Det är torsdag morgon och det kommer att bli en spännande dag eftersom Kari och jag reser till Malmö för att delta i en konferens med reformationen som tema. Du kan se programmet genom att klicka här. Det verkar som att det händer mycket positivt just nu i svenska kristenhet. Det kommer jag att återkomma till många gånger framöver. Både från det lokala och det nationella planet. Det fanns till och med i dagens nummer av Kyrkans Tidning en spännande ledare om än "lite efter" i vanlig ordning.
Det är journalisten Lisbeth Gustafsson som har fått i uppdrag att skriva ledare framöver och hennes första ledare. Du kan läsa den genom att klicka här. Hennes ledare utgår från de tankar som presenterades av Jan Eckerdal i dennes bok Kyrka i mission - att gestalta kristen tro i en efterkristen tid. Jag skrev fem bloggar om denna bok. Den första bloggen hittar du genom att klicka här. Gustafsson har tagit fast på Eckerdals varning att kyrkan frestas att bli förkyrkligad. Det är ett tillstånd som närmast kan jämföras med ett hjärtstillestånd.
Svenska kyrkan börjar, motvilligt och sakta, erkänna att det finns problem med "det andliga" och Gustafsson tar fasta på tanken att Svenska kyrkan inte kommer att förnyas genom "mer av samma slag". Det är annars det koncept som brukar användas. Vi ska göra bättre kommunikation, bättre musikverksamhet, bättre gudstjänster med fler delaktiga ... och så vidare. Gustafsson menar att "det är samma gamla tankemönster som styr". Jo, det är som en bild jag själv har använt många gånger: Om du kör fast med bilen i ett dike och hjulen bara slirar när du försöker ta dig upp på vägen hjälper det inte att gasa ännu mer. Bilen kommer bara att köra ner sig allt djupare i hjulspåren. Så är det med Svenska kyrkans försök att förnya sig. Nej, något helt annorlunda krävs. Och nu hoppas jag att konferensen i Malmö kommer att söka efter andra metoder.
För det andra bekymrar sig Eckerdal i sin bok över att kyrkan förlorat kontakten med världen. Det är denna marginalisering, denna självgodhet där man inte längre ser eller hör något annat än det egna, denna maktfullkomlighet, som leder till hjärtstilleståndet. Det borde inte vara något okänt för en kyrka. Jesus sa att om saltet mister sin sälta duger det inte längre. Det kastas ut på gatan och trampas ner av människorna. En sådan kyrka föraktas av människor och jag tror att det är vad vi ser i Sverige.
Gustafsson ställer en fråga: Tänk om nyckeln till kyrkans förnyelse och ett levande församlingsliv är öppenhet och lyhördhet för Guds Andes liv i världen utanför kyrkan? Åtminstone den första delen av denna fråga tror jag på. Men håll med om att det är det mest basala som tänkas kan för en kristen, Är det vad som fattas Svenska kyrkan? Lyhördhet för den helige Ande? Det är smått otroligt, men inte ändå sannolikt.
Det håller naturligtvis inte för en kyrka att vara självupptagen med sin plånbok, sitt arbetstidsschema, att köpa och sälja sina byggnader och så vidare. När kyrkan fått detta i centrum, när sådant har blivit överordnat, då har kyrkan blivit förkyrkligad. Det är ett negativt ord som betyder inkrökt i sig själv.
Nu ser jag fram emot att resa till Malmö och attkanske få skriva en ny blogg i ämnet.
Det är journalisten Lisbeth Gustafsson som har fått i uppdrag att skriva ledare framöver och hennes första ledare. Du kan läsa den genom att klicka här. Hennes ledare utgår från de tankar som presenterades av Jan Eckerdal i dennes bok Kyrka i mission - att gestalta kristen tro i en efterkristen tid. Jag skrev fem bloggar om denna bok. Den första bloggen hittar du genom att klicka här. Gustafsson har tagit fast på Eckerdals varning att kyrkan frestas att bli förkyrkligad. Det är ett tillstånd som närmast kan jämföras med ett hjärtstillestånd.
Svenska kyrkan börjar, motvilligt och sakta, erkänna att det finns problem med "det andliga" och Gustafsson tar fasta på tanken att Svenska kyrkan inte kommer att förnyas genom "mer av samma slag". Det är annars det koncept som brukar användas. Vi ska göra bättre kommunikation, bättre musikverksamhet, bättre gudstjänster med fler delaktiga ... och så vidare. Gustafsson menar att "det är samma gamla tankemönster som styr". Jo, det är som en bild jag själv har använt många gånger: Om du kör fast med bilen i ett dike och hjulen bara slirar när du försöker ta dig upp på vägen hjälper det inte att gasa ännu mer. Bilen kommer bara att köra ner sig allt djupare i hjulspåren. Så är det med Svenska kyrkans försök att förnya sig. Nej, något helt annorlunda krävs. Och nu hoppas jag att konferensen i Malmö kommer att söka efter andra metoder.
För det andra bekymrar sig Eckerdal i sin bok över att kyrkan förlorat kontakten med världen. Det är denna marginalisering, denna självgodhet där man inte längre ser eller hör något annat än det egna, denna maktfullkomlighet, som leder till hjärtstilleståndet. Det borde inte vara något okänt för en kyrka. Jesus sa att om saltet mister sin sälta duger det inte längre. Det kastas ut på gatan och trampas ner av människorna. En sådan kyrka föraktas av människor och jag tror att det är vad vi ser i Sverige.
Gustafsson ställer en fråga: Tänk om nyckeln till kyrkans förnyelse och ett levande församlingsliv är öppenhet och lyhördhet för Guds Andes liv i världen utanför kyrkan? Åtminstone den första delen av denna fråga tror jag på. Men håll med om att det är det mest basala som tänkas kan för en kristen, Är det vad som fattas Svenska kyrkan? Lyhördhet för den helige Ande? Det är smått otroligt, men inte ändå sannolikt.
Det håller naturligtvis inte för en kyrka att vara självupptagen med sin plånbok, sitt arbetstidsschema, att köpa och sälja sina byggnader och så vidare. När kyrkan fått detta i centrum, när sådant har blivit överordnat, då har kyrkan blivit förkyrkligad. Det är ett negativt ord som betyder inkrökt i sig själv.
Nu ser jag fram emot att resa till Malmö och attkanske få skriva en ny blogg i ämnet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar