Barnmorskan, del 1

Barnmorskan Ellinor Grimmark förlorade i Arbetsdomstolen. Det var kanske inte så förvånande. Det är inte lätt för enskilda privatpersoner att vinna några krig mot statsmakterna. Därmed inte sagt att det finns tillfällen då man kan eller ska försöka. Eller tillfällen då man måste försöka. Grimmark har sannolikt handlat efter sitt samvete och det är alltid rätt, särskilt om man är en kristen. Det hör för övrigt till en av kyrkans stora förluster att så få kristna handlar efter sitt samvete. I denna blogg vill jag sätta fingret just på detta.

Den som har följt fallet Grimmark kan se att allt fokus har hamnat på hennes enkla person. Hon har haft och har ett oerhört tryck på sig alltifrån det att hon första gången berättade för arbetsgivaren att hon inte ville utföra aborter, men hoppades att det skulle gå bra ändå fram till nu och sannolikt för lång tid framöver. Jag måste säga att jag beundrar henne och ber till Gud att hennes inre människa inte ska ta skada för den process hon går igenom. Hon har säkert haft en hel del stöd som gjort att hon orkat fortsätta alternativ känt sig tvingad att fortsätta. Inte minst kan ett större ekonomiskt stöd pressa henne att fortsätta. Hoppas verkligen hon kan bevara sin inre människa utan att besvikelsen eller bitterheten tar över.

Men som kristna behöver vi förstå vad som sker. Urskiljningen är Guds gåva och inte sällan den viktigaste gåvan. Den insikt vi behöver leva med, ta hänsyn till och handla i enlighet med är att

Sverige är ett extremt okristet land om vi får tro undersökningar som World Value Survey.

Vi brukar nöja oss med att säga att Sverige är ett sekulärt land. Riktigt men vad betyder det i praktiken? Jag tror att behandlingen av Grimmark exemplifierar detta. Ett annat exempel är att politikerna nu talar om att förbjuda religiösa skolor. Ur det sekulära perspektivet är detta begripligt.

Det som behövs nu är insikten att Sverige inte är ett land som styrs av kristna värderingar utan av världsliga. När det står klart, särskilt för Svenska kyrkan, är det tid att tänka om. Hur är vi kyrka i ett sekulärt samhälle? Är det tillräckligt att tända ljus vid katastrofer? Eller att fira påsken med att äta ägg och sill? Kan kristna överleva bara genom att förvalta olika slag av traditioner och sedvänjor? Är musikgudstjänster svaret på människors innersta längtan? Om inte vad krävs då i stället?

Kyrkan behöver en nyorientering. En människas samvetsfrihet eller religiösa tro är inte viktig för ett sekulärt samhälle. Tvärtom kan det vara oönskat, något som ska motarbetas med statliga medel. Sekularismen fungerar i praktiken som vilken annan ideologi som helst. Den är till sitt väsen intolerant och respektlös mot dem som inte är med på vägen. "Alla ska med", basunerar Socialdemokraterna ut - om så med tvång. Men de flesta av oss uppfattade det som något positivt att alla ska med. Men jag kan lova att de flesta muslimer inte är med på det och på grund av att det sekulariserade Sverige kan komma att fortsätta driva sekulariseringen som sin nya religion kommer polariseringen att växa.

Var befinner sig Svenska kyrkan i denna kamp? Det är uppenbart. Svenska kyrkan är för utvecklingen. Jag tror inte att Grimmark får hjälp om hon försöker ta hjälp av biskoparna. Hennes samvete väger lätt i förhållande till andra rättigheter.

Jag beklagar mig inte men inser att vi kanske måste hitta nya vägar. Fallet med barnmorskan är principiellt angeläget. Låt oss be för henne men också för svenska kristenhets förmåga att urskilja och handla enligt Guds vilja.