Gud använder sina motståndare

Det är mer än ett år sedan jag avslutade min anställning i Värnamo pastorat och Svenska kyrkan. Jag längtar inte tillbaka utan gläder mig mycket åt att kunna frilansa. Självklart också inom Svenska kyrkan även om jag nu utövar Kristi ämbete också utanför Svenska kyrkan.

Det är viktigt att också fortsättningsvis uppmuntra lekmännen, var de än finns, att formalisera sina gemenskaper. Vi behöver många fler husförsamlingar. För min del får de gärna vara ekumeniska, men jag inser samtidigt svårigheterna. Vem främjar dessa gemenskaper och vem utövar tillsyn? Hur förvaltas Ordet och sakramenten? Det finns många delikata frågor att ta itu med, men jag anser ändå inte att det i första hand är lekmännens sak att lösa. Det måste vara "dem som bestämmer" som ska göra det, men därifrån kommer inte mycket av andlig förnyelse, förändring eller understöd. Det har det förresten sällan eller aldrig gjort. Och ändå väntar, väntar och väntar många lekmän på¨att just därifrån ska väckelsen komma. Tyvärr finns det ingenting som talar för det. Visa mig ett enda exempel från kyrkohistorien! Ett enda!

Men det finns en möjlighet som inte är uttömd. Jag har tänkt mycket på den när det gäller Svenska kyrkan som jag ser vara så oförmögen. Det är den att för Gud är ingenting omöjligt. Jag läser i Skriften att Gud använde sig av Farao för att få sitt folk ut ur Egypten. Gud använder sina motståndare för hans vilja ska ske på jorden som i himlen. Det är en mycket god tanke som kommer allt oftare till mig. Det gäller nationellt och lokalt, så var vid gott mod.

Jag tänker fortsätta dela mina tankar på min blogg, särskilt dem om Kyrkans förnyelse. Med åren har det blivit lättare att se hur Gud bygger sin kyrka, lättare att undervisa om det och lättare att praktisera det. Egentligen är det inte alls särskilt svårt, möjligen om man är anställd, men inte annars. Jag lider numera med de anställda och inslaget på Nyheterna, TV 4, var klargörande. Det är prästbrist! Det var länge sedan jag hörde det, men är övertygad om att bristen kommer att öka. Själv har jag sagt till de mina att om, säger om, du funderar på en anställning i Svenska kyrkan så ska du för det första var väldigt kallelsemedveten. Och för det andra leva i en mindre kristen gemenskap. Båda dessa förutsättningar har under senare år blivit icke-frågor.

Vidare tänkte jag under det nya året skriva något om en och annan kyrkopolitisk händelse. Där tar det lite emot men eftersom Gud kan verka också genom dem är det inte ointressant. För någon timme sedan var jag ute på Anders Brogrens hemsida. Han samlar ihop intressant artiklar från lite olika håll och jag ser igen hur kritiken nu kommit upp till ytan. Många, kristna och icke-kristna, skriver om krisen. Men inte ser jag de ansvariga förklara. Antingen är de stendöva eller, vilket kanske är mer troligt, så vet de inte vad de ska göra. Jag får nog lida med dem också.

Nu har jag packat resväskan. I morgon bär det iväg först till mina drömmars stad och sedan vidare till Finland. Där får jag verkligen full gärning. Jag har elva eller tolv pass på fem dagar. Men jag ser fram emot det även om jag redan nu vet att jag kommer att längta hem.

Denna vecka börjar OAS-mötet i Varberg. Jag har inte kunnat vara med på flera år men jag hoppas att alla som kan vara där blir rikligen välsignade med ett Guds tilltal.

Jag kommer hem måndagen den 31 juli så kanske vi får med varandra att göra på tisdagen! Ha det så bra och välkommen till min blogg!

En ny dag

Så fick vi en ny dag. Lovad vare Herren.

Eftersom Kari är ledig den här veckan tar vi bilen och ger oss iväg ett par dagar. Tillbaka på torsdag eller kanske fredag. Vill gärna ha helgen hemma eftersom jag ska till Piäksamäki,. Finland nästa måndag. Om någon är intresserad av att få veta mer så går det att klicka här.

Återkommer på torsdag eller fredag. Glöm inte att Bajen spelar mot Ellos i kväll kl 19.

I morgon kanske vi får en ny dag

Det var den dagen. Det har gått bra.

På förmiddagen var jag i Missionskyrkan. Det var gott om folk samlade trots semestertider.
Jag höll mig till evangelietexten och förklarade för de närvarande att de är (förhoppningsvis) apostoliska kristna. Inte bara lärjungar.

