlysning fortfarande drabbar den som inte marscherar i takt?

I Konsten att överleva Svenska kyrkan ger Helena Edlund, efter tolv ås som präst, sin bild av en vilsen kyrka som gjort sig av med sin gamla identitet och nu desperat söker efter en ny. Boken är en djupt personlig berättelse om glädjen och de många goda sammanhangen men också en rasande uppgörelse med dysfunktionella arbetsplatser, arbetsgivare som vägra följa lagen och makthavare som låter det ske utan att ingripa.

Det känns som att jag kan skriva under på vartenda ord tillsammans med mina andra kollegor som har sagt upp sina tjänster i Värnamo pastorat. Jag lovar att återkomma när jag läst boken.

Jungfrun Maria

Idag är det Jungfru Marie Bebådelsedag och Kari och jag har firat högmässan i Mariakyrkan. För övrigt är det femte veckan i Fastan som nu inleds men jag mediterar gärna ytterligare någon dag över Jungfru Maria.

Maria var det enda vittnet till vad som berättas i dagens evangelium. Hon berättar om ängeln och om hur hon blev havande. Jungfrufödseln bryter mot den medicinska vetenskapen och därför är det extra intressant Lukas läkaren skriver om detta.

1. Ängeln Gabriel blev sänd till en jungfru

a) Gud har en längtan efter att bli människa för vår skull. Otroligt och därför finns åtminstone tre anmärkningsvärda händelser som ska hjälpa oss att först hur stort det är att Gud blir människa. För det första att Gud sänder ängeln Gabriel, för det andra att han kommer till Nasaret och för det tredje att han talar om en jungfrufödsel.

b) När vi människor ska betrakta något kan vi göra det ur olika aspekter, biologisk, medicinsk eller psykologisk, men också ur teologisk. Ur medicinsk synvinkel är jungfrufödseln omöjlig. Kyrkan för vidare berättelsen om jungfrufödseln trots att den är oåtkomlig. Den är och förblir ett mysterium. Det går inte att säga att den ägt rum, inte heller att den inte ägt rum. Den är oåtkomlig. Ur teologisk synvinkel är den däremot inte bara oåtkomlig utan nödvändig.

c) Vi tror också på Jesus Kristus, Guds enfödde Son, vår Herre, vilken är avlad av den Helige Ande, född av jungfrun Maria. Det som är omöjligt att förstå för det oomvända förnuftet är tecknet på att Jesus är sann Gud och sann människa för dem som tror. Det omöjliga vittnar om att det är Gud som handlar. Och därför får jungfrufödseln inte förklaras bort. All mänsklig visdom kommer på skam, men åt alla dem som tror gav Han makt att bli Guds barn. 

2. Var hälsad, du högt benådade, Herren är med dig

a) Det finns ingen annan än just Maria som hälsas med orden ”du högt benådade”. Vad betyder det? Luther säger i Kyrkopostillan att Jungfrun Maria är utan synd. Här skiljer han sig inte från den allmänkyrkliga traditionen. Hon var jungfru före, under och efter förlossningen, semper virgo. I Upp 12:1 sitter hon på Jesu högra sida och hon kallas för himladrottning. Hon är högt benådad, prisas salig samtidigt som hon är en ringa tjänarinna som lär oss tro och lydnad.

b) I vår tradition har vi nästan helt förlorat förståelsen för Maria. Vi har undan för undan vikit från den allmänneliga tron. Vi bekänner Credo, men tror vi det? Betraktar vi Jungfrun Maria? Vördar vi henne?

c) När vi betraktar gudsmoders ikonen i Värnamo kyrka ser vi att Jesus är i centrum. Det går inte an att vörda Jungfrun Maria utan att samtidigt vörda Herren Jesus. Utan honom är Maria ingenting. De två hör samman i tid och i evighet. Maria blev Guds port in i denna världen. Det var genom henne Herren Jesus kom till oss. När vi ser ikonen ser vi hur Jesus regerar, kommer till oss och vi hör Gabriel säga också till oss: Herren är med dig.

3. Herren Gud skall ge honom hans faders Davids tron och … Hans välde ska aldrig ta slut

a) Orden är hämtade från 2 Sam 7 där kung David önskar bygga ett hus åt Gud. Profeten talar om att Gud inte behöver något hus men att han själv ska ta sin boning ibland oss. Gud vill ha en kropp. När denne Son kommer till oss ska det välde han upprättar aldrig ta slut. Detta är helt och hållet ett Guds verk.

b) Detta att Jesus föddes av en jungfru betyder också Maria trots att hon är underordnad har den allra största betydelse. Jungfrun får veta något om barnet hon ska föda och blir på så sätt utan förskyllan en del av Guds frälsningsverk. Den profetia som en gång kom till kung David går nu i uppfyllelse. Den profetian talar om ett evigt välde som aldrig ska ta slut.    

c) Den helige Ande kom över Jungfrun och gjorde henna havande med Jesus och på ett liknande sätt kommer den helige Ande över dig och mig för att på ett liknande sätt göra oss havande med Herren Jesus. Guds verk tål att mediteras över. Det får oss att inse att för Gud är ingenting omöjligt.

Lördagsbibelskola

I dag har vi haft Lördagsbibelskola ute på Lidnäs. Under tre lördagar studerar vi Galaterbrevet. Tanken var att vi skull fördjupa oss i brevet, men tiden, två timmar, tillåter inte det. Jo, i den meningen att vi kan hoppa över en del och fördjupa oss i något. Idag gjorde vi kapitel 3 och 4 och där finns några verser som inte är entydiga i översättningen och så finns det en allegori i vilken Paulus på rabbinskt sätt skruvar berättelsen så att det blir svårt för en vanlig bibelläsare att hänga med.

Allegorin tar sin utgångspunkt i att Abraham fick en som med sin tjänstekvinna Hagar men att detta inte var uppfyllelsen av löftet. Sedan tar Paulus fasta på att berget Sinai heter Agar på arabiska och kopplar samman Hagar med Agar. Det var på Sinai, det vill säga Agar, som Gud gav lagen till Israels folk men detta var inte uppfyllelsen av de löften Gud hade gett Abraham. Effekten av denna utläggning blir att Paulus jämställer den del av Israel som håller sig till lagen, till Sinai, med tjänstekvinnan och hennes son. Plötsligt blir det som var judarnas stolthet att jämföra med Hagar, ismaeliter, araber och avgudadyrkare. En skymf mot Israel!

Paulus tar fasta på att löftena gick i uppfyllelse när Sara födde löftessonen Isak. Hon, den fria modern, som inte kunde föda barn fick föda löftessonen. Det hade profeten Jesaja förutsagt i Jes 54. Paulus menar att vi som tror på Jesus Kristus föds på nytt av den fria kvinnan. Vi sätts i förbindelse med det himmelska Jerusalem. Vi talar om vår frihet i Kristus och bara så kan löftena till Abraham uppfyllas.

Talet om det himmelska Jerusalem hör främst hemma i den judiska apokalyptiken. Vi kan läsa om den himmelska staden i Esra, Baruk och liknande böcker. Dessa finns inte i vårt NT, men Paulus var förtrogen med tanken och faktum är att Hebréerbrevet också talar om den himmelska mönsterbilden, se Hebr 12:22-24.

Detta att vara en kristen och att tillhöra en församling rymmer åtminstone två aspekter. Förr talade man om den osynliga kyrkan och den synliga. Somliga teologer har i historien betonat det ena på bekostnad av det andra och det kan vara frestande att hålla fram den andliga förbindelsen med den himmelska kyrkan på bekostnad av den jordiska. Jag kan tycka att Paulus gör det i den här allegorin, men minns då att syftet här inte är att tala om kyrkan eller församlingen. Paulus vill visa att vi inte blir rättfärdiga genom att göra laggärningar utan genom att ta emot Guds gåva Jesus Kristus genom tron.

