Kyrkokritisk? Jo, visst. Jag kan inte förneka att jag är kritisk mot utvecklingen inom Svenska kyrkan. Ur den kristna traditionens perspektiv är Svenska kyrkan en katastrof. Jag har på mycket nära håll kunnat följa utvecklingen under 40 år som präst. Idag är det är särskilt två aspekter som fortfarande gör mig ledsen. Den första handlar om att förfallet på nationell nivå oundvikligen kommer att nå också lokal nivå. Det finns ingen som kan hindra att så sker. Under många år, jag har varit de senaste 20 åren i Värnamo pastorat, har vi sagt att "just i Värnamo är allt så bra." Och jag vet att man försöker försvara sig på ett liknande sätt på andra platser. Sluta med det. Även om det finns öar inom Svenska kyrkan som samlar mycket folk och där det sjungs härliga lovsånger är det en tidsfråga innan det nationella får sitt genomslag också lokalt. Och hur beredda är man på lokalplanet då?
Den andra aspekten som gör mig lika ledsen är att så få och nu talar jag främst om lokalplanet protesterar. Det kan bero på att man helt enkelt inte ser klart. Många gudstjänstfirare befinner sig som grodan i det sjudande vattnet utan att märka någonting. Tyvärr är det ofta de allra finaste kristna människorna som befinner sig i kastrullen. De vill absolut inte lämna Svenska kyrkan. Det kan jag förstå för jag älskar också Svenska kyrkan - sådan hon är enligt sin bekännelse! Det är därför det gör så ont att se avvecklingen. Men vi lever i en tid när lekmännen inte längre vet vad bekännelsen säger. De många vill helst bara att det ska vara trevligt. Vi ska inte bråka i kyrkan. Vem är det som bråkar och varför i sådana fall?
För någon timme sedan fick jag hem en ny bok för läsning. Den heter Konsten att överleva Svenska kyrkan och är skriven av prästen Helena Edlund. Hon har inte varit präst så länge, men på "fel" sida om 2000-talet tycks det räcka med tolv år. Underrubriken till bokens titel lyder: Mina tolv år på Sveriges farligaste arbetsplats. Jag har inte läst den ännu. Då ska jag återkomma, men texten på baksidan har jag läst. Där står det:
Hon är prästen som blev bannlyst av kyrkan, efter att ha uppmanat till solidaritet med förföljda kristna. Hur kunde det blir så inom en organisation som säger sig stå för förlåtelse och medmänsklighetP
Trots att Svenska kyrkan har sex miljoner medlemmar, så finns det få röster som har berättat om spelet bakom folkkyrkans kulisser. Men hur är det att tjänstgöra inom en organisation där yta och innehåll inte stämmer överens? Inom en kyrka där politisk ideologi trumfar den kristna tron? Där mobbning och trakasserier är vardag trots att man utåt sett säger sig stå för goda värderingar, och där bannlysning fortfarande drabbar den som inte marscherar i takt?
I Konsten att överleva Svenska kyrkan ger Helena Edlund, efter tolv ås som präst, sin bild av en vilsen kyrka som gjort sig av med sin gamla identitet och nu desperat söker efter en ny. Boken är en djupt personlig berättelse om glädjen och de många goda sammanhangen men också en rasande uppgörelse med dysfunktionella arbetsplatser, arbetsgivare som vägra följa lagen och makthavare som låter det ske utan att ingripa.
Det känns som att jag kan skriva under på vartenda ord tillsammans med mina andra kollegor som har sagt upp sina tjänster i Värnamo pastorat. Jag lovar att återkomma när jag läst boken.
Den andra aspekten som gör mig lika ledsen är att så få och nu talar jag främst om lokalplanet protesterar. Det kan bero på att man helt enkelt inte ser klart. Många gudstjänstfirare befinner sig som grodan i det sjudande vattnet utan att märka någonting. Tyvärr är det ofta de allra finaste kristna människorna som befinner sig i kastrullen. De vill absolut inte lämna Svenska kyrkan. Det kan jag förstå för jag älskar också Svenska kyrkan - sådan hon är enligt sin bekännelse! Det är därför det gör så ont att se avvecklingen. Men vi lever i en tid när lekmännen inte längre vet vad bekännelsen säger. De många vill helst bara att det ska vara trevligt. Vi ska inte bråka i kyrkan. Vem är det som bråkar och varför i sådana fall?
För någon timme sedan fick jag hem en ny bok för läsning. Den heter Konsten att överleva Svenska kyrkan och är skriven av prästen Helena Edlund. Hon har inte varit präst så länge, men på "fel" sida om 2000-talet tycks det räcka med tolv år. Underrubriken till bokens titel lyder: Mina tolv år på Sveriges farligaste arbetsplats. Jag har inte läst den ännu. Då ska jag återkomma, men texten på baksidan har jag läst. Där står det:
Hon är prästen som blev bannlyst av kyrkan, efter att ha uppmanat till solidaritet med förföljda kristna. Hur kunde det blir så inom en organisation som säger sig stå för förlåtelse och medmänsklighetP
Trots att Svenska kyrkan har sex miljoner medlemmar, så finns det få röster som har berättat om spelet bakom folkkyrkans kulisser. Men hur är det att tjänstgöra inom en organisation där yta och innehåll inte stämmer överens? Inom en kyrka där politisk ideologi trumfar den kristna tron? Där mobbning och trakasserier är vardag trots att man utåt sett säger sig stå för goda värderingar, och där bannlysning fortfarande drabbar den som inte marscherar i takt?
I Konsten att överleva Svenska kyrkan ger Helena Edlund, efter tolv ås som präst, sin bild av en vilsen kyrka som gjort sig av med sin gamla identitet och nu desperat söker efter en ny. Boken är en djupt personlig berättelse om glädjen och de många goda sammanhangen men också en rasande uppgörelse med dysfunktionella arbetsplatser, arbetsgivare som vägra följa lagen och makthavare som låter det ske utan att ingripa.
Det känns som att jag kan skriva under på vartenda ord tillsammans med mina andra kollegor som har sagt upp sina tjänster i Värnamo pastorat. Jag lovar att återkomma när jag läst boken.
2 kommentarer:
Nyttigt läsa detta och borde kanske själv läsa Edlunds bok. Har lämnat Sv. Kyrkan sedan länge men hade vaga funderingar på återgång (dock litet problem med trosbekännelsen). Men kyrkan känns nu som att ett slags politiskt korrekthet är ledstjärnan och att den inte tål missljud alls i kören, när den istället borde vara en så samlande kraft som möjligt för alla med liknande sorts religiös inriktning. Hade annars förr som ung positiva intryck av nära anhörigas kristna religiositet. En som skriver väl och analytiskt om kyrkan och under protest hänger kvar är Jenny Sonesson som ibland skriver i Dagens Samhälle och i GP. Har någon kopia av hennes krönikor. / Bjarne
se min nästa blogg
Skicka en kommentar