Lärjungar är inte ett bibliskt begrepp. Begreppet fanns långt innan Bibeln. 3000 år f Kr fanns det mathetes (grekiska för lärjungar) varifrån vi har fått vårt matematik. Det var dem som studerade stjärnhimlen och försökte lära sig vad den säger. Sedan användes det för dem som valde att följa kringvandrande predikanter. Det var den tidens sätt att skaffa sig en lärare och lärjunge var man nä'r man valt ut denne och slagit följe med mästaren för att göra dennes lära och liv till sin egen norm. Jesus gjorde det ytterst svårt för folk att välja honom som sin mästare, se till exempel Matt 8:19ff.
Jesus ville uppenbara Guds kärlek, få människor att förstå vem han är och ta emot honom som en gåva. Det är verkligen något annat.

Men begreppet smög sig in i Skriften. I GT hittar du ordet lärjunge på tre ställen!

Visserligen finns det i evangelierna men det förklaras med att folk valde att följa Jesus. Det var innan Pingstdagen. I mitten av Apostlagärningarna försvinner begreppet lärjunge. Paulus använder det aldrig. Han talar i stället om de kallade, utvalda, älskade och heliga. Det är något annat.

Sedan talas det i texten om massorna, skarorna som var nyfikna på Jesus, Inget fel med det. Det är bra och ur dessa kan det bli lärjungar. Vi ska hjälpa till med det enligt Herrens ord. Gör alla folk till lärjungar, lär dem ... Men vi kan inte göra dem till kristna!

Tydligen föll undervisningen i god jord eftersom några kom fram till mig efteråt och ville begära inträde i Svenska kyrkan. Vad säger man? Förklaringen var bland annat att jag nämnt om frimodig kyrka i Värnamo och nu ville de rösta. Gott så.

I Pingstkyrkan berättade jag om boken och sålde några stycken. Men framför allt berördes jag av ett par och deras barn som levde i Sverige sedan tre år tillbaka men ännu inte beviljats asyl. De ville veta mer om vad det innebär att "göra Ordet". Jag berättade för dem hur viktigt det är att sätta Jesus först och sedan Ordet för att undvika lagiskheten. Jag tror de förstod. Det går inte att blidka Gud för att på det sättet få asyl.

Nu ska det bli skönt att få gå till sängs. I morgon kanske vi får, om Gud vill, n ny dag.

Två gudstjänster

I morgon eller rättare sagt redan i skrivande stund är det Apostladagen. Det blir nog ingen mässa för min del trots att jag ska predika i två gudstjänster. Kl 10 i Missionskyrkan och kl 17 i Pingstkyrkan. Så det kan bli. Och vad säger man på Apostladagen av alla dagar just i dessa kyrkor som saknar vad vi kallar ämbete och apostolisk succession?

I Missionskyrkan har de bett mig hålla mig till dagens texter. De följer tydligen den svenska evangelieboken där. Jag vet att jag kommer att gå närmare in på vad det är att vara en apostolisk kristen. "De höll fast vid apostlarnas undervisning ... ".

I Pingstkyrkan är jag ombedd att presentera Bibelkommentaren till Jakobs brev. Eller rättare sagt predika/undervisa om vad Jakob ville ha sagt med sitt brev som inte är ett brev. Det förklarar jag gärna och då kommer jag att utgå från Jesus som talade om att "förbli i honom" och sedan fortsätta med hans halvbro Jakob som undervisade om hur man gör det. Jag ser fram emot båda gudstjänsterna.

Annars har jag ägnat dagen åt 1500-talet. Denna dag åt skeendet i England. Det var ganska komplicerat men också där fanns det en nationalkyrka. I England härskade påven tills Henrik VIII (1491-1547) kom till makten. Då började kampen. Kungen var, mycket av politiska skäl, gift med Katarina från Spanien men de fick inte någon manlig tronarvinge. Katarina var gravid åtminstone sju gånger men bara ett barn hade överlevt, Maria. Kungen fick däremot en son med en av sina älskarinnor. Han skilde sig från Katarina och gifte om sig. Men detta skedde mot påvens vilja och så började kampen om England. Henrik VIII bröt med påven och gjorde kyrkan till sin och kallade den Church of England. Den finns kvar än idag. På så sätt kunde Henrik själv via kyrkan bestämma hur ett äktenskap ska förstås. Ungefär som vi gjort i Sverige med andra ord.

Det är intressant med kyrkohistoria, inte minst att lära sig hur man använt sig av Bibeln och bekännelsen. 1500-talet eller än mer 1600-talet är förskräckligt ur flera synvinklar. Det är en tid när de olika kyrkorna och underströmmarna tävlar om vem som är mest renlärig. Det var verkligen en annan tid.

Minoritetens ansvar?

