Så har vi fått börja en ny vecka i Jesu namn. Livet går vidare.
Kari och jag kom oss iväg till Gamla Hjelmseryds kyrka och församlingen där. Där firades en trygg, säker och glad högmässa. Vi var så glada efteråt att vi bestämde oss för att resa dit lite oftare. Gamla Hjelmseryd ingick i den Hjälmseryds församling vi var kyrkoherdepar i nästan 12 år. Det är år som har betytt och betyder mycket för oss.
Men Gamla Hjelmseryd, skulle man kunna säga, är en egen icke-territoriell församling. Kyrkan återinvigdes 1934 efter att ha legat i ruiner i 70 år. Det var församlingens kyrkoherde Carl Niklasson som tog initiativ till att kyrkan återuppstod. 1947 bildades Hjelmserydsstiftelsen och sedan dess har det betts dagliga tideböner och firats högmässa varje söndag. Det har aldrig varit tal om några sammanlysningar eller någon sammanslagningar. Jag tror inte det kommer att bli aktuellt heller.
Den här helgen har det varit familjehelg och inledningsvis spelade och sjöng barnen. Det var en fröjd och se den glädje som präglade hela gudstjänsten. Bänkarna fylldes med unga familjer som förstod att be med, göra korstecken och kommunicera på äkta svensk-kyrkligt vis. Det var länge sedan jag upplevde något liknande.
Nu var detta en särskild helg. Vanligtvis är det inte så många som firar högmässa där (tror jag), men kanske oftare än jag anar eftersom där alltid är besökare.
Jag skulle vilja påstå att de som bor och arbetar i Gamla Hjelmseryd utgör "en egen" församling. Och vi behöver många fler sådana. Platser där det firas trygga mässor med riktigt vin, riktigt bröd, en riktig präst och riktiga deltagare. Det är klart att jag uttrycker mig något provocerande, men låt mig därför understryka att jag menar vad jag skriver.
Har förresten fått veta att liknande platser och kapell för närvarande växer fram i vårt avlånga land och det gläder mig oerhört. Jag har också hört att det firas alltfler mässor i svenska hem och jag förstår att det finns hopp inför framtiden. Jag längtar efter den dagen då alternativen blir så frekventa att ingen ska behöva känna sig otrygg när de går till högmässan.
I morgon reser jag till Uppsala för att representera Frimodig kyrka. Stiftsstyrelserna i vårt land samlas för att möta och lyssna till ärkebiskopen, kyrkostyrelsen och Wanja Lundby-Wedin (S). Jag ska lyssna noga så får vi sedan se vad jag kan skvallra om. Återkommer på onsdag!
Kari och jag kom oss iväg till Gamla Hjelmseryds kyrka och församlingen där. Där firades en trygg, säker och glad högmässa. Vi var så glada efteråt att vi bestämde oss för att resa dit lite oftare. Gamla Hjelmseryd ingick i den Hjälmseryds församling vi var kyrkoherdepar i nästan 12 år. Det är år som har betytt och betyder mycket för oss.
Men Gamla Hjelmseryd, skulle man kunna säga, är en egen icke-territoriell församling. Kyrkan återinvigdes 1934 efter att ha legat i ruiner i 70 år. Det var församlingens kyrkoherde Carl Niklasson som tog initiativ till att kyrkan återuppstod. 1947 bildades Hjelmserydsstiftelsen och sedan dess har det betts dagliga tideböner och firats högmässa varje söndag. Det har aldrig varit tal om några sammanlysningar eller någon sammanslagningar. Jag tror inte det kommer att bli aktuellt heller.
Den här helgen har det varit familjehelg och inledningsvis spelade och sjöng barnen. Det var en fröjd och se den glädje som präglade hela gudstjänsten. Bänkarna fylldes med unga familjer som förstod att be med, göra korstecken och kommunicera på äkta svensk-kyrkligt vis. Det var länge sedan jag upplevde något liknande.
Nu var detta en särskild helg. Vanligtvis är det inte så många som firar högmässa där (tror jag), men kanske oftare än jag anar eftersom där alltid är besökare.
Jag skulle vilja påstå att de som bor och arbetar i Gamla Hjelmseryd utgör "en egen" församling. Och vi behöver många fler sådana. Platser där det firas trygga mässor med riktigt vin, riktigt bröd, en riktig präst och riktiga deltagare. Det är klart att jag uttrycker mig något provocerande, men låt mig därför understryka att jag menar vad jag skriver.
Har förresten fått veta att liknande platser och kapell för närvarande växer fram i vårt avlånga land och det gläder mig oerhört. Jag har också hört att det firas alltfler mässor i svenska hem och jag förstår att det finns hopp inför framtiden. Jag längtar efter den dagen då alternativen blir så frekventa att ingen ska behöva känna sig otrygg när de går till högmässan.
I morgon reser jag till Uppsala för att representera Frimodig kyrka. Stiftsstyrelserna i vårt land samlas för att möta och lyssna till ärkebiskopen, kyrkostyrelsen och Wanja Lundby-Wedin (S). Jag ska lyssna noga så får vi sedan se vad jag kan skvallra om. Återkommer på onsdag!
2 kommentarer:
Christian Braw skrev ju en fantastiskt fin dikt till Hjelmserydsstiftelsens 50-årsjubileum: http://diktarna.blogspot.se/2014/09/kyrkan-i-ruiner-lag.html
Eller ytterligare en gudstjänstgemenskap i församlingen?! Det är alltför lätt att isolera oss. Jag tänker att en del blir rädda när man riskerar förlora hängivna gudstjänstfirare till mindre grupper. Men utan de mindre hängivna grupperna blir det knappast några nya input i de större gemenskaperna.
Det är väl inte bara frågan om trygghet utan också möjligheten till växt?! Kan jag undra mvh Jonas N
Skicka en kommentar