Det är ändå tröstande att meditera över att jag tillhör det himmelska Jerusalem som inte är något annat än Guds hushåll, Kristi kropp eller Andens tempel. Det är tröstande med tanke på tillståndet i min församling, den jag tillhör. Det himmelska kommer till oss genom Ord och Sakrament och så blir det himmelska synligt ibland oss. Kyrkan är här i tiden en jordisk, ofullkomlig och syndfull organisation. Men kyrkan blir inte bara synlig på bestämda tider i särskilda byggnader. Den blir också synlig när vi i våra hem håller fast vid apostlarnas undervisning, bönerna, nattvarden och den lilla gemenskapen. Kanske blir den till och med mer synlig där.

Vilken församling tillhör du?

I går var jag ute och lunchade med pastor J. Vi brukar göra det med jämna mellanrum. I går talade vi bland annat med anledning av United i Malmö om läget i landet. Pastor J beskrev det som "låst" på lokalplanet och "rörigt" på riksnivå. Även om han generaliserade kunde vi vara tämligen överens. Och än mer överens var vi när vi sammanfattade samtalet med att Gud möblerar om i den svenska kristenheten. Det handlar inte i första hand om pastor si eller pastor så och om hur denne positionerar sig. Utan frågan är vilken Guds vilja är i förflyttningarna. Eller är det kanske som kyrkoherden sa att Gud har ingen plan eller vilja. Fast då undrar jag hur vi ska förstå uttåget ur Egypten, alla historiskt profetiska händelser och tryggheten att vi är ledda av Gud. Nja, jag tror kyrkoherden är fel ute. Gud har säkert en plan för oss och det är vår uppgift att urskilja den. Eller att anpassa oss till den. Att be: "Ske din vilja på jorden såsom i himmelen".

Det är lite tröttsamt att behöva fundera på hur olika människor drar åt olika håll och vem som gör rätt och vem som gör fel. Det är mer vilsamt att förlita sig på att Gud verkar i sin kristenhet och försöka urskilja hans vilja, se för övrigt Rom 12:2. Vi var vidare överens om att det förmodligen är först över tid vi kan se Guds vilja. Av frukten känner vi trädet.

När vi hade tala en stund om att finnas med i olika sammanhang, besöka diverse konferenser och relatera till olika andliga ledare frågade pastor J hur jag ville beskriva min tillhörighet. Jag känner igen frågan sedan tidigare och tyckt att den är lite jobbig eftersom jag är både högkyrklig och karismatisk. Jag "beskylls" med jämna mellanrum för att vara frikyrklig, kanske för att jag är ekumen. Men var hör jag hemma? Vilken är min församling?

Min församling är Värnamo församling. Där bor jag och där är jag skriven. Inte i någon annan församling. Då blir det som regel tyst. Jag kan förstå det, men jag tillhör faktiskt inte någon annan församling.

- Men firar du högmässan i din församling och trivs du i din församling?
- Jo, jag firar högmässan där emellanåt, men också på andra orter. Jag kan inte ärligt säga att jag trivs i min församling. Måste man det?
- ???
- Det är många som inte trivs i sina församlingar, men de tillhör den ändå. Eller menar du att man ska byta församling så man kan vara med i en som man trivs i? Tänk om man inte trivs i den heller då efter ett tag?

Jag tillhör en församling som jag inte odelat trivs i, men några av oss möts regelbundet i en mindre gemenskap och där trivs vi väldigt bra. Där trivs vi så bra att vi inte behöver betungas av att vi inte trivs så bra i den stora församlingen. Jag hoppas och tror att många kommer att upptäcka att församlingen har flera dimensioner.

Lutherfrälst?

I morse fick jag i vanlig ordning Kyrkans Tidning. Den ingår när man är förtroendevald.

Första sidan täcks av en bild på pastorn Magnus Persson med lyfta händer där han står och ber. Du kan läsa artikeln genom att klicka här. Jag vet inte riktigt hur jag ska reagera. När sedan rubriken lyder Så blev frikyrkan Lutherfrälst inser jag att detta är journalistik av sämsta kvalité. Plötsligt är KT en blaska på samma låga nivå som kvällstidningen. Kanske skulle jag vara glad för att Svenska kyrkan uppmärksammar en andlig rörelse, men bilden tilltalar mig inte. Den känns kränkande och så en sådan generaliserande och felaktig rubrik. Vadå frikyrkan blivit Lutherfrälst. Det är fel, fel och fel, bara för att få läsarreaktioner. Eller vad är skälet?

Det blir inte bättre när jag ser uppslaget inne i tidningen som triumferande har rubriken Luther förde församling till Svenska kyrkan. Det gjorde han väl inte. Det hade Luther aldrig gjort.

Artikeln är annars hyfsat informativ även om där inte problematiseras det minsta. På bilden ser jag Peter Halldorf, biskop Carl-Axel och så Magnus Persson. Tre personer från tre olika sammanhang. Förresten kan det väl knappast sägas att Halldorf  är Lutherfrälst. Det är väl inte biskopen eller pastorn Magnus Persson heller. Det är Herren Jesus Kristus ensam som frälser.

Det är en vacker resa som United gjort och gör och jag önskar av hela mitt hjärta att församlingen ska få vara den banbrytare de vill vara. Att det ska gå dem väl. Att Herren själv ska fortsätta verka genom dem.

När Magnus Persson får frågan om församlingen är hög-, låg- eller frikyrklig svarar han: "Nej, vi är helkyrkliga, vi gör en poäng av att alla traditionerna ryms hos oss". Det är rappt svarat om än kanske inte med sanningen överensstämmande. Den ekumeniska ansatsen gillar jag. Jag vill också ha den, men inser allteftersom åren går svårigheterna. För närvarande verkar det som att alla ska kunna umgås med alla samtidigt som var och en ska hålla på sitt. Är det verkligen hållbart? Kommer kyrkliga strukturer och dogmatiska hållningar en dag att upphöra? Knappast under min levnad. Låt säga att det ändå sker eftersom vi alla ber om endräkt hur ser då slutresultatet ut?

Hoppas nu att United kan undslippa kyrkopolitikens baksidor. Att pastor och församling inte tappar bort den vardagliga tron, inte fastnar i olika slag av projekt eller faller offer för liturgins inbyggda centrifugalkraft.Att församlingen också fortsättningsvis får ha täckning för sina manövrar och slippa hyckleriet. Att den ekumeniska ansatsen inte blir ytlig politik utan leder till djupgående erfarenheter.

I slutet av april kommer Kari och jag delta i Uniteds vårkonferens. Till den kommer flera namnkunniga talare från olika håll. Det känns spännande och lite oroande att få träffa dem alla eftersom konferensen säkert kommer att vara vägledande på något sätt. Konferensen kommer inte att likna sådana vi har sett tidigare utan här finns ett djupare syfte än bara individens egna uppbyggelse. Jag undrar hur långt United kommer, hur långt församlingen vill komma och hur mycket de visar det under konferensdagarna i april. Jag är tämligen säker på att det kommer att ta några dagar för konferensen att sjunka in i mig och för mig att bearbeta det vi kommer att få vara med om.

Kanske kunde Kyrkans Tidning nu efter att ha uppfattat United också skriva något om hur Svenska  kyrkan uppskattar relationen till United och hur det kan komma till uttryck. Precis som den kunde skriva om Svenska kyrkans längtan efter gudstjänstgemenskap med Missionsprovinsen som ligger än närmare än vad United gör. Eller vittna om hur härligt det är att vara Lutherfrälst. Är det någon som borde veta är det väl de svenskkyrkliga.

Varför förbjuda friskolor?

Den förste jag hörde säga någonting om att förbjuda "religiösa friskolor" var Olle Burell (S). Jag noterade särskilt att det var han eftersom han satt i kyrkomötet när jag satt där förra gången. Då hade vi en liten debatt om vigsel av samkönade. Både i plenum och i närradion. Jag minns att jag förundrades över att någon kunde vara så engagerad och samtidigt så oberörd. Han blev sedan skolborgarråd i Stockholm och det var som sådan han fortsättningsvis vill vägra hyra ut lokaler till friskolor. Det var en trevare har det visat sig eftersom förslaget är att förbjuda alla "religiösa friskolor". Argumenten för att göra det har varit dåliga eftersom de inte är sanna.

Många friskolor fungerar alldeles utmärkt men (S) är emot dem av ideologiska skäl. (S) tycker sig inte kunna infiltrera eller kontrollera dem lika lätt som de kommunala. Jag har själv gått på Fjellstedtska skolan i Uppsala, en skola som fostrat många duktiga ledare. Jag tog studenten 1973 och då var det ett uppenbart att (S) ville lägga ner skolan, något de också lyckades med lite senare tråkigt nog. Tänk vilken tillgång den skolan hade varit om den fått vara kvar.

Det finns flera skäl till att främja tillgången på friskolor. Dessa skolor blir ofta en fristad för "de religiösa" så de slipper de de avarter som sekulariseringen fört med sig. Förmodligen råder också en god harmoni mellan föräldrarna och skolan eftersom de i grund är överens om inriktningen. Annars hade inte barnen gått på den skolan.

Argumentet att skolan ska vara värdeneutral är bara tomt prat. I skolan får barnen lära sig mycket som är ideologiskt grundat. Det finns inga skolor som inte är bärare av något slag av bekännelse. Kristna friskolor har sannolikt ett kristet tänkande i botten. Muslimska ett muslimskt. Sekulära har sekulära värden i botten. Inget konstigt med det. Om jag förstår saken rätt är det också vad EU hävdar. Föräldrarna ska ha rätt att välja skola för sina barn. Att det sedan i samtliga friskolor finns gemensamma värden är närmast en självklarhet. Dessa slås fast i lag i ett demokratiskt land präglat av mänskliga rättigheter.

Sverige är byggt på kristna värderingar även om många nu vill förneka det eller ändra det. Vi hade aldrig haft ett land präglat av välstånd, humanism och frihet om inte Sverige hade varit ett kristet land. Det är djupt tragiskt att (S) och tydligen 3/4 av svenska folket nu vill göra sig av med detta arv.
Det borde vara självklart för alla vad som händer med ett hus om vi raserar grunden.

Det är svårt att förstå varför friskolor ska förbjudas. Det finns möjligheter att komma tillrätta med friskolor som inte följer svensk lag, som missbrukar skolpengen eller snålar med lärare utan att behöva förbjuda alla friskolor! Det ligger nära till hands att förstå ett kommande förbud som att (S) vill genomföra sitt eget program vad gäller våra barn. Våra barn ska präglas av socialdemokratisk ideologi. (S) vill göra samma sak med skolan som den gjort med Svenska kyrkan. Förhoppningsvis kommer det inte att lyckas.

Hemma från Helsingfors

Skönt att vara hemma igen efter att ha tillbringat en långhelg i Helsingfors. Det blev en mycket fin helg men det är ändå skönt att vara hemma.

I Helsingfors fanns två församlingar, Lukas och Markus som nu slagits samman till en - Petrus. Du kan besöka församlingen genom att klicka här. Nu var det inte bara Petrus församlingen som stod som arrangör utan det gjorde ett tiotal olika missionsorganisationer. De hade bett mig att tala om smågrupper som ett sätt att växa. Det visade sig ganska snart att jag varit där tidigare, nämligen 1997. Åren går. Då hade jag berättat om cellkyrkan och nu ville de ha en uppdatering.

Egentligen är det bara en sak som står fram för mig så här efteråt. Och det är hur flera nyckelpersoner tog till sig att cellgrupper ingenting annat är en små församlingar. Plötsligt var cellen inte en alternativ verksamhet bland andra utan teologiskt motiverad.

Det tig lång tid för mig att våga bejaka att vår lilla gemenskap faktiskt är en församling. Det har lett till en egen personlig befrielse från de kaosartade församlingarna i Svenska kyrkan. Och det har stärkt vår lilla gemenskaps självbild. Vår lilla gemenskap, 8 personer, är inte längre reducerad till att vara en smågrupp, en cell eller en hemgrupp som ingår som ett pittoreskt inslag i en juridiskt organiserad föreningsliknande verksamhet. Eller hur man nu vill definiera en församling.

Redan in den första samlingen påstod jag att två frågor kommer att stå fram under de kommande åren. Och det är frågan om församling och frågan om ämbetet. Jag är övertygad om att alla kristna behöver snart bearbeta sin syn och förståelse av vad en kristen församling och ett kristet ämbete faktiskt är. Nu är det inga lätta frågor. Själv har jag tagit min utgångspunkt i Skriften som ni som läser denna blogg vet. Det har varit och är oerhört spännande att söka svar i Bibeln även om jag naturligtvis också är medveten om vår långa efterbibliska historia. Men någonstans måste sökandet börja.

Jag fick göra en bibliska exposé av kyrkan/församlingen och med den bakgrunden visa på följderna i den lilla församlingen, den jag tidigare kallade för cell.

Det märkliga är att mycket av det jag lärt om Cellkyrkan nu kan betraktas i ett nytt ljus. Jag tycker emellanåt ett starkare ljus än vad Neighbour själv kan ha varit medveten om när han lanserade den renodlade cellkyrkomodellen.

Nu får saker och ting sjunka ner lite och sedan ska jag ta upp mina studier i saken igen. Och vilket kanske är än mer spännande; jag ska föra samtal med diverse ledare om saken. Så får vi se vad det leder till. Men att vi står inte bara inför omvälvande tider utan också befriande och utvecklande ´tider n'är kyrkogeografin ritas om är jag säker på.

Med stiftsstyrelserna i Uppsala

Har varit två dagar i Uppsala där stiftsstyrelserna har mött varandra och kyrkostyrelsen för att diskutera det framtida samarbetet. Där föreslogs både det ena och det andra och eftersom jag finner det meningslöst att ondgöra mig över läget i Svenska kyrkan får jag nöja mig med att jag var där och lyssnade, iakttog, tänkt och bidrog med några kommentarer när Växjö stift fick egen tid.

Först förstod jag det som att kyrkostyrelsens vice ordförande Wanja Lundby-Wedin skulle leda dagen men riktigt så var det inte. Först ut var ärkebiskopen Antje Jackelén som talade över tesen att vi nu framöver ska odla tilliten. Jag tyckte hon gjorde det bra. Faktiskt var hon den bästa under dagen när hon gav oss reformatoriska erfarenheter som vi skulle ta med oss. Utan reformationen hade vi inte haft det Sverige som vi har idag. Utan reformationen hade inte religionsfriheten varit självklar. Reformationen har gjort att vi prövats i grund av upplysningstiden och av vetenskapsperspektivet. Men vi står pall.

Sedan gick analyschefen Pernilla Jonsson igenom tio trender vi behöver känna till inför framtiden. Jag noterade tre positiva och sju negativa. Kyrkosekreteraren Christina Grenholm tog över men riktigt vad hon talade om förstod jag inte. Hoppas hon förstod det själv. Rörigt och intetsägande var det i alla fall .

Så efter lunchen var det Wanja Lundby-Wedins tur och hennes inlägg om vår gemensamma framtidsväg väckte onekligen frågor eftersom det är tydligt att nationell nivå vill stärka Svenska kyrkan som en stuprörsorganisation. Det var efter det här inlägget som stiftsgruppen samtalade och någon från kyrkostyrelsen skulle sitt med och lyssna och notera vad vi sa. Det finns anledning att minnas vad som sagts och säkert att återkomma till det. Samma tankegångar har jag tidigare hört när stiftsfullmäktige i Växjö stift hade fortbildningsdag i januari. Vi ska stärka samarbetet mellan stift och pastorat! På det senare mötet var det någon som lite lamt protesterade och antydde att kanske inte alla vill ställa in sig i ledet. Då sade konsulten att det är därför vi har en episkopal kyrka! Jo, jo ...