I dag har jag fortsatt studierna om den tredje reformationen. Det är också namnet på Karl Kilsmos bo från 1967. Boken har stått i bokhyllan under många år men aldrig blivit läst, inte förrän nu. Den handlar inte om Luther och inte om Zwingli eller Calvin, utan snarare om Conrad Grebel och Balthasar Hubmaier. Det var dem som inspirerade till den tredje reformationen. Inom parentes vill jag påstå att det fanns åtminstone ytterligare två reformationer värda namnet. Jag tänker på reformationen i England och på den så kallade mot-reformationen, det vill säga mötet i Trient. Men som sagt det är den tredje reformationen som intresserar mig för tillfället och förmodligen några år framåt i tiden. Den är vill jag påstå nertystad.

Reformatorn Zwingli (1484-1531) var den självklare ledaren i Zürich. Han påbörjade reformationen i Schweiz där han var präst. Han utvecklade en reformatorisk kristendom under åren 1519-22 efter att med knapp nöd ha överlevt en pestsjukdom. Under sin sjukdomstid brottades han med frågor som rörde predestination, arvsynden och med insikten att barn som inte var döpta gick förlorade. Inte minst det senare var viktigt i en tid när alltfler kristna fullständigt förlorat förtroendet för den Romersk-katolska kyrkan, dess lära och praxis. Det gick så långt att föräldrar inte ville bära fram sina barn till dopet. Observera på grund av bristande förtroende för kyrkan. Inte av något annat skäl.

MEN så fanns det naturligtvis de som var mer radikala i sitt motstånd. Många av de kristtrogna ville hålla sig till Skriften och såg den nytestamentliga församlingen som ett ideal. Allt eftersom kritiken växte mot kyrkan under våren 1523 ökade oron i Zürich. Den mer radikala rörelsen leddes av bland andra Konrad Grebel (1498-1526) och Felix Manz (1498-1527).

Zwingli arbetade emot dem och ville på något sätt röja dem ur vägen för det arbete han stod i. Det ledde till att han alltmer kom att samarbeta med stadens råd. Faktum är att han så småningom blev lika mycket politiker som präst.

Både Grebel och Manz sökte kontakt med Zwingli och Luther men utan framgång. I stället motarbetades de främst av Zwingli. I oktober 1523 utlystes ett öppet möte. Då samlade omkring 900 personer för att tillsammans dra upp gränserna mot Rom. Zwingli var tongivande och det faktum att de radikala vägrade att bära fram sina barn för att döpas av prästen blev en tvistefråga och Zwingli med de mer moderata och Grebel med de radikala kom nu att stå emot varandra. I den fortsatta kampen lyckades Zwingli med hjälp av stadens råd utfärda en order om att alla barn skulle döpas inom åtta dagar. Zwingli trodde därmed att han hade besegrat dem som inte ville underordna sig rådet och honom. Det var så dopfrågan kom i centrum och blev åtskiljande. Tänk att använda sig av dopet för utpressning! Dopet blev för majoritetskyrkan ett politiskt maktmedel. Eftersom många inte ville döpa sina barn möttes de till rådslut den 25 januari 1525 och en ny församling bildades. Gjorde de rätt eller gjorde fel? Det stannade inte vid denna lilla gemenskap utan den växte till en rörelse som spred sig över hela Europa, ja världen, för detta var början på baptismen.

Zwingli var bekant med Martin Luther skrifter men vill hela tiden stå självständig i relationen till honom. Vid ett tillfälle möttes de två och de var överens om det mesta trots att de hade helt olika syn på nattvarden. Zwingli menade nämligen att nattvarden var en symbolisk åminnelsehandling. Zwingli ansåg att evangeliet också gällde den världsliga makten. Det betydde att politik och religion kom att höra samman och att Zwingli också blev en politisk ledare. Som politisk ledare tyckte han inte att han kunde medverka i upproret mot den Romersk-katolska kyrkan. Resultatet av reformationen i Schweiz blev att reformationen ledde till den evangeliska friförsamlingen med dopet av troende som praxis.

Det är spännande att kunna ägna en hel dag åt detta men det väcker också förundran. Vems "fel" är det när kristna inte kommer överens? Det är inte ens fel när två träter. Vem ska den kristne lyda? Staten eller Skriften? Det här är frågor lika aktuella idag som för 500 år sedan eller för all del för nästan 2000 år sedan när kyrkorna växte fram. Hur ser minoritetens ansvar utan när majoriteten använder maktspråk. Förresten stannade det inte vid maktspråk. Det bröt ut en våldsam förföljelse mot de mer radikal och många av dem, vi talar tusentals, blev martyrer. Mördade av sina egna.

Bibellägret startar idag

Idag börjar Bibellägret i Pogradesh, i sydöstra Albanien. Vilken glädje att se Dena med sin dotter. Dena är en av ledarna för lägret och har varit med sedan vi började med lägret i diktatorn Hoxhas trädgårdspark! Tomten som vännerna nu köpt och byggt ett konferenscenter på ligger bara ett stenkast därifrån. Platsen är ett av albanernas semesterorter så de försöker hyra ut gården när de själva inte använder den.

foto: Conny Svensson idag.

Lägret har vuxit för varje år och nu går det inte att ta emot fler. Kanske får vi göra två läger till nästa år. I år är detta Klas Lindberg som undervisar. Själv åker jag inte ner förrän till vintern och då till Tirana.

Strömavbrott

I kväll blev det ingen blogg. Hela Värnamo har haft strömavbrott i ett antal timmar. Sådant kan hända, säger du. Jo,visst, men tänk efter: hela Värnamo. Med frysboxar i affärerna! Inga datorer eller fasta telefoner som jag har fungerar. Helt avskärmade! Jag menar att sådant får bara inte hända. Har inte kommunen någon back-up? Dessutom hände samma sak i mars månad! Plötsligt inser jag hur otroligt sårbart vårt samhälle är. Den som kontrollerar elen kontrollerar samhället.

Jag såg Putin på ICA Kvantum, sa någon. Jag hoppas personen i fråga hade fel. Sov gott.

Majoritetens ansvar

Idag har jag ägnat mig åt kyrkohistoria och särskilt åt sådana rörelser som betraktas som sekter. Det är skrämmande att se hur den etablerade kyrkan behandlat dessa och särskilt med vilken okunskap och frenesi. Har de aldrig frågat sig varför människor blir sekterister? De betalade ju ett oerhört pris. Kyrkofäderna ställde sällan frågan men var ändå snabba att fördöma. Är det verkligen så svart och vitt att inom kyrkan råder god samstämmighet, men utanför råder illvilja, splittring och lögn? 

Under den senare delen av 1900-talet kom sociologin i centrum och inom den talar man om majoriteter och minoriteter. Och även om den tidiga kyrkokampen inte kan reduceras till en maktkamp var det tveklöst så att det fanns en majoritet. Det har alltid funnits en majoritet och det är alltid majoriteten som sektförklarar de andra. Och det är majoriteten som skriver historien.

Att i en minoritetssituation välja kamp vittnar om gott självförtroende. Det fanns en stark övertygelse om att ha rätt i sak och det fanns en överlåtenhet lika stark som hos helgonen. Kyrkofadern Tertullianus (160-220 e Kr) och Justinus Martyren (100-160 e Kr) säger båda att den marconitiska rörelsen hade spridit sig över ”hela världen”. Det finns talrika motskrifter och dessa visar att rörelsen utgått från Rom men vunnit terräng i alla de stora städerna. Det var troligen så att rörelsen såg ett behov och mötte det bättre än den framväxande institutionen. Marcioniterna var starka från mitten av 100-talet tills den i slutet av 300-talet planade ut och på 400-talet uppslukades den i nyplatonismen.

Montanismen började med profeten Montanus som gjorde påtagliga karismatiska erfarenheter och fick det svårt med den stora skökan. 

När kristna i skaror överlevde förföljelser genom att förneka sin tro senare ville återvända till kyrkan fick kyrkan tänka igenom om den skulle ta emot dessa. Många gånger brydde sig de styrande inte om någon bot eller bättring och självklart fanns det kristna som protesterade. Novatianerna var en sådan rörelse. Frågan om bikt och bot blev hursomhelst brännande i en alltmer för-världsligad kyrka. Just frågan om kyrkotukt förenade flera av de separatistiska rörelserna. 

Det har alltid i kyrkans historia funnits motståndare av olika slag och ofta har de mötts av oförståelse, fördömanden och bestraffningar. Inte så få har lidit martyrdöden. Men är det verkligen rätt sätt att bemöta avvikarna? Den tyske teologen Hans Küng (1928-) förnekar det. I sin bok The Church ägnar han ett helt kapitel åt ämnet under rubriken The Church and the heretics. Han avslutar kapitlet med att i tre punkter formulera kyrkans relation till minoriteter:

För det första ska kärleken till Gud och till varandra vara vägledande också när det gäller kristen tro. Det är inte svår att med hjälp av Nya testamentet motivera det.

För det andra vädjar han om förståelse och handling. Det är sällan kyrkliga makthavare försöker förstå än mindre ta vara på blivande heretikerna. Vill man förstå börjar man aldrig med polemik. I stället för att fördöma karikatyrliknande föreställningar ska kyrkliga makthavare skaffa sig en sann bild av sina motståndare. Men dialogen får inte stanna vid ord utan den ska omsättas i handling. Det våld som brukats mot heretikerna har aldrig visat sig särskilt framgångsrikt. I regel har splittringen fullbordats och nya kyrkor organiserats. Ofta har det visat sig att just heretikerna varit mer begåvade, större teologer och mer fromma än kyrkans egna makthavare. Inte minst av det skälet skulle en sann dialog kunnat vara en nådesstund där kärleken segrat. 

Den tredje punkten är utmaningen till förnyad enhet och endräkt. Küng uttrycker sig koncist när han säger att så länge heretikerna inte överger kyrkan ska inte heller kyrkan överge heretikerna.

Majoritetens ansvar tål att tänkas igenom och brukas också i vår ekumeniska tid.

Tills motsatsen är bevisad

Det blev stor fest. Riktigt roligt var det att mor, 94 år, orkade vara med vid vigseln i Östra Vingåkers kyrka. Hon var inte med på middagen och dess festligheter men Kari och jag passade på att hälsa på henne en stund dagen efter.

Som om det denna helg inte räckte med festligheter vann Bajen över Örebro med 3-1 efter att ha haft ledningen med 3-0. Jodå, jag såg matchen i repris i går kväll. Det är härligt att se en match när man vet att de vann.

Idag har det varit lite lugnare, men när jag surfade runt och kom till tidningen Dagen upptäckte jag Dagens läsarpodd. Och eftersom jag hade tid passade jag på att lyssna till Joel Halldorf och Patrik Hagman, två goda teologer när de samtalade om Eckerdals bok Kyrka i mission. Jag bloggade om den när den kom och du kommer dit genom att gå till 12, 13, 18, 20 och 22 februari 2017. Är du intresserad hoppas jag att du har läst boken.

Samtalet mellan Halldorf och Hagman var intressant. Det kan lyssna till det genom att klicka här.  Det är nästan en timme långt så det är för den som är intresserad. Det som gjorde det extra intressant var inte bara att de är duktiga teologer utan också de talade länge om situationen i Svenska kyrkan. Och inte minst eftersom de båda inte har fostrats inom Svenska kyrkan utan kunde se saken mer utifrån. De tog särskilt fasta på Eckerdals uttryck för-kyrkligad. Vi talar emellanåt om att vara för-andligad och det är negativt. Men lika negativt är att vara i andra diket det vill säga för-världsligad. Så kom då Eckerdal med uttrycket för-kyrkligad. Kyrkan är för-kyrkligad när den ägnar nästan all sin tid åt sig själv. Åt sin egen organisation, sin egen ekonomi, sina egna byggnader eller sina egna anställda. Tyvärr ser det alltför ofta ut så. Kyrkan blir fången i sig själv.

Ett annat uttryck som Eckerdal myntat i sin bok är uttrycket huvudfoting. Ordet beskriver ett stort huvud på vilket det sedan ritas dit armar och ben. Jag hade inte tagit till mig ordet förrän de båda teologerna förklarade att Svenska kyrkan saknar kropp. Den har bara ett huvud med armar och ben, en administration med anställda. Visst är det en karikatyr, men det besvärliga är att det är en bra sådan.

Vidare talade de om förnyelsen inom Svenska kyrkan och kom in på Fresh Expression. De båda är de första jag hört säga det jag redan visste. När biskoparna i England myntade Fresh Expression var det ett försök att fånga in sådant som hände på gräsrotsnivå. När svenskarna var där för att hämta hem det goda kom de med en idé som nu ska förverkligas uppifrån. Det är dömt att misslyckas. När kära älskade vänner därför sätter igång till exempel Messy Church blir det bara ännu en verksamhet. Utmaningen för de ledande inom Svenska kyrkan, menade de bägge, är att ta vara på och inkludera sådant som sker på gräsrotsnivå. Om jag får säga det själv; typ koinonian i Värnamo. Men den traditionen finns inte i maktkyrkan Svenska kyrkan. Tvärtom handlar det oftast om att marginalisera, förjaga och stöta ut "den andre". Det är också min erfarenhet, en erfarenhet jag inte behöver göra mer sedan jag slutade min anställning. Problemet som de ansvariga inte ser eller förstår är att deras egen verksamhet utformas av hänsyn till deras motståndare. Alla blir förlorare.

Detta är också min bild och övertygelse. Jag kommer nog att få bära den tills motsatsen är bevisad.

Bröllop ståndar

Det är fredagskväll och dags att packa. Kari och jag ska tillsammans med Claes gift med vår Elisabeth resa till Katrineholm i morgon. Det ståndar bröllop. Det var länge sedan vi hade ett sådant i familjen så det ska bli roligt att träffa min bror Lennart och hans familj. det är deras dotter som gifter sig. 

Nej, jag ska inte hålla i vigseln. Det tycker jag uppriktigt sagt är ganska skönt. Det finns andra som gör det bättre. Saken är den att jag inte har något vigselförordnande sedan några år. Jag kan bara hålla "äktkyrkliga" (nytt ord?) vigslar där brudparet först varit hos borgmästaren.

Det kan vara värt att notera för likasinnade att domkapitlet aldrig har nödgat mig att ta tillbaka förordnandet. Även om de gav mig en prick får man ändå säga att det har godkänt ordningen. Och det är riktigt. Enligt svenska lag kan ingen tvingas att viga. Det kanske dröjer en tid, men saken måste komma upp igen kan man tycka. Det är orimligt att staten förordnar alla präster inom Svenska kyrkan att viga. dels har staten en helt annan syn på äktenskapet än kyrkan och dels är staten sekulär och borde inte ha en statsminister som går ut och säger: "Alla präster ska viga ..." Det kan synas som ett problem och är det förvisso men är det inte ett lika stort problem att ingen bryr sig? Vigslarna är en borgerlig ordning säger vår bekännelse. Nja, men kan kyrkan följa med hur långt som helst? 

Nu påminns jag om min första hinderprövning. Prästerna gjorde sådana förut. Jag var ännu inte prästvigd men skötte ändå expeditionen när kyrkoherden utanför Katrineholm var på semester. In kommer en ensam kvinna och vill ta ut hindersprövning och jag kunde naturligtvis tillhandahåll information och blanketter. Hon ville nu gifta sig för sjunde gången! Samtliga vigslar var kyrkliga. Och det var redan gissningsvis år 1975. Det var en förvarning. Utvecklingen på äktenskapsfronten har fortsatt i samma riktning. Skönt att slippa vigslarna. När det är sagt är det självklart så att det också finns rätta och riktiga vigslar som ger ära åt Gud. Men allt färre ser skillnaden. 

Varför bilden nedan? Jo, jag var tvungen att prova ut en ny kostym dagen till ära. Och passade på att trycka dit den lilla knappen. Ser du den? Är inte livet härligt?

Nu hoppas jag att det blir en fin dag och att de tu får leva lyckliga i alla sina da´r. Grattis!

Elliot

Ibland måste man ta en paus, en paus från eländet, en paus från grubblerierna och tankarna om hur vi ska kunna återerövra Svenska kyrkan eller Kristi kyrka för att vara mer exakt. Då är det bra med barnbarn. Jag har tidigare berättat om vårt åttonde barnbarn Elliot. Han bor med sina föräldrar och syskon utanför Värnamo så vi möts hyfsat regelbundet. Häromdagen kom en bild på en av hans senaste bravader. Vad tänkte han på? Tänkte han ta sig eller få sig en dusch i diskmaskinen?

Så fungerar demokratin

I går var det Centerpartiets dag i Almedalen. Annie Lööf var i blickfånget och jag tycker att hon visar prov på gott ledarskap. Hennes vilja att förnya den svenska modellen uppskattar jag. Det går inte längre att hålla fast vid gamla modeller från 1900-talet.

Hon har också lyckats lyfta partiet. Hon förstår säker också att det finns olika slag av demokratier. Och att man kan utnyttja demokratins spelregler till egen fördel. Hon kanske till och med vet hur man gör? Det är emellertid märkligt att en sådan framsynt och viljestark människa som Annie Lööf vill hålla kvar inflytandet över Svenska kyrkan. Det är som om vi levde på 1700-talet innan franska revolutionen. Hur kan man vilja hålla kvar vid en statskyrka i en sekulariserad stat? Det finns vad jag förstår endast en förklaring: MAKT! Det är ovärdigt en svensk partiledare och förödande för Svenska kyrkan.

Det finns olika slag av demokratier. Den direkta demokratin är naturligtvis orealistisk när det handlar om att leda en stat. Det går inte att folkomrösta om allt. Den representativa demokratin är den rimliga. Vi väljer våra representanter via allmänna val. Hur dessa sedan handskas i och med sina positioner är en annan sak. Den vind som nu blåser genom Europa kallas emellanåt för illiberal demokrati och det betyder att man tar makten genom val men uppträder sedan mer eller mindre diktatoriskt. Ryssland är ett bra exempel. Turkiet ett annat och Ungern ett tredje. Lite skrämmande är denna respektlöshet för den demokratiska tanken.

Ibland tycker jag mig märka liknande tendenser inom svenska politik. Kanske är det osäkra parlamentariska läget en gåva till oss så att inte något av blocken helt tar över. I Sverige har politikerna bestämt de ramar inom vilka den Svenska kyrkan får agera. Kyrkans ska vara en folkkyrka som "territoriell, demokratisk och öppen". Här blir det bara fel med demokrati. Biskop Persenius föreslår i sin bok Nådens budbärare att vi inom Svenska kyrkan ska tillämpa en kyrklig demokrati. Det är en utmärkt bok som jag gärna rekommenderar. Den har inte enligt min mening fått den uppmärksamhet den förtjänar. I den bejakar demokratin men den ska vara underställd kyrkans tro. Om folkkyrkan ska kunna fortsätta krävs det att den har ett tydligt centrum. Detta kan tyckas som en självklarhet men där är vi inte och det är det som är den stora förnedringen. Lagen om Svenska kyrkan är tyvärr överordnad den kristna tron. Den kristna tron är vare sig territoriell, demokratisk eller öppen. Den kan vara det i viss utsträckning men bara om Kristus får vara Herren.

Som det ser ut idag krävs inte särskilt mycket för att marginalisera eller för att köpas ut. I veckans nummer av Kyrkans tidning berättas om en präst i Göteborgs stift som nu köps ut för andra gången! Di kan läsa om det genom att klicka här. Första gången hade han varit kritisk mot kvinnliga präster. Gud förbjude! Och nu andra gången hade han skojat till det genom att i en insändare översätta RFSL till Riksförbundet för sexuell lössläppthet. Kyrkorådet bestämmer på fredag att omedelbart köpa ut honom. Då är kyrkan skör om den inte ens tål lite satirisk humor. Komministern fick 640 000;- . Undrar hur mycket han fick första gången? Så fungerar demokratin inom Svenska kyrkan.

... men Annie Lööf tar priset

Nog visste jag att Socialdemokraterna drivit och driver en eländig kyrkopolitik - med stöd från Centerpartiet. De två partierna dominerar och styr Svenska kyrkan snarare än biskopar, präster och diakoner i den meningen att politikerna slagit fast inom vilka ramar Svenska kyrkan får agera. Och i den meningen att de har majoritet i kyrkomötet och till exempel kan omdefiniera Bibeln, ämbetet och nu senast äktenskapet. Det är fullständigt obegripligt hur kyrkans egna ledare finner sig i detta. Det borde varit väckelse för länge sedan, men den kanske är på väg ...

Nu har Kyrkans Tidning (KT) följt upp intervjun med Stefan Löfvén genom att också intervjua Centerpartiets ledare Annie Lööf. Det kanske kommer fler intervjuer? För inte är det väl så att KT nu driver valkampanj?! Du kan (förhoppningsvis) läsa intervjun genom att klicka här.

Vad är det då som är så förskräckligt den här gången? Jo, hon underkänner Bibeln, kyrkan och hela kyrkans tradition. "Svenska kyrkan", säger hon, "behöver nomineringsgrupper som bär en tydlig ideologisk prägel." Vad är det för snack? Den kristna tron är inte en ideologi som man kan ha synpunkter på. Den är en uppenbarelse från Gud. Naturligtvis kan inte Annie Lööf ställa upp på det om inte är en troende för att tala på löfvenskt sätt, men om hon är en troende har hon skyldigheter mot tron. Tron är inte var mans sak, skriver Paulus. För att vi inte ska missförstå Lööf lägger hon till att Svenska kyrkan behöver några som "har tydliga grundvärderingar". Det är så man baxnar. Finns det ingen förståelse för vad en kristen kyrka är för något.

Jag försöker vara positiv och tänker att Svenska kyrkan inte är en kristen kyrka utan en demokratisk organisation. Kanske det kan vara en förklaring. Jo, det verkar så för Lööf säger att Centern: "är en folkrörelse och våra medlemmar är ju väldigt aktiva i verksamheten, men vi vill också gärna påverka kyrkans utveckling". Så var det sagt. (C) vill påverka Svenska kyrkan. Det finns med andra ord en politisk vilja att omforma Svenska kyrkan. Någon invänder, men också centerpartister kan vara kristna. Självklart kan de det, men ska vi "tro på" vad partiledaren säger är den kristna tron med sin Bibel, sitt av Gud givna ämbete och sitt sakramentala äktenskap underordnat Centerpartiets grundläggande värderingar. Hon fortsätter med att stryka under genom att säga: "Våra lokala krafter är med och kokar soppa och är med och samlar in pengar för ensamkommande. Då är det naturligt att de vill vara med när beslut fattas". Vad är det för naturligt? Det faktum att jag kokar soppa kan väl inte kvalificera mig för att göra Bibeln underordnad, ämbetet förlöjligat och äktenskapet utvidgat? Vad är det för logik?

Det är uppenbarligen så att (S) och (C) inte respekterar Svenska kyrkan som en kristen kyrka. I deras ögon är Svenska kyrkan en "territoriell, demokratisk och öppen" mänsklig organisation bland andra. Oh, vad jag önskar att alla kristtrogna inte bara såg det utan också bestämde sin hållning och sitt handlade efter den insikten. Inte så att de nödvändigtvis lämnar Svenska kyrkan, men så att de inte "köper" allt gudlöst prat utan i stället kunde sluta sig samman i nya gemenskaper.

Jag hade tänkt blogga lite mer om intervjun med Stefan Löfvén, men nu blir det nästan för mycket. Men Annie Lööf tar priset.

För övrigt kan jag meddela att (C) inte har någon valsedel i kyrkovalet i Värnamo. Men hon är välkommen att rösta på Frimodig kyrka.