Det går att ana vad framtiden för med sig. Kanske något bra och en del mindre bra ...

Själv reser jag i morgon till Helsingfors, Finland för att tala på en kyrkhelg. Jag ska tala om kyrkan och dess framtid - men självklart ur ett bibliskt perspektiv. Ämnena som tilldelats mig är

1. 120 personer var samlade
2. De höll fast vid ...
3. Vad är Cellkyrkan?
4. Från kyrkan till hemmet (inte min formulering)

samt predika på söndag över Livets bröd.

Eftersom jag reser tidigt i morgon bitti och kommer hem först på måndagskväll så återkommer jag med bloggen först på tisdag. Jag önskar er en god helg"

Gamla Hjemseryd

Så har vi fått börja en ny vecka i Jesu namn. Livet går vidare.

Kari och jag kom oss iväg till Gamla Hjelmseryds kyrka och församlingen där. Där firades en trygg, säker och glad högmässa. Vi var så glada efteråt att vi bestämde oss för att resa dit lite oftare. Gamla Hjelmseryd ingick i den Hjälmseryds församling vi var kyrkoherdepar i nästan 12 år. Det är år som har betytt och betyder mycket för oss.

Men Gamla Hjelmseryd, skulle man kunna  säga, är en egen icke-territoriell församling. Kyrkan återinvigdes 1934 efter att ha legat i ruiner i 70 år. Det var församlingens kyrkoherde Carl Niklasson som tog initiativ till att kyrkan återuppstod. 1947 bildades Hjelmserydsstiftelsen och sedan dess har det betts dagliga tideböner och firats högmässa varje söndag. Det har aldrig varit tal om några sammanlysningar eller någon sammanslagningar. Jag tror inte det kommer att bli aktuellt heller.

Den här helgen har det varit familjehelg och inledningsvis spelade och sjöng barnen. Det var en fröjd och se den glädje som präglade hela gudstjänsten. Bänkarna fylldes med unga familjer som förstod att be med, göra korstecken och kommunicera på äkta svensk-kyrkligt vis. Det var länge sedan jag upplevde något liknande.

Nu var detta en särskild helg. Vanligtvis är det inte så många som firar högmässa där (tror jag), men kanske oftare än jag anar eftersom där alltid är besökare.

Jag skulle vilja påstå att de som bor och arbetar i Gamla Hjelmseryd  utgör "en egen" församling. Och vi behöver många fler sådana. Platser där det firas trygga mässor med riktigt vin, riktigt bröd, en riktig präst och riktiga deltagare. Det är klart att jag uttrycker mig något provocerande, men låt mig därför understryka att jag menar vad jag skriver.

Har förresten fått veta att liknande platser och kapell för närvarande växer fram i vårt avlånga land och det gläder mig oerhört. Jag har också hört att det firas alltfler mässor i svenska hem och jag förstår att det finns hopp inför framtiden. Jag längtar efter den dagen då alternativen blir så frekventa att ingen ska behöva känna sig otrygg när de går till högmässan.

I morgon reser jag till Uppsala för att representera Frimodig kyrka. Stiftsstyrelserna i vårt land samlas för att möta och lyssna till ärkebiskopen, kyrkostyrelsen och Wanja Lundby-Wedin (S). Jag ska lyssna noga så får vi sedan se vad jag kan skvallra om. Återkommer på onsdag!

Ämbetet hos några kyrkofäder, del 10

I går var det begravning och idag har det varit återhämtning. Nja, förutom att Frimodig kyrka har haft sitt årsmöte i Ingelstad, förstås. Livet går vidare. I morgon planerar Kari och jag att gå till högmässan i Gamla Hjelmseryd. Det var ett tag sedan vi var där fastän det ligger så nära Värnamo.