Stefan Löfvén är inte påläst

Det var ingen bra avslutning på dagen i och med att Bajen torskade mot Häcken. Göteborgarna vann med 2-0. Men, men, det kommer nya matcher. Kanske skulle jag kunna avsluta med att skriva något om Stefan Löfvén? Det har pågått en debatt i SvD efter hans påhopp på oss som vill ta bibeln på allvar. Du hittar debatten genom att klicka här.

Jag minns från den där dagen jag läste intervjun med statsministern i Kyrkans Tidning. På Text-TV redogjordes för hur Löfvén jämförde abortmotståndare, kvinnoprästmotståndare och sådan som är motståndare till samkönade äktenskap. Efter redogörelsen ombads en statsvetare som jag glömt namnet på om en kommentar. Denne svarade: "Löfvén verkar inte särskilt påläst".

Det är kanske inte så underligt att Löfvén inte begriper andliga ting eftersom han aldrig har frågat efter dem. Det är han inte ensam om. Själv är jag införstådd med att statsmakter i alla tider och sådana som inte frågar efter andliga ting brukar uttala sig om andliga ting som de inte begriper. Senast idag talade till exempel Jan Björklund (L) om hur viktigt det är att framöver hindra religiösa friskolor. Han angav extrema islamskolor som exempel. Där lär man ut att män och kvinnor inte är jämlika och andra värderingar som inte är svenska. Jag förstår. Men jag förstår också att de allra flesta religiösa friskolorna är kristna. Jag vet vidare att trosrörelsens skolor kallas extrema eftersom Guds människoblivande betraktas som helt avgörande. Men jag förstå inte hur sekularismen ska kunna ersätta religionen även om jag ser hur till exempel Stefan Löfvéns parti gör allt de kan för att motarbeta kristen tro och arbeta för en civilreligion. Hur ska civilreligionen kunna mätta människors hunger efter Gud? Vad hjälper det om man tänder ett ljus? Inte kan väl det ge mig den döde tillbaka? Hur ska ett bedjande ut i tomma intet kunna trösta? Här begriper jag uppriktigt inte hur Löfvén och kompani tänker. Eller kanske gäller också här att han inte är troende? Det vill säga han tror inte på vad han själv säger. Eller gör han det? Då har en starkare tro än jag har.

Nej, det handlar naturligtvis om makt, pengar och inflytande. Och det är just det som alltmer börjat komma i dager. Socialdemokraterna och andra icke-troende kyrkopolitiker vill kontrollera det system de lagat så länge det finns pengar att förvalta. Pengarna gör att positionerna blir viktiga och får människor att känna sig viktiga. Socialdemokraterna vill gärna ha positioner särskilt i kyrkomötet där man inte ens drar sig för att ändra i läran. Och om, säger om, biskoparna som är de egentliga ledarna i kyrkan, inte är med på noterna, så slår kyrkopolitikerna endast av något på farten. Kanske använder sig av falska löfte. Falska därför att avsikten var aldrig att ens försöka hålla dem. Eller kompromissar något tills vidare för att senare ta upp frågan igen. När den är mogen, som man brukar säga. Allt det där begriper jag. Men vad nyttar det till? I dessa sammanhang finns förvisso den formella makten, men den andliga makten finns hos dem som tror och bekänner sig till den kroppsligt Uppståndne Herren Jesus och hans kyrka.

Nu önskar, ber och arbetar jag för Frimodig kyrka, en kyrka som kan bruka den andliga makt som getts henne. Tänk om de kristtrogna kunde urskilja och agera utifrån sin tro på Herren Jesus. Då skulle mycket mer kunna ske. Nåja, allt har sin tid. Även att slå av på takten, bryta ner och rycka upp innan något nytt kan komma. Men kanske anar jag att en ny tid kommer. Undrar om Stefan Löfvén och hans partikamrater förstår det - trots att de inte är pålästa?

Så är vi vid gott mod. Trots Stefan Löfvén och hans parti. Trots 0-2 i häcken.

Utskick

I dag har jag skickat ut ett mejl till många av mina vänner. Genom åren hamnar ganska många i mitt mejlregister. Men inte alla - så jag lägger ut det här också, sedan går jag till Mariakyrkan. Där celebreras Mässan kl 16. Kanske vi ses där?

Till många vänner,

Med det här mejlet skickar jag en upplysning om boken Jakobs brev – en bibelteologisk kommentar.

Det har berättats för mig att det nu uppstår en ny längtan efter bibelkunskap. Förhoppningsvis är det sant.

Samtidigt är det så att de kristna bokförlagen inte gärna vill ge bibelkommentarer eftersom de inte säljer.

Nu har jag låtit trycka kommentar på Book-on-demand och därifrån kan du beställa boken. Den kostar 160;-, www.litenupplaga.se

Boken är också tillgänglig på Adlibris, www.adlibris.com Där kostar den 179;-.

Den kommer också förhoppningsvis bli tillgänglig i bokhandeln och missionsbokhandeln. Där kan tillgänglighet och priser variera.

Hälsningar Håkan