Jag har fortsatt att fördjupa mig i ämbetsfrågan. Fördjupningen började i Skriften och nu har jag kommit till några av kyrkofäderna. Det verkar som att den apostoliska successionen var en självklarhet i den tidiga kyrkan. Det var liksom inga andra "apostlar" som kunde komma och tränga sig in. Fast försök gjordes och då var successionen svaret. "Vilka är ni? Varifrån kommer ni?"! Här finns redan en klar linje från apostlarna fram till våra dagar, kunde exempelvis Irenaeus säga. 

Uppgifterna nedan är hämtade från en artikel författad av Eric Segelberg. Hans utgångspunkt är episkopos. Men det är värt att lägga märke till att han skriver: ”Ville Hieronymus härleda episkopatet ur prästämbetet, så skulle väl vår tid snarare vilja göra motsatsen.” Här ser jag en olöst fråga, en spänning mellan tolkning två och tre. Redogörelsen nedan utgår från tolkning tre.

Clemens I av Rom var biskop i Rom mellan åren 91-101 e Kr. Han skriver

Även våra apostlar visste genom vår Herre Jesus Kristus, att det skulle bliva strid om biskopsnamnet. Då de nogsamt visste detta i förväg insatte de därför de redan nämnda och förordnade sedan att när dessa avsomnat, så skulle andra beprövade män övertaga deras tjänst.

1 Clemens brev till korintierna, kap 44:1

Ignatius av Antiokoia (35-107 e Kr) tycks inte bara känna till utan också förutsätta successionen. Vi har sju brev bevarade från hans hand och i alla talar han om episkopos i respektive församling. Jag lägger märke till att han i brevet till Magnesia, en förort till Efesus skriver att vi ska hålla oss till biskopen, men inte efter honom, utan efter Jesu Kristi Fader, alltings biskop. Här går att läsa mycket om ämbetet och oavsett vilken syn du eller jag har är det uppenbart att ämbetet var på plats.

Hegesippos (110-180 e Kr) är den förste som använder termen succession, grekiska diadoche, för den biskopliga arvsföljden.

   

Irenaeus (130-202 e Kr) har glädje och nytta av den apostoliska successionen när han kämpar mot gnosticismen. Han skriver:

Vi kunna visa, att denna tradition är klar och tydlig i varje kristen församling … Vi kunna uppvisa namnen på de biskopar, som apostlarna insatte i flera församlingar samt på deras efterföljare till denna dag. Hade apostlarna haft en hemlig visdom , vari de undervisade de fullkomliga, så skulle de väl till denna undervisning främst ha utvalt dem, till vilka de överlämnade omsorgen om församlingarna …

Sedan följer en lista på biskoparna i Rom.

Sedan de välsignade apostlarna hade grundat kyrkan, lade de biskopsämbetet i händerna på Linus.

Clemens av Alexandria (150-215 e Kr) och andra författare från 200-talet skriver om successionen gång efter annan. Det är därför ingen ny tanke som senare möter hos Eusebius, se ovan. Eusebius låter successionen vara den löpande tråden i sin historieskrivning. Successionen är hos honom dels individuell och dels kollektiv, det vill säga dels talar han om enskilda biskopsstolar och dels om successionen i allmänhet som grundval för fortsatt enhet, se IV:5 och 6, V:12 och VII:19. Tillsättningen sker genom val och vigning. Redan Didache läser vi:

Väljen eder alltså biskopar och diakoner, som äro Herren värdiga, saktmodiga män, fria från girighet, sanna och beprövade.

Didache 15

Kyrkofadern och historikern Eusebius (263-339 e Kr) skriver om Herrens bror Jakob:

Herrens bror Jakob övertog tillsammans med apostlarna ledningen av församlingen.

Eusebius, II 23:4

Orden får oss att ana att successionen härstammar från Herren Jesus själv.

B E G R A V N I N G

I väntan på att gudstjänstens ska börja

Emanuel Sunnliden, * 12 februari 2018 +

Griftetal

Av jord är du kommen ...

Mirjam skrev brev till Emanuel